Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Svenskspråkigt’ Category

Den tredje delen i Atlantis utgivning av Plutarkos Moralia (tillika med den tredje formgivningen) i översättning av Sven-Tage Teodorsson har underrubriken Pedagogik och politik, vilket måhända ger sken av ett tråkigare innehåll än vad som är fallet. Jag är beredd att medge att utläggningar om poesins möjligheter att användas i undervisning (stora, men riskfyllda), eller om filosofer bör ge sig i lag med politiker eller hålla sig fria från sådant för att behålla sitt goda rykte inte är så värst spännande, men annat här är desto roligare.

Främst är två texter: en som behandlar frågan om äldre personer bör fortsätta ägna sig åt politik, samt en om djurens eventuella intelligens. Den förra skulle i dessa dagar kunna framstå som rena satiren när den talar om hur äldre personers värdighet och erfarenhet är tillgångar som absolut inte bör undandragas världen, men den har faktiskt ett litet förbehåll om att detta endast gäller de som sysslat med politik en längre tid, och att personer som ger sig på området på äldre dagar lätt gör sig till åtlöje.

Den senare kan synas något malplacerad, och har tydligen främst tagits med då den getts formen av en debatt mellan två unga män, som skall försöka övertyga tre äldre åhörare om det är djuren på land eller i vatten som har den främsta intelligensen; detta användes dock veterligt inte som undervisningsform under antiken. Textens egentliga syfte är också snarare att ge argument för att djur är intelligenta och förtjänar att behandlas därefter, vilket bland annat innebär att de inte skall slaktas för mat. Även om vi idag inte tar alla de exempel som läggs fram som äkta belägg för intelligens så är själva debatten och de former den förs i påfallande aktuella, inte bara med tillämpning på djur utan även på maskiner, då frågan inte handlar så mycket om vilka egenskaper ett djur eller en maskin har, utan vad som kan kallas intelligens.

Andra texter är av mer blandat värde: läsvärda och ibland överraskande, exempel på hur antikens tankevärld ibland skiljer sig totalt från vår, ibland ligger förbluffande nära. Teodorssons översättning är på det hela taget behaglig, även om jag ogillar den horribla termen »social kompetens«, som inte bara luktar platsannons, utan också är lätt nattstånden. Annars finns det ingen anledning att inte rekommendera detta.

Annonser

Read Full Post »

Carl-Henning Wijkmarks Jägarna på Karinhall ansluter till den satiriska tradition som lägger stor vikt vid människors fysiska förehavanden: tydligen är det bästa sättet att göra någon till åtlöje att skildra henom som sexuellt avvikande, gärna dessutom avvikande vad gäller andra kroppsliga funktioner. Det är alltså inte förvånande att den person som här främst står med sökarljuset mot sig, Herman Göring, inte bara framställs som erotoman utan även som morfinist, groteskt överviktig (något som söks döljas under specialsydda uniformer) och storsupare, ej heller att de övriga nazikoryféer och enstaka fascister som dyker upp likaså framstår som deformerade såväl kroppsligt som i sina lustar (att båda rörelser predikade någon slags återgång till äldre, sundare seder gör ju sådan framställning extra ironisk), alternativt samtidigt naivt oförstående inför detta fenomen och livligt utnyttjande det.

Året är vilket fall 1936, Berlinolympiaden står för dörren, och på Görings germaniserade Karinhall skall den årliga jakten hållas: en jakt som endast hälften av de inbjudna kommer delta i, då andra hälften kommer tillbringa dagen i jaktstugor tillsammans med specialanskaffade horor. Till Karinhall skall förutom intrigerande nazister, utländska potentater, en balett av den lättare skolan, en man i miniubåt, en kader dvärgar som handhar Görings modelljärnväg och en trotskistisk infiltratör dessutom den norske spionen Roar Trøgesen ansluta, för att för Storbritanniens räkning försöka reda ut hur Görings aktier står sig mot de tillhöriga övriga i den tyska riksledningen.

