Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Historiska romaner’ Category

Jag vill minnas att jag sett ämnet för Gustave Flauberts Salammbô kallas perfekt för den historiska romanen, då den behandlar ett väl avskilt ämne, som inte påverkar världshistorien i stort, men ändå äger inneboende gravitas. Detta omdöme är inte helt sant: händelser under de kartagiska legotruppernas uppror efter första puniska kriget bidrog till att frammana det andra, låt vara att just striderna i Afrika inte hade mycket med det att göra. Likväl är det nog få rimligt väl dokumenterade skeenden (här genom Polybius försorger) som för eftervärlden ter sig såpass i sig själv inneslutna.

Även om man går med på premissen för omdömet innebär det dock inte att Salammbô är en särskilt lyckad roman: dess svagheter är lite för påtagliga för detta. Främst av dessa får väl sägas vara den påtagliga personlighetskulten: drivmedlet bakom legotruppernas uppror framstår i huvudsak som det personliga hatet mot kartagerna hos Spendius och den förbrännande kärleken hos soldenärernas anförare Matho till titelpersonen, dotter till Hamilcar Barca, medan den kartagiska sidan hålls tillbaka av politik och den allsidiga inkompetensen hos Hanno (en av Flaubert skapad person, ett amalgam av Hanno den store II och Hannibal (inte Salammbôs bror Hannibal Barca, som också uppträder i romanen)), medan motsättningen mellan Karthagos dekadens och legosoldaternas barbariska manlighet visserligen återspeglar en ännu förekommande tankefigur men likväl ger ett något nattståndet intryck, samtidigt som båda sidornas grymma blodtörst och den litterära exoticismen blir väl grälla och till slut mest tröttande.

Likväl, om det som historisk roman kanske idag framstår som mindre lyckat kan man ändå läsa den som föregångare: inte bara dekadenterna, men även senare fantasy, i synnerhet Sagan om Ringen, verkar ha ärvt en hel del härifrån. Det är inte svårt att hitta paralleller till det dömda Gondor bakom sina murar som försöker stå emot den barbariska horden med sina belägringsmaskiner (även om elefanterna här slåss på andra sidan), liksom den vändning som kommer först när det mer ursprungliga ryttarfolket kommer till undsättning i sista stund.

Likväl, om Salammbô har svårt att fortsätta fängsla som roman, om dess gestalter med något undantag är snarare agerar efter Flauberts behov än personlig logik, om översättningen tar sig konstiga friheter med skiljetecknen, om namnmagin bleknat, om de återkommande stympningarna får en att kväljas mer av utmattning än medlidande, och om den i mycket mer förefaller som en bloddränkt operett än en historisk roman så finns det ändå fortfarande ett visst mått av egen kraft: belägringarnas fasor möter en med kraft, striderna är fortsatt spännande, den rena idiotin och småsintheten som leder vissa av figurerna framstår som fullt plausibel, och helt uttorkad är inte exotismen. Salammbô kan inte rekommenderas vem som helst, men rätt läsare kan troligen fortfarande få ut ett visst nöje av den.

Read Full Post »

Året är 1861: Japan har i sju år varit öppet för utlänningar, och det blir allt tydligare att den gamla ordningen är på väg att rämna. Samurajer, med svärd och pilbåge, måste till slut ge vika för de eldvapen som i trehundra år hållits under noggrann kontroll. Vassallsystemet håller ännu, men shogun är ung och svag. Det är ännu inte dags för restaurationen i kejsar Meiji, men spänningarna blir allt värre.

Till detta orons land kommer en båt med amerikanska missionärer: Zepheniah Cromwell, den egentliga missionären, hans förlovade Emily Gibson, som flyr sin egen skönhet och vad den gör med män, samt Matthew Stark, en revolverman som söker sin sista strid. De tas väl emot av daimyo Okumichi Genji, herre till ett av de mindre av de stora länen, och från en familj som ryktas ha profetians gåva. Hans älskarinna, Edos mest firade geisha Heiko, rapporterar dock till Kawakami, chef för shogunens hemliga polis.

Låter detta en aning fånigt? Jo, Takashis Matsuokas Cloud of sparrows är inte direkt en höglitterär roman: det är spänning satt i exotisk miljö, med två överdrivet vackra kvinnor, samurajer, ninjor, zenkloster, profetior, gamla oförrätter och en hel del spänning. Det är inte en helt snäll bok: även om Genji presenteras som en ädling med ovanligt lite törst för blod dödas ändå många helt oskyldiga på hans order, och hans farbror är typen som tycker att det där med hemsökelse av efterkommande i tredje och fjärde led tyder på att man varit för blödig gällande första och andra.

