Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Historiska romaner’ Category

För att vara en såpass rättfram författare är det svårt att förstå sig på Arthur Conan Doyles tankar i övrigt: inte bara på grund av det där med spiritismen och älvorna, men även när han utvärderade sin litterära produktion. Hur sjutton kan någon som skapat litteraturens kanske mest välbekante gestalt, och utöver det en mindre klassiker som The Lost World framhålla ett par historiska romaner om hundraårskriget som idag bildade människor normalt inte hört talas om som sina främsta verk? Visst, visst: The white company har helt klart sina kvaliteter som han kunde vara nöjd med, främst i karaktärsteckning, men det är också närmast en provkarta på genrens värsta klichéer.

Unge Alleyne Edricsson har växt upp i kloster, men måste nu spendera ett år utanför murarna för att lära känna världen. Han blir omsider väpnare hos Sir Nigel Loring, en Don Quijote i mindre format: fattig, men inte utfattig, och frekvent missförstående av verkligheten i riktning i riktning mot att han skall få göra en insats som en riddersman, Misstagen beror dock främst på grund av närsynthet, och dunstar direkt bort när någon med bättre syn förklarar tingens sammanhang. Sir Nigel skall resa ner från England till Frankrike, ta kommando över det vita kompaniets bågskyttar, och hjälpa svarte prinsen i hans spanska krigståg. Tillsammans med sir Nigel och Alleyne färdas också Hordle John, en jätte till karl med en rak och enkel själ, och Sam Aylward, bågskytt med kompaniet, en god kamrat som annars i huvudsak är intresserad av kvinnor och krigsbyten.

Historien utvecklas i stort sett som väntat: den naive Alleyne möter stora världen, i form av en nästan parodisk uppsättning medeltida personer: flagellanter, johanniterriddare, tiggarmunkar, avlatskrämare, skogsmän, tandläkare, lekare, asylsökare, världshusvärdar. Han förälskar sig i ung dam han bara kan hoppas bli värdig genom att vinna ära och titel. Han får höra profetior. Han möter alla sin miljös stora och mäktiga. Han utkämpar duell, hamnar i bondeuppror, och i formellt fältslag. Lite mer oväntad är sjöstriden – men det är trots allt en brittisk roman.

Var för sig är förvisso de här sakerna kompetent hanterade, men sammantaget blir det övermättande. Lägg därtill att man inte träffar på själva det vita kompaniet förrän sista fjärdedelen av boken, och att man kanske förväntat sig mer av strider och lite mindre pikaresk, och boken känns udda balanserad: den känns som väldigt mycket bakgrundsmålning, och inte tillräckligt mycket handling (speciellt de sista kapitlen känns väldigt komprimerade). Lite mer irriterande är den brittiska nationalismen: England har naturligtvis den bästa armén, men även den gamla nordeuropeiska idén om det egna landet som frihetens och oväldets hemvist hålls fram, medan de franska bönderna framhålls som totalt utsugna.

Som sagt: det är inte en direkt dålig bok; alla fyra av huvudpersonerna är distinkta och vältecknade och känns som riktiga personer, och handlingen är i grunden sund, även om den borde behövt få mer kärlek. Det finns inga direkt pinsamt ahistoriska episoder. Det är en fullt acceptabel historisk roman. Men utöver sir Nigel finns väldigt lite som sätter sig ordentligt hos läsaren. Det är en berättelse av en kompetent författare vars idéer om det han skriver om inte alltid är helt riktiga och som är ivrig att visa upp sitt arbete, inte mer och inte mindre.

Annonser

Read Full Post »

Georgette Heyers The Convenient Marriage visar upp såväl hennes styrka som komisk författare som alla de sorgliga tankefigurer som präglar hennes romanser när de är som mest irriterande: att kvinnan ifråga är yngre än mannen kan möjligen få passera som historisk realism (vilket också gäller diverse detaljer, men knappast historien i stort), men den här typen av ihoppparning av en ung, oerfaren och impulsiv fröken med en herre nästan dubbelt så gammal, som dessutom är överlägsen alla andra vad gäller hästar, kortspel, inkomster, dueller och intelligens skapar en dynamik som är såväl moraliskt tveksam som tröttande när man utsatts för den ett par gånger.

Eller, fröken och fröken: det som varierats denna gång är att Horatia Winwood faktiskt är gift med greven av Rule största delen av boken, ett resonemangsäktenskap där hon tagit sin systers plats för att systern skall kunna gifta sig med sin mindre bemedlade älskling, där meningen var att att Horatia skulle få sina hushållspengar och greven – ja, vad han var ute efter från början är något oklart, men han tycks ändå nöjd.

