Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Svenskspråkigt’ Category

Margaret Clunies Ross Hedniska ekon har vid det här laget närmare tjugo år på nacken, men med tanke på att de fornnordiska myter som behandlas är femtio gånger äldre spelar det kanske mindre roll; förvisso talar omslaget om att studien skall vara banbrytande, vilket naturligtvis innebär en risk. Detta nydanande tycks bestå i dels en från antropologiska erfarenheter inhämtad motvilja att uttala sig alltför hårt om riter när myter behandlas, dels i ett försök att tolka alla myter utifrån ett fåtal övergripande teman.

Det allra främsta temat är enligt författaren hur de manliga asarna försöker upprätthålla ett starkt skiktat samhälle, med dem själva på topp, vanerna något lägre och jättarna längst ner. Detta yttrar sig bland annat i regler för fortplantning – asar får fortplanta sig med vem de vill, vaner och jättar endast med jättinnor, medan asynjor bara får gifta sig med asar –, men även i att asarna hämtar råmaterial i jättarnas värld som de senare omvandlar till kulturella nyttigheter (analysen antyder närmast en slags kolonialism, men aldrig uttalat). Detta skall tydligast synas i hur jättarna ständigt försöker erövra asarnas kvinnor, samt i hur asarna konsekvent förnekar sitt släktskap med jättarna. I mönstret passas även Loke in, som sägs vara produkten av en oönskad union mellan jätte och asynja.

Ett annat framträdande tema är vad som benämns »pseudo-alstring«: tydligen omfattar detta all slags skapande verksamhet utförd av män, i synnerhet sådan som ger upphov till levande varelser; detta sägs vara ett sätt att kontrollera döden genom att hävda att det sanna livet är sådant som skapas utifrån intellektuellt arbete vilket vanligt biologiskt liv är underlägset. Eftersom begreppet dock verkar utökas till snart sagt vad som helst som tillförs världen så verkar det dock lite väl vakuöst: förvisso kan det vara intressant att notera hur skaldemjödet till slut måste frambringas ur Odens inre och att detta kan ses som en parallell till födande, men är det rimligt att hävda att detta därför understödjer en stor ideologi?

Liknande problem finns även annars i temat med manlig maktupphållning. Det dunkla ställe i Völuspa där tre jättekvinnor tränger in i asarnas värld och skakar detta i grunden förklaras av Clunies Ross med att de kommer med erbjudande om förbund och giftermål: ett tillfälle där asarna kan erkänna sitt släktskap med jättarna eller fortsätta sin segregation. Exakt varför det senare valet skulle utlösa den stora existentiella kris som det verkar göra förklaras dock inte, och ej heller behandlas den traditionella sammankopplingen av dessa tre med de tre stora nornorna. Dessutom verkar det vara att läsa ur lite väl mycket ur det faktum att de två kända manliga vanerna båda fick till hustru varsin jättekvinna att påstå att de inte kunde få någon asynja; i synnerhet historien om Skade och Njord kan inte gärna vara helt styrd av asarna. Helt galet verkar dessutom påståendet att Loke endast gav upphov till monstruös avkomma och aldrig fick barn med sin hustru Nanna: Nare och Narve förklaras inte ens bort.

Den största frågan efter att ha tagit del av analysen är dock: om nu det stämmer att asarna med maktspråk upprätthåller en ordning som kan ses som orättfärdig, där jättar framställs som sluga men okonstfärdiga, kaotiska och farligt fruktsamma (temat »vi måste göra något, annars kommer de föröka sig okontrollerat och tränga bort oss« är långt ifrån nytt), samtidigt som myterna klart står på asarnas sida, varför finns då alla dessa historier om hur asarna mördar släktingar, bryter eder, stjäl och lurar till sig det de vill ha?

Hedniska ekon är inte en bok för den som bara vill läsa myterna i rå form. Det är knappast ens en bok för den som vill gå lite längre och få sig en introduktion till forskningen på området (även om den inte kräver extremt djupa förkunskaper). För den som vill få ett nytt perspektiv på historierna, ofta underbyggd med en imponerande mängd belägg även från oväntade eller dunkla ställen, är den dock mycket läsvärd. Om jag ifrågasatt är det inte för att jag nödvändigtvis ogillar teorierna, utan för att de är stimulerande – en bok som ger upprättelse åt det för ibland väl enkelt avfärdade citatet av Thorild.

