Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Historiska romaner’ Category

Premissen för Italo Calvinos Klätterbaronen är enkel: en italiensk ädling vill en dag inte äta sin middag, och flyr istället upp i trädkronorna. Där blir han sedan kvar i resten av sitt liv, och upplever mycket av det som mer jordbundna personer också skulle, fast på delvis andra sätt. En mindre skicklig författare skulle kanske nöja sig där, men Calvino brer på ordentligt, och låter Casimo bilda brandkårer, uppleva en stormig kärleksaffär, träffa Napoleon och korrespondera med världens lärda.

Det är den sortens bok som man inte riktigt vet om den mest är yta eller om det faktiskt finns ett bråddjup under: den går alldeles utmärkt att läsa som en lögnhistoria med diverse fantastiska indrag – strider mot pirater, stråtrövare som förälskar sig i litteraturen, en militärisk moder, jesuiter och en grannflicka lika vacker som nyckfull, som försöker leka svartsjukans spel och bränner dem båda när hennes eld möter hans övertygelse. Samtidigt tycker man sig ana rörelser därunder: är det möjligen en lovsång till upplysningens förnuftstro, eller förmågan att se världen ur en egen vinkel och samtidigt vara skild från och del av ett samhälle? Eller är det en lovsång till ett mer Rosseaunskt, naturnära ideal? Är Cosimo mycket vis eller mest förryckt?

Man kan ställa sig många frågor, men får få svar. Enklast och bäst är nog att välja den läsart man för stunden har mest glädje av. Ibland kan man nöja sig med glädjen av att se saker från en ny vinkel ett litet tag, utan att behöva hålla fast vid den resten av livet, hur trevligt sådant än kan vara.

Annonser

Read Full Post »

När HMS Beagle år 1831 gjorde sig redo att fara ut för att kartlägga farvattnen kring den allra sydligaste delen av Sydamerika anade ingen att ombord fanns flera män som skulle ge ovärderliga bidrag till vetenskapen: en skulle komma att upptäcka en helt ny vetenskap, göra mängder av viktiga observationer, mäta saker som tidigare inte tidigare mätts, göra humanitära insatser, men även bli hånad och avskydd. Där fanns framtida guvernörer, viktiga målare, politiker och krigshjältar. Och så Charles Darwin.

Båtens kapten hette Robert FitzRoy, och han är även huvudperson i Harry Thompsons This thing of darkness; han var mannen som uppfann meteorologin, han kämpade för att skydda urbefolkningar mot den engelska kolonialmakten, han gjorde flera tekniska innovationer och var en mycket duglig kapten; mycket av detta fick han inte tillbörlig ära av i en samtid hans rakryggade agerande ofta alienerade: han var en kort tid guvernör över Nya Zeeland, men stötte sig med det kompani som försökte kolonisera ön när han försökte hedra det kontrakt som upprättats med maorierna trots att han varken hade pengar eller män att göra någonting med.

Huvuddelen av boken handlar dock om Beagles resa, om de indianer FitzRoy vid en tidigare resa tagit till England för att kristna och som han sedan förde tillbaka med katastrof som följd, om geologiska, biologiska och hydrologiska upptäckter, om argument om arternas uppkomst, kartritande och expeditioner (man får inblickar i Argentinas bildande, Falklandsöarnas historia, besök i Tahiti och Brasilien). Det vore enkelt, och djupt orättvist, att jämföra med böckerna om Jack Aubrey och Stephen Maturin: enkelt då FitzRoy och Aubrey i mycket liknar varandra både till sjöss och på land medan Maturin och Darwin i alla fall har liknande intressen, och djupt orättvist då det ena är en serie om tjugo böcker där man långsamt kommer allt närmare ett flertal personer och det andra är en enda, om än tjock, volym.

Den drivande kraften i historien här är heller inte kriget, utan moralisk-vetenskaplig oenighet. Darwin är en tvivlare som aldrig riktigt klarar att anamma den kristna läran och till slut får den att skaka i sina grundvalar, medan FitzRoy är en troende kristen som inte är en sämre vetenskapsman för det och som framstår som den med större moralisk tyngd när de diskuterar hur man bör förhålla sig till svagare människor: Darwin är inte bara darwinist, utan socialdarwinist, medan FitzRoy efter sitt tidiga misslyckande med att uppfostra »vildar« tvivlar alltmer på det lämpliga i sådana företag. Hans motstånd mot evolutionsläran får till slut en djup klyfta att uppstå mellan de två tidigare vännerna, och när hans egen meteorologiska vetenskap möter motstånd står han utan hjälp.

