Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Svenskspråkigt’ Category

Tage Erlander var en man med god lycka: han tillträdde som statsminister just som Socialdemokraterna äntligen, efter de hårda åren under kriget, skulle ta sig an alla de reformer som fått stå tillbaka. Han ledde sedan genomförandet av detta, ibland med viss hjälp av turen, ofta på grund av sin egen skicklighet, och avslutade sin karriär ungefär när de första ristningarna i bygget satte in. Han slapp genomleva den värsta nedmonteringen och mordet på sin adept, och borde rimligen ha kunnat avsluta sina dagar någorlunda tillfreds.

Skall man tro Dick Harrison i Jag har ingen vilja till makt var dock sådan tillfredsställelse tämligen fjärran från Erlanders person; de utdrag ur dagböckerna som anförs visar på en person som gick och grämde sig på mycket, i synnerhet sig själv, och främst verkar vara nöjd med ledighet och när den svenska politiken någon gång står tillbaka för den internationella, eller kanske främst när högern eller folkpartiet gjorde bort sig (skulle Erlanders liv göras till drama skulle Bertil Ohlin få anta karaktären av skurk ur någon äventyrsserie för barn: låg och gemen, men alltid till slut besegrad).

Det är mycket som skall berättas – fattas bara annat efter 30 år på taburetterna, varav mer än 20 som statsminister –, ty Tages dagar var inte bara en lycklig tid av ibland hårt men alltid givande arbete då Sverige gick från ett fattigt, lortigt och trångbott land till att bli något som sågs med avund och beundran: hela verket omfattar 800 sidor prosa, om allt från de ständiga valkampanjerna (en vartannat år, plus folkomröstning och ett omval i samband med ATP-striderna), drabbningarna i riksdagen, samarbetet med Bondeförbundet, utrikespolitiken (i synnerhet bekymren att få Sovjetunionen att göra efterforskningar efter Raoul Wallenberg), den ständigt ansträngda hälsan, och familjen. Mellan de korta kapitlen som behandlar ett visst skeende läggs ibland mer tematiska sådana, om mer framträdande ministrar, Erlanders kulturintressen, språkbruket i dagböckerna. Harrison är som vanligt en flyhänt och kapabel skribent, och som läsare känner man sig alltid i trygga händer.

Även med en såpass tjock bok är det ändå knappast möjligt att täcka in alla aspekter: ett par ämnen jag skulle sett mer av är att någon gång få en mer ingående studie av Erlanders talekonst: vid ett tillfälle skildras hans fysiska uppenbarelse, och man får höra om hans egna svaga omdömen om sin röst, men annars är diskuteras den nästan bara på en tämligen övergripande nivå. Likaså hade det varit intressant att få läsa något om de beslut om kärnkraft och kärnvapen som måste ha fattats under andra halvan av regeringstiden; den diskussion som nu finns sträcker sig i princip bara fram till 1960, varefter det framstår som att idén med kärnvapen snabbt avfördes från dagordningen. Likväl pågick ju samtidigt uppförandet av Marvikenreaktorn, en underlig hybrid som skulle kunna producera såväl el som vapenplutonium (en kombination som ledde till extremt höga konstruktionskrav liksom en design med allvarliga säkerhetsrisker). Likaså påbörjades uppbyggnaden av den civila kärnkraften under Erlanders tid. Harrison påpekar att Erlanders naturvetenskapliga studier vid universitetet gjorde att han hade unika insikter, och det hade varit trevligt att följa det spåret lite längre.

Nåväl, detta är randanmärkningar. Långt viktigare är den helhetsbild som förmedlas, av en politiker som på ett fullständigt unikt sätt kunde vara statsminister i närmare en generation, i viss mån hjälpt av ett valsystem med inneboende tröghet, men också av sin egen förmåga. Han framstår som en man som ägnade en hel del kraft åt att fundera över ideologi, och hur den hämmades av regerandets dagliga störningar (och de var en hel del: rättsrötor, nedskjutna DC3:or och Catalinor, nytillsatta ministrar som på grund av ordningsförseelser som nådde pressen hängde sig). Han retar sig på motståndare, gläds över semestrar, oroar sig över sina framträdanden och sin hälsa, besöker sin åldriga mor, socialdemokrater i Tyskland, Österrike och Storbritannien, kusiner i Amerika, de Gaulle och Chrusjtjov. Dagböckerna gör att man kommer hans egna tankar och reaktioner nära, men gör också att man inte riktigt får samma känsla för hur han uppfattades utifrån.

