Primordialism

Årets fynd på bokmässan kan ha varit Tankar om ursprung: forntiden och medeltiden i nordisk historieanvändning, utgiven av historiska museet. Dels är ämnet intressant, dels visar det sig vara mycket brett (från bilden av Emund gamle genom tiderna till varför det finns så få svenska vikingaromaner), dels var det en chans att få läsa lite norska och danska.

Det är som sagt en salig blandning, där man hittar redogörelser för ålandsskolan (som normalt väl inte kallas så, men teoribygget är ungefär lika vettigt som motsvarande för Västergötland), hur Holger Danske använts för att motivera danska expeditioner mot Indien, hur forntidens »enkla seder« använts som argument mot konsumtionssamhället under 1800-talet, en modell av det medeltida Stockholm under världsutställningen i samma stad, liksom jämförelser mellan Snorres och Saxos syn på historien, hur det norska gravfältet Borre använts och hur jordägande påverkade den isländska litteraturens framväxt.

Med en sådan blandning är det självklart att kvaliteten varierar: oftast är den god, med intressanta perspektiv eller nytolkningar (texten om de spännbucklor som hittats i Ryssland, och hur de tolkats som allt utom att kvinnor varit handlare, är speciellt bra), men ibland är den bara irriterande. Den om historieskrivning på Gotland tycks bara ute efter att allmänt ifrågasätta diverse tolkningar, utan att någonsin föreslå alternativ. En del känns som de blivit väl starkt avkortade, och skulle behövt få lite mer tid på sig för att det skulle bli lite mer än faktastaplande. I andra fall tycks teorin tagit överhanden: varför skall nödvändigt Stockholmsutställningen tolkas som övergångsrit? Det är förvisso en väldigt flexibel tolkningsstruktur, men just därför bör den motiveras ordentligt på förhand.

Nå, på det hela taget är det intressant och varierad läsning, som bjuder på  många idéer och som tydliggör att man alltid måste vara beredd att ifrågasätta sina fördomar.

Read Full Post »

Självtillräcknelighet

Jag borde nog tittat lite närmare innan jag införskaffade Ibsens Peer Gynt på originalspråk. Inte för att norska i allmänhet är så omöjligt, utan för att norska på vers är lite värre än jag riktigt klarar: arkaismer och ovanliga vändningar och ordval underlättar inte läsning.

Annars är det inget större fel på berättelsen om skrävlaren Peer Gynt som drar ut i världen för att slippa ta ansvar, och ständigt sig själv nog släpar ihop förmögenheter bara för att förlora dem, innan han kan återvända hem och äntligen finna försoning – förutom då att den inte riktigt verkar syfta någonstans. Det är lite märkligt med en berättelse som börjar i ett närmast tidlöst lantligt Norge med Dovretroll som vill gifta sig med Peer, på villkor att han också blir troll och förändrar sin syn, som sedan mellanlandar i Marocko och ett sinnessjukhus i Egypten innan den återvänder, men det fungerar i stort sett.

Moralen om att inte bara se till sig själv är kanske lite banal (fast jag tror jag missade ett par essentiella punkter), men inte värre än man kan leva med den, speciellt när den delvis levereras av gestalter som passar på att spränga fjärde väggen. Omdömet hade troligen blivit både bättre och säkrare med en svensk utgåva, men det får möjligen bli något för framtiden. Avskräckt är jag i varje fall inte, vilket är en klar förbättring mot förra gången jag sysselsatte mig med ett Ibsenverk för första gången.

Read Full Post »

Att minnas misslyckanden

Arvid är trettiosju år, ligger i skilsmässa, och är inte en speciellt lyckad person: tafatt och lite för allvarlig, dricker mer än vad som är riktigt bra, fixerad vid sin moder utan att ha speciellt bra kontakt med henne. När hon i början av Per Pettersons Nordiska rådet-prisbelönta Jeg forbanner tidens elv upptäcker att hon har cancer och åker »hem« till Danmark så följer han snart efter, och under ett par dygn i familjens lilla stuga försöker han få kontakt samtidigt som han tänker tillbaka på sitt liv.

Det är alltså vad som finns av handling. För det mesta utgörs berättandet av episoder: ur Arvids uppväxt, hur han träffade en flickvän, hur han på maoistiska partiets uppmaning bestämde sig för att sluta studera och bli arbetare istället, hur han tafatt och kontraproduktivt försöker återvinna relationen till modern, som tyckte att han var en idiot som gav upp studierna för ett liv hon och fadern helst skulle velat slippa. Samtidigt som modern är minst lika framträdande som Arvid är hon en stor gåta, meddelar sig inte med honom, tycks anse att han är rätt dum – vilket nog är klarsynt, men knappast något man tycker att en mor behöver låta skina igenom så tydligt. Fadern är å sin sida nästan osynlig, närvarande bara genom att Arvid tycker sig likna honom, något han inte gillar men helt misslyckas med att göra något åt – till slut går han till och med i faderns avlagda kläder.

Det är alltså inte handlingen är behållningen – den är mer konfunderande än något; det är inte bara så att man inte får reda på varför saker händer, utan man får knappt veta vad som händer. Nej, det som bär boken är språket: sparsmakat och ödsligt, som göra även de mest enkla händelser läsvärda. Det räddar boken, men den är knappast lika fin och läsbar som Ut och stjäla hästar. För det hade det krävts några fler tydliga svar, och en större känsla av att det finns någon poäng bortom själva berättandet som fått Petterson att skriva historien.

