Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Historiska romaner’ Category

York, 1806: Det lärda sällskapet för Yorkshires magiker håller möte. Det har de gjort flera gånger förut; varje onsdag sedan lång tid. Nu skall man inte förledas att tro att det lärda sällskapet utgjordes av praktiserande magiker, ty detta vore ju helt befängt. Några sådana har inte synts till i England på hundra år. Det lärda sällskapet består av teoretiska magiker, snarast historiker, en samling hobbyister närmast att betrakta som genealoger. Förvisso finns det mer äventyrslystna själar bland dem, men i stort ägnar de sig åt att läsa om magi och träta inbördes.

Så icke denna dag, för en nybliven medlem, Mr Segundus, föreslår att de, förutom böcker om magi, även skall försöka jaga rätt på magiker. Han lyckas till och med få tag på ett spår: biblioteket som ägs av Mr Norrell, en annan magiker i Yorkshire som inte är medlem i sällskapet.

Så börjar Susanna Clarkes Jonathan Strange & Mr Norrell, en historia över de år då engelsk magi återväcktes ur sin slummer, när de två magikerna först lärde av varandra och sedan bråkade oförsonligt, hur engelsk magi bidrog till Tyrannens fall, väckte folk från de döda, skyddade Englands stränder och försurade livet för utövarna. Det är även en berättelse om Stephen Black, tjänare hos Walter Pole, fru Pole, mannen med hår som tistelfjun och den förvånande kompetente Childermass. Men mest av allt handlar det om Mr Norrell, en ängslig, tillbakadragen, kall, pedantisk, skoningslös och självupptagen man, och hans elev och sedermera motståndare Mr Strange, briljant, social, stilig, modig och lika självupptagen.

Det är en bok som är lika mycket alternativhistoria som äventyrsberättelse och fantastik; den innehåller ordentliga doser socialkomedi, tragik och kritik. Den är lång, nästan för lång: det finns mycket i den som bidrar till bilden av regentskapets England i en värld där medeltiden faktiskt präglades av magi, där kungen i norr John Uskglass red i strid med älvriddare, där historiska förebilder är magiker som Dr Pale och Thomas Godbless, och där det finns halvt glömda vägar till älvriket och gamla magiska hus utströdda i landskapet, men det gör också att den måste förlita sig på just denna värld och de personer som befolkar den i hundratals sidor innan man börjar närma sig framsteg mot att hantera de problem som de båda magikernas tidvisa oförsiktighet för med sig.

Det är nästan så man önskar att sidorna varit färre, men samtidigt så är varje enskild episod välhanterad på ett sätt så att man undrar vad som skulle kunna uteslutas (möjligen då Stranges sejourer i Wellingtons arméer). Det är en rik värld, och för den som tar sig tid att se sig om finns mycket att upptäcka och förundras över.

Annonser

Read Full Post »

En liten del av min förtjusning inför Georgette Heyer är nog att den i sig är så oväntad: historiska romaner, historiska romanser, är inte direkt vad som normalt betraktas som god litteratur. Och det är väl egentligen inte Heyer heller: språket är ibland för tryfferat med uttryck från vilken period hon nu hamnat i, historierna må vara roande men ligger ofta en god bit utanpå det rimliga, hennes kvinnliga huvudroller tenderar alla att vara någorlunda självständiga kreatur men som ändå behöver en fast manlig hand att hjälpa dem (undantag finns naturligtvis). Det är roande, men inte speciellt närande, läsning.

Så också The masqueraders: bror och syster, Prudence och Robin, klär ut sig till syster och bror, Kate och Peter, mestadels för att Robin och deras far varit inblandade i det jakobitiska upproret och för att fadern är en mycket självsäker intrigör (men avväpnande fri från föreställningar om egna begränsningar och med en förmåga nästan lika stor som egot): de skall ta sig till London och där ligga lågt medans historien blåser över.

Det går sådär; de hamnar direkt i ett försök där unga Letitia Grayson lurats med på flykt mot Skottland för giftermål, och när de avbrutit detta så har Robin förälskat sig i henne, de skaffat en gemensam fiende, samt fått en vän i form av Anthony Fanshawe, som Prudence känner sig dragen till och som tycks förtjust i unge Peter.

Det hela utvecklar sig ungefär efter de lätt farsartade linjer man kan vänta sig. Det må uppfylla romansgenrens grundläggande konventioner, men samtidigt är det snarare handlingen och vändningarna som är det roande, inte hävande barmar och suktande blickar. Då får man kanske ta att även den ovanligt handlingskraftiga Prudence till slut vill slå sig till ro och bli en god hustru.

