Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Svenskspråkigt’ Category

Västergötlands fornminnesförenings tidsskrift för 2009 – 2010 har den något överdriva titeln Från borg till julmarknad – slott och herrgårdar i Västergötland. Andra delen är exakt, förra inte felaktig men återger två definitiva utliggare. Av alla de ståndsbyggnader som presenteras i huvuddelen är det egentligen bara Torpa stenhus som eventuellt kan kallas borg, och det är bara Almnäs som explicit sägs anordna julmarknader. I övrigt presenteras olika perspektiv på finare byggnader uppförda i landskapet: borgerliga herrgårdar som Gunnebo och Bjertorp, brännvinsproducerande slott vid Hornborgasjön, restaureringar av Stola på Kållandsö, trädgårdarna vid RIbbingsfors.

Mitt i finns dock ett gapande hål, Västergötlands troligen mest kända slottsbyggnad nämns bara. Vad hände med Läckö? Ansågs det redan så omskrivet att man tyckte att det var bättre att fokusera på något mindre kända byggnader? Och borgarna: ingenting om Axvall eller Aranäs? Fornborgar täcks faktiskt in i en av texterna i andra delen med aktualiteter, så låt gå. I andra riktningen är det lite udda att Kaflås ansetts värd fyra texter, men de behandlar jakt, hästavel, biblioteket och musikalier, så de står faktiskt alla ut från övriga bidrag i boken.

Annars är det en vackert producerad bok, med utmärkta texter, och ofta utmärkt skrivna bidrag med allsköns perspektiv på Västergötlands historia. Trevligt.

Read Full Post »

Sista volymen med Valhall är av varierande kvalitet. Första berättelsen, Balladen om Balder, är ett intressant försök att föra samman de olika berättelser som finns om Balders död: Loke får en drömsyn från Hel, som vill att han skall hjälpa henne från de dystra dödssalar som hon personifierar, och sedan ännu en där gudarna jagar upp honom för att straffa honom för Balders död. Drömsyn eller ej, resten av äventyret gör han så mycket han kan för att skydda Balder, men det slutar mest med att han gör den redan irriterande Höder alltmer arg på honom, och så kommer det där med misteln. Här har skaparna tydligt vänt sig till Saxo för ytterligare inspiration, vilket gör att historien blir ganska oväntad.

Muren, i sin tur, är ett försök att lappa ihop två helt skilda historier: den om hur Sleipner blev till, och den om när Frejs tjänare skulle fria till Gerd, men sömmarna syns lite för mycket. Annars är det hela utformat som ett mandomsprov för Tjalve, som får ta till list för att kunna locka Gerd att lämna sin fars gårdar för att möta Frej. Nu börjar han bli vuxen, och det är snart dags att vända hem. Tyvärr är färgläggningen här en missräkning: den är gjord digitalt, och vad det verkar har den inte fått den tid som behövts, med ett ganska platt resultat.

I den avslutande berättelsen, Völvans syner, försöker han och Röskva det. De har annars mest varit i bakgrunden de senaste äventyren, vilket inte varit berättandet till hjälp. Nu hamnar de åter mitt i centrum, när de försöker fånga in Fenrisulven igen, samtidigt som Ragnarök är igång, med Freja kidnappad och Röskva får syner. Till slut återföds dock världen, och de numer nästan vuxna ungdomarna kan återvända hem, trygga i att gudarna kommer hålla kaos borta och att årstiderna kommer fortsätta växla.

 

Read Full Post »

Fjärde volymen Valhall är mycket tillbakablickande: alla tre äventyr ägnar större eller mindre möda åt att berätta saker som skett tidigare i gudarnas historia.

Mest uppenbart är detta i Gudarnas gåvor, berättad då Tor med familj sitter vid en lägereld och barnen lurar ur de vuxna historien om hur Siv fick sitt guldhår, vilket också såklart visar sig vara berättelsen om hur Tor fick sin hammare, de två fick varandra, och även hur en hel del andra prylar hamnade i Valhall och hur Loke fick lära sig en läxa av några dvärgar. Mycket humor vinns ut ur Lokes vanliga feghet, snarmynthet och skiftande perspektiv i en trevlig historia.