Det är, som sagt, mycket som skall berättas, och när det har gjorts så förstår man förvisso mer av Erlander, men man sitter ändå med en viss förundran. Det förflutna är ett annat land. Man behöver inte gå långt tillbaka för att man knappt skall känna igen sig, även om detta kanske i ännu högre grad gällde för Erlanders tid. Vi lever i det land han styrde uppbyggnaden av, i de hus han var med och finansierade, i de städer som under hans tid befolkades och på den landsbygd som samtidigt glesades ut och började skogas igen. Vi kommer troligen inte vara färdiga med Erlanders arv på länge än.

Annonser

Read Full Post »

Röta, andra delen av Korpingarna: Hirka har tagit sig till vår värld. Hon hoppades kunna finna sig tillrätta i en värld där alla är odinsbarn, men hamnade som papperslös i York. Kuro är sjuk. Rime en värld bort. Världen är döende, hon har inte mycket nytta av vad hon vet och kan, och något verkar jaga henne. Snart blir allt värre: det finns en likfödd i världen vars blod är en drog som förlänger liv, och han jagar henne. Hon har två personer till hjälp: en jägare, som söker upp de den likfödde gett sitt blod och övergett, och en annan likfödd. Men vem kan hon lita på?

I Ymslanden kämpar Rime med utfallet av sina handlingar. Rådet är splittrat. Kriget är slut, men likfödda söker sig fortfarande in i världen. Folk försöker förhålla sig, låtsas som inget hänt eller kräver ändring. Själv söker han sanningen. Hirka förblir dock borta.

Om första boken var satt i en värld som skulle kunna vara en ordentligt tillskakad variant av nordisk mytologi är detta helt klart vår värld. Vissa av våra myter tas upp och vävs in i berättelsen, men nämns aldrig som sådana (den likfödde här heter således Graal). Det är snyggt, men jag vet inte om det är snyggt nog. Det som bär boken är Hirka, förvirrad och bortkommen, men modig, beslutsam och med en moral som ingen annan tycks komma i närheten av, även när hon manipulerar och ljuger för att få som hon vill. Rimes historia känns lite som författaren inte riktigt vetat vad hon skall ha honom till förutom i förhållande till Hirka.

Nåväl, bra och spännande nog. Nästa del läses snart.

Read Full Post »

Cicero skrev inte endast lysande tal och betydelsefull fackprosa: under och efter hans livstid publicerades även hans korrenspondens, såväl mer offentlig som privat. Dessa brev kom senare att bidra till att utlösa renässansen, efter att Petrarca upptäckt dem och avgivit svar på några. Tidigare hade Cicero endast framstått som en offentlig figur, förkämpe för senaten och optimaterna. Med breven framträdde mer mänskliga sidor, där han bland annat tvekade, balanserade mellan sin övertygelse och sin vilja att behålla skinnet, och drog sig in i overksamhet i sorg över sin dotters frånfälle.

Ett urval av hans brev har nu presenterats på svenska av Eric Cullhed under titeln När allt gick under. De sträcker sig från första triumviratet när Cicero börjar få problem med Publius Clodius Pulcher, genom exil, hans triumviratets sammanbrott efter Crassius död, och slutligen genom inbördeskriget och fram till andra triumviratet, när han sätts upp på proskriptionslistorna. Efter det återstår i stort sett bara hans död och skändning.

Den bild som framträder är en komplex man, men också en som ständigt tycks kompromissa, göra felbedömningar och vackla. Hans insats för att stoppa den Catilinska sammansvärjningen vänds emot honom och tvingar bort honom från Rom, när inbördeskriget börjar tvekar han i det längsta och ansluter sig till slut till Pompejus, trots att han ser att det är mer eller mindre hopplöst, efter att först ha duperat gamla vänner. När Caesar mördats gläds han först, men förtvivlar sedan över att inte mer görs för att avväpna den mördades gamla vänner, i synnerhet Markus Antonius. Motståndet mot denne visar sig ödesdigert; trots att han knyter sig till Octavianus, och ser dennes intelligens och förmåga så underskattar han sina fiender och går till slut under.

