Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Svenskspråkigt’ Category

Simon Stålenhags ch Anna Davours Urtidsbilder riktar sig främst till de som är mer intresserade av vad den förre av dem kan åstadkomma. Varje uppslag in den rätt stora boken upptas av en bild i hans karaktäristiska stil, vanligen med ett enda urtidsdjur, ensamt eller i flock, någon gång med ett från en annan art, samt en kortare text om det.

Bilden upptar ungefär tre fjärdedelar av uppslaget, och visar de valda djuren i en klart urskiljbar miljö, vilket gör att djuret i fråga någon gång inte syns helt tydligt, på grund av att man ser det ovanifrån eller att det är insvept i moln av sand när det försvarar sig mot ett rovdjur. Bilderna är dock genomgående vackra och intresseväckande.

Texterna är korta, tre-fyra paragrafer, och förklarar kortfattat vad det är för slags djur, var det levde, vad det åt, och när de levde. En av paragraferna handlar vanligen om lite större perspektiv, som jordens utseende, massutdöenden, evolution eller annat. Kortheten förklaras delvis av att de försöker stå på så säker grund som möjligt och undvika även kvalificerade gissningar.

Förordet säger explicit säger att saker som geologi och många detaljer förbigåtts, vilket understryker att det är bilderna som är det primära, inte att lära ut allt som finns att veta. Även om det som finns verkar satt på stabil grund vad gäller anatomi, färgtäckning, fjädrar och samtidighet, så blir det därför väl snuttigt. Den som vill ha en djupare förståelse rekommenderas därför att ha ytterligare resurser vid handen.

Pluspoäng skall till slut utdelas för det breda urvalet: det som avbildas är inte enbart dinosaurier, flygödlor och havslevande kräldjur från samma tid, utan även andra reptiler (vilket även syns på omslaget, där dimetrodon gassar sig i solen), däggdjur och amfibier.

Read Full Post »

Någon gång för flera år sedan, när jag trodde mig på väg att odla ett intresse för militärhistoria, plockade jag upp Saul Davids Militära misstag, en samling kortare redogörelser för diverse militära kampanjer som av en eller annan anledning slutade i katastrof, från slaget i Teutoburgerskogen till en spaningsräd under gulfkriget. På cirka tio sidor introduceras en konflikt, vilka som utkämpade dem, och exakt hur det gick åt pipan. Skalan sträcker sig från hela konflikter, som Koreakriget eller andra korståget, ned till små gruppers försök, som Jamesons räd (en del av förspelet till boerkriget) eller lätta brigadens anfall.

David grupperar sina studier under fem rubriker: »Olämpliga ledare«, »Planera för problem«, »Ministrarna lägger sig i«, »Obefogat självförtroende« och »Svaga insatser«; i synnerhet den sista av dessa kan ifrågasättas, då man lika gärna kunde fråga sig om det inte var olämpligt ledarskap som gjorde att insatserna inte blev bättre än de blev. Även de övriga kan egentligen sorteras in där.

Annars finns inte mycket att säga: formatet är vad det är, vilket gör att det blir ganska kortfattat och översiktligt. Urvalet är anglocentriskt, där 23 av 30 kapitel involverar britter eller amerikaner, och övriga sju romare, fransmän, tyskar eller spanjorer. Nio behandlar andra världskriget. Det är läsligt, halvhafsigt översatt och inte särskilt djupt.

Read Full Post »

På Selambshof, precis utanför det växande Stockholm, växer syskon upp kring förra sekelskiftet. Syskonen Selambs, i Sigfrid Siwertz roman med namn efter dem, kommer alla växa upp till fullblodsegoister, om än var och en på sitt säregna manér: den äldste, Peter, blir en affärsman i fastigheter, grov i sättet men med ständigt öga till hur han skall öka sin lott. Hedvig lyckas halvt sublimera egoismen i vad som liknar fromhet men som egentligen är beröringsskräck. Hon lyckas dock till slut gifta sig rikt, liksom systern Laura som är gladlynt och spirituell, men annars mest yta. Så också Stellan, som går in i det militära, lever dålighetsliv på växlar och en godmodig vän innan även han räddar sig genom ett äktenskap. Minstingen Tord är den enda som materiellt misslyckas, då han mest är intresserad av enstöringsliv och konst. Utan talang för någondera, och en förmåga att stöta bort allt omkring sig, blir han till slut inte ens skenbart lycklig.