Mer subtilt är det i Mysteriet med skaldemjödet, som delvis utspelar sig i ett något odefinierat nu som skulle kunnat vare före alla andra berättelser i serien, men som också till stor del handlar om det förflutna och vad som hände efter det där gamla kriget mellan vaner och asar. Detta är kanske den mest innovativa av alla Valhallhistorier, med inspiration ur gamla hårdkokta deckare och Oden i rollen som detektiv med förkärlek för lättfotade kvinnor, samt mordiska dvärgar, manipulerade jättar och en mystisk mästare bakom alltsammans. En av seriens stora triumfer.

Sista delen, Genom eld och vatten (tidigare på svenska som Elddopet), är ett mer svagt, men klassiskt nummer: Oden har fångats av människan Geirröd, en ond kung som bjudit in jättarna till sitt nordliga kungarike. Loke och Tor måste nu försöka få honom fri, vilket inte blir lättare av att Tor känner att han måste bevisa sig värdig som gud genom att genomföra det hela utan sin hammare. I Geirröds rike stryker det också kring en ung pojke som Oden lär upp genom att berätta om världens ursprung och form, på det att han skall kunna ta över kungariket. Utmaningarna som Tor möter känns aningen konstruerade, och slutet känns mer som det kommer ur tur än gudarnas makt. Inte det bästa som presterats i serien, men en besvikelse enbart i jämförelse med resten av volymen.

Read Full Post »

Ett uppenbart grepp för denna recension av Magnus Västerbros Vålnadernas historia vore att ta fasta på hur historier verkar ha lika svårt att stanna i sin grav som spökena själva. Historien i fråga har nämligen ett grepp som bör beskrivas som idéhistoriskt och skeptiskt, snarare än likaledeles tänkbara anekdotiska, antropologiska, arkeologiska eller religiösa grepp. Således: även om det bjuds på en och annan historia om spöken, så är Västerbro mer intresserad av dels den mer teoretiska sidan av spökbegreppet (exempel: hur skilde sig protestanternas syn på spöken från de romersk-katolskas?), dels i hög grad av alla de som inte trott på dem, av olika skäl.

Grovt talat kan vi tänka oss ett fält med tre poler: dels en religiöst dogmatisk, dels en genom alla tider befintlig tro på vålnader, dels en allmänt skeptisk syn på det hela. De två senare tänker sig Västerbro som mer eller mindre stabila. Fler eller färre personer kan vid en viss tid tro eller tvivla, men båda grupper tycks alltid ha funnits (teorier om förtrollade världar och liknande anser han som en sorts i alla tider existerande mallighet över samtidens stora förstånd). Mer varierad har den religiösa inställningen varit: ibland har tro på andar räknats till vidskepelse och djävulskap, utifrån idén att då själen lämnar kroppen vid döden möter den direkt sitt öde och sållas till fåren eller getterna, ibland har den setts som ett bevis på just själens existens och därmed i förlängningen även Guds (boken ägnar sig i huvudsak åt västeuropeisk och nordamerikansk, således även mestadels kristen, historia). Före och efter kristendomens dominans har naturligtvis andra inställningar florerat, som det grå skuggland de grekiska döda tänktes hamna, eller spiritismens allmänt småtrevliga vardagstillvaro (dock en tydligen ganska långtråkig sådan; hur skall man annars förklara det enorma tillmötesgående som diverse berömda personer visat medier?)

Västerbro är själv uttalats skeptisk, men lyckas ändå hålla inne den sorts lite överlägsna självgodhet som ibland kan anas bland liksinta. Fokuset på det intellektuella gör att vissa aspekter behandlas rätt så knapphändigt: detta är inte boken för den som vill veta allt om pålade kroppar sänkta i kärr, poltergeistar, hemsökta hus eller vita damer (sådant förekommer, men närmast som exempel). Vill man däremot ha en förståelse för synen på själen, spiritismens framväxt, när vålnaderna dök upp under medeltiden, och, framför allt, diverse skeptiker, så finns det mycket att läsa. Minus i kanten för att alla parentestecken tycks ätits upp i trycket (när man väl inser detta blir vissa meningar plötsligt mycket mer begripliga), annars är det en läsvärd bok.

