Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Svenskspråkigt’ Category

Karl XII:s kropp hade knappt hunnit falla till marken i löpgraven vid Halden innan det började intrigeras om hur Sverige nu skulle styras. Det hela slutade med en författning där så mycket makt som möjligt togs ur händerna på kung och råd: nu var frihetens timme slagen, uret gått till ny dag och aldrig mer skulle kungars försök att förskaffa sig det minsta makt tolereras. Halleluja! Om detta, och i stort sett inget annat handlar Michael Roberts Sverige under frihetstiden (således nämns endast t.ex. Linné och Bellman helt kort. Detta är ett verk om politik , punkt).

Till en början tycktes det fungera ganska väl. Den svenska ståndsriksdagen var ganska långt från den engelska, den enda andra samtida som det är rimligt att jämföra med. Använder man modern demokrati som måttstock var frihetstidens styre ganska långt gånget på vissa punkter (t.ex. vad gäller representation och frihet från orimligheter i och manipulation av valmanskårernas indelning), och efterblivet på andra (det fanns en form av parlamentarism vad gäller fördelning av platser i rådet, men den byggde på att man juridiskt anklagade misshagliga rådsmedlemmar på ett sätt som var ganska långt från t.ex. de formella utnämningar som engelska kronan idag gör när parlamentsledamöter vill avgå). Under de första åren lyckades också Arvid Horn förena en stark maktställning i såväl råd som i riksdag och kunde då styra ungefär som en modern statsminister.

Sedan skapades en opposition, och då började svagheterna i det nya styrelseskicket bli uppenbara: i princip all makt låg samlad hos riksdagen, och rådet hade bara att styra på nåder. Genomförde det något som var misshagligt för riksdagen mellan riksmötena, så drabbades det hårt. Riksdagen lade sig också i domstolarnas arbete, och reviderade domar. Den ansåg sig ha rätt att granska snart sagt hela det offentliga Sverige. Frihet tolkades enbart i termer av frihet från kungastyre, och enbart i strikt politiska termer.

Allt detta gör att frihetstiden blir en mycket intressant tid att tänka med: den demonstrerar hur maktpositivism förtär ett styre inifrån, hur det inte spelar någon större roll exakt vilken del av samhället som får för mycket makt, hur även ”demokrati” kan ses som mindre värt än ett styre där lagen är grundläggande och där flera personer delar på makten – när Gustav III 1772 gjorde fredlig revolution så blev ju resultatet en konstitutionell monarki, av allt att döma med brett stöd, då dessutom flera personliga friheter utökades eller bekräftades.

Frihetstiden skall dock inte klandras allt för mycket: en del av dess problem var ärvda (som t.ex. adelns relativa fattigdom och hunger på ämbeten), den lyckades producera mycket vackra resultat på vetenskapens och lagstiftningens område, och även om det tog tid och misslyckade försök så sjönk till slut lärdomen att Sverige nu var en militärt svag stat in.

Roberts uppskattar tydligt den intellektuella glädjen i att utforska tiden, att se hur de mer teoretiskt lagda politikerna försvarade styrelseskicket eller önskade ändra det. Han jämför med engelska förhållanden på ett sätt som för en svensk ibland kan vara svårt att hänga med i, men samtidigt med en kunnighet och stil som gör att man ändå vill läsa vidare.

Read Full Post »

Titeln till Birgit Sawyers Kvinnor och familj i det forn- och medeltida Skandinavien har den uppenbara fördelen att den meddelar tämligen exakt vad skriften handlar om (vill man vara mer exakt kanske det borde varit ”tidigmedeltida”, men det är en petitess).

