Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Svenskspråkigt’ Category

Det allra mest intressanta med Ebbe Schöns Häxkonster och kärleksknep är inte alla de genomgångar av de konstiga idéer folk en gång trott på (om ni inte kan få barn, låt mannen pissa i mun på en levande gädda), även om dessa kan vara nog så spännande och läsvärda (vill en tös få ihop det med en pojke kan hon föra in mensblod i ett äpple och ge honom det att äta).

Nej, det mest spännande är hans framställning av häxprocesserna: förutom sådant som flocktänkande, övertro på barns vittnesmål och en vilja att bekämpa ondskan i världen pekar han på en komponent som jag inte tidigare varit medveten om: att historierna om färder till Blåkulla på något förtrollat föremål, där det sedan hölls en festmåltid med Satan och allt sedan övergick till orgier innan det var dags för hemfärd, i stort sett visar på samma form för muntligt berättande som spårats i t.ex. Iliaden, med någorlunda fast struktur där vissa vanliga inslag där detaljer kunde strykas eller bytas ut. Det hela skall dessutom ha inspirerats av en medeltida satirisk genre som drev med höga herrars vanor genom att låta dem speglas och visas fram bakvända.

Det finns en hel del intressant om vanlig folktro också, och mycket att läsa om. Tyvärr måste det anmärkas att ett par bilder tagits med mer än en gång (bildmaterialet är mycket rikt, ibland dock på gränsen till det relevanta) och att man hade önskat sig en bättre källförteckning istället för den enkla lista på använd litteratur som nu är vad man får. Annars finns mycket att lära sig.

Annonser

Read Full Post »

Tage Erlander är den ende som under hela sin tid som partiledare också varit statsminister; i närmare ett kvarts sekel beklädde han posten under de år då Socialdemokraterna var som starkast (över 50 % av rösterna i ett allmänt val i fredstid!). Denna långa tid på posten gör att de dryga hundra sidorna som Rolf Alsing fått att formulera en biografi på än mer uppenbart underdimensionerade än de för Per Albin, speciellt som några av dem dessutom ägnas främste antagonisten Bertil Ohlin.

Det säger sig självt att det inte kan bli annat än mycket översiktligt, med snabba redogörelser för politiska skeenden som om de inträffat under förra halvan av seklet belysts från flera håll i samma bokserie. Erlander var ansvarig för en utbildningsreform när han var ecklesiastikminister, och som statsminister satt han vid makten under rättsrötorna, han fick formulera en utrikespolitik under kalla kriget, han fick vara ansvarig för utformandet av välfärdsstaten (tyvärr endast ideologiskt belyst genom en allmän kommentar om att han ville bygga en stark och handlingskraftig stat för att kunna garantera människorna trygghet, även om lite av sakinnehållet och de politiska vändorna kring ATP-införandet berörs), han fick dra skämt i Hylands hörna, han fick vara med och kompromissa fram nya grundlagar och han han lyckades till slut bli landsfader och beundrad i de flesta läger.

Erlander verkar ha varit lyssnande, villig till kompromisser, beslutsfähig, debattskicklig, ideologiskt välorienterad men inte drivande, intresserad av internationell politik. En intressant politiker, som definitivt varit förtjänt av en mer ingående biografi.

Read Full Post »

För att troligen ha varit ambivalent inför utvecklingen som satte honom på posten tycks Axel Pehrsson-Bramstorp ha varit oväntat glad att få inträda i rollen som statsminister. Förvisso blev hans ministär inte särskilt lysande (två av de ministrar han tillsatte planerade utan att han visste det att kandidera för ett annat parti), och planen tycks aldrig ha varit att stanna så länge på posten (han var tillräckligt av en realist för att inse att den snart skulle gå tillbaka till socialdemokraterna), men han tycks ha varit förtjust i tanken på sig själv som statsminister.

Inte illa pinkat av en faderslös bondpojk från Skåne, som vandrat den långa vägen i politiken, men som också tycktes vara med överallt när landsbygdens folk skulle organisera sig. Om socialdemokraterna företrädde industriarbetarna företrädde bondeförbundet de nästan lika talrika lantarbetarna, och tillsammans lyckades partierna genom kohandeln lyfta Sverige ur tjugotalets vågmästarpolitik och vidare mot en starkare regeringsmakt. Socialdemokratiska partiet blev förvisso långsiktigt den stora vinnaren på detta av de två, men bondeförbundet lyckats föra in tillräckligt mycket av förståelse för de agrara näringarna att de sakpolitiskt kunde vara nöjda.

Sådan lycka kan dock inte vara: Bondeförbundet var dock i mångas ögon ett borgerligt parti, och stora delar av partiet gillade inte att det skulle vara ett bihang till Per-Albin Hansson. Bramstorp, som var politisk realist och en politiker som ville ordna saker till det bättre för medborgarna, fick allt svårare att få med sig det parti vilket han själv tagit över efter en sorts palatsrevolution, och även om kriget gav uppskov tycks bondeförbundet varit det mest tveksamma partiet inför koalitionsregeringen.

