Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2009

Om någon någon gång levt upp till myten om den geniale och galne konstnären torde det vara Fröding, som långa perioder var tvungen att vara intagen på hospital för att vårda sitt sinne. Samtidigt är det oftast mycket svårt att se spår av detta när hospitalvistelserna inte utgör själva ämnet för dikten – visst kan man ju tolka en dikt som Hydran som kampen mot galenskapen, men även som en kamp mot vilket annat personligt problem som helst – på det hela taget är många av hans dikter väldigt citatvänliga i en mångfald situationer. I Gustaf Frödings poesi, redigerad av Germund Michanek, föreligger det mesta av vad han lämnat efter sig på vers, vilket är en på flera sätt imponerande samling. Eftersom jag för lite mer än ett år sedan dock recenserade en annan, mindre omfattande samling, ämnar jag inte upprepa lovorden från den, även om de fortfarande är giltiga.
Låt mig istället ge ett litet exempel ur Jonte och Brunte, om en gammal dräng och hans ök till häst. Detta är avslutningsstroferna, och mer intrikat går det knappast att skriva och behålla mening i texten – och det utan att ta till konstlad ordföljd!

Och Jonte han fumlade
druligt med tömmen,
och Bronte han drumlade
framåt i drömmen,
han stötte, han stracklade
– hölasset vacklade
fram utmed strömmen.

Det finns naturligtvis massor av andra dikter, och för litteraturvetare finns här massor att syssla med för att reda ut sammanhang, tankebanor eller diktkvaliteter. Låt mig därför istället säga något om den apparat som finns att tillgå min utgåva, som påstår sig vara till för att alla skall kunna förstå dikten. Detta är en grov överdrift: noterna är få och förekommer bara när de är absolut nödvändiga, och för de som inte kan till exempel Walter Scott på sina fem fingrar torde en dikt som Abbotsford vara tämligen svårbegripligt, befolkad som den är av den skotske författarens alster. De där »alla« är snarast »alla med en bred allmänbildning«.

Dessutom vill jag klaga på urvalet: det finns ju en avdelning för översatta dikter, så var tusan har de av Burns blivit av? Och gott öl kom är betydligt roligare läsning än Poes dunkla gotik, men det är den senare som tagits med. Obegripligt.

Frågan man till sist måste ställa sig inför en sådan här samling är dock: vill man läsa även opublicerad dikt? Det brukar ju trots allt finnas anledningar till att författare lämnar efter sig opublicerade verk, om det så beror på upplevda brister eller ett innehåll man av olika anledningar inte tycker allmänheten behöver ta del av. Svaret får bli ett »nja«. Självklart kan även den mest klarsynta höna ibland ta en sten för ett korn, och vill ha jämn och hög kvalitet skall man hålla sig till de tre första samlingarna han själv gav ut, men det finns naturligtvis även intressanta alster bland det övriga. Man gör dock bäst i att bläddra förbi de verssatta epistlar som tagits med: de är både ointressanta både ur innehållsmässig och teknisk synpunkt.

Som – och för att väga upp alla de klagomål som jag radat upp, vilka ger ett intryck av mer missnöje än vad som egentligen är fallet – avslutning kan vi låta Fröding själv tala om sin diktning:

Jag ville dikta dristigt fritt som nycken
hos någon sorglös ryktbar sagans lätting
min vers vill ut, min vers vill slå i stycken
var trångsmidd länk i tvångets tunga kätting

Ut kom den, och även om trotset fick ett högt pris så kan eftervärlden glädjas åt de fria nyckerna.

Read Full Post »

En roman om Johan Henrik Kellgren, poet, oförvitlig upplysningsman, kunglig spökskrivare för Gustav III och välkomnare av franska revolutionen, kan det vara något? Ja, Carina Burman har i Min salig bror Jean Hendrich gjort ett särdeles lyckat försök. Romanen bygger på fiktionen att två Kellgren närstående personer, hans bror Johan och hans älskarinna Hedda Falk, har ombetts att skriva ner sina minnen kring den nyligen avlidne skalden, och att dessa sedan legat och dammat i ett arkiv, i väntan på en mer förstående tid, med avbrott endast av ett attentatsförsök mot slutet av 1800-talet, tydligen under ledning av den gamle torrbollen af Wirsén, innan Burman upptäckt och publicerat dem.

Det är inte svårt att se varför den gamle ständige sekreteraren skulle finna verket så stötande: inte bara älskarinnan utan även brodern ägnar mycket utrymme åt Kellgrens erotiska eskapader, fullt i enlighet med 1700-talets relativt fördomsfria moral, och även om förhållandet till Hedda Falk går igenom tider av både ebb och flod, så torkar det aldrig ut helt, och det är spänningen kring just denna hemliga affär som håller boken igång.

