Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2022

Läsningen av Sara Danius Sidenkatedralen skulle om det inte vore för författarens stora förmåga vara beklämmande. Fast, vid närmare eftertanke vore förmågan faktiskt också orsaken till en sådan känsla: att en sådan stilist inte fick ytterligare årtionden att producera sig på är en förlust. Aningen relaterat till detta är att det är en bok sammanställd av diverse ännu inte slutbehandlad materia, texter menade att ingå dels i en essäbok, dels i en bok om fotografiska nybrytare, liksom ett par texter producerade för andra sammanhang, men där den önskvärda redigeringen inte kunnat utföras och därför släpandes på en hel del upprepningar. Det är sannerligen inte givet alla författare att hålla sig med ett förråd av anekdoter stort nog att aldrig behöva upprepa sig, men de flesta som har möjligheten klarar i alla fall att avhålla sig i en och samma bok.

Det som verkligen slår ned på en är dock förlusten i samband med striderna om kulturprofilen. I efterhand blev mycket som ständiga sekreteraren Danius önskade vad gäller reformer och oönskade ledamöter, men såhär i efterhand framstår de många extra turerna som fullständigt poänglösa. Kulturprofilen med hustru är nu avlägsnade, och intrigerna för att få Danius att avgå framstår som extra småaktiga när man vet att den till synes besegrade cancern skulle återkomma. Så vad har då de som vände sig emot henne vunnit, förutom fläckar på eget rykte, och att ytterligare ledamöter avgått?

Dessa strider behandlas först i bokens slut, och då enbart i from av manus till de Sommar- och Vinterprogram Danius spelade in för P1. Akademiåren sätter annars spår dels i minnestalet över företrädaren Knut Ahnlund, dels i de texter om de klänningar hon beställde och bar, vilket gör att de fungerar som del av den kedja som löper från litteraturen (med ämnen som Madame Bovary och Thomas Mann) till porträttfoton via mode.

Med bara lite mer otur hade boken framstått som ganska splittrad: det är knappast för Danius insikt i fotografi jag plockat upp boken, även om hennes skicklighet med pennan gör att även detta parti enkelt går ner. Låt vara att vissa bilder behöver sökas upp; sådant är alltid en risk med att i ord beskriva konst. Pregnans och humor får en dock att stå ut med detta liksom väl lätt redigering, samt ett ganska grovt redaktionsfel när Martin Gropius tillskrivs ära som vederbörligen tillkommer broderns sonson Walter.

Sidenkatedralen lider på det hela taget varken mer eller mindre än andra postuma samlingsverk av de sjukdomar som normalt drabbar sådana. Här finns snarare tydligare tematik än annars är gängse, likasom ett tydligt bokslut. Börja inte med den, men om hennes tidigare alster gillats, så finns ingen anledning att tveka.

Read Full Post »

Så serien med Hawkeye (Kate Bishop) lades ned. Men istället kom West Coast Avengers Best Coast, fortfarande skriven av Kelly Thompson, där hon tillsammans med Hawkeye (Clint Barton), America Chavez och sin pojkvän Fuse (Johnny Watts; kan absorbera egenskaper hos material han vidrör), bestämmer sig för att västkusten i USA behöver en grupp superhjältar. Rekrytering verkar dock svårt, men till slut får de med sig Gwenpool och Kid Omega (Quentin Quire, telepat som nyligen tappat lite av sin förmåga).

Om Hawkeye var huvudsakligen tämligen allvarlig är tonen här betydligt knasigare. Att Gwenpool är med säger mycket, och att det första de gör är att ta hand om en hjärntvättad och förstorad Tigra med hjälp av BRODOK ännu mer. BRODOK är naturligtvis en variant på MODOK, och troligen inte den knasigaste som någon skapat. Likfullt har han någon vansinnig idé om att förvandla kvinnor som inte vill dejta honom till jättelika monster. Samtidigt är Quire och Gwenpool ständigt i luven på varandra, Kate försöker vara en ledare, och de pengar de har får de tack vare att de låter ett kamerateam filma och intervjua dem för någon dokusåpa som definitivt inte kommer visa sig vara en ond plan i nästa eller nästnästa samling.

