Efter att min mage nu tycks ha hämtat sig efter skilsmässan från det japanska köket är det kanske dags att göra en betraktelse över detta. Det japanska köket är i grunden skiljt från det västerländska, vilket bland annat beror på:
- Man äter med pinnar istället för bestick
- Ris och nudlar, inte bröd och potatis, är basföda
- Man bor alldeles för många på för små öar
Den första punkten innebär att maten måste ha ett helt annorlunda utseende. I väst är det inga större problem att servera en seg fläskkotlett, eftersom alla har tillgång till en kniv att dela den med. I Japan måste alla mat antingen skäras till i köket, eller kunna bitas av – vilket gör att japanerna förmodligen anser västerlänningar vara tokiga som köper sushi med en halv lax på.
Den andra kan tyckas vara en mindre sak, men i praktiken betyder det en hel del för hur man kan servera maten, speciellt när man betänker den första punkten. Att hälla en massa sås på sitt ris går inte, eftersom riset är gjort klibbigt för att kunna ätas med pinnar, och sås innebär att riset flyter isär på ett mycket svårätligt sätt. Istället doppar man riset, eller sin huvudrätt, i eventuell sås. Å andra sidan så skulle det förmodligen gå utmärkt att dränka nudlar i sås, men de grundliga japanerna har valt att gå ett steg längre, och helt enkelt koka soppa på det hela, soppa som i avsaknad av sked dricks ur skålen. En annan variant är att steka nudlarna med tillbehör, vilket även tvingar andelen tillbehör att öka.
Den tredje punkten, tillsammans med buddistisk motvilja mot dödande, har gjort att en stor del av proteinintaget kommer från fisk och kyckling, till stor båtnad för alla pseudovegetarianer. Dessutom kan man stöta på sjögräs lite var som helst. För en västerlänning är dock avsaknaden av bröd värst: i det snabbköp där vi köpte frukost fanns det förvisso en hylla som innehöll saker som såg ut att vara bröd, och hade någon konstig text på engerska som sade att det var bröd, men som vid inköp i de flesta fall visade sig vara vad som här skulle gå som bakelser: sockerkaka, vaniljbullar och munkar. Något som såg ut att vara baguette smakade inte helt illa, men vid besök i en stormarknad visade sig misstaget, ty där fanns samma baguette, men nu även med chockladsmak. Ett bröd visade sig dock innehålla jordgubbsmarmelad, med vilket undertecknad ansåg sig kunna nöja.
Något som inte kan hänföras till någon av ovanstående orsaker är dock den japanska fascinationen för inlagda saker. Beställer man ris till sin huvudrätt (vilket man slltså måste göra separat) får man med dels misosoppa, dels en liten skål med något neongult (eller chockrosa).
Men, mer detaljerat då? Nu har ju berättats om några allmänna principer, men vad blir resultatet om de appliceras?
Tja, för att börja med frukosten så har jag ingen aning om vad japanerna äter; jag köpte juice, bröd (se ovan) och yoghurt i det lokala snabbköpet och var nöjd därmed.
Till lunch åts Bento-lådor: plastlådor, kanske 30×20×3 cm stora, med flera fack, typiskt innehållande ris, en bit fisk eller kött, möjligen ytterligare en liten bit fisk, och grönsaker (varav hälften inlagda). Kanske inte världens mest upplyftande måltid, men helt OK.
Till kvällsmat (och egeninhandlad lunch) kan vi göra en grov uppdelning i rätter som kan ätas kollektivt, och rätter som äts en och en. Låt oss börja med de förra: Först har vi sushi, vilket enligt mitt förmenande är gott, men menlöst. På vissa restauranger (sådana med traditionella bord; lagom höga för folk som sitter på golvet) kunde man beställa in olika rätter; vi hade tur och fann en matsedel med bilder, men otur då är dessa inte rätt visade på rätternas storlek, vilket slutade med att vi när vi började känna oss ganska nöjda men kanske kunde tänka oss en rätt till beställde in två stora omeletter med nudlar inuti och japansk senap (smakar som blandning av senap och wasabi – inte speciellt gott) utanpå. Intressant, men kräver som sagt att man håller uppsikt så att man beställer lagom mängd. Vi gick även på kycklingrestaurang och fick själva grilla diverse kycklingbitar; bröst, strupe, skinn samt någon del av kråset som var stor, mörkröd och svår att identifiera – min gissning var lever, men det vete tusan.
Känner man att man hellre vill beställa en rätt och hålla sig till den så har de stekta nudlarna – yakisoba – redan nämnts, vilka är goda och mättande. de vanliga nudlar, kommer i ett par olika varianter, kan bäst sammanfattas som slemmiga men mättande. I samma restauranger som serverar stekta diton kunde man även få okonomiyaki, en sorts omelett där man själv får välja innehållet, vilket undertecknad fann vara den bästa maten som hann provas.
Read Full Post »
För nöjes skull 