Till skillnad från Hedda Falk, väl beläst och passionerad – även om hennes förnuftiga sida ibland försöker få henne att nöja sig med sin lite småtråkige men stabile make – är Johan mer av en tråkmåns, ehuru snarast av till dygd adlat tvång: han är tämligen avundsjuk på broderns framgångar hos kvinnorna, men hinner trots allt med en del själv också. Han ler i mjugg åt Pehr Falks »horn« – sådana ansågs ju  växa i pannan på bedragna äkta män – men oroar sig också för hustruns moral vid broderns besök i den tack vare honom vunna prästgården. Hans berättelse får väl sägas redogöra för den mer offentliga sidan av broderns liv, till exempel studierna i Åbo, mötena med Akademien eller förhållandet till Bellman.

Fiktionen med försöken att förstöra manuskriptet får också förklara varför språket är som det är: modern svenska, med en del sjuttonhundratalsmässiga uttryck. Kellgren  är honett, goûterar sötsaker och man träffar sektern Bellman. Jag tycker att Burman kanske ibland missar tonen lite; det hade räckt med ett gammaldags ordval, och blir lite för mycket om  man dessutom skall gammalstava vissa, men bara vissa ord, som »öcken« istället för »öken«. Även mat får stort utrymme, och det frossas i allt från kringlor till gäddfrecasse, varefter man dricker caffé eller chocolade. Dessutom får man en grundlig rundtur i den intellektuella världen, och förutom Bellman dyker Clewberg (sedermera Edelcrantz), makarna Lenngren och Rosenstein upp.

På det hela taget är det en fin historisk roman i den lättare skolan; man får se stora delar av det dåtida Sverige, och den lättsamma tonen känns helt tidsenlig – ungefär som en bättre Bellmanepistel satt på prosa. Tydligen skall den även se till att ha fått i princip alla fakta rätt. Det är imponerande, men bygger kanske lite för mycket på kulisser och rekvisita för att komma upp i allra högsta betyg.

Read Full Post »

Inför Linnéjubileet för två år sedan framtogs ett flertal böcker, bland annat System och passion: Linné och drömmen om naturens ordning av Helene Schmitz, en bok som blandar texter om Linnés systematisering av växterna, inklusive de försök som gjorts av andra och vad som kom senare, med praktfulla fotografier av representanter för de olika klasser han använde – klasser som baserades på antalet ståndare, med underklasser efter antalet pistiller, vilket Linné själv pikant betecknade som äktenskap mellan så och så många män och så och så många kvinnor.

Boken är uppdelad så att de längre texterna om någon aspekt av Linnés verk varvas med lika långa serier med fotografier. De längre texterna är väl genomarbetade, och ger god inblick i såväl den tradition Linné verkade i som den tradition han själv startade, och belyser dels starka sidor hos Linné – en förmåga att inse att hans system inte var optimalt och en vilja att i åtminstone vissa fall anpassa kartan efter verkligheten –, dels svagare – ett halsstarrigt vidhållande vid att hans system trots allt var det bästa tillgängliga och en oförmåga att ge vika för andras åsikter. Även den med ett i andra mer flyktigt intresse för systematik kan lätt fängslas av den entusiasm och kunnighet som dessa texter skrivits med.

Fotografierna, å sin sida, är lite svagare: det extremt korta perspektivet tycker jag förtar lite av charmen, och vissa blommor tål inte alls behandlingen och ser nästan lite sjukliga ut. När det dessutom ibland bara är själva blomman och inte de blad man normalt ser med den blir det hela lite väl avskalat och vekt. Vissa blommor ger heller inte mycket utrymme att bedöma om Linnés principer var sådär fantastiska – jag tycker i alla fall att alla ståndarna hos de blommor som skall ha två korta och två långa ser ut att vara ungefär lika långa – vilket ju ändå var det ursprungliga syftet med avbildandet. I bildtexterna verkar dessutom diverse skiljetecken försvunnit lite väl ofta. Å andra sidan är många mycket vackra – i synnerhet när röda blommor avbildas gör den svarta bakgrunden att det hela liknar härligt sinnliga oljemålningar.

Till sist finns även ett litet problem i hur text och bild ordnats: nu kommer det första bilderna direkt efter förordet, vilket gör att allt tal om ståndare och hermafroditiska blommor för en lekman blir lätt ogenomträngligt. Detta är dock något som snart repareras och vägs upp av de allmänna styrkorna, och för den som funderar på vad det var Linné egentligen åstadkom, eller bara vill ha en kaffebordsbok med blombilder, torde detta vara ett utmärkt köp.