Galet? Visst. Meningslöst? I stort sett. Underhållande? Jadå. Det hela är lite som en bättre B-film som vet precis hur stort allvar den kan ta sig på, förutom att det inte är något fel på produktionsbudgeten här.

Read Full Post »

Den sista pjäsen av John Webster i min samling, A cure for a cuckold, skrevs med William Rowley, och är väl något åt det farsartade hållet. Det finns två handlingar, en om Lessingham som är kär i Clara som är kär i Bonville, som firar bröllop med Annabel, och en om sjömannen Compass, hans fru Urse, och köpmannen Franckford som gjort henne med barn.

Lessingham uppvaktar Clara, som kärlekskrank ger honom ordern att döda sin bästa vän: han tror att hon menar Bonville, och lockar med honom över till Calais, där dueller är lagliga. De kommer dock överens om att döda vänskapen istället och vänder hem. Under tiden har Compass återvänt hem efter att ha trots vara förlorad till havs i flera år, och när han förstår att hans hustru har en nyfödd son bestämmer han sig för att barnet är hans: efter juridiskt bondfångeri lyckas han, men för att slippa kallas hanrej (å, så lustigt dessa engelska pjäsförfattare fann detta ord och alla anspelningar på horn), så bestämmer han sig för att han och hans hustru skall låtsas att den andra har dött och sedan gifta sig på nytt.

Och så, i sista akten, försöker författarna dra igång en svartsjuke- och förväxlingsdrama bland de mer högborna aktörerna, tämligen onödigt av andra skäl än att förlänga en annars ganska kort pjäs.

Humor finns där förvisso, såväl ordvitsande som absurda situationer, men mycket lite annars: Compass rättframma sätt och vägran att acceptera annat än att barnet är hans gör honom till den mest intressanta, även om han egentligen inte är mer rundad än någon annan så är hans enkelspårighet charmerande och gör honom till den ende som framstår som vid alla sunda vätskor, undantaget Annabel, vars godhjärtade list när hon hjälper sin misslyckade rånare Rochfield gör att henne till pjäsens blott andra riktigt sympatiska viktigare roll. Det går säkert att sätta upp detta och göra lycka, men något omistligt storverk är det knappast.

Read Full Post »

John Lindow har med Trolls: an unnatural history skrivit en bok med en klar men lite ledsam förtjänst: den känns alltför kort. De gränsvarelser den handlar om, såsom många varelser från folktro betydligt mer svårfångade än vad moderna roll- och datorspel vill göra gällande, skulle säkerligen kunnat diskuteras på minst dubbelt så många sidor utan att ämnet tömdes. Visst, de klassiska höjdpunkterna, som fornnordisk mytologi, Asbjörnsen och Moe, Ibsen, Lagerlöf, Fröding, Bauer och Jansson passeras alla, men likväl missas mycket – Ludentuss, och Bland tomtar och troll, Karius och Baktius, eller för den delen att min farstu nu borde vara knökfylld.

Nåväl, det som faktiskt sägs är på det hela taget rimligt. Det presenteras tidigt en teori om hur även människor som kanske egentligen inte tror på troll kan få syn på dem om de är i rätt sinnestillstånd och får lagom lite intryck från omgivningen, men denna teori dras inte alltför hårda växlar på, utan istället försöker Lindow i alla fall i någon mån ringa in trollens natur: de sågs inte som mänskliga eller normala, men därutöver kan de historiskt ha varit lite vadsomhelst: magiker, vandöda, bärsärkar eller mörkhyade människor. Lindow vill ha dom till antisociala, men jag skulle nog snarare säga att det som verkar förena dem är avsaknad av präktighet: troll kan ibland vara goda eller i alla fall ofarliga grannar för den som inte stör dem, men även då är de grovkorniga och inte helt rumsrena.

