Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Litteraturvetenskap’ Category

Lite märkligt är det att det nu finns två böcker med läsrekommendationer där man av titlarna kan komma att tro att den främsta skillnaden är att den ena är någon sida kortare: 1000 books to read before you die, liksom 1001 books … Här gäller det närmast den förra, av James Mustich, amerikansk bokhandlare. Det bör nog direkt sägas att Mustich upplägg faktiskt ligger närmare Göran Häggs svenska variant på temat än den amerikanska, även om han har en del egna innovationer.

Även om titeln på Mustich bok antyder att han skall vara den mest snåle med rekommendationer nöjer han sig faktiskt inte med 1000 böcker, utan för varje bok ges även tips på fördjupning eller andra böcker att pröva för den som fastnade. Han tar även upp viktigare överföringar till andra medier. Till skillnad från de andra böckerna är hans sorterad på författare, inte kronologiskt. Han tycks också haft föresatsen att nöja sig med en enda bok för de flesta författare, vilket gör att han har det längsta indexet. Han har dock haft vett nog att inte följa denna föresats in i vansinnet, så några författare har flera verk med: flest har naturligtvis Shakespeare, med tretton, men även flera andra har fått mer än en.

Shakespeare, ja: liksom Hägg har Mustich stämt av innehåll med titel, och hans bok innehåller därför även sådant som dramer, poesi, barnböcker, essäer och facklitteratur; det enda som inte verkar finnas med är erotika. Urvalet är överlag gjort utifrån en tämligen amerikansk horisont, vilket gjort att flera historiska verk om USA:s historia finns med, något fler än man som europé egentligen tycker är nödvändigt.

Nöjet med den här typen av verk är mångfaldigt: inte bara att man upptäcker nya böcker att läsa, utan även att man påminns om sådant man redan läst. Man har möjlighet att nicka instämmande när författaren gjort ett i ens tycke förnuftigt val, och att bli uppbragt över att något underhaltigt verk lyckas smita in (varken Burckhardt eller Sacks imponerade på mig när jag läste dem), eller ännu värre, att någon favorit inte gjort det. Var är Dorothy Sayers? Karel Čapek, Tove Jansson, Walter Scott? Strindberg och Lindgren?

Senare, lugnad av tid och ny läsning, kan ännu mer glädje vinnas ut: man läser något som rekommenderats, återvänder ler gillande åt författarens beskrivning eller fnyser åt hur han så kan missförstått allt. Här finns till och med en checklista att fylla i för den som gillar småttigt vandaliserande av tryckt materia.

Mustich verk är inte riktigt lika bra som Häggs, men står långt över Boxalls. Det har fått mig att fylla på min önskelista med tjogtals böcker. Jag kommer nog inte komma närmare dessa 1000 böcker än de grupper om 1001 jag tidigare enligt de andra författarna haft att ta mig igenom, men det tänker jag inte låta mig bekomma. Livet är för kort för sådant tänkande, och de goda böckerna för många.

Read Full Post »

Att recensera en samling som The new Cambridge guide to Shakespeare (femte gången en liknande volym ges ut i serien, här under redaktörer Margreta de Grazia och Stanley Wells) är inte en lätt uppgift: det handlar om ett tjugotal essäer, om diverse aspekter av författaren, där vissa av dem också har helt egna volymer i samma serie. Det finns således en hel del information i volymen, samtidigt som den som mest skrapar på ytan av många ämnen. Givet Shakespeares status som den främste författaren som skrev på vad som idag är världens lingua franca, så är det inte konstigt om knappt tjugosidiga essäer verkar kortfattade – det är ju trots allt närmare fyrtio pjäser, två längre poem och en samling sonetter som skall täckas, förutom biografi, receptionshistoria, tematiska studier och en litteraturgenomgång.

Med sådana förutsättningar, och olika förkunskaper hos läsarna, kan det inte hjälpas om det hela blir en smula haltande. För min del var de mest givande styckena de om Shakespeares språk, som förklarar varför han sällan kunde hålla sig när en ordvits fanns inom räckhåll, och de om de olika pjäserna, som ibland gav helt nya läsningar jämfört med de jag gjort. I andra änden finns bland annat de tre tematiska genomgångarna av politik, ras respektive kön, som verkade aningen blodlösa, möjligen som en följd av ett försök att inte gå in alltför mycket i polemik. Essän om mediahistoria var å andra sidan givande när den höll sig huvudsakligen till mer abstrakta resonemang, men när den flöt ut i ett par sidors närstudie av en enskild tolkning av Hamlet blev den sladdrig (och att den i hög grad diskuterade Second life gjorde att den känns ohyggligt daterad).