Read Full Post »

Högmod

Tredje volymen med Valhall-serier samlar tre serier med tämligen varierade teman. I den första, Tor och Midgårdsormen, råkar Tor i dispyt med Tyr om vem som är den tappraste asen, och de beger sig ut till Utgård för att Tor återigen skall få en chans att fiska upp Midgårdsormen. De tar med sig Heimdal som vittne och Tjalve som tjänare, och råkar komma till Tyr föräldrahem … Mycket humor utvinns ur Tyrs försök att dölja att han är son till jättar (något nästintill alla viktiga asar faktiskt var i myterna, i alla fall på mödernet), innan Tor till slut agnar sin krok och fiskar orm.

Avsnitt två är ett av de som mest avviker från resten av Valhall: i Frejas smycke anställer Loke försök att stjäla Brisingamen, provocerad av hur hon går omkring och nedkallar vår och kärlek. Heimdal är återigen med, nu i rollen som förste älskare, medan Oden visar upp en av sina mindre sympatiska sidor. Lokes munsvada sätter honom gång på gång i klistret, och han lyckas till slut hitta precis den knapp som gör att Heimdal glömmer sin feghet och faktiskt visar mod. Historien är ett hopklipp av fragment och mindre goda källor, och är nog också den av de 15 som mest allvarligt utmanar prydheten, ibland kanske väl spekulativt.

Till slut återvänder vi i mycket till tonfallet i den första historien: i Den stora utmaningen utmanar jätten Rungner Tor på tvekamp. Dessutom har Tors son Magne son dykt upp från Jotunheim, där hans mor Järnsaxa till slut avslöjat vem hans far var. Detta sitter inte väl hos Siv, och än mindre hos Tjalve, som nu får en rival om positionen som Tors protege. En rättfram historia, i stort sett rakt ur Snorre.

Read Full Post »

Andra delen av Tranans utgåva av Jorge Luis Borges verk samlar verk från åren 1945-1970: enstaka texter kan ha publicerats tidigare, men de ingick i så fall i de samlingar som här presenteras. Dessa samlingar är av flera slag: först ut är Alefen, som väl är vad man tänker sig som typiskt borgesk, med texter som tvekar mellan essän och novellen. Den har tidigare lästs och kommenteras därför inte ytterligare.

Sedan kommer Andra inkvisitioner, vilket är en serie korta uppsatser om diverse, vanligen litterära, ämnen, en serie skrifter med i huvudsak poesi, men även än kortare verk på prosa, och Brodies rapport, i huvudsak realistiska noveller med argentinskt tema, och så på slutet en handfull ströskrifter som inte upptogs av Borges i någon samling under hans livstid.

Med så varierade texttyper är det inte att undra över om kvaliteten varierar. Naturligtvis finns det också något av förväntningarnas makt här: ju närmare en text kommer idén man har av Borges, ju bättre kommer den uppfattas (möjligen är detta något av hönan och ägget, för ryktet kan ju överensstämma med förtjänsten). Således är poesin ofta ointressant, kortprosan hinner aldrig riktigt samla sig innan det är för sent, och även om de argentinska novellerna har gott om lokalfärg och ofta är intressanta av åtminstone denna anledning, så är de knappast något att bygga ett världsrykte på.

Om vi skall fortsätta på det inslagna spåret och i viss mån kritisera även det som är riktigt gott – det fantastiskt och det litteraturhistoriska, båda behandlade med samma svalt intellektuella prosa – så märks en viss tendens att upprepa sig. Borges var fantastiskt beläst, kännare av bland annat nordisk litteratur, men som han själv erkände var hans ämnen ofta likartade: labyrinter, knivslagsmål, oändligheten. Möjligen är det bara den relativa ovanligheten i att sysselsätta sig med dem som får ämnena att framstå så tydligt i läsarens sinne. Aningen värre är en tendens att även upprepa tankegångar eller hela textstycken, vilket framstår extra tydligt i en samling likt denna.

Det finns mycket gott att förundras över här, och det är onekligen en förbättring att det nu finns den här typen av samling som möjliggör bredare botanisering än de båda novellsamlingar som annars är vad som tryckts de senaste åren, men frågan är ändå om inte detta är lite mer ambitiöst än vad som riktigt kan motiveras.

Read Full Post »

Mitt under brinnande krig föddes han, på ett datum ägnat att skapa maximal förvirring, under de där underliga åren då Sverige ämnade gå över till den gregorianska kalendern genom att helt enkelt hoppa över skottdagar (sedan kom det där kriget emellan så att man glömde det, och till slut fick man ta till ett februari med trettio dagar för att få någon som helst ordning på kalendern): i alla fall var det i maj 1707 som århundradets kanske mest kände svensk (och konkurrensen var hård) föddes: Carl von Linné, mannen som kom att till slut bringa ordning i naturkunskapen och göra den till något som kan kallas en vetenskap istället för kuriosasamlande.