Read Full Post »

Ett Dockhem

Vissa skådespel skall man nog hellre läsa än se spelade. Jag har här tidigare beklagat att vi i svenskan i gymnasiet tvingades bese en lång och mycket tråkig inspelning av Ibsens Et Dukkehjem, och från det har jag nog inte riktigt hämtat mig förrän nu, då jag läst samma text. Möjligen var det skådespelarinsatserna som var skrala, men den var ändå klart mer läs- än sevärd.

Intrigen är tämligen enkel, eller i alla fall enhetlig: just när det verkar sig med advokat Thorvald Helmers ekonomi efter några svåra år – han har fått befattning som chef för en bank – kommer ett gammalt lån tillbaka för att spöka. Lånet tog hans hustru Nora för flera år sedan med hjälp av en förfalskad namnteckning, i syfte att få medel till en resa för att rädda Helmers liv. Helmer är en förbaskad moraltant, och skulle inte ens kunna acceptera tanken på att Nora tagit ett lån, och hon har sedan dess kämpat för att betala tillbaka under sken av att hon bara är en ung, tanklös, oekonomisk kvinna. Allt uppdagas med infernaliskt skicklig metodiskhet, långsamt, långsamt (denna utdragenhet var alltså vad som gjorde inspelningen osebar), och liksom i en grekisk tragedi förstår man att katastrofen snart kommer.

Till slut är allt ställt på ända, och Nora bestämmer sig för att bryta upp för att, med dagens terminologi, »förverkliga sig själv«. I dåtiden var detta ett chockerande beslut: en kvinna som lämnar man och barn för att leva på egen hand? Otänkbart! Egentligen skulle väl fortfarande ett sådant beslut inte ses med helt blida ögon, men Noras vision om äktenskapet som något som bör ingås mellan likar har vi anammat. Man kan väl förvisso, liksom Strindberg, ha invändningar mot att Nora klagar på att hon aldrig haft ett ärligt samtal med Thorvald när det är hon själv som gått bakom hans rygg och inte ens verkar ha försökt att ärligt säga honom hur sjukt han var och att ett lån var nödvändigt. Med tanke på vilket suggskaft – för att igen tala med Strindberg– han senare visade sig vara är det faktiskt inte otrolig att han skulle gått med på det: Helmer är helt enkelt den sortens kräk som håller sig med två uppsättningar moral: en för offentlighetens ljus och en för privat bruk. Oavsett vilket kan man gott förstå att Nora inte vill fortsätta samlevnaden med en sådan självisk person: hennes förväntningar var väl egentligen orimliga, men att hans handlande skulle vara så totalt motsatt dem, så heltigenom själviska gör att man har full förståelse för att fortsatt samlevnad skulle bli omöjlig.

Nå, invändningar mot sättet som sensmoralen predikas på kan man ha och likväl anse att det man fått läsa varit bra. Et Dukkehjem kan helt klart försvara sin status som klassiker.

Read Full Post »

Att hungra i Oslo

Hamsun är en problematisk figur: hans storhet som författare kan inte förnekas, men att ställa sig på Nazitysklands sida under kriget och propagera för att de norska trupperna skulle ge upp är inte sånt som förlåts i första taget. Det är i år 150 år sedan hans födelse, och om norrmännens ambivalenta hållning kunde man nyligen läsa om i DN. Anledningen till att jag läst Sult (på svenska Svält) har dock inget direkt med detta att göra: det var helt enkelt en av de klassiker som fanns i bokhandeln i Trondheim av norska författare.

Så, syns det då att det är ett verk av en smutsig nazistsympatisör? Nej, knappast. Huvudpersonen är så långt ifrån en arisk övermänniska man kan komma: han är istället en intellektuell på dekis, som när boken börjar pantsatt allt utom det han går och står i, och som programenligt går boken igenom och svälter. »Går« är förresten inte bara en del av en fast konstruktion: den namnlöse huvudpersonen vandrar runt över hela Oslo (eller rättare sagt Kristiania, boken kom ju ut innan de båda växt ihop), allt medan han blir allt svagare och allt mer förvirrad av hungern. Det står tidigt klart att han inte riktigt har huvudet i ordning; hans sinne hoppar mellan de mest skilda stämningar, ena stunden strålande ljus och hoppfull glädje, andra nattsvart mörker och djup ånger.

Norskan var i allmänhet lätt att följa; snart listar man ut att »lommer« är ›fickor‹ och »blyant« ›blyertspenna‹, och även om det är svårare att lista ut att »frugtsommelig« är ›gravid‹ så finns ju alltid det stora mellannätet att tillgå.

Jag hade dock svårt för boken, utan att riktigt kunna lasta den för det: jag har helt enkelt svårt för den här typen av berättelser om personer som själva borde inse att de går mot undergången, men bara går runt utan att riktigt försöka göra något åt det – kanske för att jag känner igen mig lite i beteendet. Det blir hela tiden värre och värre; man ser hur huvudpersonens olika infall gjort det svårt att behålla pengar, och trots tillfälliga framgångar på området blir det svårare och svårare att tjäna ihop till brödfödan. Detta förvärras av hans stolthet; trots att han förfaller mer och mer försöker han förgäves hålla skenet uppe.

På grund av min svårhet för den här typen av berättelser har jag dock svårt att komma med en rekommendation: jag kan se att det är ett skickligt hantverk, men vad hjälper det när själva temat gör att jag måste anstränga mig för att plocka upp boken?

Read Full Post »