Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Svenskspråkigt’ Category

Man börjar känna igen honom på stilen nu, Fredrik Sjöberg: liksom flera tidigare böcker handlar Mamma är galen och pappa är full om diverse människoöden, belysta från en av ett fåtal punkter Sjöberg särskilt intresserar sig för. Här är det som oftast konst, någon annan gång kan det vara entomologi.

Det hela börjar med ett porträtt av två unga flickor, kusiner, målat på Rivieran under tjugotalet. En av de båda flickorna, konstnärens styvdotter, är välkänd i konsthistorien: hennes far var Ivar Arosenius, och hon kallas vanligen Lillan (egentligen hette hon Eva, men det var vad hennes mor, som i sin tur egentligen fått namnet Ida, kallades). Fadern till den andra, Hanna, är förresten också känd – John Gottowt var en framstående teaterman, idag kanske främst ihågkommen för sin medverkan  i Nosferatu, där han spelade rollen som Professor Bulwer, motsvarigheten till van Helsing. Från detta porträtt börjar en jakt på detaljer ur de tre närmast inblandade personernas liv.

Flickornas mormor hade skapat en framgångsrik mejerirörelse som en morbror övertagit och sedan sålt i rätt ögonblick och investerat pengarna klokt; idag utgör de stommen i fonder som donerar pengar till förtjänta studenter. Själva bar de också på konstnärsambitioner och lyckades också leta reda på mer eller mindre underliga karlar att få ihop det med. Konstnären var Anton Dich, en dansk som idag är närmast bortglömd men som med bättre tur hade kunnat räknas som en viktig modernist.

Och sedan är det naturligtvis allt annat; diverse sidospår här och där, detaljer som oväntat dyker upp eller går förlorade, Sjöbergs egen person som ibland oblygt strövar in, utvikningar som man ibland undrar vad det har med det hela att göra. Det är mycket trevligt och intressant, av få detaljer skapas en väv (skulle Sjöberg hållit sig till någorlunda säkra fakta hade bokens omfång blivit mycket litet) – det är överraskande och lite skrämmande hur många olika saker som visar sig hänga ihop. Man ser dock att även om författaren är duktig på att laga spiksoppa så blir det den här gången lite väl vattnigt, och man ser lite för tydligt hur han sträcker sig efter de där extra ingredienserna.

Det är en trevlig bok, men inte författarens främsta.

Annonser

Read Full Post »

Andra delen av Dick Harrisons Englands historia, täckande 1600-idag är aningen mindre andfådd än den första: det är en kortare distans som skall täckas, även om närheten till nutiden gör att även det som måste täckas blir mer. Vill man karaktärisera perioden är det tämligen enkelt: det är de år då Storbritannien skapades, utvidgades till ett imperium, och sedan sönderföll. Just nu tycks den politiska cirkusen ha varvat ner, men annars har det senaste året varit ytterligare ett exempel på hur landet är inne i en längre nedgångsperiod. Tack och lov då att den världsordning som det i mångt och mycket var med att skapa och upprätthålla faktiskt är någorlunda förlåtande.

Om England som den moderna världens ursprung går det att säga mycket, men Harrison gör det sällan rakt ut: det är alltför mycket annat, främst politik och hastigt förbiilande författare, som skall hinnas med. När han någon gång stannar upp för att diskutera något, som huruvida upplysningstiden bör ses som en engelsk snarare än fransk produkt, så börjar man som läsare nästan undra vad som pågår.

Även om det är svårt att peka på något som helt missats så finns också fortsatt känslan av en viss flåsighet. Även om man kanske inte kan vänta sig att kapitlet om världskrigen skall bli så väldans djupa så känns det ändå som man får mer av allmänna översikter över krigsförloppen än studier av britternas insatser och inställningar.

Englands historia är vad de är: översiktsverk syftade att ge allmän orientering. Som sådana är de tämligen ordinära; det finns en del fläckar, inga speciellt lysande partier, och om de är rätt tunna så är virket ändå i huvudsak gediget.