En hämndlysten gammal fiende till greven, och en mindre intelligent men svartsjuk kusin till densamme, står för försöken att få äktenskapet att spricka, medan Horatias spelgalne bror får stå för de välmenande men klumpiga försöken att hålla ihop det som i slutändan gör att den överlägsne greven får mer problem än om han fått sköta sin hand själv.

Det finns som sagt några roliga episoder, och när de får stå i förgrunden så blir det en del skratt, men det sväljs snart när huvudhandlingen tar över.

Read Full Post »

Sett genom historiens ögon ter sig Walter Scotts författarskap märkligt: idag vilar hans rykte främst på Ivanhoe, i andra hand möjligen på Rob Roy. I sin samtid var han först känd som poet; hans romaner utgavs inledningsvis anonymt, och, efter den första, med förklaringen ”Av författaren till Waverley”. Denna första roman har även senare fått ge namn åt hela sviten med historiska romaner, oavsett hur mycket gemensamt de har med den i övrigt. I fallet Rob Roy är det faktiskt en hel del: där Rob Roy behandlar upproret 1715 som syftade att återinföra familjen Stewart på tronen handlar Waverely om det 1745, lett av Bonnie Prince Charles, som också får en del scentid här och tämligen god press. I båda är huvudpersonen också en ung engelsman som reser norrut och dras in i händelserna.

Huvudperson är Edward Waverley, siste avkomman i en gammal, rik, familj med Tory-sympatier, även om Edwards far gått och blivit Whig-politiker, vilket hans bror, familjens vördnadsvärde överhuvud, ogillar. En ung Edward lyckas dock närma bröderna till varandra, och blir en sorts fosterson hos sin farbror. När handlingen drar igång på allvar har han fått en post som officer i ett regemente stationerat i Skottland, och drar dit, försedd med introduktionsbrev till en gammal vän till farbrodern, en låglandsbaron konstituerad av lika delar värdighet och smålöjligt pedanteri. Efter vissa möten med högländare, än mer hängivna familjen Stuart, drar så handlingen igång på allvar när upprorsfanan plötsligt höjs.

Fortsatta jämförelser med Rob Roy är givande. Waverley berättas på ett distinkt förmodernt maner, med en författare som aktivt kliver in och urskuldar sig för olika episoder, eller någon gång glider i väg åt det essäistiska. Det finns ett par övergripande handlingar, eller snarare mysterier som bidrar med viss spänning, men kompositionen är mer lös i kanterna, och utvecklas inte ur en enda grundläggande konflikt som senare kompliceras: efter 200 sidor har man ännu inte fått se det som kommer driva resten av handlingen. Edward Waverley är också en enklare figur än Frank Osbaldistone: något impulsiv och romantiskt lagd, men annars lite väl mycket av svärmorsdröm.

Det som däremot redan här finns är en idé om historisk upprättelse och rättvisa åt de förlorande. Skottarna, och i synnerhet högländarna, framställs som människor med flera goda sidor att ta efter (liksom i några fall som mindre förebildliga). Den enda riktigt artikulerade företrädaren för de Hannover-trogna engelsmännen framstår som hedervärd och bra, men i vissa stycken trångsynt. Det är kanske svårt att ta in idag, men Scott var en av de som skapade den lätt romantiska, i grunden positiva bilden av skottarna, i synnerhet högländarna. Även om de representeras av boskapstjuvar och utpressare, så fördjupas bilden med mer tilltalande drag som generositet och hederlig patriotism.

Som roman är Waverley inte heltigenom lyckad, men som försök att ärerädda ett folk, så är den en förebild.

Read Full Post »

Ehuru underhållande nog, så är knappast Sprig Muslin ett av Georgette Heyers bättre verk. Sir Gareth Ludlow är en någorlunda typisk hjälte, moderiktig och mästare i boxning, charmig men moraliskt otadlig. Han råkar på den unga Amanda när hon försöker få plats som tjänsteflicka på ett värdshus, trots att hon uppenbart fått en uppfostran som dotter till en gentleman. Det visar sig att hon flytt från sin farfar, för att visa hur självständig och mogen hon är och få gifta sig med sin älskade, som är hemma från striderna i Spanien efter att fått en kula i axeln.

Sir Gareth försöker få henne under någon respektabel dams beskydd för att kunna söka upp hennes släktingar, vilket visar sig svårt, då hon är snar till att rymma och ljuger som en häst travar. Det hela blir inte lättare av att han samtidigt försöker fria till Hester Thrale, en gammal vän, snart bekräftad ungmö, för att de skall få ett komfortabelt hem tillsammans (han har tidigare varit förlovad med en ung, självständig dam som avled i en olycka). Det hela blir naturligtvis mycket komplicerat och roande, innan det hela slutar med att alla intressenter samlas på ett ställe och får den framtid de förtjänar.