Kuriöst nog utkom ingen stor biografi i samband med trehundraårsminnet, men det har nu Gunnar Broberg tagit igen i efterhand med Mannen som ordnade naturen, en rejäl pjäs som gör att den hungrande publiken nu kan få översikt över denne Sveriges förste vetenskapsman av det riktigt stora formatet, från uppväxten i prästgården i Småland, via Lund, Uppsala, Lappland, Dalarna, Holland och Stockholm tillbaka till Uppsala, därifrån utresande på kortare expeditioner i Sverige och utsändande sina studenter över världen för att utöka kännedomen om naturens alster och kanske få ytterligare glimtar av Skaparens rygg.

Det är en mycket citerande biografi, där främst Linné själv men även hans samtida ofta får komma till tals. Linnés prosa var ofta livlig, men ibland uttrycker han sig dunkelt, och Broberg är inte alltid helt hjälpsam med tolkningar, eller försök att förtydliga – i viss mån en dygd, då det innebär att han väljer att inte försöka tvinga in Linné i en viss tolkning, men ibland också irriterande vagt. Boken lider också klart av bristande redaktörskap, med onödiga upprepningar, förvirrande meningar och vissa  obegripliga felskrivningar som att den förvisso kortväxte Linné inte skall ha varit mer än 1,53 cm lång.

Detta uppvägs endast i viss mån av den stora beläsenheten Broberg uppvisar, med citat ur även många mindre kända verk – Linné var produktiv, och levde dessutom under en tid då brevskrivande var en viktig syssla för en forskare. Även om boken är lärd, ger en bred bild av Linnés gärning och är väldigt vackert formgiven, så förtar ändå slarvet med själva texten i viss mån läsglädjen.

 

Read Full Post »

Den andra volymen med Valhall-serier innehåller endast två historier, då den första egentligen är en enda lång som delats av på mitten; den användes först för den Valhall-film som utkom 1986. Bedömer man berättelserna efter troheten mot originalmyterna är detta den mest problematiska: album fyra, Historien om Quark, har egentligen ingenting med dessa att göra, utan är i huvudsak ett sätt att motivera femte delen, Resan till Utgårdaloke, där Tor, Loke, Tjalve och Röskva reser till Utgård för att återlämna jättebusfröet Quark och där hamnar i de kända tävlingarna mot Utgårdalokes synförvändningar.

Historien om Quark är annars en liten bagatell om vänskap: hur Tjalve och Röskva försöker först komma överens med och sedan bli vänner med den stackars Quark som annars mest fått stryk och blivit betraktad som en odugling. Helt lätt är det inte, speciellt för Tjalve, men till slut lyckas de bli vänner – lagom till kraven kommer på utvisning ur Asgård. Historien om hur de tar sig till Utgårdaloke och där provar sina krafter finns inte mycket att orda om, det är tämligen rättframt återgivande av ursprungshistorien, förutom att Tjalve fått en viktigare roll.

Samlingen avslutas sedan med De gyllene äpplena, om hur Loke kom överens med jätten Tjatse om att lura bort Idun och hennes guldäpplen, och hur Tjatses dotter Skade kom till Valhall för att utkräva fadersbot. Det är en snygg återberättelse av ursprungshistorien, som blir till något mer än bara ännu en jätteränk för att beröva gudarna deras kvinnor eller magi utan att för den sakens skull förlora originalets övergripande historia, och där Lokes munläder kommer väl till användning och ständigt sätter honom i värre situationer.

 

Read Full Post »

Svenska vitterhetssamfundet har ägnat mycket arbete på att åter ge ut tidig svensk litteratur, däribland tidiga svenska romaner: inte enbart av den en gång allmänt beundrade och vida översatta Fredrika Bremer, utan även mindre välkända författarsystrar som Emilie Flygare-Carlén och Sophie von Knorring. Den senare Illusionerna är ett gott exempel på ett tema som en gång var vanligt men som numer snarast förpassats till genrelitteraturen: naiv ungdom från landet kommer till storstaden och konfronteras med omoralen.