En hop förskräckliga människor, således, som alla till en början i någon mån lyckas göra sin egoism till något i alla fall aningen tilldragande eller positivt, men också till slut låter sig själva gå före de få skrupler de haft och allt mer urartar till något inte ens en högerman kunde gillat. De lurar barndomsvänner och äkta hälfter, sviker barn och fattiga, fördärvar och fördärvas.

Inte en helt enkel bok att trivas i, alltså. Peters skumma affärer och Stellans försök att hålla sig flytande skulle möjligen med endast smärre emenderingar kunna göras till underhållning i en lättare skola, och Tords ensitteri är en kondenserad version av Strindbergs I havsbandet, men Siwertz är alltför mycket av moralist för ge läsarna en utväg genom humorn annat än tillfälligtvis. Trevligast är passagerna då personerna ger sig ut på vattnet för att segla, vilket tycks vara författarens sanna element. Han är dock anfäktad av psykologiska böjelser, med en önskan att förklara sina figurer utifrån ganska enkla scheman, vilket i stort sett låter sig göras då han i ganska ringa grad försöker göra dem till något mer än olika manifestationer av kärleken till det egna. Lägg därtill doserande över kvinnlighet, lite antisemitism och rädsla för samhällets olycksbarn, och det hela blir stundom svårsmält. Avslutningen tycks helt syfta till att desarmera kritiken mot rikemansfasoner och istället förfasas över den framväxande arbetarrörelsen, vilket är en heltigenom onödig fläck på en annars intressant om än inte perfekt roman.

 

Read Full Post »

Jag är inte helt säker på vad alla bidragsgivarna till den av Nordiska rådet år 1992 utgivna Frihetens källa fick för instruktioner, men rimligen borde de ha varit något om att skriva om sitt lands syn på Nordens bidrag till det europeiska arvet, gärna med fokus just på denna frihet. Resultatet har i vilket fall blivit en tämligen spretig bok, som behandlar allt från vetenskapernas odling under 1600- och 1700-tal och nordisk konst till den nordiska samhällsmodellen och vikingar, blandat med geografiskt bundna blickar, från Ryssland, Italien, Spanien, Belgien.

Spretigheten innebär också en viss ytlighet. Många av ämnena hade behövt ta upp nästan hela boken för att bli förtjänstfullt behandlade, och många blir som bäst impressionistiska intryck. En del bidrag tycks grundligt föråldrade, som stycket om samhällsmodellen, där den i sig själv ifrågasatts samtidigt som det som för snart trettio år sedan oroade teoretikerna verkar i mycket liten grad förverkligats.

En behållning ligger i alla fall i ett rikt och intressant bildmaterial. Å andra sidan är den typografiska utformningen hemsk; att använda accenter för apostrofer trodde jag upphörde senast under gymnasietiden.

Jag vet inte om jag någonsin kommer känna ett stort behov av att öppna detta verk igen, möjligen om någon av översikterna kan komma till nytta på grund av brist på bättre.

Read Full Post »

Jag är, efter avslutade läsning, fortfarande osäker på vart Ingmar Stenroth syftat med sin Sveriges rötter. Klart är att det är en redogörelse för några av de aktiviteter som medlemmarna i det götiska förbundet, samt en del yngre förmågor, åtog sig i början av artonhundratalet för att frammana en nationell känsla. Så långt, inga problem: närläsningar av revanschistiskt färgad dikt, skildring av hur Karl XII blev nationell symbol, och hur man började samla in och uppteckna visor och liknande som var i omlopp bland allmogen är allt tämligen intressant, och Stenroth har ibland nya och intressanta perspektiv på dessa.

Problemet är att jag inte riktigt får ihop det hela till en bok. Förutom personerna (främst Geijer, men även Tegnér och Arvid August Afzelius ges utrymme), så känns det inte riktigt som det finns någon sammanhållande faktor. Götiska förbundet hade kunnat vara en, men då hade materialet behöv omdisponerats betydligt.