Trots att den tryfferats med stora mängder pornografiskt material finns här trots allt en tämligen välskriven intrig: förvisso en som ämnar göra narr av möjligast många av Hitlers män och visa på rötan under den imposanta fasaden, men likaså en som framstår som rimligt logisk om de ystraste skildringarna av snusk och personliga excesser skärs bort. I synnerhet framstår Göring som såväl kroppsligen fragil och utsvävande som slug och imposant, en slags atavism från 1600-talet (eller varför inte ännu längre tillbaka: en av bokens mer oförglömliga scener placerar honom utklädd till vildman ovanpå en dresserad visent som han rider omkring i sin noggrant tuktade bokskog på). Nazisterna må i stycken vara narraktiga, men de är blodtörstiga narrar, som endast en kort tid till kommer hålla uppe den civiliserade masken: mycket av handlingen drivs fram av det stundande kriget i Spanien, och hur Tyskland kommer ställa sig.

Jägarna på Karinhall är inte en bok för den klemige: människoföraktet tar form i såväl pornografin som den snabbhet som man kasserar liv med, såväl mänskliga som animala. Det hela är förvisso byggt på mycket kunskap om dessa kretiner och kriminaldårar, men använder den i huvudsak för att ta någorlunda mått på narrdräkterna.

Read Full Post »

I och med Rolf Gustavssons biografi över Ingvar Carlsson når serien Sveriges statsministrar under 100 år fram till mitt levande minne; jag har i alla fall vaga hågkomster av inträdet i EU och Carlssons avgång, båda enligt Gustavsson högt klargörande händelser när man skall summera gärningen.

Avgången först: det är inte vanligt att som några och sextio, med ett bra val i ryggen, stor popularitet och vad det verkar en väg framåt efter svåra år utstakad, gå i pension. Många andra politiker skulle snarare ha suttit vidare till de tvingades avgå, eller åtminstone söka sig till nya utmaningar eller gå in i föreläsningssvängen. Icke Carlsson, som tycks leva i huvudsak som privatman. Han tycks också i likhet med flera socialdemokratiska företrädare ha behållit en måttlig syn på sig själv och tingen.

Vad gäller EU handlar det uppenbarligen mer om sakpolitik, och Carlssons aktiva insats som politiker. Han var uppenbarligen det självklara valet att efterträda Palme (ingen tydlig kronprins hade kunnat fostrats, så istället fick styresmannens vapenbroder träda in), även om hans egen vilja till detta var liten. I början tycks han också ha varit inställd på förvaltning, men fick ofta inrikta sig på att lösa kriser som de som orsakades av Bofors och Ebbe Carlsson. Runt 1990 blev det dock allt tydligare att förvaltning och förhoppningar om återgång till fornstora dagar inte längre räckte till, varpå Ingvar Carlsson tog sig an vad som verkligen skulle bli hans bestående verk: att förlösa socialdemokratin ur den egna självbilden, och lägga om kursen så att det gick att hitta nya lösningar i ett förändrat politiskt landskap.

Därmed EU, som tidigare hade varit otänkbart, dels på grund av neutraliteten, dels då Sverige menade reda sig själv bäst i ensamt majestät. Därmed ekonomisk uppgörelse, med band på LO:s krav, politik som syftade till att få ekonomin i balans och allmän liberalisering. Därmed också samarbete med borgerligheten, inklusive den på det personliga planet helt inkompatible Carl Bildt, låt vara med Bengt Westerberg som medlare.

Enligt Gustavssons tes, även om han inte framför det så, kan Carlsson därför i viss mån jämföras med den statsminister som lyfte upp honom till de höga taburetterna, ty Erlander var också han en nödlösning som visade sig bli mer lyckad än väntat.