Som sagt: Sir Gareth är lite väl typisk. Han är intelligent och roande, men annars lite färglös. Amanda är det mer liv i, men hennes egensinne dras kanske lite för långt. Lagom spännande och roligt för en eftermiddags läsning, men inte en ny favorit.

Read Full Post »

Det är inte alla böcker som vågar halva sidhantalet passera innan man presenteras för titelkaraktären, men Walter Scotts Rob Roy gör just detta. Förvisso är dock inte den skotske boskapstjuven, jakobiten och fattigvännen (tänk Robin Hood i kilt, och med en kung som inte lyckas återvända) huvudperson i denna Scotts kanske näst mest kända roman, utan den äran tillkommer Francis Osbaldistone, son till en Londonköpman som när han inte vill följa i dennes fotspår skickas till sin farbror, en lantjunker nära gränsen till Skottland. Däruppe håller jakobiterna på och förbereder 1715 års uppror, och nästan alla slits mellan lojaliteter, som bestäms av vems undersåte man är, vilken tro man har, om man är köpman eller ädling, lågländare eller högländare. Den som i ena stunden är allierad kan i nästa vara en dödlig fiende.

De nordengelska Osbaldistones är enkla naturer: de gillar jakt och mat, dryck och hästar, med ett undantag. Den yngste av sex Francis sex kusiner, Rashleigh, är en mer slipad rackare, ointresserad av aristokratiska tidsfördriv men desto mer av att konspirera. Vid stamsätet finns också hans farbrors niece, Diana Vernon, intelligent, frispråkig, vacker, med mörka hemligheter. Hon är den ende förutom Rashleigh som kan kallas studerad, men kan också följa sina kusiner på rävjakt: hon är något av arketypen för hjältinnor i historisk romaner, som egentligen lite för modern för att vara sann (och inte bara för boken, utan nästan även för Scotts samtid).

Ett antal intriger senare, och Francis måste ta sig till Skottland för att reda ur sin fars affärer, och får där hjälp av titelkaraktären. En ritt ut på höglandet, överfall av engelska soldater, en desperat flykt och ett krig senare, så återställs ordningen och Francis, som lyckas förena såväl den mer urbana typen av gentleman som den typ som bildar mönster för hans släktingar, finner sig i besittning av allt han någonsin önskat.

Scott skrev mycket av sin dialog på en sorts skottska, inklusive förkortningar; min bok saknade ordförklaringar utöver vad han själv försett den med (och i hans fotnoter erkänner han själv ibland anakronismer). För en nordbo är detta kanske mindre försvårande än för andra; till och med de ord som Scott förklarar ter sig inte särskilt svåra att förstå. Ett par djurnamn som exempel: vet man att det är sådana kan man snart gissa den exakta betydelsen bakom grise eller gedd.

Rob Roy är, trots att man ibland kämpar med dialogen, och viss grovhet i intrigen, en läsvärd roman; i synnerhet fångas man av hur de skilda lojaliteterna kunde göra tillvaron svår. Osbaldistone vet var han står, vilket även de flesta av bokens personer gör, men med ett fåtal undantag får man känslan av att detta inte ses som något som skall få påverka deras personliga relationer.

Read Full Post »

Carl-Henning Wijkmarks Jägarna på Karinhall ansluter till den satiriska tradition som lägger stor vikt vid människors fysiska förehavanden: tydligen är det bästa sättet att göra någon till åtlöje att skildra henom som sexuellt avvikande, gärna dessutom avvikande vad gäller andra kroppsliga funktioner. Det är alltså inte förvånande att den person som här främst står med sökarljuset mot sig, Herman Göring, inte bara framställs som erotoman utan även som morfinist, groteskt överviktig (något som söks döljas under specialsydda uniformer) och storsupare, ej heller att de övriga nazikoryféer och enstaka fascister som dyker upp likaså framstår som deformerade såväl kroppsligt som i sina lustar (att båda rörelser predikade någon slags återgång till äldre, sundare seder gör ju sådan framställning extra ironisk), alternativt samtidigt naivt oförstående inför detta fenomen och livligt utnyttjande det.