I breven skämtar han med sina vänner, citerar Terentius och Homeros, kryper för de mäktiga och uttrycker sin depression när han förlorat sin älskade dotter Tullia. Breven är förvisso tillrättalagda och komponerade av en av de främsta retorikerna någonsin, men det förhindrar inte att de ger en mer intim känsla av samhörighet med författaren än man troligen kan få med någon annan antik författare.

Read Full Post »

Jag har varit i Tallinn en enda gång, ett snabbt besök över en helg i december, som inte gav mycket tid för att bese staden, och i synnerhet inte dess begravningsplatser (eller, snarare: före detta begravningsplatser). Idag, efter att ha läst Werner Bergengruens Döden i Reval, känns detta lite som en försutten chans: att få se den försupne hertigen de Croy, förloraren vid Narva, eller platsen för det härbre för skendöda som förvandlades till horhus, eller det lilla hus som en sörjande änkling uppförde för att varje söndag kunna tillbringa ett par timmar vid sin hustrus grav framstår idag som lockande.

Av dessa, samt de övriga döda som berättas om, är jag förvisso endast säker på att hertigen de Croy funnits i sinnevärlden: att det verkligen i Tallinn funnits en gammal dam som klädd i gult ledde varje begravningståg, eller en kaptenshustru som styrde sin man och hans besättning med järnhand, och när hon dog till sjöss stoppades i en tunna brännvin som sedan konsumerades under `hemresan, eller en stationär vagabondstyp som en gång sökte sin tillflykt till en säng där en död kvinna låg och sedan bevistade hennes begravning må väl var för sig bära det sannolikas prägel, men att alla dessa personer skall ha bebott samma stad, och i vissa fall känt varandra åtminstone till utseendet

Titeln har dock två betydelsetunga ord; det är således inte bara döden och vad människor gjort i dess närhet som är temat, utan även Tallinn, speciellt under 1800-talet; en kosmopolitisk Östersjöstad, där det bor ester, tyskar, ryssar och en och annan svensk, varifrån man seglar ut på handelsresor på världshaven, eller bara tar en snabb tur till Stockholm och hittar sig en hustru, där folk gravsätts i tysk-luteranska, mosaiska, rysk-ortodoxa, reformerta eller katolska begravningsplatser, och där livet fortsätter i hjulspår som gnagts fram under århundraden. Detta är Baltikum före världskrigens folkfördrivningar, innan staden bombades och utsattes för kommunisternas nypor  av de platser som skildras, så har Nikolaikyrkan förstörts, restaurerats och gjorts till museum, medan Ziegelskoppels kyrkogård användes av Röda armén, och numer blivit en park. 

Författaren låter dock själv oss förstå att mycket av vad han skildrat skattat till förgängelsen redan innan Stalin tog makten: originaltiteln har en dubbeltydighet som kanske bättre skulle framkommit om den översatts till det mindre välljudande »Revals död«. I efterhand framstår detta dock som en onödig ironisk grimas när boken ändå redan excellerar i sådant.

Read Full Post »

Georg Christoph Lichtenberg, professor i experimentell fysik i Göttingen 1769-1799,  var förvisso en inte obetydlig vetenskapare; han gjorde upptäckter främst relaterade till elektriska fenomen, han var den förste som gjorde demonstrationer i föreläsningssalen, och hans föreläsningar var berömda över Europa. För eftervärlden framstår han dock snarast som författare, främst av de kladdböcker i vilka han kastade ner sina tankar och som vanligen excerperas när han numer skall presenteras. Den traditionella benämningen, och som också använts av Olle Bergquist i hans översättning, är Aforismer, vilket inte är helt rättvisande: förvisso finns här sådana, men även lite längre utläggningar och resonemang i diverse ämnen.

Bergquist har sorterat de korta texterna (sällan mer än en halvsida, ofta mindre) efter ämnesområde och sedan numrerat dem löpande; detta är inte den vetenskapliga standarden, men skulle kunnat passera utan kommentar om inte det varit för att ett par till synes upprepade sig, vilket nu lämnar en helt utan möjlighet att förstå varför. Ämnena som berörs är skilda; från filosofiska betraktelser över tillvaron, eller religionen, eller antiken, till kvinnor, eller flaskan, eller enskilda människor.

Skall man försöka urskilja någon grundhållning – filosofi vill jag inte kalla det, eftersom Lichtenberg aldrig försökte systematisera sitt tänkande – så är det väl en allmän skepsis, en önskan att människorna lärde sig tänka själva, en motvilja mot de som enbart tar upp vetandet i sig, men inte hur man når fram till det. Det finns naturligtvis även mindre generiska avsnitt, som polemik mot Lavater och hans fysiogonomiska lära.

