Läsningen av Sara Danius Sidenkatedralen skulle om det inte vore för författarens stora förmåga vara beklämmande. Fast, vid närmare eftertanke vore förmågan faktiskt också orsaken till en sådan känsla: att en sådan stilist inte fick ytterligare årtionden att producera sig på är en förlust. Aningen relaterat till detta är att det är en bok sammanställd av diverse ännu inte slutbehandlad materia, texter menade att ingå dels i en essäbok, dels i en bok om fotografiska nybrytare, liksom ett par texter producerade för andra sammanhang, men där den önskvärda redigeringen inte kunnat utföras och därför släpandes på en hel del upprepningar. Det är sannerligen inte givet alla författare att hålla sig med ett förråd av anekdoter stort nog att aldrig behöva upprepa sig, men de flesta som har möjligheten klarar i alla fall att avhålla sig i en och samma bok.
Det som verkligen slår ned på en är dock förlusten i samband med striderna om kulturprofilen. I efterhand blev mycket som ständiga sekreteraren Danius önskade vad gäller reformer och oönskade ledamöter, men såhär i efterhand framstår de många extra turerna som fullständigt poänglösa. Kulturprofilen med hustru är nu avlägsnade, och intrigerna för att få Danius att avgå framstår som extra småaktiga när man vet att den till synes besegrade cancern skulle återkomma. Så vad har då de som vände sig emot henne vunnit, förutom fläckar på eget rykte, och att ytterligare ledamöter avgått?
Dessa strider behandlas först i bokens slut, och då enbart i from av manus till de Sommar- och Vinterprogram Danius spelade in för P1. Akademiåren sätter annars spår dels i minnestalet över företrädaren Knut Ahnlund, dels i de texter om de klänningar hon beställde och bar, vilket gör att de fungerar som del av den kedja som löper från litteraturen (med ämnen som Madame Bovary och Thomas Mann) till porträttfoton via mode.
Med bara lite mer otur hade boken framstått som ganska splittrad: det är knappast för Danius insikt i fotografi jag plockat upp boken, även om hennes skicklighet med pennan gör att även detta parti enkelt går ner. Låt vara att vissa bilder behöver sökas upp; sådant är alltid en risk med att i ord beskriva konst. Pregnans och humor får en dock att stå ut med detta liksom väl lätt redigering, samt ett ganska grovt redaktionsfel när Martin Gropius tillskrivs ära som vederbörligen tillkommer broderns sonson Walter.
Sidenkatedralen lider på det hela taget varken mer eller mindre än andra postuma samlingsverk av de sjukdomar som normalt drabbar sådana. Här finns snarare tydligare tematik än annars är gängse, likasom ett tydligt bokslut. Börja inte med den, men om hennes tidigare alster gillats, så finns ingen anledning att tveka.
För nöjes skull 