Read Full Post »

En underlighet med Pär Lagerkvists diktning: han är bäst när han är otypisk. Hans dikter rör sig normalt i ganska förutsägbara banor, runt ämnen som barndom, ålderdom, naturen, stjärnor och källor, gamla bondgårdar och undran över livet: alls icke oävna ting att skapa vers kring, men även om de är rakt och enkelt skriva så skulle man efter de 600 sidorna i Samlade dikter vara trött på det om det inte även fanns annat insprängt.

Mest känd är naturligtvis den dikt som börjar »Ångest, ångest är min arvedel«, ett tidigt alster och ett av de som avviker: annars tycks de känslor som dominerar vara vemod, förundran och lugn skepsis, långt från sådan upprördhet. De tidiga verken är överlag ganska aparta: även om den typ av dikt som sedan skall dominera även återfinns där så finns även underliga prosafragment som inte tycks leda någon vart (i synnerhet det som heter »Arne« är störande, med sitt patriarkala våld som texten tycks vänta sig att man skall sympatisera med), och en märklig bit i dramats form som inte heller den tycks ha någon klar syftning.

En annan höjdpunkt är »Nya vapen«, skriven 1940, där Lagerkvist klart uppmanar läsaren att ta strid för det goda med vapen i hand, och att krossa ormars näste: ett uttryck för en djupt känd aversion mot det moderna barbariet. I de sista samlingarna har han också tydligt lärt sig att skriva om människor runt omkring sig i det lantliga Sverige som då var på väg bort, vilket är en god sträng att ha på lyran.

Annars blir Lagerkvist som antytts ofta vid sin läst: han skriver en viss sorts dikt, och han gör det bra, med en genom åren växande skicklighet och utan alltför stora åthävor i stilen. Hans poesi har ibland stor skönhet i bilderna, men det är endast sällan man hejdas och förundras.

Read Full Post »

Det är på sitt sätt ett slöseri att låta Dick Harrison skriva en bok som Englands historia. Del 1, vilken täcker tiden fram till år 1600. Detta är en av Historiska medias översiktshistorier för olika länder, och som sådan tämligen rättframt författargöra: skaffa god litteratur, plöj, sammanfatta; självständig analys ej av nöden. Visst, skall man skriva en sammanfattning av cirka 2000 års nedskriven historia, och ytterligare ett antal tusen år av arkeologi, så går det knappast att göra sig till expert på några enskilda områden, men ändå: nästan allt stökas undan i en väldig fart, och det blir husvagnssemester av allting: fem minuter romare och fem minuter Beda, fem minuter vikingar och fem minuter Edvard, fem minuter reformation och fem minuter Shakespeare.

Som vanligt har Harrisons stil fördelarna av att vara rak och tillgänglig, och tar sig utan alltför stora vådor från en punkt till nästa, utan att slinta mer än enstaka gånger, vilket här bidrar till en viss mättnad: när innehållet aldrig fördjupas bortom snabba omdömen om hur onödiga alla krigsprojekt är, hur personligt maktutövande gör politiken nyckfull och det mesta framstår som en dynastisk redogörelse över mer eller mindre effektiva kungar, så gör klarheten att brådskan framstår än tydligare.

Visst kan man se det som att utrymmet för utvikningar är begränsat, men Harrison har ju ändå skrivit om flera ämnen med kopplingar till England förut – vanligt folks rörlighet, Robin Hood, digerdöden – och även om dessa ämnen kommer igen känns även de genomhastade. Den här typen av översikt kan endast med besvär göras till något verkligt intressant, och tyvärr verkar inte Harrison vara rätt skribent för just det jobbet.

Read Full Post »

Som Zelda själv säger någonstans i början av sjätte albumet om henne, Allt är normalt: att hon lyckats få ett jobb, en bostad och en fantastisk kille, samtidigt, är för bra att vara sant. Således: den skvallerblaska hon jobbar på säger upp de fastanställda, rumskamraten Novas mor kastar ut dem ur lägenheten vid Mariaplan, och killen drar till Indonesien för att jobba. Tillbaks till en vardag utan pengar och där sovplats och kille blir vad man kan få (ibland är de samma sak, och då det uslaste man kan få).

Novas mamma drar in och är dryg och elak överklasskärring, Nova själv klagar på att vara fattig och behöva sälja av fonder för att kunna hälsa på brorsan i New York, Kim och Tove ska ha barn, och världen är allmänt grym. Som sagt, allt är normalt, och samtidigt totalt galet, och mitt bland bajsdykare, xenomorpher, satkärringar, före detta rejvare i Tullinge och bakfylleångest står som alltid Zelda fylld med trots och kval.