Det hela är en mycket varierad, lärd historia: efterordet klargör att endast en mycket liten del är helt framfabulerad, även om författaren tagit sig vissa friheter med att kondensera händelser och utesluta vissa personer: älskare av skeppsromaner, vetenskapshistoria, polarexpeditioner eller kolonialhistoria kommer alla hitta mycket att ta till sig här.

Read Full Post »

För att vara en såpass rättfram författare är det svårt att förstå sig på Arthur Conan Doyles tankar i övrigt: inte bara på grund av det där med spiritismen och älvorna, men även när han utvärderade sin litterära produktion. Hur sjutton kan någon som skapat litteraturens kanske mest välbekante gestalt, och utöver det en mindre klassiker som The Lost World framhålla ett par historiska romaner om hundraårskriget som idag bildade människor normalt inte hört talas om som sina främsta verk? Visst, visst: The white company har helt klart sina kvaliteter som han kunde vara nöjd med, främst i karaktärsteckning, men det är också närmast en provkarta på genrens värsta klichéer.

Unge Alleyne Edricsson har växt upp i kloster, men måste nu spendera ett år utanför murarna för att lära känna världen. Han blir omsider väpnare hos Sir Nigel Loring, en Don Quijote i mindre format: fattig, men inte utfattig, och frekvent missförstående av verkligheten i riktning i riktning mot att han skall få göra en insats som en riddersman, Misstagen beror dock främst på grund av närsynthet, och dunstar direkt bort när någon med bättre syn förklarar tingens sammanhang. Sir Nigel skall resa ner från England till Frankrike, ta kommando över det vita kompaniets bågskyttar, och hjälpa svarte prinsen i hans spanska krigståg. Tillsammans med sir Nigel och Alleyne färdas också Hordle John, en jätte till karl med en rak och enkel själ, och Sam Aylward, bågskytt med kompaniet, en god kamrat som annars i huvudsak är intresserad av kvinnor och krigsbyten.

Historien utvecklas i stort sett som väntat: den naive Alleyne möter stora världen, i form av en nästan parodisk uppsättning medeltida personer: flagellanter, johanniterriddare, tiggarmunkar, avlatskrämare, skogsmän, tandläkare, lekare, asylsökare, världshusvärdar. Han förälskar sig i ung dam han bara kan hoppas bli värdig genom att vinna ära och titel. Han får höra profetior. Han möter alla sin miljös stora och mäktiga. Han utkämpar duell, hamnar i bondeuppror, och i formellt fältslag. Lite mer oväntad är sjöstriden – men det är trots allt en brittisk roman.

Var för sig är förvisso de här sakerna kompetent hanterade, men sammantaget blir det övermättande. Lägg därtill att man inte träffar på själva det vita kompaniet förrän sista fjärdedelen av boken, och att man kanske förväntat sig mer av strider och lite mindre pikaresk, och boken känns udda balanserad: den känns som väldigt mycket bakgrundsmålning, och inte tillräckligt mycket handling (speciellt de sista kapitlen känns väldigt komprimerade). Lite mer irriterande är den brittiska nationalismen: England har naturligtvis den bästa armén, men även den gamla nordeuropeiska idén om det egna landet som frihetens och oväldets hemvist hålls fram, medan de franska bönderna framhålls som totalt utsugna.

Som sagt: det är inte en direkt dålig bok; alla fyra av huvudpersonerna är distinkta och vältecknade och känns som riktiga personer, och handlingen är i grunden sund, även om den borde behövt få mer kärlek. Det finns inga direkt pinsamt ahistoriska episoder. Det är en fullt acceptabel historisk roman. Men utöver sir Nigel finns väldigt lite som sätter sig ordentligt hos läsaren. Det är en berättelse av en kompetent författare vars idéer om det han skriver om inte alltid är helt riktiga och som är ivrig att visa upp sitt arbete, inte mer och inte mindre.