Det är som sagt en översikt, och som sådan har man bäst nytta av den; förhoppningsvis blir man intresserad och bestämmer sig för att läsa mer om något enskilt ämne. För djupare förståelse om enskilda verk hjälper den främst med poesin, där det ges mest utrymme för närstudier. För pjäserna är den snarast en brygga dem emellan, men man kommer nog snarare ha större utbyte av en riktigt utförligt kommenterad version av varje enskild pjäs än en volym som denna.

Read Full Post »

Det känns som jag borde skriva något mer intelligent och kortfattat än jag riktigt förmår för att sammanfatta The secret loves of geeks, redigerad av Hope Nicholson: en hel mängd talangfulla personer har ju skrivit om så många aspekter av kärlek, och vanligen också nördighet. Kanske är det bäst att börja med Patrick Rothfuss essä, som avslutar samlingen och som diskuterar de olika betydelserna i ordet »kärlek«, och att romantisk kärlek långt ifrån är den enda sorten, och att fokuset på den, och i synnerhet den sort som kan slå över i svartsjuka, inte är nyttigt.

Ty bland det icke obetydliga antalet bidrag som fokusera på just romantisk kärlek i alla de olika former den kan ta och numer allt oftare tillåts ta, så finns det också utrymme för det som är det avskiljande ordet i titeln: det kan handla om kärlek tack vare nörderier, kärlek trots nörderier, kärleken till dem, eller alltihop samtidigt. Formaten på berättandet varierar: en del är vanliga textbaserade essäer, en del är serier, en del är mer av hybridformer. De flesta historier är överraskande positiva: trots att önskan att accepteras är ett ofta återkommande tema, och ilska över hur en del saker står till inte är ovanligt, så är det sällan kärleken är totalt olycklig, inte ens den som inte varar (möjligen undantaget den till Star Wars, där såren efter fantommajonnäsen fortfarande inte läkt).

Den sammantagna bilden man får är att nördkulturen är en sorts friare värld, där annat än den typiskt heteronormativa, maskulint anpassade kärleken får finnas. Det vet jag inte; tyvärr finns det ju flera exempel på hur folk som en gång skulle setts som nördar bildar mobbar via internet och försöker tysta det som avviker från deras syn på verken. Nörderi har ju alltid haft drag av eskapism in i en bättre värld, med större möjligheter och där ondskan kan besegras, men det är så lätt att tro att alla definierar ondska på samma sätt. Även om denna ensidighet här tycks vara önskad finns den likväl där, men med tanke på den stora bredd som trots allt finns är det nästan löjligt att fråga efter mer. Vänta alltså inte en alltför kritiskt djuplodande undersökning, och gläds åt den stora lycka som trots allt bärs fram.

Read Full Post »

Efter att tidigare ha samlat diverse mestadels bortglömda superhjältar och -skurkar har Jon Morris i The league of regrettable sidekicks kommit till underhuggarna, medhjälparna och husdjuren som i alla fall försökt hjälpa dem: från den minst sagt vidsträckta familjen hjältar som förvandlas av ordet Shazam till T-force, en grupp ungdomar som hjälptes av och hjälpte Mr T.

Även om det finns en hel del minst sagt bisarra skapelser även här (Fatman, som klätt sig i en lampskärm och gardin och slåss med en kvast och vattenpistol fylld av bläck går utanpå det mesta), så tycks snarast de överlag vara aningen nedtonade även i underlighet: även om två barbarer som kallas hunnen och goten kan tyckas vara nog så konstiga (och historiskt tveksamma att sätta i samma lag), så är det inte mycket jämfört med deras överhuggare: en modern Morgana le Faye som är i USA och försöker sabotera krigsproduktionen för nazisternas räkning, och inte ens en sjöstjärna med svans som metamorferar till en gasjätte är väl egentligen konstigare än en intergalaktisk samling hjältar som får krafter baserade på färgen grön från underliga ringar.