Read Full Post »

Biskop Hans Brask i Linköping var en av senmedeltidens främsta potentater i Sverige; han är också en av de få som fastnat i det bredare historiemedvetandet, kanske främst tack vare den berättelse om en lapp dold i sigillet på beslutet om att avsätta ärkebiskop Gustav Trolle som Olaus Petri meddelat eftervärlden. Brask var dock även på andra sätt en dynamisk person, skicklig administratör och ett tag påvekyrkans främste försvarare inför Gustav Vasa, vilket ledde till att han tvingades fly landet. I senare tider har han även uppmärksammats för olika detaljer i den ekonomibok han lät kompilera under sin tid i Linköping, kanske allra främst för den måltidsordning som där finns; detta är det närmsta vi kan komma fulla menyer från svensk medeltid (ehuru precis innan den formella gränsen).

Det är alltså inte konstigt att det i samband med 500-årsdagen av hans biskopsvigning 1513 påbörjades arbeten inom medeltida måltidsforskning, bland annat översättningar av de delar av ekonomiboken som kan kopplas till kosthåll: förutom nämnda menyer också ett kalendarium över årets arbetsuppgifter samt en förteckning över vilket arbete de olika arbetarna som var kopplade till biskopens ägor hade att utföra. Dessa arbeten utmynnade bland annat i Biskop Brasks måltider, under redaktion av Magnus Gröntoft m.fl.

Denna bok återger inte bara nämnda översättningar, utan även en samling uppsatser inom skilda ämnen, från specialiserade som rekonstruktion över vilka skrivare som varit inblandade i ekonomiboken, till mer tillgängliga som en redogörelse för fiskkonsumtion under medeltiden (här kan noteras att den svenska julmatens äldsta kvarstående inslag, till stor del oförändrat genom århundradena, faktiskt är lutfisken). Däremellan finns texter som jämför biskopens kosthåll med den vid Vadstena kloster, liksom de överlämningsmåltider som tycks ha hållits när de aktiva rådmännen byttes ut i Stockholm, redogörelser för varför treskiftet slog eller inte slog igenom i olika landsändar, måltidens koppling till teologin, arkeologiska undersökningar av det gamla biskopspalatset (idag säte för landshövdingen i Östergötlands län), en genomgång av tekniken som användes i biskopens kvarn och såg (inklusive en viktig pusselbit för tidsbestämningen av införandet av vevaxeldrivna sågverk), teknik för ostframställning, samt en hel del annat.

Allt är väl inte riktat till den läsande allmänheten, men mycket kräver inte något särdeles intresse (och gör det de så är texterna så korta att man ändå snart är klara med dem). Måltidshistoria är dessutom närmast per definition intresseväckande, eftersom det rör ett område alla har personlig erfarenhet av och känslor kopplade till. Boken verkar dock förutsätta viss bildning om tidens politiska historia, men inte mer än att tio minuter med ett gott uppslagsverk bör vara tillräckligt. Lite värre är att den inledande översättningen av ekonomiboken ibland är knapphändig med förklarande noter; den svartsoppeliknande förtäring som då och då dyker upp under beteckningen »lummer« skulle behöva förklaras tidigare så att man inte tvingas vända sig till SAOB för att slippa undra om biskopen verkligen satt och knaprade städsegröna sporväxter.

Det finns mycket lärdom i detta verk, förmedlat med kunnighet och skrivförmåga, i vissa fall till och med god sådan. Vissa tendenser finns att enbart låta Brask agera affischnamn, men de flesta texter anknyter på ett fullt rimligt sätt till de texter de är menade som utvidgade kommentarer till. Är man intresserad av senmedeltida svensk kultur är detta ett fynd.

 

Read Full Post »

Om namnen varit annorlunda, och vissa smärre meningar uteslutna, hade man fortfarande sisådär hundra sidor in i Kreutzersonaten nästan kunnat tro att författaren är en slags förvrängd August Strindberg, inte Leo Tolstoj. Eller, ja, nåja: språket är förvisso inte lika ekvilibristisk, och premisserna är ibland rakt motsatta Strindbergs, men slutsatserna kan likfullt kännas välbekanta.

