Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Historiska romaner’ Category

Ehuru underhållande nog, så är knappast Sprig Muslin ett av Georgette Heyers bättre verk. Sir Gareth Ludlow är en någorlunda typisk hjälte, moderiktig och mästare i boxning, charmig men moraliskt otadlig. Han råkar på den unga Amanda när hon försöker få plats som tjänsteflicka på ett värdshus, trots att hon uppenbart fått en uppfostran som dotter till en gentleman. Det visar sig att hon flytt från sin farfar, för att visa hur självständig och mogen hon är och få gifta sig med sin älskade, som är hemma från striderna i Spanien efter att fått en kula i axeln.

Sir Gareth försöker få henne under någon respektabel dams beskydd för att kunna söka upp hennes släktingar, vilket visar sig svårt, då hon är snar till att rymma och ljuger som en häst travar. Det hela blir inte lättare av att han samtidigt försöker fria till Hester Thrale, en gammal vän, snart bekräftad ungmö, för att de skall få ett komfortabelt hem tillsammans (han har tidigare varit förlovad med en ung, självständig dam som avled i en olycka). Det hela blir naturligtvis mycket komplicerat och roande, innan det hela slutar med att alla intressenter samlas på ett ställe och får den framtid de förtjänar.

Som sagt: Sir Gareth är lite väl typisk. Han är intelligent och roande, men annars lite färglös. Amanda är det mer liv i, men hennes egensinne dras kanske lite för långt. Lagom spännande och roligt för en eftermiddags läsning, men inte en ny favorit.

Annonser

Read Full Post »

Det är inte alla böcker som vågar halva sidhantalet passera innan man presenteras för titelkaraktären, men Walter Scotts Rob Roy gör just detta. Förvisso är dock inte den skotske boskapstjuven, jakobiten och fattigvännen (tänk Robin Hood i kilt, och med en kung som inte lyckas återvända) huvudperson i denna Scotts kanske näst mest kända roman, utan den äran tillkommer Francis Osbaldistone, son till en Londonköpman som när han inte vill följa i dennes fotspår skickas till sin farbror, en lantjunker nära gränsen till Skottland. Däruppe håller jakobiterna på och förbereder 1715 års uppror, och nästan alla slits mellan lojaliteter, som bestäms av vems undersåte man är, vilken tro man har, om man är köpman eller ädling, lågländare eller högländare. Den som i ena stunden är allierad kan i nästa vara en dödlig fiende.

De nordengelska Osbaldistones är enkla naturer: de gillar jakt och mat, dryck och hästar, med ett undantag. Den yngste av sex Francis sex kusiner, Rashleigh, är en mer slipad rackare, ointresserad av aristokratiska tidsfördriv men desto mer av att konspirera. Vid stamsätet finns också hans farbrors niece, Diana Vernon, intelligent, frispråkig, vacker, med mörka hemligheter. Hon är den ende förutom Rashleigh som kan kallas studerad, men kan också följa sina kusiner på rävjakt: hon är något av arketypen för hjältinnor i historisk romaner, som egentligen lite för modern för att vara sann (och inte bara för boken, utan nästan även för Scotts samtid).

Ett antal intriger senare, och Francis måste ta sig till Skottland för att reda ur sin fars affärer, och får där hjälp av titelkaraktären. En ritt ut på höglandet, överfall av engelska soldater, en desperat flykt och ett krig senare, så återställs ordningen och Francis, som lyckas förena såväl den mer urbana typen av gentleman som den typ som bildar mönster för hans släktingar, finner sig i besittning av allt han någonsin önskat.

Scott skrev mycket av sin dialog på en sorts skottska, inklusive förkortningar; min bok saknade ordförklaringar utöver vad han själv försett den med (och i hans fotnoter erkänner han själv ibland anakronismer). För en nordbo är detta kanske mindre försvårande än för andra; till och med de ord som Scott förklarar ter sig inte särskilt svåra att förstå. Ett par djurnamn som exempel: vet man att det är sådana kan man snart gissa den exakta betydelsen bakom grise eller gedd.

Rob Roy är, trots att man ibland kämpar med dialogen, och viss grovhet i intrigen, en läsvärd roman; i synnerhet fångas man av hur de skilda lojaliteterna kunde göra tillvaron svår. Osbaldistone vet var han står, vilket även de flesta av bokens personer gör, men med ett fåtal undantag får man känslan av att detta inte ses som något som skall få påverka deras personliga relationer.