Read Full Post »

Georgette Heyers The Convenient Marriage visar upp såväl hennes styrka som komisk författare som alla de sorgliga tankefigurer som präglar hennes romanser när de är som mest irriterande: att kvinnan ifråga är yngre än mannen kan möjligen få passera som historisk realism (vilket också gäller diverse detaljer, men knappast historien i stort), men den här typen av ihoppparning av en ung, oerfaren och impulsiv fröken med en herre nästan dubbelt så gammal, som dessutom är överlägsen alla andra vad gäller hästar, kortspel, inkomster, dueller och intelligens skapar en dynamik som är såväl moraliskt tveksam som tröttande när man utsatts för den ett par gånger.

Eller, fröken och fröken: det som varierats denna gång är att Horatia Winwood faktiskt är gift med greven av Rule största delen av boken, ett resonemangsäktenskap där hon tagit sin systers plats för att systern skall kunna gifta sig med sin mindre bemedlade älskling, där meningen var att att Horatia skulle få sina hushållspengar och greven – ja, vad han var ute efter från början är något oklart, men han tycks ändå nöjd.

En hämndlysten gammal fiende till greven, och en mindre intelligent men svartsjuk kusin till densamme, står för försöken att få äktenskapet att spricka, medan Horatias spelgalne bror får stå för de välmenande men klumpiga försöken att hålla ihop det som i slutändan gör att den överlägsne greven får mer problem än om han fått sköta sin hand själv.

Det finns som sagt några roliga episoder, och när de får stå i förgrunden så blir det en del skratt, men det sväljs snart när huvudhandlingen tar över.

Read Full Post »

Sett genom historiens ögon ter sig Walter Scotts författarskap märkligt: idag vilar hans rykte främst på Ivanhoe, i andra hand möjligen på Rob Roy. I sin samtid var han först känd som poet; hans romaner utgavs inledningsvis anonymt, och, efter den första, med förklaringen ”Av författaren till Waverley”. Denna första roman har även senare fått ge namn åt hela sviten med historiska romaner, oavsett hur mycket gemensamt de har med den i övrigt. I fallet Rob Roy är det faktiskt en hel del: där Rob Roy behandlar upproret 1715 som syftade att återinföra familjen Stewart på tronen handlar Waverely om det 1745, lett av Bonnie Prince Charles, som också får en del scentid här och tämligen god press. I båda är huvudpersonen också en ung engelsman som reser norrut och dras in i händelserna.

Huvudperson är Edward Waverley, siste avkomman i en gammal, rik, familj med Tory-sympatier, även om Edwards far gått och blivit Whig-politiker, vilket hans bror, familjens vördnadsvärde överhuvud, ogillar. En ung Edward lyckas dock närma bröderna till varandra, och blir en sorts fosterson hos sin farbror. När handlingen drar igång på allvar har han fått en post som officer i ett regemente stationerat i Skottland, och drar dit, försedd med introduktionsbrev till en gammal vän till farbrodern, en låglandsbaron konstituerad av lika delar värdighet och smålöjligt pedanteri. Efter vissa möten med högländare, än mer hängivna familjen Stuart, drar så handlingen igång på allvar när upprorsfanan plötsligt höjs.

Fortsatta jämförelser med Rob Roy är givande. Waverley berättas på ett distinkt förmodernt maner, med en författare som aktivt kliver in och urskuldar sig för olika episoder, eller någon gång glider i väg åt det essäistiska. Det finns ett par övergripande handlingar, eller snarare mysterier som bidrar med viss spänning, men kompositionen är mer lös i kanterna, och utvecklas inte ur en enda grundläggande konflikt som senare kompliceras: efter 200 sidor har man ännu inte fått se det som kommer driva resten av handlingen. Edward Waverley är också en enklare figur än Frank Osbaldistone: något impulsiv och romantiskt lagd, men annars lite väl mycket av svärmorsdröm.

Det som däremot redan här finns är en idé om historisk upprättelse och rättvisa åt de förlorande. Skottarna, och i synnerhet högländarna, framställs som människor med flera goda sidor att ta efter (liksom i några fall som mindre förebildliga). Den enda riktigt artikulerade företrädaren för de Hannover-trogna engelsmännen framstår som hedervärd och bra, men i vissa stycken trångsynt. Det är kanske svårt att ta in idag, men Scott var en av de som skapade den lätt romantiska, i grunden positiva bilden av skottarna, i synnerhet högländarna. Även om de representeras av boskapstjuvar och utpressare, så fördjupas bilden med mer tilltalande drag som generositet och hederlig patriotism.

Som roman är Waverley inte heltigenom lyckad, men som försök att ärerädda ett folk, så är den en förebild.