Lotta Grönings biografi tecknar en politiker som varit respekterad i breda läger, som hyste uppenbar beundran för Per-Albin Hansson och som möjligen förtjänat mer följsamhet av sitt eget parti. Att han tillfälligt var statsminister var bara till det yttre höjdpunkten på en karriär där han flera gånger kom att tjäna de människor som gett honom mandat och forma de rörelser i vilka de kunde uttrycka sin vilja. En viktig man i svensk 1900-talshistoria.

Read Full Post »

Andra delen av utgivningen av Plutarkos Moralia har fått titeln Levnadsråd; egentligen skulle den kunnat få någon titel som syftar på dygd eller något annat liknande, för det Plutarkos egentligen är ute efter är att framföra en viss moralfilosofi. Plutarkos är tack och lov ingen tråkmåns, men ett sådant ämne kan ändå tänkas lite mastigt, varför en snabb sammanfattning kanske kan vara till hjälp:

Se till att känna dig själv, och träna på att undvika lasterna i enklare situationer. Vill man ha en kardinaldygd kan »måttfullhet« vara ett rimligt val. Undvik nyfikenhet och pratsamhet, avund, vrede och hat, begärelse, att sätta dig i skuld och att vara överdrivet timid. Träna dig i dessas motsats. Ät inte kött. Behandla djur väl.

Förutom dessa ämnen behandlas dygd lite mer allmänt i vissa kapitel, till exempel om den kan läras ut, om avsaknad av den själv leder till olycka, etc: ändå tämligen konkreta frågor, ofta åskådliggjorda med exempel från historia och myt, med spridda citat från Homeros, skådespel och poeter. Inte riktigt moderna essäer, men mycket nära.

Moralkakor, visst, men ovanligt välsmakande sådana.

Read Full Post »

Formatet på Sveriges statsministrar under 100 år är egentligen rätt egenartat: eftersom varje statsminister bereds dryga 120 sidor biografi, så får vissa av dessa en uppmärksamhet långt bortom vad som annars är brukligt, samtidigt som vissa får långt mindre uppmärksamhet än vad som kan tyckas rimligt. Detta blir särskilt tydligt när turen kommit till det långa socialdemokratiska maktinnehavet, där män som varit aktiva i hetluften i decennier tvingas in i prokrustesbädden. Först ut: Per Albin Hansson, porträtterad av Niklas Ekdal.

Hanssons politiska bana inleddes ungefär samtidigt med demokratins begynnande genombrott; han var med och grundade SSU, och var därefter verksam inom politiken i fyrtio år; till skillnad från tidigare statsministrar var han hela livet genom aktiv i klart politiska sammanhang, från journalistik till rikspolitiker. Han började banan som statsråd som krigsminister, vilket samtiden högerpress såg som ett surt skämt, och var med och satte kniven i försvaret. Han var en av hjärnorna bakom kohandeln som garanterade politisk stabilitet och samtidigt kvävde den gryende bondfascismen. Hans tanke om folkhemmet hjälpte till att neutralisera andra mörkerkrafter. Hans förmåga som statsminister gjorde att de sista grundstenarna kunde läggas för den svenska demokratiska enpartistaten.

Och så var han naturligtvis statsminister under kriget. Ekdals förklaring till att Sverige förskonades från annat än moraliska skador är egentligen två: försiktighet och tur. Hansson var inte närmare intresserad av utrikespolitik, så han gjorde vad han var tvungen till för att blidka opinionen och Tyskland, och hade tur när Finland stod emot Sovjet, när Tyskland lyckades ockupera hela Norge, och när Tyskland gav sig på Sovjet. Visst fanns det möjligen stunder av diplomatisk briljans, men dessa skildras endast indirekt. En diskussion som får ta flera sidor kommer utmynnar dock i att det Hansson främst kan lastas för ett stort fel: att inte i krigets slut oreserverat ställa sig på demokratiernas sida med stor tacksamhet och blygsamhet.

Eftersom så mycket måste sägas, blir det inte mycket klarhet i vad som sägs: Hansson betecknas som en skicklig politiker, med såväl känsla för det politiska spelet som för folkets åsikter, och ibland får man en bild av taktikern, men det blir ändå aningen abstrakt. Hansson var en viktig politiker, och han förtjänar mer än vad som kan sägas i detta format.

Read Full Post »

Bo Erikssons Svenska adelns historia gjorde mig rejält besviken. Jag hade inga jättehöga förväntningar, men detta var, om inte genomuselt, så i alla fall slarvigt, ogenomtänkt, stundom felaktigt, och på det hela taget djupt otillfredsställande.