 

Read Full Post »

Jag vill minnas att jag sett ämnet för Gustave Flauberts Salammbô kallas perfekt för den historiska romanen, då den behandlar ett väl avskilt ämne, som inte påverkar världshistorien i stort, men ändå äger inneboende gravitas. Detta omdöme är inte helt sant: händelser under de kartagiska legotruppernas uppror efter första puniska kriget bidrog till att frammana det andra, låt vara att just striderna i Afrika inte hade mycket med det att göra. Likväl är det nog få rimligt väl dokumenterade skeenden (här genom Polybius försorger) som för eftervärlden ter sig såpass i sig själv inneslutna.

Även om man går med på premissen för omdömet innebär det dock inte att Salammbô är en särskilt lyckad roman: dess svagheter är lite för påtagliga för detta. Främst av dessa får väl sägas vara den påtagliga personlighetskulten: drivmedlet bakom legotruppernas uppror framstår i huvudsak som det personliga hatet mot kartagerna hos Spendius och den förbrännande kärleken hos soldenärernas anförare Matho till titelpersonen, dotter till Hamilcar Barca, medan den kartagiska sidan hålls tillbaka av politik och den allsidiga inkompetensen hos Hanno (en av Flaubert skapad person, ett amalgam av Hanno den store II och Hannibal (inte Salammbôs bror Hannibal Barca, som också uppträder i romanen)), medan motsättningen mellan Karthagos dekadens och legosoldaternas barbariska manlighet visserligen återspeglar en ännu förekommande tankefigur men likväl ger ett något nattståndet intryck, samtidigt som båda sidornas grymma blodtörst och den litterära exoticismen blir väl grälla och till slut mest tröttande.

Likväl, om det som historisk roman kanske idag framstår som mindre lyckat kan man ändå läsa den som föregångare: inte bara dekadenterna, men även senare fantasy, i synnerhet Sagan om Ringen, verkar ha ärvt en hel del härifrån. Det är inte svårt att hitta paralleller till det dömda Gondor bakom sina murar som försöker stå emot den barbariska horden med sina belägringsmaskiner (även om elefanterna här slåss på andra sidan), liksom den vändning som kommer först när det mer ursprungliga ryttarfolket kommer till undsättning i sista stund.

Likväl, om Salammbô har svårt att fortsätta fängsla som roman, om dess gestalter med något undantag är snarare agerar efter Flauberts behov än personlig logik, om översättningen tar sig konstiga friheter med skiljetecknen, om namnmagin bleknat, om de återkommande stympningarna får en att kväljas mer av utmattning än medlidande, och om den i mycket mer förefaller som en bloddränkt operett än en historisk roman så finns det ändå fortfarande ett visst mått av egen kraft: belägringarnas fasor möter en med kraft, striderna är fortsatt spännande, den rena idiotin och småsintheten som leder vissa av figurerna framstår som fullt plausibel, och helt uttorkad är inte exotismen. Salammbô kan inte rekommenderas vem som helst, men rätt läsare kan troligen fortfarande få ut ett visst nöje av den.

Read Full Post »

Året är 1861: Japan har i sju år varit öppet för utlänningar, och det blir allt tydligare att den gamla ordningen är på väg att rämna. Samurajer, med svärd och pilbåge, måste till slut ge vika för de eldvapen som i trehundra år hållits under noggrann kontroll. Vassallsystemet håller ännu, men shogun är ung och svag. Det är ännu inte dags för restaurationen i kejsar Meiji, men spänningarna blir allt värre.

Till detta orons land kommer en båt med amerikanska missionärer: Zepheniah Cromwell, den egentliga missionären, hans förlovade Emily Gibson, som flyr sin egen skönhet och vad den gör med män, samt Matthew Stark, en revolverman som söker sin sista strid. De tas väl emot av daimyo Okumichi Genji, herre till ett av de mindre av de stora länen, och från en familj som ryktas ha profetians gåva. Hans älskarinna, Edos mest firade geisha Heiko, rapporterar dock till Kawakami, chef för shogunens hemliga polis.

Låter detta en aning fånigt? Jo, Takashis Matsuokas Cloud of sparrows är inte direkt en höglitterär roman: det är spänning satt i exotisk miljö, med två överdrivet vackra kvinnor, samurajer, ninjor, zenkloster, profetior, gamla oförrätter och en hel del spänning. Det är inte en helt snäll bok: även om Genji presenteras som en ädling med ovanligt lite törst för blod dödas ändå många helt oskyldiga på hans order, och hans farbror är typen som tycker att det där med hemsökelse av efterkommande i tredje och fjärde led tyder på att man varit för blödig gällande första och andra.