Read Full Post »

Ehuru underhållande nog, så är knappast Sprig Muslin ett av Georgette Heyers bättre verk. Sir Gareth Ludlow är en någorlunda typisk hjälte, moderiktig och mästare i boxning, charmig men moraliskt otadlig. Han råkar på den unga Amanda när hon försöker få plats som tjänsteflicka på ett värdshus, trots att hon uppenbart fått en uppfostran som dotter till en gentleman. Det visar sig att hon flytt från sin farfar, för att visa hur självständig och mogen hon är och få gifta sig med sin älskade, som är hemma från striderna i Spanien efter att fått en kula i axeln.

Sir Gareth försöker få henne under någon respektabel dams beskydd för att kunna söka upp hennes släktingar, vilket visar sig svårt, då hon är snar till att rymma och ljuger som en häst travar. Det hela blir inte lättare av att han samtidigt försöker fria till Hester Thrale, en gammal vän, snart bekräftad ungmö, för att de skall få ett komfortabelt hem tillsammans (han har tidigare varit förlovad med en ung, självständig dam som avled i en olycka). Det hela blir naturligtvis mycket komplicerat och roande, innan det hela slutar med att alla intressenter samlas på ett ställe och får den framtid de förtjänar.

Som sagt: Sir Gareth är lite väl typisk. Han är intelligent och roande, men annars lite färglös. Amanda är det mer liv i, men hennes egensinne dras kanske lite för långt. Lagom spännande och roligt för en eftermiddags läsning, men inte en ny favorit.

Read Full Post »

Det är inte alla böcker som vågar halva sidhantalet passera innan man presenteras för titelkaraktären, men Walter Scotts Rob Roy gör just detta. Förvisso är dock inte den skotske boskapstjuven, jakobiten och fattigvännen (tänk Robin Hood i kilt, och med en kung som inte lyckas återvända) huvudperson i denna Scotts kanske näst mest kända roman, utan den äran tillkommer Francis Osbaldistone, son till en Londonköpman som när han inte vill följa i dennes fotspår skickas till sin farbror, en lantjunker nära gränsen till Skottland. Däruppe håller jakobiterna på och förbereder 1715 års uppror, och nästan alla slits mellan lojaliteter, som bestäms av vems undersåte man är, vilken tro man har, om man är köpman eller ädling, lågländare eller högländare. Den som i ena stunden är allierad kan i nästa vara en dödlig fiende.

De nordengelska Osbaldistones är enkla naturer: de gillar jakt och mat, dryck och hästar, med ett undantag. Den yngste av sex Francis sex kusiner, Rashleigh, är en mer slipad rackare, ointresserad av aristokratiska tidsfördriv men desto mer av att konspirera. Vid stamsätet finns också hans farbrors niece, Diana Vernon, intelligent, frispråkig, vacker, med mörka hemligheter. Hon är den ende förutom Rashleigh som kan kallas studerad, men kan också följa sina kusiner på rävjakt: hon är något av arketypen för hjältinnor i historisk romaner, som egentligen lite för modern för att vara sann (och inte bara för boken, utan nästan även för Scotts samtid).

Ett antal intriger senare, och Francis måste ta sig till Skottland för att reda ur sin fars affärer, och får där hjälp av titelkaraktären. En ritt ut på höglandet, överfall av engelska soldater, en desperat flykt och ett krig senare, så återställs ordningen och Francis, som lyckas förena såväl den mer urbana typen av gentleman som den typ som bildar mönster för hans släktingar, finner sig i besittning av allt han någonsin önskat.

Scott skrev mycket av sin dialog på en sorts skottska, inklusive förkortningar; min bok saknade ordförklaringar utöver vad han själv försett den med (och i hans fotnoter erkänner han själv ibland anakronismer). För en nordbo är detta kanske mindre försvårande än för andra; till och med de ord som Scott förklarar ter sig inte särskilt svåra att förstå. Ett par djurnamn som exempel: vet man att det är sådana kan man snart gissa den exakta betydelsen bakom grise eller gedd.

Rob Roy är, trots att man ibland kämpar med dialogen, och viss grovhet i intrigen, en läsvärd roman; i synnerhet fångas man av hur de skilda lojaliteterna kunde göra tillvaron svår. Osbaldistone vet var han står, vilket även de flesta av bokens personer gör, men med ett fåtal undantag får man känslan av att detta inte ses som något som skall få påverka deras personliga relationer.

Read Full Post »

Older Posts »