Read Full Post »

Carl-Henning Wijkmarks Jägarna på Karinhall ansluter till den satiriska tradition som lägger stor vikt vid människors fysiska förehavanden: tydligen är det bästa sättet att göra någon till åtlöje att skildra henom som sexuellt avvikande, gärna dessutom avvikande vad gäller andra kroppsliga funktioner. Det är alltså inte förvånande att den person som här främst står med sökarljuset mot sig, Herman Göring, inte bara framställs som erotoman utan även som morfinist, groteskt överviktig (något som söks döljas under specialsydda uniformer) och storsupare, ej heller att de övriga nazikoryféer och enstaka fascister som dyker upp likaså framstår som deformerade såväl kroppsligt som i sina lustar (att båda rörelser predikade någon slags återgång till äldre, sundare seder gör ju sådan framställning extra ironisk), alternativt samtidigt naivt oförstående inför detta fenomen och livligt utnyttjande det.

Året är vilket fall 1936, Berlinolympiaden står för dörren, och på Görings germaniserade Karinhall skall den årliga jakten hållas: en jakt som endast hälften av de inbjudna kommer delta i, då andra hälften kommer tillbringa dagen i jaktstugor tillsammans med specialanskaffade horor. Till Karinhall skall förutom intrigerande nazister, utländska potentater, en balett av den lättare skolan, en man i miniubåt, en kader dvärgar som handhar Görings modelljärnväg och en trotskistisk infiltratör dessutom den norske spionen Roar Trøgesen ansluta, för att för Storbritanniens räkning försöka reda ut hur Görings aktier står sig mot de tillhöriga övriga i den tyska riksledningen.

Trots att den tryfferats med stora mängder pornografiskt material finns här trots allt en tämligen välskriven intrig: förvisso en som ämnar göra narr av möjligast många av Hitlers män och visa på rötan under den imposanta fasaden, men likaså en som framstår som rimligt logisk om de ystraste skildringarna av snusk och personliga excesser skärs bort. I synnerhet framstår Göring som såväl kroppsligen fragil och utsvävande som slug och imposant, en slags atavism från 1600-talet (eller varför inte ännu längre tillbaka: en av bokens mer oförglömliga scener placerar honom utklädd till vildman ovanpå en dresserad visent som han rider omkring i sin noggrant tuktade bokskog på). Nazisterna må i stycken vara narraktiga, men de är blodtörstiga narrar, som endast en kort tid till kommer hålla uppe den civiliserade masken: mycket av handlingen drivs fram av det stundande kriget i Spanien, och hur Tyskland kommer ställa sig.

Jägarna på Karinhall är inte en bok för den klemige: människoföraktet tar form i såväl pornografin som den snabbhet som man kasserar liv med, såväl mänskliga som animala. Det hela är förvisso byggt på mycket kunskap om dessa kretiner och kriminaldårar, men använder den i huvudsak för att ta någorlunda mått på narrdräkterna.

Read Full Post »

York, 1806: Det lärda sällskapet för Yorkshires magiker håller möte. Det har de gjort flera gånger förut; varje onsdag sedan lång tid. Nu skall man inte förledas att tro att det lärda sällskapet utgjordes av praktiserande magiker, ty detta vore ju helt befängt. Några sådana har inte synts till i England på hundra år. Det lärda sällskapet består av teoretiska magiker, snarast historiker, en samling hobbyister närmast att betrakta som genealoger. Förvisso finns det mer äventyrslystna själar bland dem, men i stort ägnar de sig åt att läsa om magi och träta inbördes.

Så icke denna dag, för en nybliven medlem, Mr Segundus, föreslår att de, förutom böcker om magi, även skall försöka jaga rätt på magiker. Han lyckas till och med få tag på ett spår: biblioteket som ägs av Mr Norrell, en annan magiker i Yorkshire som inte är medlem i sällskapet.

Så börjar Susanna Clarkes Jonathan Strange & Mr Norrell, en historia över de år då engelsk magi återväcktes ur sin slummer, när de två magikerna först lärde av varandra och sedan bråkade oförsonligt, hur engelsk magi bidrog till Tyrannens fall, väckte folk från de döda, skyddade Englands stränder och försurade livet för utövarna. Det är även en berättelse om Stephen Black, tjänare hos Walter Pole, fru Pole, mannen med hår som tistelfjun och den förvånande kompetente Childermass. Men mest av allt handlar det om Mr Norrell, en ängslig, tillbakadragen, kall, pedantisk, skoningslös och självupptagen man, och hans elev och sedermera motståndare Mr Strange, briljant, social, stilig, modig och lika självupptagen.

