Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Litteraturvetenskap’ Category

Det stora intresset med Barndomens böcker, under redaktion av Annika Holm och Siv Widerberg, är kanske inte alltid de enskilda texterna, där någon barnboksförfattare skriver om en bok från sin uppväxt, utan urvalet. Boken gavs ut på åttiotalet, och författarna var i huvudsak etablerade vid tillfället, vilket gör att de i huvudsak föddes innan andra världskriget – enda undantaget är Ulf Nilsson (1948), ytterligare två föddes under kriget, resterande 27 föddes före kriget, och definitivt före den stora svenska barnboksexplosionen.

Detta gör att de barnböcker som behandlas inte alltid överlevt. Ett fåtal har glidit in i den djupare glömskan, där de inte bara inte längre läses av det växande släktet, utan inte ens koms ihåg av det vuxna. Men huvuddelen lever faktiskt ännu: om man nu överhuvudtaget kan tänka sig sådana barn idag, så läser barn under ett täcke i ficklampans sken förhoppningsvis fortfarande om d’Artagnan, eller Long John Silver, eller Kulla-Gulla, medan mamma eller pappa sitter i rummet bredvid och läser om Nalle Puh, den fula ankungen eller den lilla, lilla gumman för lillebror.

Vissa av böckerna sägs rakt ut egentligen vara olämpliga för små barn: Robinson Kruse och Onkel Toms stuga framstår idag som alltför rasistiska för att sätta i barns händer hur som helst, Bibeln är kanske inte längre något som läses på samma sätt som den gjorde på 20-talet. En världsomsegling under havet kräver en hel del insatser med saxen för att bli av med all fisk (men Sven Wernström som skriver om den är betydligt mer intresserad av om boken kommer leda till att barnen växer upp till goda kommunister). Selma Lagerlöf har kanske gjort den ovanliga resan där hon lämnat barnkammaren utan att vuxnas läsning väsentligen minskats.

Det är en imponerande samling författare som skrivit, eller blivit omskrivna. Av klassiska svenska barnförfattare är de enda jag kan komma på saknas Gösta Knutsson och Maria Gripe, och även den anglosaxiska världen är väl representerad.  Annars finns de här: Astrid Lindgren och Tove Jansson, Barbro Lindgren, Åke Holmberg, Britt G Hallqvist, Bertil Holmqvist. Texterna är varierade, från ren barndomsimpressionism och minnen över kritiska nuläsningar till det närmast helt biografiska. Skall man plocka upp ett tema som återkommer, förutom då återseendet glädje, tycks det vara att förklara hur fel Eva von Zweigbergk i sina teorier om vad som gjorde en god barnbok.

Med tanke på att boken nu har 35 år på nacken har den stått sig förvånansvärt väl. Visst, enskilda inslag har tyvärr förlorat sin aktualitet, och författarna till dem har också i vissa fall försvunnit från biblioteken, men det är överlag fortfarande intressant och givande läsning. Hittar man boken på antikvariat är den värd att plocka upp.

Annonser

Read Full Post »

Om det finns en vetenskap jag aldrig kommer lära mig så är det versläran. Av någon anledning så har jag enormt svårt att komma ihåg vad skillnaden är mellan anapester och jamber, hur man ser skillnad på ottave rima och spenserstanser, hur man ser om en rytm faller eller stiger. Jag tycker om de effekter som den skicklige versmakaren kan åstadkomma med sådant, men av någon anledning kan jag inte analysera vers om så livet hängde på det. Jag gillar termerna: ambibrachi, elegiska distika, drottkvätt och sapfiska strofer är en sorts poesi i sig, vilket möjligen förklarar varför jag aldrig kommer ihåg de högst exakta innehåll de står för.

Därav följer att jag uppskattar Alf Henriksons Verskonstens ABC: lemmana är i sig ett nöje att skumma igenom, och värdet av att få dem förklarade är stort. Eftersom Henrikson dessutom har en högst personlig stil, och illustrerar sina uppslagsord med vers, så är det även trevligt att läsa artiklarna. Man skulle möjligen vilja att han tydligare markerade vem det är som skrivit versen (huvudsakligen han själv), och man kan undra lite vad poängen är med att hänvisa till exempel från Tegnér till de artiklar hans vers illustrerar, men detta är bisaker.

Det stora mysteriet är vad Björn Bergs teckningar skall illustrera – ibland är det rätt självklart, men poänglöst, som när det i närheten av en artikel om fornnordiska versmått finns någon skäggig karl som sitter på snidat säte, men intrycket är snarast att man tagit en gammal hög överblivna teckningar och kastat in dem där man hittat den allra minsta överensstämmelse. Även om det kan vara svårt att skapa vettiga illustrartioner av versmått och fötter, så hade det förmodligen gått.

Nåväl, texten kombinerar i alla fall praktisk nytta och nöje, och då kan man egentligen inte önska mycket mer.

Read Full Post »

Man bör kunna erkänna sina svagheter, i alla fall inför sig själv. Strindberg tycks vara en av mina; jag tror inte att det är många andra författare jag skulle införskaffa mer än en biografi över (även om de definitivt finns), men med Sue Prideauxs Strindberg: a life har jag nu läst tre. Och visst, Strindbergs liv är något extraordinärt – den scen som sattes upp inför hans eventuella hyrande av rum på Skovlyst, med en grevinna i kläder hundra år bakom modet, hennes halvbror som betjänt och magiker, och den egentligen redan förskjutnaSiri och barnen i bakgrunden, förtvivlat åseende hur pappa fascineras och fastnar: det hela är så otroligt att om det bara var Strindberg själv som berättat det, skulle man aldrig trott det.