Läsaren får sig först en genomgång av vilka källor som finns tillgängliga, och vilka problem som finns förknippade med dem, samt vad de trots allt kan användas till: bara genom statistik över de namn som förekommer på runstenar kan det t.ex. visas att kvinnor verkar haft en mer framträdande roll vid arvsprocesser i Svealand än övriga Norden. De följande två kapitlen handlar sedan vidare om familj och arv, varvid bland annat en bredsidesattack anlägges mot de fortfarande då och då uppdykande teorierna om ett förhistoriskt »ättesamhälle«, med ätter som juridiska entiteter (Sawyer anser snarare att moderna familjer var den viktigaste enheten, där det t.ex. fanns möjlighet att låta arv vara oskiftat, och att sedan släktskap räknats på liknande sätt som idag). Sawyer behandlar också det kyrkliga inflytandet, där främst synen på äktenskapet som något där samtycke är såväl nödvändigt som tillräckligt tas upp (en märklighet i dessa sammanhang är att det främst är hur en sådan ändring påverkar de unga kvinnornas status som ifrågasätts, trots att unga män kunde gås nästan lika hårt över huvudet).

Andra delen tar upp skillnader mellan berättelser och verklighet: i vilken mån olika sagor kan användas som källa, hur de bör användas i så fall, och vad nämnda skillnader kan tänkas bero på. Det finns t.ex. tecken på att befolkningen hölls stabil genom att främst flickebarn »sattes ut« och indirekt mördades. Kristna skribenters attityder gås igenom, och det framgår att kristendomens inflytande påverkade kvinnornas ställning på många olika sätt: vissa fick det klart bättre, andra troligen en sämre, vilket också påskyndades genom den långa professionaliseringsprocessen (den utvecklingen skulle inte vändas förrän för cirka 100 år sedan, när kvinnor också fick möjlighet att tillägna sig sådan formell lärdom).

Det är en lärd text, inte skriven med lättlästhet som mål och, dessutom behäftad med vad som förefaller vara en och annan norvagism. Den är dock för den sakens skull inte särdeles tung, och även om den aldrig blir direkt roande så kan den läsas med god behållning.

Read Full Post »

Innan Sven Hedin komprometterade sig politiskt var han känd som upptäcktsresande (låt vara att Strindberg gjorde sitt bästa för att punktera honom) och författare. Hans upptäckter var främst i den region som idag mest förknippas med kinesiska försök att »utbilda« bort uigurerna, där han gjorde ett flertal resor, i synnerhet gällande den mystiska sjön Lop Nor som enligt klassiska kinesiska källor skulle ha varit belägen betydligt längre norrut än de större sjöar som vid tillfället kunde återfinnas i regionen. Hedin lyckades slutligt visa att Lop Nor flyttade sig över årtusendena, när floden Tarim bytte strömfåror och uttömde sitt vatten i olika delar av Lop-öknen. Hedin hade den märkliga turen att få sina teorier därom praktiskt bekräftade, när den under hans livstid åter bytte fåra och efter 1600 år återgick till den fåra som han runt år 1900 följt och upptäckt resterna av det gamla väldet Lou-lan, en gång en hållpunkt på sidenvägen.

Detta skifte föranledde honom att återvända för att åter utforska Tarim, den här gången med kanot, vilket ledde till tre nya samling böcker; här gäller det närmast den sista av dessa, Den vandrande sjön, som förutom nämnda kanotfärd också behandlar ett försök att utifrån Hami försöka hitta en bilväg till Lop Nor för att öppna en ny sidenväg.

Hedin skriver klart och redigt, han byter tempus för att ge liv åt en annars ganska torr berättelse, som han tydligt kämpar med att ge ett sken av vetenskaplighet: han ger såväl vattenflöden i stora floder som temperaturer med orimlig noggrannhet, han försöker övertyga om att det hela är hydrologiskt mycket viktigt och inte bara ett sätt att en sista gång få kreera rollen som den store upptäckaren (även om han erkännsamt framhåller att yngre krafter är mer aktiva än han förmår), och han tycks ha förbaskat roligt. Teckna kunde han också, och första halvan innehåller många fina skisser, liksom en hel mängd foton.

