Förstautgåva

År 1674 blev Samuel Columbus med Odae Sveticae den första svensk att ge ut en ren poesisamling i tryck. Stiernhielm hade tidigare publicerat poesi som en del av en samling som även innehöll annat, och Skogekär Bergbos alster var troligen äldre men trycktes inte förrän efteråt. Dessa svenska oden var tämligen representativ barockpoesi, med teman på typen att allt är förgänglighet och tomhet, Guds godhet är oändlig, och att ta vara på nuet för snart är det över.

Om något påminner de om psalmer, och en av dikterna har också omarbetats till sådan. Takten är god, rimmen klara, tanken enkel och enhetlig, begripligheten hög: det finns några allusioner, men inte fler än att den ymniga notapparaten i Nirstedts utgåva hanterar dem. Denna notapparat sysselsätter sig annars huvudsakligen med ordförklaringar, vilka blir många när ortografin är i stort sett orörd, med endast några tryckfel rättade. Inte bara stavning utan även snedstreck för kommatering är orörd.

Tidstypiskt, ganska kort, lätt att följa: närmast gjort för skolundervisning. Och varför inte: mängden svensk litteratur från 1600-talet som kan läsas och uppskattas är tämligen liten, och även om Columbus bidrag till volymen är beskedlig så försvarar den mycket väl sin plats.

Read Full Post »

Jag i lag

Squirrel girl fortsätter i Like I’m the only squirrel in the world att plocka upp detaljer ur Marvels historia och göra intressanta saker med dem: den här gången en bifigur, en kille som kan dela upp sig i småversioner av sig själv och som kommer på att han kan göra världen till en »bättre plats« genom att klona sig själv en massa gånger och sedan ta över. Inte ens när Brain Drain kommer på att ta hjälp av myrmannen går det lättare, för en enda liten kille kan inte göra så mycket mot tusen.

Naturligtvis vinner de, den här gången med hjälp av fysik. Och mot Taskmaster också, trots att han ett tag håller stånd mot ganska precis alla Marvel-hjältar (i alla fall de som främst slåss med nävarna), innan Mew och pizzahunden bestämmer sig för att hjälpa till. Och i serien om Doreens tjugoårsfest får vi dels en tillbakablick på hennes barnaår, och dels se henne hjälpa Hulken slåss mot en annan stor grön snubbe.

Som vanligt roligt och väl medvetet om exakt hur fånigt det får vara, med såväl underliga fakta som vanlig vänlighet och hjälpsamhet som viktiga delar. Ännu ett fantastiskt nummer.

Read Full Post »

Fallet

Det har gått väl i livet för huvudpersonen i Byggmästare Solness, i alla fall arbetslivet: äldre, aktad, ensam på orten, med en tidigare konkurrent som underordnad anställd. Det privata är kanske inte lika harmoniskt, ett olyckligt äktenskap med barn som avled medan de fortfarande ammades. Nu håller han på och kröner karriären med ett nytt hus åt sig och hustrun, en andra ersättare för hennes föräldrahem, det som brann och ledde till såväl barnförlusten som hans yrkesframgångar: tomten kunde styckas upp och bebyggas med småhus åt andra.

In i hans liv kommer då Hilde Wangel, som en gång såg honom sätta krans på nybyggd kyrkspira, och beundrat honom sedan. Då börjar det röra på sig: hans tidigare konkurrent Knut Brovik går snabbt mot döden, dennes son Ragnar vill få chansen att själv bli arkitekt, medan Ragnars fästmö Kaja Fosli mest verkar fästad vid Solness själv. Det är en hel del som känns igen från tidigare Ibsen, men samtidigt finns här en symbolism som aldrig riktigt får blomma upp: det handlar inte längre uttalat om lögn eller makt genom manipulation, utan om någon slags mystisk kraft som får andra att göra som man vill. Jag skulle vilja kalla det Strindbergskt, men Strindberg en dålig dag: inte riktigt framme i det rent mystiska. Det känns sladdrigt utan att det vägs upp av någon intressant mångtydighet.

Read Full Post »