Just det där med det egna berättandet är också något som gör Prideauxs bok till den mest umgängliga av de tre böcker jag läst: hon tycks ta Strindbergs egna utläggningar över sitt liv som sanning eller åtminstone nära den på ett sätt andra författare inte vågar. Detta är i sig inget större fel: om hon nu tror att Tjänstekvinnans son i stort sett är sanningssökande hågkomster, så är väl det en ståndpunkt att inta och försvara – förutom att försvaret uteblir. Något lite om problemen med att använda en författares uppenbart litterariserade memoarer som källa hade inte varit fel.

Annars är väl bokens största problem ungefär det man kan vänta sig: Prideaux är uppenbarligen inte kunnig vare sig i svenska eller svensk realia, och när hon skall ge en kortfattad sammanfattning av Sveriges 1800-talshistoria blir det närmast pinsamt felaktigt, med underligheter som att stormaktsväldet gick under i napoleonkrigen eller att kungen var enväldig. Sådana fel hade visserligen kunnat undvikas, men har  egentligen inte så mycket med ämnet att göra. Värre då att hon kallar Strindbergs tidiga Erik XIV för Erik XI, eller gör andra fel med titlar.

Förtjänsterna är dock betydligt större: det är en livlig och läsbar biografi, och att den är skriven med en utomståendes blick gör att den bidrar med perspektiv, i synnerhet på verken, även om den av uppenbara skäl inte kan bidra med speciellt mycket ny kunskap. Det är en bok som mycket väl kan sättas i händerna på den nyfikne men icke svenskkunnige, kanske dock med varning för just detaljerna.

Read Full Post »

En av fördelarna med att besöka antikvariat är att man kan stöta på böcker man annars inte skulle ha en aning om funnes. Så är till exempel Bild och text i Astrid Lindgrens värld en samling av uppsatser om olika aspekter av Astrid Lindgrens författarskap, i huvudsak inriktad på kopplingen mellan bild och text, men även med fokus på sådant som kopplingar mellan Karlsson på taket och andra likartade figurer i barnböcker eller genusanalys av de olika föräldrar som förekommer.

Det säger sig nästan sig själv att om man sätter åtta akademiker att skriva texter på ämnet kommer resultatet bli något blandat, från Maria Hultman & Pernilla Tejeras insiktsfulla och intressanta »Bilden av Emil« där Björn Bergs konst får mycket god genomlysning, till Birger Hedéns »Pippi é crazy« som försöker sätta Pippi i förhållande till den tradition av humor som i Sverige annars främst kopplad till Povel Ramel, men vars form förblir något nebulös, vilket gör att även uppsatsen framstår som något ostyrig.

Pippi är annars den figur som ges mest utrymme: tre av de sju texterna behandlar i huvudsak henne, och förutom Hedéns har Martin Harris skrivit en genomgång av hennes reception under tre olika epoker: den första 1945-1952, då Lindgren producerade huvuddelen av grundmaterialet och Pippi framstod som en klar kontrast till äldre, mycket uppfostrande böcker om i huvudsak välartade barn som läsarna skulle lära sig emulera, den andra 1969-1973, då flera adaptioner utkom, i första hand TV-serierna och spelfilmerna (en spelfilm, idag höljd i troligtvis barmhärtig glömska, gjorde även under den första perioden), när de barn som en gång fått Pippis hjälp att bryta sig ur de tidigare mönstren började få egna barn och ville återvända till sina kära gamla böcker, och slutligen en period som ansågs samtida, omfattande 1987-1997, vilken såg nya adaptioner, även till nya format som CD-ROM-spel (ty detta utspelade sig på den tid då det ansågs uppseendeväckande nytt att data kunde lagras på en snurrande plastskiva). Denna sista del är i stort sett ointressant nu när ytterligare en tid gått, möjligen undantaget en klarsynt spådom att Pippi då i viss mån överlevt sin roll som upprorsande att tiden måhända var inne för helt nya barnklassiker (samma år hade på engelska första boken om en viss ung trollkarl utkommit).

Tredje avsnittet om Pippi, Thomas Storns »Från bok till serie« behandlar hur Lindgren och Ingrid Vang Nyman tog berättelser ur Pippiböckerna och omvandlade dem till det nya, egentligen mycket suspekta, seriemediet i hopp om att barnen skulle läsa något annat än amerikansk populärkultur. Det är en bitvis intressant genomgång av en något bortglömd del av Lindgrens produktion, men den säger nog mer om Lindgren och Vang Nyman specifikt än om transmediering i allmänhet. Liknande kan sägas om Helene Ehrianders genomgång av de bilderböcker där Anna Riwkin-Bricks stod för fotografier och Lindgren för text, »Exotisk vardag«: har man inte någon personlig koppling till böckerna blir det lite tunn läsning.

Den avslutande »Mamm- och pappläsning« av Titti Persson analyserar till skillnad från övriga texter i stort sett hela författarskapet för att visa på skillnader i hur föräldrar skildras utifrån vilket kön de har, med bitvis nedslående resultat: medan fäder i allmänhet har tillskrivits positiva egenskaper som inte är traditionellt manliga, såsom förståelse och lekvilja, så finns även en tydlig grundfördelning där männen rör sig utanför hemmen och förvärvsarbetar, medan kvinnorna sköter hushållet och tar hand om barnens (och ofta männens) emotionella behov. Även om vissa undantag finns, så beror de nästan alltid på att den ena föräldern är frånvarande och den andre därmed får överta vissa funktioner. Denna del är troligen den mest tankeväckande, delvis för att den ställer sig mest kritisk till sitt material.

Även om Bild och text … inte bjuder på de mest djuplodande analyser av Astrid Lindgren jag läst, så är det ganska trevlig läsning som ger nya inblickar i delar av hennes författarskap. Den lite mer intresserade allmänheten kan säkerligen hitta sämre saker att läsa om henne.

Read Full Post »