Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Svenskspråkigt’ Category

Plutarkos ges ibland äran som den förste essäisten; inte för hans kanske mer kända Parallella liv, utan för de småskrifter som vanligen kallas Moralia: avhandlingar i diverse ämnen som berör hur man bör leva sitt liv. Dessa planeras av Atlantis ges ut i en serie i översättning av Sven-Tage Teodorsson, en glädjande gärning för de som finner denna typ av informella texter i diverse ämnen nöjsam läsning.

Essäer är förresten knappast en helt adekvat benämning: i den första volymen, som givits titeln Kärlek och vänskap, hittar man såväl klassisk dialog som brev och vad som kan vara en föreläsning som allmänt hållen diskurs. Även om det finns essäistiska anslag, och essän som genre är svår att helt ringa in, får väl detta snarast ses som en slags urformer ur vilken sedan den moderna essän utvecklade sig.

Nåväl, detta är ju bara formalia: oavsett vad texterna kallas är det ju innehållet som är det intressanta. Dess omfattning fås direkt av titeln, och de ämnen som behandlas sträcker sig från det kontroversiella – att som Plutarkos ens jämföra kärleken till unga män med den till kvinnor, och sedan dessutom föredra den senare var en ovanlig åsikt –, över det personliga –  Plutarkos brev till hustrun när de förlorat sin tvååriga dotter – till det analyserande och närmast självklara – den avslutande texten om smickrare innehåller en hel del klarsynta observationer, men är knappast sprängstoff.

Plutarkos framstår som ömsom förnuftig, ömsom närmast väl förnumstig (ovan nämnda brev till hustrun är grundat i en tro att överdriven sorg är onyttig, vilket förvisso förtjänar att betänkas, men det får också stycken i det att verka lite väl okänsliga). Översättaren verkar ha något otalt med samtida skribenter som menar att Plutarkos kvinnosyn skulle vara förfärlig; Plutarkos utgår nästan hela tiden från ett manligt perspektiv och när han talar om äktenskapet tar han för givet att mannen är den främste, vilket retat upp vissa. Teodorsson har förvisso en poäng i att Plutarchos syn på kvinnan som intelligent varelse och någon som är värd att betrakta som kamrat snarast är progressiva för sin tid, men man kan ifrågasätta om det verkligen var det som måste sägas om de enskilda texterna.

Första mötet med Moralia har i alla fall avlöpt relativt väl: idéhistoriskt är det intressant, språket flyter för det mesta på (men spelade verkligen de gamla grekerna landhockey?), och ämnena är såväl tidlösa som färgade genom en stundom helt annan kulturs syn. Läsvärt.

Read Full Post »

Om Rickard Sandlers tid som statsminister idag koms ihåg är det troligen främst för försvarsbeslutet 1925, efter vilket, för att tala med Segerstedt, Smålands ryttare redo bort och lämnade ministären mysande i solljuset. Tio år senare kom detta beslut att framstå som förhastat, och efter ytterligare fem år som en monumental dumhet. Sandler verkar ha insett det själv, och på omvägar verkat för att skapa ett svensk-finländskt försvarsförbund – vilket även det visade sig vara en felbedömning.

Annars var Sandler den klart mest begåvade politikern i sin generation: förutom hans politiska förstånd, hans retoriska förmåga, hans integritet och hans analytiska kapacitet, som alla gjorde honom respekterad, så var han också matematiskt och musikaliskt begåvad, en stor talang som lärare (hans far var folkskollärare, liksom han själv ett tag, och han var den som grundade ABF), översättare av Kapitalet, och efter att hans Ålandspolitik gjort honom omöjlig som minister, utredare betrodd bland annat med att överse grundlagarna.

Statsminister blev han oväntat, närmast som adoptionskejsare: Branting var svårt sjuk, liksom Fredrik Vilhelm Thorsson, den ende från samma generation socialdemokrater med i närheten av Brantings status. Thorsson fick då med sig regeringen på att acceptera vem han än utsåg som efterträdare till Branting, och gick till kungen och föreslog Sandler – knappast okontroversiellt, såväl formellt som i sak, då Sandler började sin bana längst till vänster i socialdemokratin.