Read Full Post »

De två tidigare delarna av Charlottes Cederlunds trilogi om noadin Áili följde i stort sett den vanliga mallen för fantastiska historier för ungdomar, förutom då att valet att ankra det i en samisk by var originellt och den största behållningen tillsammans med karaktärsteckningen, där flera personer tilläts bära sin egen svärta utan att den fick ta över helt. Så också i del tre, Midnattsljus: även om spänningspartierna och försöken att lägga pussel hanteras utan mer än mycket lätt darrande manschetter så är det personerna och deras inställning som är det viktiga.

Det övernaturliga hot som målas upp förblir tämligen vagt tecknat: det finns ingen sofistikerad plan, ingen i hemlighet igångsatt domedagsmaskin, bara enkel maktlystnad och totalt förakt för andra, vilket kontrasteras mot Áili, som trots att hon gett upp sina magiska krafter har kvar en viktigare förmåga att leda andra in på nya spår, bryta cirklar av våld, hat och motreaktioner, även hos sig själv, som är nära nog lika fantastisk och som utgör bokens egentliga budskap.

Återigen tar livet norr om polcirkeln stor plats, i samebyn liksom i Kiruna, och mellan försöken att förstå de blixtar som bara hon tycks kunna se och varför unga pojkar tycks dö i hjärtinfarkt hinns det också med matning av renar och försök att freda vajor vid kalvning. Serien i sin helhet är alltså som ofta i ungdomslitteraturen ett försök att smuggla in budskap under flagg av spänning, och det fungerar bättre än väntat: även om jag inte känner något större hugg i hjärtat nu när Áili tar farväl, så är jag likväl nöjd med att ha lärt känna henne.

Read Full Post »

När Montaigne år 1580 först gav ut sina Essayer var det endast i två volymer; den tredje tillfogades först i 1589 års upplaga. Denna tredje volym innehåller färre men längre alster än de tidigare, och var och en ger honom därför mer tid att cirkla runt sitt ämne och prova olika angreppsvinklar. Resultatet av detta kan variera, från det mycket lyckade i essän »Om avledning«, till det lite mer sökta som i »Om tre sorters umgänge«.

Klart misslyckat är dock den svenska utgåvans upplägg där inte bara hela indexet, utan även samtliga kommentarer till de tre böckerna samlats i den tredje volymen, speciellt som de inte omnämns i de båda tidigare. Nu är dessa kommentarer tämligen kortfattade, så förlusten är inte så kännbar, men det är likafullt obegripligt varför man valt att göra på detta sätt.

Diverse litteraturhistoriker har velat tolka Montaignes utveckling på diverse mer eller mindre passande sätt: att han nu är äldre, försiktigare, visare och frigjord från fadern, mindre av stoiker och mer av sokratiker. Allt detta verkar något konstlat, och även om man inte skall lita helt på Montaignes egna utsagor om sin stil och person, så framstår han i vilket fall som ungefär samma underligt prövande person som tidigare, med en uppsättning idéer och tankar som ibland är förbluffande moderna, ibland fasta i hans egen tids tänkande, ofta resultatet av läsegods från antiken och längtan till den, men aldrig helt självklara.

Ämnena är fortsatt trevande och osäkra: han använder visserligen ofta antika författare att tänka med, men han gör det på sätt som är självutlämnande, på mer än ett sätt. Han diskuterar såväl sexualitet som sin egen tilltagande skröplighet, på ett sätt som både är bekant och underligt: att en sextioårig karl har problem med erektionen är knappast underligt, men idag skulle han knappast ses riktigt som ett helt uttjänt vrak, ens när han lider av besvärande njursten. Han för också resonemang om huruvida kungar bör vara generösa, om skönhet är något önskvärt, om övertalning. Hans slutsatser är ibland påfallande moderna, ibland besvärande samtidsbundna, men hans metod och syfte med att nå dem framstår som fortsatt lika radikal som den var när de skrevs in på templet i Delfi: känn dig själv.

Read Full Post »

Older Posts »