Samtidigt gillar man ju allt det där: det nyöppnade Japan är en intressant brytningstid, personerna må vara lite väl ensidiga ibland men är likväl mestadels engagerande, och profetiorna tar inte över handlingen (några av dem har dock den tråkiga tendensen att meddela sig om andra världskriget eller samtiden; nu finns kanske inte så mycket tid till att stoppa in dem här annars för att demonstrera tidens gång, men någon gång skulle jag vilja se en tolvhundratalsprofet förfära sig över sjuttonhundratalet eller liknande).

Det finns också en hel del humor, och intressanta bifigurer. Mest förtjusande är nog samurajen Hidé och hans samtal med sin vän Taro, vilka ömsom är roliga, ömsom hjärteknipande. De imponerar mer än alla genomgångar av japansk kultur eller högadlig tragik.

Read Full Post »

Av Robert Louis Stevensons produktion är det främst Dr Jekyl och Mr Hyde samt Skattkammarön som nått verklig klassikerstatus, ja, som till och med blivit oundvikliga i sina fack. Av vad han i övrigt skrivit finns en del ting som nog fortfarande läses, men som kanske snarare lever vidare i barns än vuxnas bokhyllor. Kidnapped är någonstans däremellan: en skotsk romans i Scotts efterföljd, fylld med ordentliga äventyr, med ordentlig färg och utomordentliga episoder, stolta högländare och skurkaktiga sjökaptener, sökande rödrockar och gömställen på heden.

Det är bra: många enskilda episoder är briljanta, som striden på skeppet Covenant, kurragömmaleken vid de stående stenarna, eller kampen med säckpipa i Balquhidder. Huvudpersonen, lågländaren David Balfour, är direkt karikerad på motsvarande hos Scott – lojalist och en aning träig – liksom hans kompanjon, högländaren Alan Breck Stewart – brinnande jakobit, stolt, flambojant. Mindre bra är dock det vaga slutet, som visserligen rundar av den ramberättelse som gjort att David var ute på färd från början, men inte gör mycket åt den konflikt mellan jakobiter och kungens män han hamnar mitt i under berättelsens gång.

Bäst är dock kanske porträttet av Hoseason, den sjökapten som sjanghajar David för att sälja honom som kontraktstjänare i Amerika; Stevenson tycks ha haft god hand med att teckna skurkar som ändå har ordentliga portioner mänsklighet i sig. Hoseason är långt ifrån att vara en Long John Silver, men är ändå fascinerande på sitt sätt. Det är synd att han försvinner ur handlingen halvvägs genom boken, för efter det så är fienderna främst hunger, trötthet och grälsjuka, med de sökande rödrockarna som en avlägsen fyra.

Det finns en uppföljare också, vilket förklarar det underliga slutet, men den skall hålla en helt annan ton och inte göra full rättvisa åt huvudpersonerna.

Read Full Post »

Den engelske officeren, krigshjälten, kvinnokarlen, pultronen och lögnaren Harry Flashman skapades först som en översittare i engelsk skolroman, Tom Browne’s school days av Thomas Hughes, stilbildande men idag sällan läst. Hans senare karriär, där han deltog i nästintill alla större engelska krigståg under den viktorianska eran – och garanterat de som gick åt skogen av en anledning eller annan – har dock tecknats av George MacDonald Fraser, med början i Flashman.

I den berättas hur han kommer hem från Rugby efter att ha relegerats för dryckenskap, hur han söker sig till militären, hamnar i duell, och hur han får sig en fru och därför blir tvungen att låta sig skeppas till Indien. Hans talanger är många, men sällan speciellt beundransvärda: han är stilig, sitter väl till häst, har lätt att finna sin väg till ena piga, har lätt att lära sig språk och är intelligent. Han är också helt ärlig i sina memoarer, även om han sällan var det under sin levnad. Andra svagheter har redan meddelats: hans totala brist på mod (även om han har en viss kallblodighet när alla andra möjligheter är uttömda), hans kvinnotycke, hans lättja och hans ograverade lögner att få sig själv att framstå bättre. Hans talanger får honom dock att bli skickat upp till Kabul, som adjutant till lord Elphinstone.