Hans regering föll till slut på Stripa-konflikten, en strejk vid en enskild gruva, egentligen en struntsak som dock de frisinnade under Ekman använde för att tillsammans med högern fälla regeringen. Nästa gång det blev aktuellt med socialdemokratisk regering var Hansson oomstridd socialdemokratisk ledare, och Sandler fick bli utrikesminister, en post han till en början visade oväntad talang för, men där det uppbyggda förtroendet slösades bort på frågan om att Åland skulle försvaras gemensamt av Finland och Sverige.

Sandlers formade kanske inte positivt socialdemokratins inriktning mer än skapandet av ABF, men vid viktiga tillfällen satte han stopp för utopiska strävanden efter socialisering. Hans generation var den som inledde byggandet av den socialdemokratiska staten, och även om hans bidrag i slutändan kanske inte uppmärksammats likt andras var det viktigt nog. På hans gravsten står endast ett epitet, men det är ett vackert – »folkbildare«.

Read Full Post »

Ernst Trygger blev statsminister först vid hög ålder; det var tillika första gången han över huvud taget ingick i en ministär. Resultatet av den blev nog inte som någon föreställt sig. Trygger var det stora högerspöket, en lysande, bitsk talare, reaktionär nationalist och ohöljd företrädare för det råa affärsintresset, till skillnad från Lindman som han delade ledarskapet över högerpartiet med – men man måste göra honom den rättvisan att även om han motsatte sig saker som allmän rösträtt så accepterade han alltid de beslut som tagits och anpassade sig.

När han så till slut blev statsminister inriktade sig han på att till slut avföra försvarfrågan från dagordningen. Ingen blev nöjd: han gick långt för att dra ner på kostnaderna, längre än högern ville, men inte långt nog för vänstern. Inget hände i frågan. Däremot gjorde högerledaren insatser på två andra områden: han avskaffade lagen att statliga tjänster endast fick besättas med män (något han kämpat för länge: så höger han var hade han uppenbarligen uppfattningen att kvinnor var lika dugliga som män), och hans regering lade grunderna för de statliga radio- och tv-utsändningarna.

Idag är han nästan bortglömd; hans familj vårdar inte längre gravvården (det beror troligen snarast på att sonen misslyckades i sitt familjeliv). MarieLouise Samuelsson hävdar i sin biografi att Trygger troligen fräst hålls i åminne som en förkämpe för att Sveriges första kvinnliga jurist, Elsa Eschelsson, också skulle bli landets första kvinnliga professor. Ett sådant minne vore nog lite väl ljust över en man som också röstade för spöstraff och mot dödsstraffets avskaffande, som ingick i kretsen kring kungen vid borggårdstalet, och som ibland ohöljt favoriserade de intressen han hade i näringslivet.

Read Full Post »

Den fantastiska fiktionen har ett par standardtrick för att förklara det ovanliga: dessa korresponderar i stort sett till uppdelningen i låg och hög fantasy, och kan beskrivas som maskeraden och många världar. Harry Potter är ett exempel på det förra: det fantastiska finns ibland oss, men vi ser det inte (längre). Narnia är ett exempel på det senare: det fantastiska finns, men inte på jorden, och kan, men måste inte kunna, nås härifrån men kan normalt inte påverkar världen. I maskeraden, och fallet med många världar där byte av världar är möjligt finns goda möjligheter att introducera en okunnig människa som allt kan förklaras för, utan att författaren behöver be om ursäkt eller dra en »som vi alla vet…«.

Mer knepigt är det då för de som väljer att helt bortse från denna värld, och som likt Siri Pettersen i Odinsbarn låter oss möta en ny värld genom någon som hör hemma i den; att göra det när man samtidigt har tillgång till en mekanik för att slunga folk mellan världar kräver  tilltro till sin egen förmåga. Tack och lov är denna tilltro väl motiverad: det är sällan man känner att man får världsbygget skrivet på näsan eller att man lämnas utan att kunna förstå.