Det är en bok som är lika mycket alternativhistoria som äventyrsberättelse och fantastik; den innehåller ordentliga doser socialkomedi, tragik och kritik. Den är lång, nästan för lång: det finns mycket i den som bidrar till bilden av regentskapets England i en värld där medeltiden faktiskt präglades av magi, där kungen i norr John Uskglass red i strid med älvriddare, där historiska förebilder är magiker som Dr Pale och Thomas Godbless, och där det finns halvt glömda vägar till älvriket och gamla magiska hus utströdda i landskapet, men det gör också att den måste förlita sig på just denna värld och de personer som befolkar den i hundratals sidor innan man börjar närma sig framsteg mot att hantera de problem som de båda magikernas tidvisa oförsiktighet för med sig.

Det är nästan så man önskar att sidorna varit färre, men samtidigt så är varje enskild episod välhanterad på ett sätt så att man undrar vad som skulle kunna uteslutas (möjligen då Stranges sejourer i Wellingtons arméer). Det är en rik värld, och för den som tar sig tid att se sig om finns mycket att upptäcka och förundras över.

Read Full Post »

En liten del av min förtjusning inför Georgette Heyer är nog att den i sig är så oväntad: historiska romaner, historiska romanser, är inte direkt vad som normalt betraktas som god litteratur. Och det är väl egentligen inte Heyer heller: språket är ibland för tryfferat med uttryck från vilken period hon nu hamnat i, historierna må vara roande men ligger ofta en god bit utanpå det rimliga, hennes kvinnliga huvudroller tenderar alla att vara någorlunda självständiga kreatur men som ändå behöver en fast manlig hand att hjälpa dem (undantag finns naturligtvis). Det är roande, men inte speciellt närande, läsning.

Så också The masqueraders: bror och syster, Prudence och Robin, klär ut sig till syster och bror, Kate och Peter, mestadels för att Robin och deras far varit inblandade i det jakobitiska upproret och för att fadern är en mycket självsäker intrigör (men avväpnande fri från föreställningar om egna begränsningar och med en förmåga nästan lika stor som egot): de skall ta sig till London och där ligga lågt medans historien blåser över.

Det går sådär; de hamnar direkt i ett försök där unga Letitia Grayson lurats med på flykt mot Skottland för giftermål, och när de avbrutit detta så har Robin förälskat sig i henne, de skaffat en gemensam fiende, samt fått en vän i form av Anthony Fanshawe, som Prudence känner sig dragen till och som tycks förtjust i unge Peter.

Det hela utvecklar sig ungefär efter de lätt farsartade linjer man kan vänta sig. Det må uppfylla romansgenrens grundläggande konventioner, men samtidigt är det snarare handlingen och vändningarna som är det roande, inte hävande barmar och suktande blickar. Då får man kanske ta att även den ovanligt handlingskraftiga Prudence till slut vill slå sig till ro och bli en god hustru.

 

Read Full Post »

Jag vill minnas att jag sett ämnet för Gustave Flauberts Salammbô kallas perfekt för den historiska romanen, då den behandlar ett väl avskilt ämne, som inte påverkar världshistorien i stort, men ändå äger inneboende gravitas. Detta omdöme är inte helt sant: händelser under de kartagiska legotruppernas uppror efter första puniska kriget bidrog till att frammana det andra, låt vara att just striderna i Afrika inte hade mycket med det att göra. Likväl är det nog få rimligt väl dokumenterade skeenden (här genom Polybius försorger) som för eftervärlden ter sig såpass i sig själv inneslutna.