Förutom att en gång för alla kunna knäppa tvivlarna på näsan, samt en del biologiska observationer, tycks dock det hela i efterhand rätt dödfött: av den bilrutt han hoppades på har inte blivit av, de kartor som noggrant upprättades över Tarims nya delta måste ha åldrats fort då de redan under färden flera gånger noterade hur erosionen inverkade på strandlinjerna, Lop Nor är inte längre en sjö utan har åter torkat ut,  denna gång utan att Tarim lagt om kursen. Öknen runt omkring har använts för kärnvapentest; folket där utsätts idag för kinesiska statens omsorger. Kvar finns endast Hedins skildringar: sämre minnesmärken har upprests.

Read Full Post »

Bo Setterlind är en mycket kristen poet. Han är dessutom en mycket svenskt kristen poet, vilket gör att när man läser vissa av de alster som finns med i Samlade dikter får man känslan av att det är pastor Jansson som varit i farten. Om jag parafraserar lätt: »Gud är som en propeller«, »mitt tvivel är som ett crocketklot«. Platt och ointressant.

Det finns en del naturlyrik från början av karriären som bättre lyckas inge någon innerlig stämning, liksom ett par ganska trevliga humoristiska nummer, men ju senare i den kronologiskt ordnade samlingen man kommer, desto mer lägger sig andlighetens våta filt över läsningen i form av kortvers lämplig att skriva in i konfirmationsbiblar; när skalden försöker bryta sig loss och ta sig an andra teman och längre format svänger det sällan ordentligt trots att det verkar varit meningen, och när han försöker bli politisk är det en reaktionär herre som tycks ogilla allt i det moderna samhället som talar.

Som sagt: lite av värde finns i samlingen, troligen mer för den religiöst lagde. Men för de otroende är det knappast mödan värt att läsa denna samling.

Read Full Post »

Simon Stålenhags ch Anna Davours Urtidsbilder riktar sig främst till de som är mer intresserade av vad den förre av dem kan åstadkomma. Varje uppslag in den rätt stora boken upptas av en bild i hans karaktäristiska stil, vanligen med ett enda urtidsdjur, ensamt eller i flock, någon gång med ett från en annan art, samt en kortare text om det.

Bilden upptar ungefär tre fjärdedelar av uppslaget, och visar de valda djuren i en klart urskiljbar miljö, vilket gör att djuret i fråga någon gång inte syns helt tydligt, på grund av att man ser det ovanifrån eller att det är insvept i moln av sand när det försvarar sig mot ett rovdjur. Bilderna är dock genomgående vackra och intresseväckande.

Texterna är korta, tre-fyra paragrafer, och förklarar kortfattat vad det är för slags djur, var det levde, vad det åt, och när de levde. En av paragraferna handlar vanligen om lite större perspektiv, som jordens utseende, massutdöenden, evolution eller annat. Kortheten förklaras delvis av att de försöker stå på så säker grund som möjligt och undvika även kvalificerade gissningar.

Förordet säger explicit säger att saker som geologi och många detaljer förbigåtts, vilket understryker att det är bilderna som är det primära, inte att lära ut allt som finns att veta. Även om det som finns verkar satt på stabil grund vad gäller anatomi, färgtäckning, fjädrar och samtidighet, så blir det därför väl snuttigt. Den som vill ha en djupare förståelse rekommenderas därför att ha ytterligare resurser vid handen.

Pluspoäng skall till slut utdelas för det breda urvalet: det som avbildas är inte enbart dinosaurier, flygödlor och havslevande kräldjur från samma tid, utan även andra reptiler (vilket även syns på omslaget, där dimetrodon gassar sig i solen), däggdjur och amfibier.