Huvudperson, och den som titeln syftar på, är Hirka, ett femton års flickebarn som olikt andra är svanslös: hon kom genom en stenport för femton år sedan, när bokens skurk försökte kalla tillbaka de blinda, gamla ondskemakter som för ett årtusende sedan stoppades av tolv krigare som sedan gav upphov till de tolv familjer som sedan dess utgjort Rådet och styrt det mesta av världen. Hirkas bäste vän, Rime, är arvinge till en av dessa familjer, vilka han dock avskyr för den korruption och den oförmåga deras aldrig ifrågasatta styre innebär.

Hirka har fått lära sig att gömma sig av sin far, men som hon har fyllt femton måste hon snart till huvudstaden för att genomgå Riten och bedömas för lämplighet att tjäna Rådet: gör hon det kommer hon dock avslöjas som Odinsbarn, spridare av rötan.

Det är mycket att ta in, mycket som händer, och mycket att tycka om: Hirka är kaxig, tror på sig själv, modig och samtidigt rädd att skada de hon är närmast. Rime är trött på att aldrig ses som en individ, trött på den gyllene bur han vuxit upp i, och trött på världen av politik.  Världen är komplicerad, fylld av skrämt folk som söker någon att skylla på och ledda av ett råd som ville uppehålla det bestående. Skurken däremot är något blek i konturerna och det blir aldrig riktigt klart vad hans slutliga mål är (även om just hans status som skurk aldrig behöver betvivlas).

Det skall finnas två böcker till i serien, men denna står tämligen väl på egna ben: det finns frågetecken kvar att räta ut, men inget så stort att man absolut måste läsa vidare – även om man väldigt gärna vill det.

Read Full Post »

När Oscar von Sydow tog över ledningen för den De Geerska ministären (ja, detta är korrekt formulerat: alla ministrar förutom stats- och finansministrarna förblev på sina poster) drog troligen många en lättnadens suck. von Sydow var en erkänt kompetent administratör, hade visserligen tidigare suttit i en högerregering, som kvarleva efter Hammarskjölds ministär, men var väl sedd även hos vänstern efter att under kriget varit en av de som anslutit sig till Wallenbergs engelskvänliga falang.

Hans eget försök blev väl inte helt lyckat: regeringen misslyckades med ett par motioner, men inte så farligt att den var tvungen att avgå. Den inhöstade också i alla fall en vacker seger: det var under dess egid som dödsstraffet i fredstid avskaffades. Betyget efteråt var likväl gott, då medlemmarna sågs som kompetenta män som skött uppdraget tillfredsställande. Att den dessutom misslyckades med en del intentioner var dessutom nyttigt för parlamentarismen, ty nu kunde inte högern längre inbilla sig att det var möjligt med opolitiska ministärer som stod över käbblet i riksdagen.

Annars var von Sydow precis som väntat en kompetent ämbetsman på hög nivå: hans egentliga uppdrag var snarast posten som landshövding i Göteborg, vilken han även den tycks ha besatt till allmän belåtenhet. Hans tecknare Per Svensson framhäver att han någon gång kunde framstå som en karikatyr av en sådan: lite träig men kompetent. Att bilden är svår av nyansera då efterlämnade papper eller memoarer saknas gör det inte bättre.

von Sydow sägs vara oförtjänt bortglömd. Det må vara sant, men med tanke på hur lite han tycks ha gjort själv för att bidra till minnet så kanske han ville ha det så.  Sin faktiska insats kan han ha varit nöjd med: det samförstånd han så ofta sökte gick faktiskt att uppnå, till gagn för de flesta.

Read Full Post »

Nu har jag hamnat i dilemmat om hur man skall behandla en bok man vill skall vara bra men där man ser att bristerna är för stora igen: Lisa Rodebrands En droppe i rymden är svensk science fiction, en genre jag önskar all lycka, men den är tyvärr långt ifrån helgjuten: karaktäriseringen är vek, handlingen slumpartad, världsbygget reser frågetecken, och slutet är oavrundat.

Huvudpersonerna är tre: Caroline Russel, André Martinez och Dito: de två första var tydligen huvudpersoner i en tidigare bok, Revolt, men detta verkar inte ha påverkat läsligheten här nämnvärt (infodumpar av typen »som ni vet måste allt vatten på Kyofanis importeras från jorden«handlar snarare om det som handlingen här bygger på), men nu kraschlandar de  i närheten av den militärbas där Ditos far är befälhavare. Dito själv trivs inte med militärlivet, och det verkar inte vara särskilt lämpat för honom: han är uppkäftig och lite feg, har skräck för blod och är klumpig.