Här är det en unga fröken Ottilia, grevinna men fattig, som någon gång 1812 får komma och bo hos sina rikare släktingar ett år: hennes tant Aline (släktförhållandena är aldrig helt klarlagda, men Aline torde vara Ottilias mormors brorsdotter) vill så gärna ha henne hos sig i staden. Där träffar hon också sin artige onkel, Alines vännina generalskan och dennas döttrar, den elakt kvicka Pauline och den småkorkade Emilie och – kusinen Otto.

Förälskelse uppstår, men jämmer och ve, Otto måste åka bort, och det framkommer snart för läsaren att han är långt ifrån den perfekte unge man Ottilia vill ha honom till. När inte kärlekslyckan kan få utlopp i sanktionerat äktenskap, så prövas andra klichéer: rymning, att ärbart betrakta varandra på avstånd, men ej heller dessa former visar sig kunna erbjuda någon lösning, och det hela tar det slut som stått klart från att Ottilias berättelse (omgiven av ett »utgivarens förord« som är lika uppdiktat som resten) börjat: hon är dömd att dö, han att gå sin egen väg.

Sagda förord (och vidhäftande efterord) är nästan bokens främsta styrka: det utnyttjas långt bortom tom konvention för att kommentera resten av verket. Detta är dock något skevt: vi vet att Ottilias kärlek kommer gå i putten, att Otto inte är en önskvärd make, men man känner ändå att boken hade vunnit på om de krossade illusionerna fått spöka runt ännu ett litet tag och göra fallet ännu tydligare, och att Otto skulle visat sig lite mer av en bov, istället för enbart en feg och obetänksam ung man med kvinnotycke.

Det finns också gott om tidsfärg: Ottilia träffar såväl phosphorister som Mme de Staël, får höra om Napoleons härjningar och se den unge kronprinsen, det talas om tidens konstnärer och skådespelare.

Det finns varningar här, men det är inte helt lätt att tolka den: Vi vet att vistelsen i Stockholm blev fatal för Ottilia, men varför? Att hennes släktingar var skröpliga, men inte direkt skurkaktiga? Att Otto visade sig för svag att bära upp snart slag varenda romantisk förhoppning hon önskade fästa på honom? Att lantlivet inte rustat henne nog? Illusionerna är inte ett orättvist bortglömt mästerverk, men för den som är intresserad av den tidiga romanen finns likfullt en hel del att hämta.

Read Full Post »

Även jag föll till föga och köpte den nya boxen med Valhall. Egentligen äger jag ju redan alla berättelser (även om någon av dem är på danska), och även om de nya samlingsvolymerna är hemskt snygga så hade jag inget riktigt behov av dem. Men nåja: det finns ju lite extramaterial av olika slag, och den nya samlingslådan är ju också fruktansvärt tjusig.

De första tre historierna är kanske inte de starkaste: Ulven är lös lider främst av att Peter Madsens stil ännu inte riktigt satt sig, och figurerna framstår som lite satta och runda jämfört med senare, även om det annars är bra material: vi får träffa Tjave och Röskva och genom dem gudarna, historien om Fenrisulven som råkat slippa lös är lika god som något annat, och ger som påpekas i förordet möjlighet att få skymtar av flera olika gudars personligheter.

Tors brudfärd visar på större förmåga, men där får försöken att göra historien mer modern genom att föra in feministiskt material å andra sidan lite för stort utrymme, speciellt som det aldrig riktigt leder någonstans: gudarna är mansgrisar, men jättarna är ännu värre, och när sedan de kommer tillbaka med Mjölner så verkar de enda som lärt sig någonting vara barnen.

Odens vad, slutligen, har problemet av att det är ramberättelse snarare än egen historia: Oden slår vad med sina valkyrior om att han kan göra deras jobb bättre än de, vilket dock visar sig svårt. Under tiden han är borta tar hans bröder Vile och Ve över, och det visar sig ganska snabbt att de till skillnad från brodern inte alls klarar av att lita på andras förmåga, med resultat som kan väntas. Oden träffar på diverse olika hjältar, men ingen verkar helt passa. Det är dock ganska tydligt att vissa episoder mest är med för att de skall kunna bockas av från listan, utan att historien i stort tillförs något.

Så, inte den bästa volymen, men snart kommer det ta sig.

Read Full Post »

Older Posts »