Read Full Post »

Att Hjalmar Branting inkluderats i serien Sveriges statsministrar under 100 år beror egentligen väldigt lite på hans huvudsakliga insats: den kom innan och parallellt med hans tid på taburetterna. Branting var den som ledde och formade den svenska socialdemokratin under närmare fyra decennier; han var förste medlemmen i Stockholms socialdemokratiska förening, hans ärvda pengar höll igång tidiga partiorgan, hans framtoning gjorde partiet rumsrent, och hans inställning där makten skulle vinnas genom rösträtt och hans beslut att uppnå detta innan republik eller andra reformer besparade i längden Sverige mycket ont.

Författaren till bandet, Lars Ilshammar, menar att bilden av »hövdingen«, i mycket överensstämmande med den ovan tecknade, ofta fått dominera och att han velat något visa på mer mänskliga drag: Branting var också tydligt en man sprungen ur borgerligheten, med ibland vidlyftig privatmoral, ett bohemiskt privatliv och en framtoning av gentleman snarare än arbetarledare.

Han lyckades dock göra arbetarna acceptabla och tvinga fram allmän rösträtt, och senare även arbetstidslagstiftning och andra reformer, ehuru inte som regeringsmedlem: hans första vända, som finansminister i regeringen Edén, slutade med att han närmast brände ut sig själv, och när han sedan själv tog över som statsminister hade han inget egentlig program, och svagt stöd i riksdagen gjorde att han snart fick avgå. Något liknande utspelade sig vid hans andra vända, och sista gången han han knappt tillträda innan hälsoproblem tvingade bort honom; det dröjde inte länge innan han avled. Hans tid som statsminister var snarare en såningstid: flera sedermera framträdande socialdemokrater fick då känna på regerandet, och valmanskåren fick se att socialdemokraterna var dugliga.

Hans främsta insats under dessa år var snarare utrikes: han bidrog starkt till Nationernas förbund, liksom till de demokratiska socialistiska partiernas samarbete efter att kriget dödat andra internationalen och Sovjet tagit över tredje; att han som socialdemokrat kunde företräda Sverige vid NF säger en del om hans prestige, vilken inte minskade av hans kamp för freden och de små staterna: här grundlades senare tiders utrikespolitiska intresse från socialdemokraterna.

Har då Ilshammar förmänskligat Branting något? Jo, i någon mån; ändå framstår hans status som monument och ideal i hög grad: det är svårt att inte beundra den man som framträder, privata skavanker till trots.

Read Full Post »

Med året 1916 har Peter Englund kommit till de stora, meningslösa slagen: nu hamnar flera av de personer han följer vid Verdun eller Somme, med resultat att de i nästa band kommer att markeras med ett litet kors, efter att ha offrats inför kulsprutor, spärreld eller gevärskulor för att krigets gudar skall förmås förläna endera sidan ett litet stycke mark, ett namn på en karta och något för propagandan.

Andra drar sig fram på andra sätt: hamnar i fångenskap, försöker undvika att tvingas återvända till fronten, sitter i fortsatt förhatlig overksamhet, hamnar på dårhus, återvänder hem brutna, eller försöker bara få mat nog för vardagen. 1916 är inte ett gott år för någon, förutom råttorna, och krigströttheten börjar skina igenom: någon ser matupplopp, andra hur soldater invalidiserar sig än tvingas återvända. Finns det ännu något av entusiasm krossas den av fiendeeld (Billie Nevill, officer i ett Kitchernerförband, tycks inte riktigt ha förstått vad kriget är och tar en stormning som en lek; resultatet är det som kan väntas).

Samtidigt finns det sådant som trots allt kan vara värre än en snabb död: att tvingas se ockupanternas övergrepp (redan under första världskriget började Tyskland behandla Östeuropa som en kolonial bakgård från vilken de kunde hämta vad de ansåg sig behöva) och den misär som väntar, att hamna i fångenskap som nästan övergår i dödsmarsch, eller bara att vara i främsta stridslinjen under längre tid. Även om en person som Oskar Kokoschka framstår som något av en posör och lätting kan man förstå att han använder samma kontakter som en gång gjorde honom till husar för att nu slippa strida igen.

Det värsta av allt? Det återstår nästan två år av elände, och att de flesta skulle hälsa vetskapen om det med viss glädje: det innebär i alla fall att plågorna någon gång kommer ta slut.

Read Full Post »

Jag läser normalt aldrig böcker där omslaget proklamerar att den eller författaren fått mottaga ett visst pris; men för Svetlana Aleksivjevitj fick jag göra ett undantag: Bön för Tjernobyl kunde jag inte gärna kunna komma undan att läsa med intellektuell anständighet i behåll.