Read Full Post »

På DN:s hemsida hittar jag en tämligen intressant artikel om hur framväxten av den moderna fysiken skall ha påverkats av rådande samhällsklimat. Dock läser jag även förundrat att antingen var Einstein mer före sin tid än någon visste: artikeln, vars titel är ett direkt svar på ett citat från honom, redogör alltså för två olika böcker om hur den osäkerhet som rådde i Weimarrepubliken skall ha hjälpt till att förlösa relativitetsteorin, Heisenbergs osäkerhetsrelation samt Gödels ofullständighetssats. Man kan tycka att någon borde ha upplyst herrar författare till både böcker och artikel att om så vore fallet så vore det än märkligare än de tycks tro, då Einstein först presenterade relativitetsteorierna 1905 respektive 1915, vilket är flera år innan någon Weimarrepublik ens hade dykt upp som möjlighet vid horisonten. De första ordentliga bevisen för den allmänna relativitetsteorin kom först efter kriget, 1919, men då från en expedition ledd av britten Eddington. Einstein blev visserligen omedelbart känd, men det var inte förrän långt senare som man fick ut riktigt intressanta saker ur teorin.

Nu måste det i ärlighetens sägas att relativitetsteorin inte på samma sätt som de övriga två egentligen begränsar det mänskliga vetandet; visserligen tycker vissa typer av arbetsskygga »tänkare« om att kasta ur sig att »allt är relativt« som något slags försvar för deras egen oförmåga, men tack och lov är det en fras vars innehåll trots allt faktiskt är förhållandevis lågt. Huruvida det tyska samhällsklimatet verkligen påverkade framväxten av de andra två teorierna får vara osagt, men jag vill bara påpeka att de försök att bygga upp en matematisk »teori om allting« som Gödel stäckte faktiskt hade en av sina starkaste förespråkare i en annan tysk: David Hilbert.

Read Full Post »

Det känns rätt bra att kunna avsluta Astrid Lindgren-temat med Ronja rövardotter, som kom att bli hennes sista roman; hon fortsatte förvisso att publicera smärre stycken över ett decennium därefter, men inga fullängdare. Men man skall sluta på topp, och Ronja röverdotter lever klart upp till den tidigare standarden, även bland fantasyberättelserna.

Till skillnad från huvudpersonerna i  dessa föds Ronja rakt in i sagovärlden, befolkad av vildvittror och grådvärgar, rumpnissar och skumtroll, slagbjörnar och vildhästar, mattisrövare och borkauslingar. Eller är pappa Mattis gamla fiender verkligen så hemska? Ronja är kanske inte så säker på just det, men däremot på att hon inte gillar vhur de förändrat Mattis: från godmodig, stolt och kanske en aning överbeskyddande blir han lynnig och sur, och Ronja måste hålla mötena med sin nufunna vän Birk hemliga. När vänskapen till slut avslöjas, och Ronja väljer att se inte stillasittande se på när Birk fördrivs, så blir Mattis från vettet och förskjuter henne.

Ronja och Birk söker sig då ut i Mattisskogen, och får tillsammans akta sig för alla faror: inte bli tagen av vildvittror, inte trilla i älven, inte tappa bort kniven. Samtidigt som skogen är skrämmande är den också vacker, trolsk. Alla faror till trots är det dock de inre problemen som är värst: stoltheten, både hos Mattis och Ronja, tycks göra en försoning dem emellan omöjlig, och sommaren må vara lång, men inte utan slut. Stoltheten riskerar också att sära på Mattis och Birk, men de inser att de behöver varandra. Och Astrid Lindgren vore inte den stora barnboksförfattare hon var om inte upplösningen till slut sker på barnets villkor: det är Mattis som först övervinner sin stolthet.

Det är kanske inte en lika storslagen saga som de om Mio eller bröderna Lejonhjärta, men den problematiserar å andra sidan saker som man oftare torde möta i vardagen – stolthetens ondska istället för maktlystnadens – och den gör det på ett än skickligare sätt. En värdig avslutning på en lång och rik karriär.

Read Full Post »

Arvid är trettiosju år, ligger i skilsmässa, och är inte en speciellt lyckad person: tafatt och lite för allvarlig, dricker mer än vad som är riktigt bra, fixerad vid sin moder utan att ha speciellt bra kontakt med henne. När hon i början av Per Pettersons Nordiska rådet-prisbelönta Jeg forbanner tidens elv upptäcker att hon har cancer och åker »hem« till Danmark så följer han snart efter, och under ett par dygn i familjens lilla stuga försöker han få kontakt samtidigt som han tänker tillbaka på sitt liv.