Året är vilket fall 1936, Berlinolympiaden står för dörren, och på Görings germaniserade Karinhall skall den årliga jakten hållas: en jakt som endast hälften av de inbjudna kommer delta i, då andra hälften kommer tillbringa dagen i jaktstugor tillsammans med specialanskaffade horor. Till Karinhall skall förutom intrigerande nazister, utländska potentater, en balett av den lättare skolan, en man i miniubåt, en kader dvärgar som handhar Görings modelljärnväg och en trotskistisk infiltratör dessutom den norske spionen Roar Trøgesen ansluta, för att för Storbritanniens räkning försöka reda ut hur Görings aktier står sig mot de tillhöriga övriga i den tyska riksledningen.

Trots att den tryfferats med stora mängder pornografiskt material finns här trots allt en tämligen välskriven intrig: förvisso en som ämnar göra narr av möjligast många av Hitlers män och visa på rötan under den imposanta fasaden, men likaså en som framstår som rimligt logisk om de ystraste skildringarna av snusk och personliga excesser skärs bort. I synnerhet framstår Göring som såväl kroppsligen fragil och utsvävande som slug och imposant, en slags atavism från 1600-talet (eller varför inte ännu längre tillbaka: en av bokens mer oförglömliga scener placerar honom utklädd till vildman ovanpå en dresserad visent som han rider omkring i sin noggrant tuktade bokskog på). Nazisterna må i stycken vara narraktiga, men de är blodtörstiga narrar, som endast en kort tid till kommer hålla uppe den civiliserade masken: mycket av handlingen drivs fram av det stundande kriget i Spanien, och hur Tyskland kommer ställa sig.

Jägarna på Karinhall är inte en bok för den klemige: människoföraktet tar form i såväl pornografin som den snabbhet som man kasserar liv med, såväl mänskliga som animala. Det hela är förvisso byggt på mycket kunskap om dessa kretiner och kriminaldårar, men använder den i huvudsak för att ta någorlunda mått på narrdräkterna.

Read Full Post »

York, 1806: Det lärda sällskapet för Yorkshires magiker håller möte. Det har de gjort flera gånger förut; varje onsdag sedan lång tid. Nu skall man inte förledas att tro att det lärda sällskapet utgjordes av praktiserande magiker, ty detta vore ju helt befängt. Några sådana har inte synts till i England på hundra år. Det lärda sällskapet består av teoretiska magiker, snarast historiker, en samling hobbyister närmast att betrakta som genealoger. Förvisso finns det mer äventyrslystna själar bland dem, men i stort ägnar de sig åt att läsa om magi och träta inbördes.

Så icke denna dag, för en nybliven medlem, Mr Segundus, föreslår att de, förutom böcker om magi, även skall försöka jaga rätt på magiker. Han lyckas till och med få tag på ett spår: biblioteket som ägs av Mr Norrell, en annan magiker i Yorkshire som inte är medlem i sällskapet.

Så börjar Susanna Clarkes Jonathan Strange & Mr Norrell, en historia över de år då engelsk magi återväcktes ur sin slummer, när de två magikerna först lärde av varandra och sedan bråkade oförsonligt, hur engelsk magi bidrog till Tyrannens fall, väckte folk från de döda, skyddade Englands stränder och försurade livet för utövarna. Det är även en berättelse om Stephen Black, tjänare hos Walter Pole, fru Pole, mannen med hår som tistelfjun och den förvånande kompetente Childermass. Men mest av allt handlar det om Mr Norrell, en ängslig, tillbakadragen, kall, pedantisk, skoningslös och självupptagen man, och hans elev och sedermera motståndare Mr Strange, briljant, social, stilig, modig och lika självupptagen.

Det är en bok som är lika mycket alternativhistoria som äventyrsberättelse och fantastik; den innehåller ordentliga doser socialkomedi, tragik och kritik. Den är lång, nästan för lång: det finns mycket i den som bidrar till bilden av regentskapets England i en värld där medeltiden faktiskt präglades av magi, där kungen i norr John Uskglass red i strid med älvriddare, där historiska förebilder är magiker som Dr Pale och Thomas Godbless, och där det finns halvt glömda vägar till älvriket och gamla magiska hus utströdda i landskapet, men det gör också att den måste förlita sig på just denna värld och de personer som befolkar den i hundratals sidor innan man börjar närma sig framsteg mot att hantera de problem som de båda magikernas tidvisa oförsiktighet för med sig.

Det är nästan så man önskar att sidorna varit färre, men samtidigt så är varje enskild episod välhanterad på ett sätt så att man undrar vad som skulle kunna uteslutas (möjligen då Stranges sejourer i Wellingtons arméer). Det är en rik värld, och för den som tar sig tid att se sig om finns mycket att upptäcka och förundras över.

Read Full Post »

Older Posts »