Det var nära att jag lade ifrån mig den; förordet innehåller diverse överdrivna eller felaktiga uppgifter (som en jämförelse mellan Tjernobyl och Fukushima, eller uppgifter om omkomna efter Tjernobyl som är en storleksordning större än vad Greenpeace räknat fram, och två större än vad FN uppgett), men det var väl att jag inte gjorde det: huvuddelen av boken utgörs av historier berättade av diverse enskilda drabbade: unga hustrur som förlorat en make, saneringsarbetare, de som evakuerats, barn som fått lämna sitt hem, myndighetspersoner, en fysiker som försökte få myndigheterna att gå ut med enkla råd för att minska riskerna dagarna efter olyckan.

De verkar få berätta ostört av Aleksijevitj; deras ordflöde verkar nästan aldrig avbrytas av frågor, och de får berätta om hur de återvänt, hur de ätit den bestrålade maten, hur de arbetat utan skydd, hur ingen varnat, hur diverse varor förts ut från det bestrålade området och sålts, hur de kämpat för någon älskad som till slut dött i strålsjuka eller cancer.

Det är inte bara en bok som Tjernobyl: det är lika mycket en fördömelse över det sovjetiska systemet, som gjorde att ingen vågade varna för farorna, som gjorde att inget ansvar kunde utkrävas, som gjorde att hela processen präglades av korruption, som kallade in »frivilliga« och lät ingenjörer arbeta med spadar för att sanera. Mer tvetydigt är väl den attityd som fick vissa att gå med på detta, som kämpade på trots en viss uppfattning om farorna, som utförde nödvändigt arbete som sett till att katastrofen inte blivit än värre – och som tack ofta blev utstötta.

Arbetet vaa ofta ineffektivt: jord begravdes under jord, ett område sanerades en dag och var lika kontaminerat nästa, ett område kunde friklassas för några flaskor hembränt. Slumpmässigheten och godtycket är påfallande.

Kommer detta övertyga den som tror på kärnkraften? Nej: det finns för mycket som skiljer sig mellan Sovjet och väst, inte bara rent tekniskt utan också hur man skulle reagera som går att ta som ursäkter. Den korruption, den cynism som ibland skymtar fram i order från högre ort, den ovilja mot att vara den som inte uppfyller planerade kvoter eller skriker varg är i alla fall inte lika utvecklad. Än. Klart är i varje fall att kärnkraft behöver ordentlig översyn, granskning och ett omgivande samhälle där människor går före planer eller pengar.

Read Full Post »

En enda gång har liberaler och socialdemokrater satt sig i gemensam regering (förutom under krigsåren), under Nils Edéns egid år 1917-1920. Med tanke på hur framgångsrikt detta utföll är det underligt att det inte upprepades: rösträttsfrågan fick äntligen sin lösning, reformer på flera andra områden infördes (bland annat åttatimmarsdagen), regeringen lyckades hålla samman väl, och majoriteten i riksdagen var stabil. Till slut föll regeringen på en reform av – kommunalskatten.

Edén framstår i Gunnar Wetterbergs behandling som en politikertyp som idag är närmast otänkbar: professor i Uppsala, med endast svagt intresse för partipolitik, på många sätt i opposition mot strömningar inom sitt eget parti (han var mer försvarsvänlig och mindre benägen till alkoholförbud än viktiga falanger), oflexibel som partiledare men skicklig i att jämka viljor och kompromissa i regeringsarbetet: Lysande som statsminister, misslyckad som ledare för sitt parti – det var under hans ordförandeskap som liberalerna splittrades i två, och ingen av de nya partierna var intresserad av att behålla honom i ledande position.

Trots att det alltså var under hans styre som rösträtten slutligen utvidgades till att bli nästintill allmän (ett par små krav kvarstod), efter att högern skrämts till medgörlighet i svallvågorna under slutet av första världskriget är han också aningen bortglömd: Edén var lysande talare och politisk analytiker, men han var ingen personlighet, och hans eget parti har knappast velat framhålla honom på det sätt man kunnat med Staaf. Skall politiker dock dömas främst efter resultat kan Edéns omdöme dock knappast bli annat än det högsta.

Read Full Post »

Jag vill minnas att jag sett ämnet för Gustave Flauberts Salammbô kallas perfekt för den historiska romanen, då den behandlar ett väl avskilt ämne, som inte påverkar världshistorien i stort, men ändå äger inneboende gravitas. Detta omdöme är inte helt sant: händelser under de kartagiska legotruppernas uppror efter första puniska kriget bidrog till att frammana det andra, låt vara att just striderna i Afrika inte hade mycket med det att göra. Likväl är det nog få rimligt väl dokumenterade skeenden (här genom Polybius försorger) som för eftervärlden ter sig såpass i sig själv inneslutna.

