Från abbé till översvämmning

Voltaires fickor måste ha växt med åren, ty hans Filosofiskt ficklexikon kräver ganska djupa sådana för att få plats (originaltiteln säger dock bara att boken är portativ). I jämförelse med flera andra försök till sammanfattning av filosofien så är det dock ett litet under av kompakthet.

Det är dock inget stort system som ställs upp, inget systematiskt rådbråkande av en enbart för ändamålet uppfunnen terminologi. Det är nästan som man snarare vill hänföra den till gruppen traktater mot kyrkan: de flesta av artiklarna är på ett eller annat sätt försök att krossa den skändliga. Detta görs på många sätt, men bäst kanske när Voltaire låtsas kritisera t.ex. islam eller kinesiskt statsskick medan den giftiga kritiken träffar katolska kyrkan lika väl. Han gör också många utfall mot småskuren teologi av slaget som går ut på att utröna »sanningen« om en eller annan detalj. Voltaire förfäktar istället en tydligt deistiskt ståndpunkt: det finns en skapare som en gång ordnat materien och gett den lagar, men Den bryr sig inte nämnvärt om enskildheter i sin skapelse (detta menar han vara en logisk självklarhet), och om Den nu ändå gör det, så är det viktigare att vara moralisk än dogmatiskt korrekt.

Överlag tycks det som förespråkas vara just det dygdiga livet: gör rätt för dig här och nu och bry dig inte så mycket om vad andra tror. Vad det dygdiga är framställs som i stort sett självklart; följer man den gyllene regeln så hamnar man i stort sett rätt. Var tolerant. (Voltaire lyckades inte helt med detta själv; det finns en hel del antisemitism i boken, och då inte bara på grund av den allmänt hemska moral man kan hitta i Gamla testamentet).

Annars finns det en del stycken om ödet och sanning (kunskapens problem ges en elegant liten introduktion) och liknande, men som sagt: huvuddelen av boken är ett försök att angripa organiserad religion och övertro, och förutom ett par blamager så lyckas den riktigt väl.

Read Full Post »

Midvinternattsspöken

Med början 1843 och fyra år framåt skrev Dickens en kortroman att komma ut i juletid. Dessa kommer ibland ut i samling under olika namn; min heter The Christmas books. Mest känd av dessa är naturligtvis »En julsaga«, med girigbuken Scrooge som av tre spöken lär sig komma ihåg sina mänskligare sidor. Den är den helt klart mest uthärdliga av historierna, vilket kan tänkas bero på två saker: endera att processen för att upphöja verk till klassiker i stort fungerar, så att det som är värdigt att minnas blir ihågkommit och sekunda varor glöms, eller att vissa klassiker blir så upphöjda att man ej längre bryr sig om dess brister.

För Dickens största brist finns här, snarast i högre grad än i andra av hans verk: sentimentalitet och sockersötma. Hade jultemat varit mer uttalat hade det blivit vedervärdigt. Eller kanske inte, för det är historien där julen tar minst plast som är allra äckligast i sitt vidriga uppoffrande och sin allmänna idiotsnällhet: »The battle for life«, där en syster rymmer hemifrån och låtsas vara död bara för att hennes syster skall få gifta sig med den unge man som egentligen är förlovad med rymlingen, och sedan blir borta i sex år bara för säkerhets skull.

Även de andra historierna är sockerkanderade intill det outhärdliga (Scrooges allmänna misantropi kunde till exempel gärna få sitta i lite hårdare), poängerna är övertydliga, med något grumlig logik bakom, men i alla fall inte otrevliga. Bäst är, förutom Scrooge, parodin på den sortens samhällets pelare som säger mer om hur de är de svagas beskyddare än de faktiskt hjälper svaga man hittar i »The chimes«. Mest läsvärd som historia är nog dock »The haunted man«, med en man som av en ande får sitt minne av sorger och förluster utraderat, och dessutom förmågan att göra detta hos andra; en typ av historia man känner igen och vet ungefär hur den slutar, men en som ändå är någorlunda väl omhändertagen (undantaget lite kristen retorik på slutet).

»En julsaga« är som sagt den enda historia som är mer allmänt bekant. Det är allt sammantaget en rättvis tingens ordning.

Read Full Post »

Lurendrejare

Terry Pratchetts Snuff handlar om Sam Vimes. Detta är onekligen gott. Den här gången åker han på semester till Sibyls ärvda herrgård. Men där det finns en polis, där finns ett brott. Eller i alla fall något som borde vara ett brott.

Drabbade den här gången är vättarna, möjligen de mest föraktade av alla skivvärldens talande folk: de luktar, är snuskiga, bor i hålor som ingen annan vill ha, stjäl och samlar. Samt tillverkar de mest förtjusande kärl, vilka de i enlighet med sin religion fyller med sina egna avlagringar: snor och öronvax och spott och naglar. Och tårar, ty få varelser har sådana skäl att gråta.

Nu hittas dock en av dem död, tydligen eftersom någon har drabbats av Tintin-syndromet: istället för att ligga lågt när Sam Vimes är i närheten tar man till en hafsig plan för att undanröja honom och drar alltså till sig hans uppmärksamhet och sedan på sig hans vrede.

Sedan finns förutom (eller snarare blandat med) budskapet om fred och rättvisa och broderskåp och så vidare även den vanliga humorn: unge Sam tycks ha fastnat för skatologisk forskning som ett givande fält, uppmuntrad av en författare som råkar bo i grannskapet (dessutom finns i en familj med unga damer som är för fina för att skaffa sig en normal inkomst en ung författare som efter ett möte med Vimes till slut kommer ut med boken »Pride and extreme prejudice«).