Boken är i stort sett en enda lång monolog, framförd av en Pozdnysjev till ett berättarjag ombord på ett tåg någonstans i Ryssland. Redan från början framgår det att Pozdnysjev mördat sin hustru, och nu försöker han redogöra för varför, med en sorts nihilistisk kristendom som leder till ett fullständigt äckel inför den adliga världens sexualmoral: män går först till horor, och gifter sig sedan med kvinnor som lärt sig att inte bete sig stort bättre själva; hela systemet med baler och tillställningar, kvinnliga utstyrslar och frisyrer är ett enda koppleri. Människosläktet syfte är att lära sig kyskhet och sedan gå under.

Det är en djupt misantropisk människa som får orera; dock en med en originell blick där kvinnans underordning sägs vara orsaken till mycket av eländet. Hon skulle inte tvingas söka styra mannen genom de få medel hon har, och de båda skulle inte tvingas in i äktenskap drivna helt av lust. Man sitter där och nickar med i resonemanget i ena stunden bara för att nästa haja till och börja tycka att det är vansinne.

Sedan, efter dryga femtio sidors underlig filosofi, kommer den faktiska bakgrunden: ett äktenskap som nästan direkt började med gräl, följt av försoning. En allt starkare svartsjuka, och så till slut olyckan. Det är effektivt skildrat, men efter den originella inledningen så blir det lite väl konventionellt.

Read Full Post »

Jag visste inte riktigt vad jag väntade mig när jag öppnade Mats Bergstrands kortbiografi över Ola Ullsten, men inte var det vad jag fick: det är inte direkt så att man förknippar folkpartister, speciellt inte folkpartister från förra seklet, med infernalisk maktpolitik och ett dolkstötande som Machiavelli skulle nicka uppskattande åt. Eller, annorlunda uttryckt: jag vill aldrig någonsin spela Diplomacy med Ola Ullsten.

Han var tidigare lite av en vit fläck i statsministerraden: de socialdemokratiska kan man inte gärna undvika att ha en viss uppfattning om även om man inte har egna minnen av dem, ej heller Thorbjörn Fälldin. Men Ola Ullsten, folkpartistisk statsminister i ett år och den som lett en regering med mindre parlamentariskt underlag än någon annan? Han verkar närmast glömd.

Kanske med rätta: det främsta han i slutändan åstadkom med sitt manövrerande för att utesluta moderaterna ur den regering som var tvungen att bildas sedan regeringen Fälldin I spruckit när de övriga partierna lurat Centerpartiet var att förgifta relationerna till de övriga borgerliga. Meningen var istället att närma sig socialdemokraterna och bryta upp blockpolitiken, med en hållbar uppgörelse i kärnkraftsfrågan som ett steg på vägen.  Sedan kom Harrisburg, liksom en allmän försvagning av partiet när de två försmådda borgerliga partierna gjorde sitt bästa för att förnedra regeringen i sakpolitiken. Ola Ullsten blev därför aldrig någon stark statsminister, och kunde inte utnyttja den möjlighet han borde haft att verka som vågmästare på liknande sätt som tidigare liberaler på posten.

Efter nästa val blev det alltså att retirera till arvfursten palats, där han inte gjorde sig populär. I det därpå följande valet, där socialdemokraterna återtog makten, blev han närmast ett sänke. En sista plan fanns dock från hans sida: han red ut ett försök från partiet att direkt avsätta honom, för att sedan själv kunna avgå och utse sin efterträdare: Bengt Westerberg, en man som inte delade alla Ullstens visioner men som av honom i alla fall bedömdes som politiskt och ekonomiskt kompetent nog att leda partiet.

Som resultatpolitiker var alltså Ullsten i stort sett ett misslyckande, förvisso till dels beroende på otur, men också på grund av eget agerande. Som politisk intrigör var han dock livsfarlig.