Även om man går med på premissen för omdömet innebär det dock inte att Salammbô är en särskilt lyckad roman: dess svagheter är lite för påtagliga för detta. Främst av dessa får väl sägas vara den påtagliga personlighetskulten: drivmedlet bakom legotruppernas uppror framstår i huvudsak som det personliga hatet mot kartagerna hos Spendius och den förbrännande kärleken hos soldenärernas anförare Matho till titelpersonen, dotter till Hamilcar Barca, medan den kartagiska sidan hålls tillbaka av politik och den allsidiga inkompetensen hos Hanno (en av Flaubert skapad person, ett amalgam av Hanno den store II och Hannibal (inte Salammbôs bror Hannibal Barca, som också uppträder i romanen)), medan motsättningen mellan Karthagos dekadens och legosoldaternas barbariska manlighet visserligen återspeglar en ännu förekommande tankefigur men likväl ger ett något nattståndet intryck, samtidigt som båda sidornas grymma blodtörst och den litterära exoticismen blir väl grälla och till slut mest tröttande.

Likväl, om det som historisk roman kanske idag framstår som mindre lyckat kan man ändå läsa den som föregångare: inte bara dekadenterna, men även senare fantasy, i synnerhet Sagan om Ringen, verkar ha ärvt en hel del härifrån. Det är inte svårt att hitta paralleller till det dömda Gondor bakom sina murar som försöker stå emot den barbariska horden med sina belägringsmaskiner (även om elefanterna här slåss på andra sidan), liksom den vändning som kommer först när det mer ursprungliga ryttarfolket kommer till undsättning i sista stund.

Likväl, om Salammbô har svårt att fortsätta fängsla som roman, om dess gestalter med något undantag är snarare agerar efter Flauberts behov än personlig logik, om översättningen tar sig konstiga friheter med skiljetecknen, om namnmagin bleknat, om de återkommande stympningarna får en att kväljas mer av utmattning än medlidande, och om den i mycket mer förefaller som en bloddränkt operett än en historisk roman så finns det ändå fortfarande ett visst mått av egen kraft: belägringarnas fasor möter en med kraft, striderna är fortsatt spännande, den rena idiotin och småsintheten som leder vissa av figurerna framstår som fullt plausibel, och helt uttorkad är inte exotismen. Salammbô kan inte rekommenderas vem som helst, men rätt läsare kan troligen fortfarande få ut ett visst nöje av den.

Read Full Post »

Året är 1861: Japan har i sju år varit öppet för utlänningar, och det blir allt tydligare att den gamla ordningen är på väg att rämna. Samurajer, med svärd och pilbåge, måste till slut ge vika för de eldvapen som i trehundra år hållits under noggrann kontroll. Vassallsystemet håller ännu, men shogun är ung och svag. Det är ännu inte dags för restaurationen i kejsar Meiji, men spänningarna blir allt värre.

Till detta orons land kommer en båt med amerikanska missionärer: Zepheniah Cromwell, den egentliga missionären, hans förlovade Emily Gibson, som flyr sin egen skönhet och vad den gör med män, samt Matthew Stark, en revolverman som söker sin sista strid. De tas väl emot av daimyo Okumichi Genji, herre till ett av de mindre av de stora länen, och från en familj som ryktas ha profetians gåva. Hans älskarinna, Edos mest firade geisha Heiko, rapporterar dock till Kawakami, chef för shogunens hemliga polis.

Låter detta en aning fånigt? Jo, Takashis Matsuokas Cloud of sparrows är inte direkt en höglitterär roman: det är spänning satt i exotisk miljö, med två överdrivet vackra kvinnor, samurajer, ninjor, zenkloster, profetior, gamla oförrätter och en hel del spänning. Det är inte en helt snäll bok: även om Genji presenteras som en ädling med ovanligt lite törst för blod dödas ändå många helt oskyldiga på hans order, och hans farbror är typen som tycker att det där med hemsökelse av efterkommande i tredje och fjärde led tyder på att man varit för blödig gällande första och andra.

Samtidigt gillar man ju allt det där: det nyöppnade Japan är en intressant brytningstid, personerna må vara lite väl ensidiga ibland men är likväl mestadels engagerande, och profetiorna tar inte över handlingen (några av dem har dock den tråkiga tendensen att meddela sig om andra världskriget eller samtiden; nu finns kanske inte så mycket tid till att stoppa in dem här annars för att demonstrera tidens gång, men någon gång skulle jag vilja se en tolvhundratalsprofet förfära sig över sjuttonhundratalet eller liknande).

Det finns också en hel del humor, och intressanta bifigurer. Mest förtjusande är nog samurajen Hidé och hans samtal med sin vän Taro, vilka ömsom är roliga, ömsom hjärteknipande. De imponerar mer än alla genomgångar av japansk kultur eller högadlig tragik.

Read Full Post »

Older Posts »