Vi kan börja med det stora problemet: detta är inte en bok skriven för någon som vill läsa en historia. Detta är lättsam TV-underhållning för de okunniga överförd i bokform. Ett kort exempel: den kanske största enskilda förändringen som inte innebar en direkt ändring av adelsprivilegierna kom 1809, i och med den kända paragraf 37, som innebär en övergång från det tyska systemet, där adelsskap tillkom alla medlemmar av en viss ätt, till det fransk-engelska, där adelsskap ärvs ungefär som en ägodel (fast bara av män). Rimligen kan man vänta sig att en bok på 400 sidor skulle diskutera denna förändring i viss detalj − men nej. Två sidor får det – att jämföra med det följande, där Axel von Fersen blir biograferad, och där lika mycket utrymme ägnas hans våldsamma död, tydligen för att det enligt Eriksson skall ha berott på något allmänt hat mot adeln.

Detta är ett genomgående problem: istället för att förtydliga och förklara långsiktiga förändringar på ett redligt sätt hamnar fokus ständigt på individer. Ibland leder det till intressanta bekantskaper, och det är knappast fel att få en redogörelse för Årstafruns tankevärld eller viss insyn i Brahehus på Visingsö, men när man tidigare bara fått sig till livs slitna klyschor om att det var nu som »noblesse oblige« blev ett begrepp för att förklara hur adelns ställning förändrats ser det onekligen ut som man försöker pracka på en växelmynt som ersättning för lödigt silver.

Inte bättre blir det av att Eriksson förväxlar adeln som fenomen med adeln som stånd; hans historia upphör väsentligen vid tvåkammarriksdagens införande med bara förströdda blickar på senare tider, trots att adeln faktiskt hade viss särställning i lagstiftningen till för endast några få år sedan, och vissa av de gamla godskomplexen fortfarande lever vidare som fideikommiss.

Mot sådant bleknar även rätt pinsamma malörer, som tyder på rent slarv av såväl skribent som korrektur; det dröjer faktiskt inte längre än till andra sidan innan man hittar så uppenbara tokerier att man förstår att författaren inte bemödat sig att själv läsa Beowulfkvädet innan han refererar texten, och texten kan inte bestämma sig för om den skall kalla Birger jarls släkt för Bjälboätten eller folkungar (och det trots att den vid ett tillfälle förklarar varför det förra är att föredra). Underligast är nog dock att man tydligen glömt att Leningrad bytte namn för över 25 år sedan.

Det finns ett fåtal ljuspunkter i referaten, där författaren tagit reda på och redogjort för även lite mer okända adliga skribenters tankar och generöst citerar dem; dessa är enda anledningen till att läsningen inte känts helt förfelad. Är man dock seriöst intresserad av adelns historia i Sverige så kan man nästan lika gärna läsa om ämnet i något uppslagsverk, för mängden substans bör vara ungefär lika.

Read Full Post »

Felix Hamrin var endast statsminister under 50 dagar, efter det att Ekman tvingats avgå efter att ha beslagits med lögn i efterdyningarna till Kreugerkraschen och fram till följande val. Hamrin hade inte öppet fronderat mot Ekman innan detta, men i flera brev varit kritisk till hans politik.

Hamrin är en något udda fågel bland statsministrarna: till skillnad från de som föregått honom (undantaget Ekman) var han knappast någon akademiker, utan en affärsman och grosshandlare på mellanstor nivå. Innan han blev statsminister hade han varit handels- respektive finansminister i Ekmans ministärer, poster han skötte med förstånd och förmåga, om ej någon synbar briljans. I efterhand har hans fasthållande vid den rådande ekonomiska teorin, i motsats till den framväxande keynesianismen, legat honom i fatet, men hans insatser för att föra över riksbankens arbete från en guldmyntfot till ett mål om att hålla köpkraften konstant samt hans insatser vid lösningarna av Kreugerkrisen och för att möjliggöra rekonstruktion av de drabbade bolagen visar båda politisk kylighet och handlingskraft, och skulle kunna ha skötts långt värre.

Hamrin kom från de frisinnade; han var absolutist och frikyrklig. Det förra gjorde han i hög grad partipolitik av, det senare ledde honom till ställningstaganden som enskild riksdagsman. Han motsatte sig vid tillfälle sin partikamrat ecklesiastikministern när denne i Hamrins ögon sökte otillbörligt gynna statskyrkan, han var motståndare till vad han såg som upplösning av den kristna läran, och några av hans mer uppmärksammade tal gällde hans personliga tro. Annars bars han som politiker snarare av kompetens än av människokännedom: han hade förvisso god syn för det parlamentariska arbetet och vett att upprätthålla relationen med andra partiers företrädare, men han kunde inte göra sig personligt populär.

Hamrin är en av de bortglömda statsministrarna, ännu en där glömskan synes orättvis.

Read Full Post »

Older Posts »