Som väntat när någon producerat ett stort material finns det såväl intressanta iakttagelser och pregnanta formuleringar som longörer, och material som kanske främst är av intresse för att påvisa hur lite som ändrats (påpekandena om hur samtidens människor lär sig innantill istället för att lära sig att tänka, och att allt var bättre förr, är således inte nya under solen). Lichtenberg är trevligt sällskap för några timmar och säger mycket klokt och en del förfluget, kanske i bättre proportioner än många andra kan hoppas på.

Read Full Post »

Sveriges demokrati kan i år sägas fira hundra år; det var i december 2018, i skuggan av det nyss avslutade världskriget, den pågående spanska sjukan och livsmedelsransoneringar som Socialdemokraterna och Liberalerna till slut tvingade förstakammarshögern att ge med sig och vid en urtima riksdag förbinda sig till att utvidga rösträtten för kvinnor, ta bort den graderade rösträtten i kommunalvalen, endast låta människor rösta, och lätta på kraven om betald skatt.

Bara detta vore skäl nog för en bok som Per T Ohlssons 1918: året då Sverige blev Sverige, men som de flesta år hände naturligtvis även annat (järnvägsolyckan i Getå, Krügermonopolet på tändstickor började formas, debatter om förhållningssättet till det unga Finland) att fylla på med. Den som vill har mycket att gräva i här.

Problemet är att det nästan tycks ha blivit författaren för mycket. Trehundra sidor kan tyckas mycket, men de har uppenbart inte räckt till. Det kan vara det valda formatet, där alla förlopp ordnas kronologiskt, så att man likt husvagnssemestrare får fem minuter rösträtt, fem minuter byggnadsstrejk, fem minuter Isaac Grünewald och fem minuter Ludendorff i Hässleholm (en lätt bisarr episod som på bokens sista tio sidor delvis räddar upp den). Det är svårt att inte misstänka att det hade blivit bättre nerv av att försöka behålla fokus lite längre på varje ämne.

Att skildringen av de politiska skeendena inte bjuder på någon stor fördjupning jämfört med serien Sveriges statsministrar, som Ohlsson var redaktör för, må kanske vara förståeligt, men hjälper heller inte upp intrycket. För den som inte läst den serien kan dock det här vara en bra och viktig introduktion till ett år då mycket stod och vägde.

Read Full Post »

Det första som måste nämnas om Eva-Carin Gerös Grekisk Eros är vilken fantastiskt vacker bok det är, med enorma anfanger, vackert formgivna boksidor och högkvalitativa bilder. Bara detta gör det till en fröjd att vända blad och se vad som kommer.

Själva texten är dock tyvärr inte fullt lika välarbetad. Mycket av det som sägs om grekernas inställning till kärlek, begär och sex verkar fullt tillförlitligt, men varje text är kort och når sällan ens ett dussin sidor, samtidigt som de ibland överlappar på ett oförutsägbart sätt, eller rent av upprepar sig. Efter själva huvudboken har dessutom fyra essäer med likartat tema appendicerats, som ibland återgår i gamla spår, men också i något form klarare uttrycker någon viss tankegång. Man önskar att författaren fått mer tid på sig att tydligare arbeta in det material som är nytt i huvudtexten, liksom att ge denna en tydligare röd tråd.

Den idé som framträder tydligast är annars att antikens grekers sexualitet i stort sett liknade dagens, men att de sociala konventioner om vad som ansågs anständigt skilde sig; att de satte äldre mäns längtan efter unga pojkar högt på ett sätt som idag är tabu är väl känt, och likaså torde det inte vara obekant att de inte grupperade människor efter vilka kön de kände dragning till. Det centrala var snarare älskarens kön, ålder och ställning, och att han (för nästan alla källor vi har behandlar män) behöll värdigheten. Författarens önskan att genom studier av grekerna ge perspektiv på dagens människor tycks därmed enkelt uppfyllt. Man skulle dock kanske önska att dessa perspektiv gavs möjlighet att ytterligare vidgas något, genom att texterna dröjde kvar vid sina ämnen längre.

Som sagt, en vacker bok, men liksom de unga gossar som grekerna satte som ideal svinner dess skönhet alltför snabbt, och man lämnas med en önskan om mer.

Read Full Post »

Older Posts »