Samtidigt gillar man ju allt det där: det nyöppnade Japan är en intressant brytningstid, personerna må vara lite väl ensidiga ibland men är likväl mestadels engagerande, och profetiorna tar inte över handlingen (några av dem har dock den tråkiga tendensen att meddela sig om andra världskriget eller samtiden; nu finns kanske inte så mycket tid till att stoppa in dem här annars för att demonstrera tidens gång, men någon gång skulle jag vilja se en tolvhundratalsprofet förfära sig över sjuttonhundratalet eller liknande).

Det finns också en hel del humor, och intressanta bifigurer. Mest förtjusande är nog samurajen Hidé och hans samtal med sin vän Taro, vilka ömsom är roliga, ömsom hjärteknipande. De imponerar mer än alla genomgångar av japansk kultur eller högadlig tragik.

Read Full Post »

Av Robert Louis Stevensons produktion är det främst Dr Jekyl och Mr Hyde samt Skattkammarön som nått verklig klassikerstatus, ja, som till och med blivit oundvikliga i sina fack. Av vad han i övrigt skrivit finns en del ting som nog fortfarande läses, men som kanske snarare lever vidare i barns än vuxnas bokhyllor. Kidnapped är någonstans däremellan: en skotsk romans i Scotts efterföljd, fylld med ordentliga äventyr, med ordentlig färg och utomordentliga episoder, stolta högländare och skurkaktiga sjökaptener, sökande rödrockar och gömställen på heden.

Det är bra: många enskilda episoder är briljanta, som striden på skeppet Covenant, kurragömmaleken vid de stående stenarna, eller kampen med säckpipa i Balquhidder. Huvudpersonen, lågländaren David Balfour, är direkt karikerad på motsvarande hos Scott – lojalist och en aning träig – liksom hans kompanjon, högländaren Alan Breck Stewart – brinnande jakobit, stolt, flambojant. Mindre bra är dock det vaga slutet, som visserligen rundar av den ramberättelse som gjort att David var ute på färd från början, men inte gör mycket åt den konflikt mellan jakobiter och kungens män han hamnar mitt i under berättelsens gång.

Bäst är dock kanske porträttet av Hoseason, den sjökapten som sjanghajar David för att sälja honom som kontraktstjänare i Amerika; Stevenson tycks ha haft god hand med att teckna skurkar som ändå har ordentliga portioner mänsklighet i sig. Hoseason är långt ifrån att vara en Long John Silver, men är ändå fascinerande på sitt sätt. Det är synd att han försvinner ur handlingen halvvägs genom boken, för efter det så är fienderna främst hunger, trötthet och grälsjuka, med de sökande rödrockarna som en avlägsen fyra.

Det finns en uppföljare också, vilket förklarar det underliga slutet, men den skall hålla en helt annan ton och inte göra full rättvisa åt huvudpersonerna.

Read Full Post »

Den engelske officeren, krigshjälten, kvinnokarlen, pultronen och lögnaren Harry Flashman skapades först som en översittare i engelsk skolroman, Tom Browne’s school days av Thomas Hughes, stilbildande men idag sällan läst. Hans senare karriär, där han deltog i nästintill alla större engelska krigståg under den viktorianska eran – och garanterat de som gick åt skogen av en anledning eller annan – har dock tecknats av George MacDonald Fraser, med början i Flashman.

I den berättas hur han kommer hem från Rugby efter att ha relegerats för dryckenskap, hur han söker sig till militären, hamnar i duell, och hur han får sig en fru och därför blir tvungen att låta sig skeppas till Indien. Hans talanger är många, men sällan speciellt beundransvärda: han är stilig, sitter väl till häst, har lätt att finna sin väg till ena piga, har lätt att lära sig språk och är intelligent. Han är också helt ärlig i sina memoarer, även om han sällan var det under sin levnad. Andra svagheter har redan meddelats: hans totala brist på mod (även om han har en viss kallblodighet när alla andra möjligheter är uttömda), hans kvinnotycke, hans lättja och hans ograverade lögner att få sig själv att framstå bättre. Hans talanger får honom dock att bli skickat upp till Kabul, som adjutant till lord Elphinstone.