På det hela taget en ganska bra Pratchett, även om jag nog velat se mer av Angua och Morot.

Read Full Post »

Rena stenåldern

Jonathan Lindströms andra bok, De dödas tempel, har liksom den första försetts med såväl titel som omslag som om de överhuvudtaget för tankarna mot arkeologi, så mot en sort som snarast utövas av män med piskor och snitsiga hattar, eller möjligen kvinnor med åtsittande kläder. Innehållet är dock något mer sansat: en skildring av en utgrävning av ett dödshus hörande till stridyxekulturen (så kallad eftersom de lade stor möda på att skapa yxor i sten som var lika vackra som odugliga, då de vid användning lätt skulle gå sönder).

Dödshusets konstruktion, innehåll och samtid skildras. Lindström gör det återigen genom att återge dialoger han hållit (och vad han ätit vid vissa av dem, vilket ger ett ganska märkligt intryck). Det är en hel del om olika kulturer (Mälardalen är ganska intressant historiskt, eftersom det var ett område där man först upptog jordbruket för att sedan överge det igen. Det kom dock tillbaka i form av ovan nämnda stridsyxekultur, som länge samexisterade med mer fiske-och-jakt-inriktade gropkeramiker), mycket om vad vi kan läsa ut om stenålderskultur i allmänhet, och en del intressant om vad som gör dödshuset så enastående.

Det är en tunnare bok än den förra: dels eftersom författaren haft vett att inte upprepa sig mer än nödvändigt, så att en del material som kanske kanske är giltigt för båda inte tas upp mer än ytterst kort här, dels eftersom vi helt enkelt är på mer osäker mark, och med färre fynd. Under båda tiderna gjordes hällristningar, men där bronsåldersmänniskorna ritade ner lite allt möjligt tycks stenåldersmänniskorna främst varit intresserade av älgkor.

Författaren tar upp en del plats själv, men det är på det hela taget förlåtligt. I synnerhet i stycket om själva utgrävningen framstår det närmast som en självklarhet. På det hela taget är det en mycket läsbar bok om stenåldern.

Read Full Post »

Osannolikheter

När jag läst huvuddelen av Nassim Nicholas Talebs The black swan var jag övertygad om att han var en av dem som med en god grundidé och inläsning på studier som bekräftar hans världsbild (som bland annat innefattar idén om att man bara tar hänsyn till studier som bekräftar ens världsbild) gick till attack med eldkastare mot allt han ogillade: de flesta finansmän, gausskurvan, tron på att vi kan förutse framtiden, etc.

Den svarta svanen i titeln är inte egentligen motbeviset på en utsaga, utan det totalt oväntade som vänder uppochner på vad man tagit för givet (de svarta svanarna i Australien var egentligen inte svarta svanar i Talebs mening, eftersom det inte fanns något viktigt som byggde på en teori om en värld med bara vita svanar): hur sådana ter sig, varför vi inte ser den, och varför vi inte förstår att vi inte förstår.

Så långt var allt väl: han var lite väl självsäkert redo för attacker, hade en tendens att lägga in bitar fiktion som framstod som tämligen poänglösa (i synnerhet när man först läste dem), och gillade att sätta flashiga etiketter på sina teorier och koncept, men det kan man leva med. Sedan kom de mer tekniska kapitlen. Då framstod han helt plötsligt som någon som inte förstod vad det var han kritiserade: må vara att ekonomer inte begriper de statistiska verktyg de använder, eller var deras modeller skiter sig; låt vara att om man bara utgår från gausskurvan så kommer det skita sig för att man fortfarande bara är ett litet epsilon för vilket de stora talens lag inte gäller; låt vara att gausstatistik inte kan appliceras på enstaka böckers försäljningssiffror: inget av detta innebär att matematiken är att beskylla, att lilla epsilon inte kan växa upp och bli större än R, eller att kurvan över böckers försäljningssiffror i medel inte kommer bli gaussformad.

Lägg till det en del uttalanden som tydde på konstig förståelse för matematik, namndroppande, och avfärdande av saker för att de var obegripliga eller oviktiga (jag håller helt med om att alla som försöker föra upp diverse kvantresultat till den makroskopiska världen som metafysisk förklaring för det ena eller andra bör behandlas som charlataner, men bara för att statistiskt medelvärde faktiskt gäller gör det inte att osäkerhetsrelationen inte har ett rimligt namn). Boken var på väg till högen med intressant, men av mig avfärdad populärvetenskap.

Sedan kom jag till ett efterord, där Taleb tydligen fått råd om hur han skall presentera sitt budskap (han erkänner också detta själv). Mycket bättre: även om han själv inte gillar rigorositet kan han tydligen använda tillräckligt mycket för att inte förbrylla, han förklarar tydligare att det han gör är att avfärda traditionell statistik i vissa domäner, och han är tydligare med vad som kan göras (vilket intressant nog liknar säkerhetstänkandet för kärnkraftverk).

Sedan är han ändå en ganska ostrukturerad skribent (han ogillar redaktörer, men nog kunde han väl fått någon att läsa och påpeka att läsare inte gillar att få En Teori refererad innan En Teori presenterats?).  Nå, jag vet inte om jag kommer följa alla hans råd, men jag skall nog se över mina placeringar och inte lämna mer än nödvändigt av dem i händerna på en profession som hittills visat sig helt oduglig på sitt jobb.

Read Full Post »