Det är alltså vad som finns av handling. För det mesta utgörs berättandet av episoder: ur Arvids uppväxt, hur han träffade en flickvän, hur han på maoistiska partiets uppmaning bestämde sig för att sluta studera och bli arbetare istället, hur han tafatt och kontraproduktivt försöker återvinna relationen till modern, som tyckte att han var en idiot som gav upp studierna för ett liv hon och fadern helst skulle velat slippa. Samtidigt som modern är minst lika framträdande som Arvid är hon en stor gåta, meddelar sig inte med honom, tycks anse att han är rätt dum – vilket nog är klarsynt, men knappast något man tycker att en mor behöver låta skina igenom så tydligt. Fadern är å sin sida nästan osynlig, närvarande bara genom att Arvid tycker sig likna honom, något han inte gillar men helt misslyckas med att göra något åt – till slut går han till och med i faderns avlagda kläder.

Det är alltså inte handlingen är behållningen – den är mer konfunderande än något; det är inte bara så att man inte får reda på varför saker händer, utan man får knappt veta vad som händer. Nej, det som bär boken är språket: sparsmakat och ödsligt, som göra även de mest enkla händelser läsvärda. Det räddar boken, men den är knappast lika fin och läsbar som Ut och stjäla hästar. För det hade det krävts några fler tydliga svar, och en större känsla av att det finns någon poäng bortom själva berättandet som fått Petterson att skriva historien.

Read Full Post »

Som tidigare noterats här är 2009 utsett till märkesår, till åminnelse av att det är 200 år sedan Sverige och Finlands vägar skildes. För den som vill öka sin kunskap om vad som hände de där två krigsåren har det kommit ut en mängd böcker, men ändå är troligen det mest läsvärda man kan få tag på någon annoterad upplaga av Fänrik Ståls sägner. För visst kan man hålla på att älta det Cronstedtska uppgivandet av Sveaborg, eller avslöja att de finska trupperna knappast var sådär uppoffrande ädla som Runeberg skildrar dem, men när nu kriget ändå redan blivit stor litteratur så är det väl lika bra att gå på den med en gång?

Den Runebergska verskonsten är lätt att karaktärisera: teknisk fulländad, återhållsam i bildspråket, med enkla men välfunna rim, helt enkelt nästintill prickfritt hantverk som inte ställer upp några större hinder för läsaren (undantaget möjligen Molnets broder; svenska språket är inte byggt för hexameter). Nej, här får det allra pilligaste finliret stå tillbaka för kravet att berätta: nästan varje dikt behandlar en konkret händelse, inte många ställer frågor eller problematiserar. Innehållet är genomgående patriotiskt – de finska soldaterna tycker inte om att retirera, de finska soldaterna slåss för det älskade landet, de finska soldaterna är ärliga och duktiga, de finska officerarna rättvisa och omhändertagande – men ändå tämligen uthärdligt; patriotismen är trots allt ganska begränsad och klarsynt: Finland må vara det bästa landet på jorden och de finska trupperna kunde inte tänka annat än att göra sitt yttersta för att försvara det, men det innebär inte att ryssarna på något sätt skulle vara omänskliga, lägre stående varelser (någon annan hållning vore i och för sig omöjligt för censuren, men en dikt som Kulneff hade knappast kommit till om inställningen vore Runeberg helt främmande). Visst skulle man föredragit att slippa det evinnerliga retirerande för att istället själv få diktera marscherandet, och visst förekommer det vackra lik, men om det är en släkting till den rikssvenska Karl XII-dyrkan är den ändå en aning mer realistisk.

Förvisso slår det hela trots allt över ibland; poängen i Soldatgossen är knappast acceptabel för någon med dagens syn på barnsoldater, att Runeberg låter »fritänkaren« (det vill säga ateisten) von Döbeln i slutet av Döbeln vid Jutas tacka Gud för segern känns plumpt, och även om man till slut kommer fram till att »ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott«, så har man innan dess drivit rätt friskt med Sven Duva. Då är det lättare att stå ut med det arga gycklet med Gustav IV Adolf i Konungen, eller avfärdandet av Klingspor i Fältmarskalken. Riktigt trevliga är dock porträtt som de av Lotta Svärd eller Gamle Lode – en slags svensk Stonewall Jackson i litet format – och en dikt som Landshövdingen kan vara den bästa teckning av civilkurage och gott ämbetsmannaskap man kan finna. På det hela taget är det ofta de små inkännande porträtten som ger den största läsglädjen.

Så, jovisst är det patriotiskt och en smula enögt, visst är det knappast de mest bländande dikter som står att finna, men det är ändå ofta så skickligt tecknade porträtt, så mänskliga detaljer, och så gott hantverk, att man kan ge Runeberg omdömet att

något tål han att klaga på
men mera hedras ändå

Read Full Post »

Older Posts »