Innan det blir dags för den katastrofala reträtten hinner dock Flashman dels börja på helt genomfalska rykte som brittisk hjälte, och skaffa sig några afganska fiender. Sättet han gör det på är inte vackert. Att läsa om lögnare och den typ av skojare som främst tycks höra hemma på artonhundratalet må vara en sak, men Flashman lägger därtill ett fall av våldtäkt, ett fall av att försöka leka kung David, och sådant hyckleri att man ibland mår illa.

Hans ärlighet får en dock att tolerera en del av detta, och den historiska fiktionen väger upp en del annat. Den kollektiva idioti som skildras i Kabul får en att tro att vi faktiskt kanske lärt åtminstone en liten smula sedan dess. När Flashman sedan, tack vare och trots sin feghet kommer ner för Kyberpasset som enda västerländske överlevande utöver Dr Brydon och hyllas som en hjälte så är det både med ett roat leende och olust i magen man lägger ifrån sig boken. Tydligen skall hans mest frånstötande sidor ha försvunnit i senare böcker, så en chans till kan han nog få.

Read Full Post »

Det här kommer vara en väldigt blandad recension: det finns saker jag tycker om i Juliet Marilliers Dreamer’s pool, det finns några ytterligare jag inte tyckte om, och det finns en hel del som borde kunna bättras. Omslaget meddelar, förutom namn på bok och författare, att det är frågan om »A Blackthorn & Grim novel«; dessa båda är två av tre huvudpersoner, som när boken börjar sitter i en mörk, fuktig fängelsehåla i något iriskt land – av anledningar som delvis kommer uppenbaras senare.

De räddas därifrån av en alv vid namn Conmael – eller, Blackthorn räddas, mot löfte att hon skall hjälpa dem som är i nöd, inte använda sin magi för mörka ändamål (hon är en klok gumma, förutom att hon inte är en gumma än), och avstå från hämnd på den som satt dem där, lord Mathuin. Grim bara råkar bli fri på kuppen. Väl ute söker de sig norrut, mot Dalriada, där prins Oran härskar och väntar på sin tillkommande, den väna Flidais, en flicka efter hans hjärta, lika förtjust i skogspromenader som han (och de gamla berättelserna, poesi och annat stillsamt). Fast när hon väl kommer fram visar hon sig vara något annat än han väntat sig från de brev de växlat. Blackthorn får i uppgift att reda ut vad som för de flesta läsare redan torde stå klart har hänt.

Så. Vad jag tycker om: Blackthorn. Hon är arg, och arg av en anledning, och vill inte vistas bland folk, och motvillig och tvär, och i allt detta mycket mänsklig. Grim, i lägre grad, bär på något mörkt som gör det svårt för honom; han har inte Blackthorns sedan länge närda ilska, men han har mer förstånd än man kan ta honom för och han själv vill tro sig om, och är även han väl linjerad. Handlingen, och de idéer de bygger på: något oväntat, eftersom det lätt kunnat bli betydligt mer moraliserande, och även om det borde vara självklarheter så bör de saker som förs fram sägas.

Saker jag inte gillar: främst Oran, i alla fall i början, då han framstår mycket som en god modern människa omplacerad i tiden, med många påpekanden om att han vill vara nära de han härskar över och har moderna idéer om kärlek och annat: han må göra några saker fel, men även han borde fått några förmänskligande brister och placerats mer i sin tid.

Detta för oss direkt till det som behöver arbete: trots att detta skall vara någon sorts historisk roman, med smärre magiska inslag, så saknar den i mycket anknytning till tiden. Vore det inte för egennamn och några invektiv skulle det hela kunnat ägt rum i nästan vilken vag tidig medeltid som helst: det finns inte mycket i språket som förflyttar en till sagornas Eire, det finns visserligen några hänvisningar till storkungar och det dyker upp en vis druid, men det känns lite som teaterrekvisita, liksom även den magi som Blackthorn sägs äga gör: den används enbart på slutet, och på ett vagt sätt som nästintill är onödigt. Detta gör också att boken får problem med tempot. Med en ordentligare känsla för tid och plats hade det inte varit lika tydligt att nästan halva boken används bara för att ställa upp brädet och få huvudpersonerna att befinna sig på samma plats, och sedan går ytterligare nästan en fjärdedel innan det som presenteras som huvudberättelsen egentligen börjar.

Som sagt, recensionen blir kluven: boken har problem som en mer hårdhänt redaktör möjligen skulle kunnat avhjälpa, samtidigt som det finns en god grund och inget egentligt avgörande fel. När boken väl tar fart han den en blandning av mysterielösande och psykologisk blick som passar dess huvudpersoner. Den tar bara lite för lång tid att ta sig dit.

Read Full Post »

Older Posts »