I många fall verkar det faktiskt inte vara så mycket fråga om att skriva om faktiska hantlangare som underliga, tämligen självständiga skapelser, som utomjordingarna Edam och Gouda som Järnmannen fick kämpa emot, eller Little Dot, där denna unga flickas radda av underliga onklar och tanter får hjälp av henne, men där de byts ut från gång till gång och bara sällan återkommer.

Påfallande ofta är ju faktiskt medhjälparna snarast en variant av huvudhjälten (ofta i miniatyr), eller ett djur med samma förmåga: Stålmannen är förvisso värst, men långt ifrån ensam, som Silver Streak och hans falk visar på, eller Airmale och Stampy (nej, de sponsrades inte av postverket). Av djuren är Rex, ledarhunden, klart mest intressant, då det är han som är den klart mest anmärkningsvärde, medan den cirkusdirektör han bistår framstår som mer ordinär. Bland människornas kan noteras att Thunderbolts tjänare Tabu enbart kunde varit föga mer än ännu en betjänt som hjälper sin stundom maskprydde arbetsgivare, men han var den drivande i samarbetet, medan synlige hjälten var mer tveksam till hela idén.

Som tidigare delar i serien är det här snarast en provkarta på underligheter än ett försök till djupare analys. Det är dock underhållande och någon gång tänkvärt: även om mycket skattade åt undergången så berodde det knappast alltid på att det var sämre än det som blev kvar.

Read Full Post »

Det stora intresset med Barndomens böcker, under redaktion av Annika Holm och Siv Widerberg, är kanske inte alltid de enskilda texterna, där någon barnboksförfattare skriver om en bok från sin uppväxt, utan urvalet. Boken gavs ut på åttiotalet, och författarna var i huvudsak etablerade vid tillfället, vilket gör att de i huvudsak föddes innan andra världskriget – enda undantaget är Ulf Nilsson (1948), ytterligare två föddes under kriget, resterande 27 föddes före kriget, och definitivt före den stora svenska barnboksexplosionen.

Detta gör att de barnböcker som behandlas inte alltid överlevt. Ett fåtal har glidit in i den djupare glömskan, där de inte bara inte längre läses av det växande släktet, utan inte ens koms ihåg av det vuxna. Men huvuddelen lever faktiskt ännu: om man nu överhuvudtaget kan tänka sig sådana barn idag, så läser barn under ett täcke i ficklampans sken förhoppningsvis fortfarande om d’Artagnan, eller Long John Silver, eller Kulla-Gulla, medan mamma eller pappa sitter i rummet bredvid och läser om Nalle Puh, den fula ankungen eller den lilla, lilla gumman för lillebror.

Vissa av böckerna sägs rakt ut egentligen vara olämpliga för små barn: Robinson Kruse och Onkel Toms stuga framstår idag som alltför rasistiska för att sätta i barns händer hur som helst, Bibeln är kanske inte längre något som läses på samma sätt som den gjorde på 20-talet. En världsomsegling under havet kräver en hel del insatser med saxen för att bli av med all fisk (men Sven Wernström som skriver om den är betydligt mer intresserad av om boken kommer leda till att barnen växer upp till goda kommunister). Selma Lagerlöf har kanske gjort den ovanliga resan där hon lämnat barnkammaren utan att vuxnas läsning väsentligen minskats.

Det är en imponerande samling författare som skrivit, eller blivit omskrivna. Av klassiska svenska barnförfattare är de enda jag kan komma på saknas Gösta Knutsson och Maria Gripe, och även den anglosaxiska världen är väl representerad.  Annars finns de här: Astrid Lindgren och Tove Jansson, Barbro Lindgren, Åke Holmberg, Britt G Hallqvist, Bertil Holmqvist. Texterna är varierade, från ren barndomsimpressionism och minnen över kritiska nuläsningar till det närmast helt biografiska. Skall man plocka upp ett tema som återkommer, förutom då återseendet glädje, tycks det vara att förklara hur fel Eva von Zweigbergk i sina teorier om vad som gjorde en god barnbok.

Med tanke på att boken nu har 35 år på nacken har den stått sig förvånansvärt väl. Visst, enskilda inslag har tyvärr förlorat sin aktualitet, och författarna till dem har också i vissa fall försvunnit från biblioteken, men det är överlag fortfarande intressant och givande läsning. Hittar man boken på antikvariat är den värd att plocka upp.