Read Full Post »

Någon gång för flera år sedan, när jag trodde mig på väg att odla ett intresse för militärhistoria, plockade jag upp Saul Davids Militära misstag, en samling kortare redogörelser för diverse militära kampanjer som av en eller annan anledning slutade i katastrof, från slaget i Teutoburgerskogen till en spaningsräd under gulfkriget. På cirka tio sidor introduceras en konflikt, vilka som utkämpade dem, och exakt hur det gick åt pipan. Skalan sträcker sig från hela konflikter, som Koreakriget eller andra korståget, ned till små gruppers försök, som Jamesons räd (en del av förspelet till boerkriget) eller lätta brigadens anfall.

David grupperar sina studier under fem rubriker: »Olämpliga ledare«, »Planera för problem«, »Ministrarna lägger sig i«, »Obefogat självförtroende« och »Svaga insatser«; i synnerhet den sista av dessa kan ifrågasättas, då man lika gärna kunde fråga sig om det inte var olämpligt ledarskap som gjorde att insatserna inte blev bättre än de blev. Även de övriga kan egentligen sorteras in där.

Annars finns inte mycket att säga: formatet är vad det är, vilket gör att det blir ganska kortfattat och översiktligt. Urvalet är anglocentriskt, där 23 av 30 kapitel involverar britter eller amerikaner, och övriga sju romare, fransmän, tyskar eller spanjorer. Nio behandlar andra världskriget. Det är läsligt, halvhafsigt översatt och inte särskilt djupt.

Read Full Post »

På Selambshof, precis utanför det växande Stockholm, växer syskon upp kring förra sekelskiftet. Syskonen Selambs, i Sigfrid Siwertz roman med namn efter dem, kommer alla växa upp till fullblodsegoister, om än var och en på sitt säregna manér: den äldste, Peter, blir en affärsman i fastigheter, grov i sättet men med ständigt öga till hur han skall öka sin lott. Hedvig lyckas halvt sublimera egoismen i vad som liknar fromhet men som egentligen är beröringsskräck. Hon lyckas dock till slut gifta sig rikt, liksom systern Laura som är gladlynt och spirituell, men annars mest yta. Så också Stellan, som går in i det militära, lever dålighetsliv på växlar och en godmodig vän innan även han räddar sig genom ett äktenskap. Minstingen Tord är den enda som materiellt misslyckas, då han mest är intresserad av enstöringsliv och konst. Utan talang för någondera, och en förmåga att stöta bort allt omkring sig, blir han till slut inte ens skenbart lycklig.

En hop förskräckliga människor, således, som alla till en början i någon mån lyckas göra sin egoism till något i alla fall aningen tilldragande eller positivt, men också till slut låter sig själva gå före de få skrupler de haft och allt mer urartar till något inte ens en högerman kunde gillat. De lurar barndomsvänner och äkta hälfter, sviker barn och fattiga, fördärvar och fördärvas.

Inte en helt enkel bok att trivas i, alltså. Peters skumma affärer och Stellans försök att hålla sig flytande skulle möjligen med endast smärre emenderingar kunna göras till underhållning i en lättare skola, och Tords ensitteri är en kondenserad version av Strindbergs I havsbandet, men Siwertz är alltför mycket av moralist för ge läsarna en utväg genom humorn annat än tillfälligtvis. Trevligast är passagerna då personerna ger sig ut på vattnet för att segla, vilket tycks vara författarens sanna element. Han är dock anfäktad av psykologiska böjelser, med en önskan att förklara sina figurer utifrån ganska enkla scheman, vilket i stort sett låter sig göras då han i ganska ringa grad försöker göra dem till något mer än olika manifestationer av kärleken till det egna. Lägg därtill doserande över kvinnlighet, lite antisemitism och rädsla för samhällets olycksbarn, och det hela blir stundom svårsmält. Avslutningen tycks helt syfta till att desarmera kritiken mot rikemansfasoner och istället förfasas över den framväxande arbetarrörelsen, vilket är en heltigenom onödig fläck på en annars intressant om än inte perfekt roman.

 

Read Full Post »

Older Posts »