Boken är som sagt läsvärd, och formatet gör att det är svårt att tröttna på dem, men trots ett tappert försök så känns det ändå som vissa aspekter på trollen fortfarande kunnat hålla sig undan och förbli fria. Fast det är nog som det skall vara.

Read Full Post »

Det tar ett tag, men till slut kommer Rune Palm faktiskt fram till det man väntar sig är ämnet för Vikingarnas språk, och börjar förklara egenheter som kasus, egennamn och ljudvärden. I början verkar man dock snarare ha hamnat i en bok om vikingarna och deras språk; med redogörelser för resor österåt och västeråt, vem, var, när, hur och varför, med främsta skillnaden mot andra liknande böcker att den innehåller språkexempel, men inte så många bilder.

Generella böcker om vikingar behövs det knappast fler av, varken i världen i stort eller i min bokhylla. Det jag ville ha var ju en vederhäftig språkhistoria. Nu är ju förvisso materialet som är tillgängligt för lingvister synnerligen begränsat: en samling traderade verser, en hel massa stereotypt formulerade runstenar, samt en handfull verser inskrivna på runstenar. Det finns mängder av tidigmedeltida skrifter från främst Island, men de har knappast formulerats av vikingar, så ur i alla fall språkligt perspektiv är de inte så användbara.

Boken lyfter faktiskt upp en del saker som man annars kanske inte möter i andra böcker om tiden, men materialet är trots allt begränsat, så till slut stöter vi på kändisar som Harald blåtand, Jarlabanke, Fot och Ingvar vidfarne igen, och här finns inte ens arkeologiska fynd att luta sig mot. Bra idé, men inte riktigt så bra som tjockleken på boken tyder på.

Read Full Post »

Den andra samlingen med Frida Malmgrens Tjejerna på Höjden, Pärlor för svin, är mer av samma: mer uteliv med alkohol och ragg, mer lättsam feminism, mer samlivssvårigheter och mer enkla skämt.

Gillade man del ett gillar man den här. Det är inte så att jag alltid skrattar, men jag fnyser heller sällan i frustration. Teckningarna gör fortsatt det de ska, konsekvent och utan extravaganser (fast när en gång en solnedgång skall tecknas märks att det görs med något datorprogram, och utan verklig förlaga; sådär speglar sig inte solen). Moa och Knutsson fortsätter att främst gå att skilja åt via yttre attribut som pojkvän och jobb, inte personlighet, samtidigt som Finkeln verkar stillat sig något.

Read Full Post »

Den tredje av John Websters bevarade pjäser, The devil’s lawcase, är en märklig pjäs: strikt talat en komedi, men det roliga i den kan ifrågasättas; handlingen tycks huvudsakligen ha satts samman för att få till ett ordentligt underligt rättsfall, som dessutom leder till en lika underlig rättslig prövning medelst svärd. I centrum står Romelio, en cynisk köpman som av pekuniära skäl försöker få sin syster Jolenta att gifta sig med Ercole istället för sin älskade Contarino.

Det hela slutar med duell, två till synes dödligt sårade kontrahenter, ett mordförsök, och diverse lögner om moderskap, skengraviditeter för att dölja verkliga, förklädnader, domare som konspirerar. Titelns rättsfall är en stämningar i faderskapsmål: Romelios mor Leonora vill få honom förklarad oäkta, huvudsakligen som hämnd för att han försökte mörda Contarino som även hon älskar. Synd bara att den påstådde egentlige fadern visar sig vara domare i målet.

Komedi, ja, och formellt så. Egentligen kan nog ingen finna slutet så värst roligt, för inga förtjänta tu får varandra, och de oförtjänta straffas knappast. En viss försonande gest tycks inte nog för att Romelio skall få klara sig på det sätt han gör, och även om Jolenta inte framstått som någon skär jungfru tycks det ändå märkligt att Contarino plötsligt skall finna sig nöjd med Leonora. Viss poesi och roliga passager väger inte upp för sådant.

Read Full Post »