Read Full Post »

Om det finns en vetenskap jag aldrig kommer lära mig så är det versläran. Av någon anledning så har jag enormt svårt att komma ihåg vad skillnaden är mellan anapester och jamber, hur man ser skillnad på ottave rima och spenserstanser, hur man ser om en rytm faller eller stiger. Jag tycker om de effekter som den skicklige versmakaren kan åstadkomma med sådant, men av någon anledning kan jag inte analysera vers om så livet hängde på det. Jag gillar termerna: ambibrachi, elegiska distika, drottkvätt och sapfiska strofer är en sorts poesi i sig, vilket möjligen förklarar varför jag aldrig kommer ihåg de högst exakta innehåll de står för.

Därav följer att jag uppskattar Alf Henriksons Verskonstens ABC: lemmana är i sig ett nöje att skumma igenom, och värdet av att få dem förklarade är stort. Eftersom Henrikson dessutom har en högst personlig stil, och illustrerar sina uppslagsord med vers, så är det även trevligt att läsa artiklarna. Man skulle möjligen vilja att han tydligare markerade vem det är som skrivit versen (huvudsakligen han själv), och man kan undra lite vad poängen är med att hänvisa till exempel från Tegnér till de artiklar hans vers illustrerar, men detta är bisaker.

Det stora mysteriet är vad Björn Bergs teckningar skall illustrera – ibland är det rätt självklart, men poänglöst, som när det i närheten av en artikel om fornnordiska versmått finns någon skäggig karl som sitter på snidat säte, men intrycket är snarast att man tagit en gammal hög överblivna teckningar och kastat in dem där man hittat den allra minsta överensstämmelse. Även om det kan vara svårt att skapa vettiga illustrartioner av versmått och fötter, så hade det förmodligen gått.

Nåväl, texten kombinerar i alla fall praktisk nytta och nöje, och då kan man egentligen inte önska mycket mer.

Read Full Post »

Man bör kunna erkänna sina svagheter, i alla fall inför sig själv. Strindberg tycks vara en av mina; jag tror inte att det är många andra författare jag skulle införskaffa mer än en biografi över (även om de definitivt finns), men med Sue Prideauxs Strindberg: a life har jag nu läst tre. Och visst, Strindbergs liv är något extraordinärt – den scen som sattes upp inför hans eventuella hyrande av rum på Skovlyst, med en grevinna i kläder hundra år bakom modet, hennes halvbror som betjänt och magiker, och den egentligen redan förskjutnaSiri och barnen i bakgrunden, förtvivlat åseende hur pappa fascineras och fastnar: det hela är så otroligt att om det bara var Strindberg själv som berättat det, skulle man aldrig trott det.

Just det där med det egna berättandet är också något som gör Prideauxs bok till den mest umgängliga av de tre böcker jag läst: hon tycks ta Strindbergs egna utläggningar över sitt liv som sanning eller åtminstone nära den på ett sätt andra författare inte vågar. Detta är i sig inget större fel: om hon nu tror att Tjänstekvinnans son i stort sett är sanningssökande hågkomster, så är väl det en ståndpunkt att inta och försvara – förutom att försvaret uteblir. Något lite om problemen med att använda en författares uppenbart litterariserade memoarer som källa hade inte varit fel.

Annars är väl bokens största problem ungefär det man kan vänta sig: Prideaux är uppenbarligen inte kunnig vare sig i svenska eller svensk realia, och när hon skall ge en kortfattad sammanfattning av Sveriges 1800-talshistoria blir det närmast pinsamt felaktigt, med underligheter som att stormaktsväldet gick under i napoleonkrigen eller att kungen var enväldig. Sådana fel hade visserligen kunnat undvikas, men har  egentligen inte så mycket med ämnet att göra. Värre då att hon kallar Strindbergs tidiga Erik XIV för Erik XI, eller gör andra fel med titlar.

Förtjänsterna är dock betydligt större: det är en livlig och läsbar biografi, och att den är skriven med en utomståendes blick gör att den bidrar med perspektiv, i synnerhet på verken, även om den av uppenbara skäl inte kan bidra med speciellt mycket ny kunskap. Det är en bok som mycket väl kan sättas i händerna på den nyfikne men icke svenskkunnige, kanske dock med varning för just detaljerna.

Read Full Post »

Older Posts »