Här är också en av underligheterna: de tre sägs vara i nedre tonåren, men med tanke på vad de gjort och hur de ibland beter sig så verkar de snarare på väg att bli vuxna. André i synnerhet sägs vara tuff nog att kunna slåss mot klykoner, genmodifierade rymdorcher som verkar ha tagit makten på jorden i en något rörig bakgrundshistoria, men med tanke på att inte ens vuxna män normalt kan väntas göra detta verkar det mer än lovligt överdrivet. Handlingen drivs fram av att klykonernas mänsklige ledare står efter Andrés liv, men urartar till en rörig jakt upp mot det exilsamhälle på Kyofanis måne dit brottslingar fördrivs och strider mot ozriiter, de telepatiska maskar som är Kyofanis urinnevånare.

Jag är osäker på om de ungdomar som det här egentligen verkar rikta sig till egentligen tycker att det överflöd av handling som är av mig upplevs som bokens största problem är så farligt, men för mig gör det att allt verkar lite väl slumpartat och att vändningar kommer lite väl snabbt. Det finns några bättre partier, som färden på sandångaren eller slutets kamp mot ozriiterinvasionen, men det räddar tyvärr inte helt upp boken från att kännas mer som något som skulle behövt en rejäl genomgång eller två för att bli av med dödvikt.

Read Full Post »

Louis De Geers stora olycka tycks ha varit att han var sin fars son: fadern var Louis De Geer den äldre, mannen som avvecklade fyrståndsriksdagen och Sveriges förste statsminister. Louis De Geer den yngre tycks inte valt politiken, utan fick se den välja honom: han hade velat dra sig tillbaka och leva ut sitt liv på morföräldrarnas gamla skånska gård, där han tillbringat sina somrar som barn. Han blev dock tillfrågad om att ställa upp i riksdagsvalet, hamnade i första kammaren, och gjorde väl där en tämligen redlig, om ock inte särskilt framträdande figur. I sinom tid fick han återvända till Skåne som landshövding.

Så långt allt väl: hade det stannat där hade han blivit en figur för vilket inget större intresse kunnat vidhäftas, bortglömd av andra än specialister. Dock ville återigen politiken annorlunda: tre gånger nämndes han i spekulationer om att få fram en förment opolitisk, men vagt liberalt färgad statsminister för expeditionsministärer. De första två var efter borggårdstalet, men avrådd av vänner ställde han inte upp. Tredje gången var när första regeringen Branting spruckit, i väntan på 1921 års val då den allmänna rösträtten skulle prövas, samtidigt som landets läge var uselt: ingen ville ta ansvar för impopulära reformer ett år innan allmänt val. Genom manipulationer från socialdemokrater och högerledaren Lindman hamnade ansvaret till slut på De Geer.

Det var ett på sitt sätt lyckat val. Både högern och socialdemokraterna ville få liberalerna att framstå i dålig dager, och De Geer var då rätt man: som statsminister var han såpass kraftlös att hans misslyckande var ett faktum efter fyra månaders regering, när alla hans ministrar ställde kungen inför valet mellan dem och statsministern. Samtidigt var misslyckandet knappast spektakulärt: en förlorad omröstning om tullen på kaffe, egentligen menad att hjälpa till att bättra statens intäkter och satsas på försvaret. De Geer gjorde taktiska missbedömningar, förstod inte sin egen allmänna ställning och hur han lurats att ta en svartepetter han kunde hota andra att tvingas ta hand om.

Det är nästan inte så man förvånas när man i Johannes Åmans biografi läser att han inte ens valde övriga ministrar själv – det gjorde av den tidigare socialdemokratiske utrikesministern Palmstierna, som även dikterade De Geers politik i den då viktiga Ålandsfrågan.

De Geer var kraftlös, saknade blick för person och förstod inte att andra utnyttjade honom. Av alla Sveriges statsministrar torde han vara den allra mest allsidigt olämpade för uppdraget.

Read Full Post »

Older Posts »