Innan det blir dags för den katastrofala reträtten hinner dock Flashman dels börja på helt genomfalska rykte som brittisk hjälte, och skaffa sig några afganska fiender. Sättet han gör det på är inte vackert. Att läsa om lögnare och den typ av skojare som främst tycks höra hemma på artonhundratalet må vara en sak, men Flashman lägger därtill ett fall av våldtäkt, ett fall av att försöka leka kung David, och sådant hyckleri att man ibland mår illa.

Hans ärlighet får en dock att tolerera en del av detta, och den historiska fiktionen väger upp en del annat. Den kollektiva idioti som skildras i Kabul får en att tro att vi faktiskt kanske lärt åtminstone en liten smula sedan dess. När Flashman sedan, tack vare och trots sin feghet kommer ner för Kyberpasset som enda västerländske överlevande utöver Dr Brydon och hyllas som en hjälte så är det både med ett roat leende och olust i magen man lägger ifrån sig boken. Tydligen skall hans mest frånstötande sidor ha försvunnit i senare böcker, så en chans till kan han nog få.

Read Full Post »

Det här kommer vara en väldigt blandad recension: det finns saker jag tycker om i Juliet Marilliers Dreamer’s pool, det finns några ytterligare jag inte tyckte om, och det finns en hel del som borde kunna bättras. Omslaget meddelar, förutom namn på bok och författare, att det är frågan om »A Blackthorn & Grim novel«; dessa båda är två av tre huvudpersoner, som när boken börjar sitter i en mörk, fuktig fängelsehåla i något iriskt land – av anledningar som delvis kommer uppenbaras senare.

De räddas därifrån av en alv vid namn Conmael – eller, Blackthorn räddas, mot löfte att hon skall hjälpa dem som är i nöd, inte använda sin magi för mörka ändamål (hon är en klok gumma, förutom att hon inte är en gumma än), och avstå från hämnd på den som satt dem där, lord Mathuin. Grim bara råkar bli fri på kuppen. Väl ute söker de sig norrut, mot Dalriada, där prins Oran härskar och väntar på sin tillkommande, den väna Flidais, en flicka efter hans hjärta, lika förtjust i skogspromenader som han (och de gamla berättelserna, poesi och annat stillsamt). Fast när hon väl kommer fram visar hon sig vara något annat än han väntat sig från de brev de växlat. Blackthorn får i uppgift att reda ut vad som för de flesta läsare redan torde stå klart har hänt.

Så. Vad jag tycker om: Blackthorn. Hon är arg, och arg av en anledning, och vill inte vistas bland folk, och motvillig och tvär, och i allt detta mycket mänsklig. Grim, i lägre grad, bär på något mörkt som gör det svårt för honom; han har inte Blackthorns sedan länge närda ilska, men han har mer förstånd än man kan ta honom för och han själv vill tro sig om, och är även han väl linjerad. Handlingen, och de idéer de bygger på: något oväntat, eftersom det lätt kunnat bli betydligt mer moraliserande, och även om det borde vara självklarheter så bör de saker som förs fram sägas.

Saker jag inte gillar: främst Oran, i alla fall i början, då han framstår mycket som en god modern människa omplacerad i tiden, med många påpekanden om att han vill vara nära de han härskar över och har moderna idéer om kärlek och annat: han må göra några saker fel, men även han borde fått några förmänskligande brister och placerats mer i sin tid.

Detta för oss direkt till det som behöver arbete: trots att detta skall vara någon sorts historisk roman, med smärre magiska inslag, så saknar den i mycket anknytning till tiden. Vore det inte för egennamn och några invektiv skulle det hela kunnat ägt rum i nästan vilken vag tidig medeltid som helst: det finns inte mycket i språket som förflyttar en till sagornas Eire, det finns visserligen några hänvisningar till storkungar och det dyker upp en vis druid, men det känns lite som teaterrekvisita, liksom även den magi som Blackthorn sägs äga gör: den används enbart på slutet, och på ett vagt sätt som nästintill är onödigt. Detta gör också att boken får problem med tempot. Med en ordentligare känsla för tid och plats hade det inte varit lika tydligt att nästan halva boken används bara för att ställa upp brädet och få huvudpersonerna att befinna sig på samma plats, och sedan går ytterligare nästan en fjärdedel innan det som presenteras som huvudberättelsen egentligen börjar.