Även om man går med på premissen för omdömet innebär det dock inte att Salammbô är en särskilt lyckad roman: dess svagheter är lite för påtagliga för detta. Främst av dessa får väl sägas vara den påtagliga personlighetskulten: drivmedlet bakom legotruppernas uppror framstår i huvudsak som det personliga hatet mot kartagerna hos Spendius och den förbrännande kärleken hos soldenärernas anförare Matho till titelpersonen, dotter till Hamilcar Barca, medan den kartagiska sidan hålls tillbaka av politik och den allsidiga inkompetensen hos Hanno (en av Flaubert skapad person, ett amalgam av Hanno den store II och Hannibal (inte Salammbôs bror Hannibal Barca, som också uppträder i romanen)), medan motsättningen mellan Karthagos dekadens och legosoldaternas barbariska manlighet visserligen återspeglar en ännu förekommande tankefigur men likväl ger ett något nattståndet intryck, samtidigt som båda sidornas grymma blodtörst och den litterära exoticismen blir väl grälla och till slut mest tröttande.

Likväl, om det som historisk roman kanske idag framstår som mindre lyckat kan man ändå läsa den som föregångare: inte bara dekadenterna, men även senare fantasy, i synnerhet Sagan om Ringen, verkar ha ärvt en hel del härifrån. Det är inte svårt att hitta paralleller till det dömda Gondor bakom sina murar som försöker stå emot den barbariska horden med sina belägringsmaskiner (även om elefanterna här slåss på andra sidan), liksom den vändning som kommer först när det mer ursprungliga ryttarfolket kommer till undsättning i sista stund.

Likväl, om Salammbô har svårt att fortsätta fängsla som roman, om dess gestalter med något undantag är snarare agerar efter Flauberts behov än personlig logik, om översättningen tar sig konstiga friheter med skiljetecknen, om namnmagin bleknat, om de återkommande stympningarna får en att kväljas mer av utmattning än medlidande, och om den i mycket mer förefaller som en bloddränkt operett än en historisk roman så finns det ändå fortfarande ett visst mått av egen kraft: belägringarnas fasor möter en med kraft, striderna är fortsatt spännande, den rena idiotin och småsintheten som leder vissa av figurerna framstår som fullt plausibel, och helt uttorkad är inte exotismen. Salammbô kan inte rekommenderas vem som helst, men rätt läsare kan troligen fortfarande få ut ett visst nöje av den.

Read Full Post »

Drottning Filippa tycks ha varit en av de mer kompetenta kungligheter som vi haft i Norden: hon lyckades hålla Sverige lugnt även när maken Erik begärde pengar och manskap för krigen i Slesvig, hon lyckades styra Kalmarunionen på egen hand under de två år han var på resa till Jerusalem och genomförde då en myntreform som tycks ha varit uppskattad av alla, och hon fick ett genomgående gott eftermäle såväl i Sverige som Danmark.

En biografi som Marie-Louise Flembergs Filippa tycks därför väl förtjänt: denna föga kända drottning, dotter till den engelske kungen Henrik IV och syster till Henrik V, en kvinna som personligen tycks ha ansvarat för Köpenhamns försvar från en hanseatisk flotta, borde verkligen ha en genomarbetad biografi på svenska. Tyvärr, tyvärr, är detta inte möjligt: Flemberg tycks ha grävt i alla tänkbara vaga kopplingar till Filippa, ändå framträder hon inte riktigt profilerat. Att hon uppfyllde drottningrollen med glans är knappast möjligt att ifrågasätta, men människan Filippa verkar inte gå att få syn på, mer än möjligen i att hon var förtjust i hästar och var mycket välvilligt inställd till Vadstena kloster.

Detta gör att boken tyvärr ofta förlorar fokus och blir trögläst: det dröjer en god stund innan huvudpersonen blir mer än ett flickebarn som kan giftas bort för att stärka prestigen för sin far som nyligen erövrat sin tron från Rikard II, och ibland verkar boken snarare handla om Vadstena kloster eller diverse persedlar än en människa. Att Flemberg ofta framlägger äldre författares påståenden om Filippa utan att presentera författarna med mer än efternamn, och presenterar egna idéer med »jag tycker mig ana« gör dessutom att intrycket lätt blir en författare som inte riktigt vågar stå för något.

Det går naturligtvis inte att göra mycket åt bristen på källor, men om författaren skurit mer i det mer perifera materialet och tydligare stått för en åsikt i olika frågor (om så bara i polemik eller samförstånd med äldre skribenter så fort de refereras) så hade detta kunnat vara en betydligt bättre bok än det tyvärr är. En så bra bok som Filippa förtjänat går nog tyvärr inte att få till i sinnevärlden, men man borde kunna åstadkomma mer än det här.

Read Full Post »

Older Posts »