 

Read Full Post »

Jag vet inte varför jag var mer tveksam inför läsandet av Thomas Manns Buddenbrooks än vad jag brukar vara inför, säg, godtycklig roman av Dickens: i alla fall efterhand framstår Mann som mer lättillgänglig. Inte för att han är på något vis simpel, men för att hans roman ligger närmare den moderna smaken; de olika groteskerier som Dickens ibland hänger sig åt saknas nästan helt, och istället finns ett jämnt, stadigt berättarflöde, ibland avbrutet av enkel komik (som när Lübecks arbetare 1848 gör uppror och en ur massan ropar ut ett krav på republik, och på svaret att de redan har det kräver en till), ibland av inte alls speciellt smärtsam introspektion.

Boken handlar i vilket fall om den goda borgarfamiljen Buddenbrook, och speciellt de medlemmar av dem som i bokens början firar flytten in i ett nyligen inköpt gammalt hus: den gamla generationen, som på allvar lagt grunden till förmögenheten, den då unga generationen i begrepp att ta över, och främst de små barn som leker, i synnerhet Thomas Buddenbrook, som en dag skall ta över efter fadern, Thomas broder Christian, en mer ömtålig karaktär, samt Antonie, den som finner mest glädje i äran i familjenamnet men som är dömd att vara den som ser allt bli till aska, i synnerhet sina egna försök att öka denna ära.

Eftersom det är en bok som skildrar flera generationer, så är den inte helt lätt att sammanfatta: i huvudsak gäller dock att de äldre generationernas strävan passerar tämligen stillsamt, medans de ovan nämnda personernas lidanden profileras mer, och i viss mån även Thomas Buddenbrooks ende son och arvinge, liksom sin farfar och farfarsfar kallad Johann. Den anges ibland följa det enkla schemat »förvärva-ärva-fördärva«, men riktigt så enkelt är det inte: det stämmer någorlunda på farfar och far, men Thomas är inte den typ av lätting som tanklöst slösar bort familjeimperiet: han är till en början framgångsrik som köpman och lyckas ta sig upp till stadens styrelse. Hans problem är ett annat, subtilare: han bottnar inte själv i den roll han tilldelats, han måste hela tiden anstränga sig att hålla fast vid den. Till en början räcker hans energi till, men när den med åren rinner bort så orkar han helt enkelt inte hålla affärerna rullande och förfallet sätter allt tydligare in.

Man kan, trots den uppenbara lusten att berätta om den högborgerliga miljön och alla dess ritualer, med lätthet läsa boken som en enda lång kritik mot den: från hur farbror Gotthard stöts ut ur familjen när han valt att gifta sig in i en familj som driver en vanlig affär, över Antonies misslyckades äktenskap och fram till Thomas allt hårdare tillkämpade kontroll över vardagen, samtidigt som en rivaliserande familj, som helt tycks sakna det mått av kultur som trots allt familjen Buddenbrook kan uppvisa, hela tiden firar nya triumfer.

Skall något anföras mot boken är det väl snarast att en del av tankegångarna idag framstår som obehagliga: att en av personerna beskrivs som havandes en »ädel ras« karaktäristika går möjligen att bortse från som kosmetisk skada då denna beskrivning skulle kunna tas bort utan att helheten skulle ändras mycket, men samtidigt finns även en del föreställningar om olika sorters människor och olyckan när dessa blandar blod: även om det inte sägs riktigt så oförställt så framgår det som unge Johanns totala brist på disposition för köpmansyrket och den vånda detta medför beror på att modern inte valdes ur köpmanskasten utan snarare kom från en konstnärlig familj – även om det finns punkter som även motsäger detta, som de olyckliga äktenskap som Antonie varit inblandad i, liksom Christians konstnärliga temperament och gåvor, som inte verkar ha någon klar motsvarighet i äldre generationer.

Det finns mycket mer man skulle kunna säga om dessa 650 sidor roman, om skildringarna av Lübeck och dess omgivningar, om Christian med sina tvångstankar och sin oförmåga att passa in i denna värld, men att göra en såpass gedigen och innehållsrik, tillika lättflytande och för det mesta mycket mänskliga skildring full rättvisa kan knappast göras i detta format.

Read Full Post »

Older Posts »