Sedan har jag även invändningar mot en Stenroths historiesyn. Hans syn på nationalismen tycks vara nykter, men hans syn på det hedervärda bondeståndet tycks lika romantisk som göternas, om än han gett dem en annan politisk framtoning. Hans kritik mot göternas syn på dem som tysta, kämpande män alltid beredda att ställa sig bakom sin konung är nog så berättigad, men när han istället vill göra dem till en form av proto-demokrater som bar på franska revolutionens ideal om frihet, jämlikhet och broderskap så är det en minst lika förvriden bild han målar upp. Bönderna, i alla fall de som kom ifråga att delta i riksdagar, var fortfarande en mindre del av befolkningen, och vid denna tid var det nog den där friheten som främst skulle ha fallit dem på läppen: frihet från skatter, frihet från utskrivningar, frihet från andra pålagor. I övrigt kunde rådande ordning gott få bestå.

Stenroth nämner i ett förord att han hoppas kunna skriva ytterligare två böcker i en planerad serie. Det har i alla fall utkommit en bok om goterna, som jag inte heller uppskattade, men som åtminstone blir aningen mer begriplig i ljuset av denna.

Read Full Post »

Först, en oundviklig jämförelse: vad är skillnaden mellan Orvar Säfström och Jimmy Wilhelmssons Äventyrsspel och Anna-Karin och Daniel Linder Krauklis Finna dolda ting? Med tanke på att båda utkom 2015 och behandlar svensk rollspelshistoria är frågan högst berättigad. Ett kort svar är att Finna dolda ting är en generell översyn av rollspelandets historia i Sverige, med författare som självständigt behandlar sitt ämne. Äventyrsspel behandlar däremot enbart detta bolag (och inte dess senare avläggare), och berättas nästan helt genom de som då var med och skapade svensk spelhistoria.

Det är en stor mängd röster som får komma till tals, såväl spelkonstruktörer, författare, illustratörer och andra som var med när det begav sig – totalt runt femtio personer. Varje produktlinje gås igenom spel för spel, och olika personer turas om att föra ordet och säga något om utveckling, tankar och annat som hände.

Det är, för den intresserade, en guldgruva. Vill man veta mer om Drakar och demoner, Kult eller Mutant finns mycket råmaterial, och fantastiska bilder. Däremot blir det kanske inte mycket till kritisk distans, annat än kanske ur ett kommersiellt perspektiv eller när någon kände att deras vision inte förverkligades.

Och där är kanske en av de två avgörande skillnaderna mot Finna dolda ting: där det var en bra genomgång, som inte tvekade att ibland ifrågasätta, så är detta snarare en minnesbok, ett sätt att minnas vad som en gång var. Finna dolda ting är en utmärkt ingång för den som inte var med eller minns så mycket och vill veta mer, detta är för den som redan har den stora bilden klar för sig och vill frossa i detaljer.

Read Full Post »

Bengt af Klintbergs Påskharen handlar inte om den typ av moderna vandringssägner han är mest känd för, utan är en samling essäer om ämnen som mer traditionellt förknippas med folklivsforskning: föreställningar kring gengångare, katter på julafton, tydor, månen eller Tälje tokar. Titelnumret är därvidlag något avvikande, eftersom det behandlar vad som uppenbarligen från början varit en enkel lek som ingen sansad vuxen kan ha trott på, men som i modern tid försetts med uråldriga anor som en följd av övertolkning och en vilja att seder skall vara förkristna.

Texternas kvalitet varierar ganska friskt: Klintberg skriver bäst när han har en tydlig tråd att följa, ett argument att reda ut eller en historia att gräva upp. När han istället bara skall redogöra för diverse berättelser i något ämne blir det lite mer enahanda, till viss del eftersom dessa i så stor grad liknar varandra. Den energi som finns i texterna om påskharen eller vandrande skogar försvinner. Visst, man lär sig fortfarande en del om hur folk tolkat månens fläckar, naturväsen kring Vättern eller Tälje tokar, men det är inte samma nöje när man gör det.

Read Full Post »

Older Posts »