Som sagt, recensionen blir kluven: boken har problem som en mer hårdhänt redaktör möjligen skulle kunnat avhjälpa, samtidigt som det finns en god grund och inget egentligt avgörande fel. När boken väl tar fart han den en blandning av mysterielösande och psykologisk blick som passar dess huvudpersoner. Den tar bara lite för lång tid att ta sig dit.

Read Full Post »

JiaHu Books är ett lustigt förlag: det tycks vara ett bolag baserat i Storbritannien som bland annat ger ut böcker på andra språk, däribland ett litet antal svenska klassiker som inte längre ligger under upphovsrätt: Almqvist Drottningens juvelsmycke och Det går an, Strindbergs Röda rummet och Fröken Julie, Fadren och Ett dromspel[sic!]: detta är begripliga val. Mindre begripligt är Viktor Rydbergs Singoalla, eller, som de kallar den på omslaget, »Signoalla«. Strindbergs antisemitism och misogyni må överses med tack vare hans mästerskap med språket, Almqvist framstår paradoxalt nog som den mest modernt sinnade av de tre, men den rasism som genomsyrar Singoalla torde göra den näst intill outgivlig idag, i alla fall utan ett nyskrivet förord. Det som finns gör det än mer uppenbart att JiaHu inte närmare granskat innehållet, för annars skulle rimligen inte hyllningarna av Albert Bonnier fått stå kvar.

Så mycket om förlaget; nu till själva verket. Singoalla handlar om en romsk flicka och hennes kärlek till den unge riddar Erland Månesköld, en kärlek som naturligtvis slutar i tragedi efter att han försökt rymma med henne bara för att finna att hennes far gör honom till gisslan för att kunna smita undan med de skatter som lägret rövat ur ett kloster. Lägg till trolldrycker, prästeliga suggestioner och annat, och Erlands kärlek perverteras och förbyts, så att han under senare delen mycket symboliskt kommer älska en ljus nordisk flicka under dagen men den mörka Singoalla nattetid. Det hela slutar i tragedi, med nästan alla döda av pest och mord.

Som sagt är det djupt rasistiskt, med nästan alla fördomar mot romer inprickade (de kallas förvisso inte zigenare rakt ut, men det är ändå uppenbart att det är vad de är): de är otacksamma, sluga, mordiska, tjuvaktiga, stolta, vissa vedervärdigt fula. Lägg därtill senare delens symbolism, och det är en mycket otrevlig bild som uppmålas, som inte ens den annars tragiskt oskyldiga Singoalla helt undkommer. Svenskarna skildras lika rasistiskt, som ljushyllta, ordhålliga, överlägsna. Detta är snarast en provkarta på de värsta avarterna i den romantiska rörelsen.

Samtidigt finns det mycket som är mer gott: naturskildringar, Erlands och Singoallas unga kärlek, den stolte, mörke Assim som är den ende som i sig själv rymmer komplexitet, utan att likt Erland fått den påtvingad sig. Detta är knappast nog för att rädda verket som helhet, men gör i vilket fall att läsningen inte är helt utan njutning.

Read Full Post »

Antalet apokryfiska tillägg till Jane Austens böcker är stadigt växande: man kan få läsa om hennes huvudpersoner i rollen som deckare, man kan få läsa om de personer vars huvud hon själv inte tittar närmare i, det finns varianter där diverse oknytt är en del av vardagen, och säkerligen många andra typer (det finns säkerligen också icke arbetssäkra varianter att hitta på internet, för den som är intresserad av sådant). Huvuddelen av dessa böcker är sådana att de lugnt kan förbigås som andra rangens slagg; när inte ens en annars tämligen uppburen författare som P.D. James lyckas få till en roman som kan berättiga sin existens så är hoppet sannerligen inte stort att någon annan skall lyckas.

Att man därför tar sig an Jo Bakers Longbourn med något som kan kallas hopp beror därför inte främst på alla uppskattande ord som fyller omslaget, utan för att hennes idé inte är främst att låta en få reda på vad hon tror att Mr och Mrs Darcy hittar på efter att ha gift sig, utan att istället utforska livet hos de andra personer som också bebor det Bennetska familjegodset: hushållerskan, de två jungfrurna, butlern, och lakejen.

Dessa har därför begåvats med namn, personliga historier (med en viss dragning åt att täcka in så mycket av samtidens lägre klasser som möjligt: jungfrurna Sarah och Polly är föräldralösa, den nyligen anställde lakejen James Smith har ett mystiskt förflutet, som man snart anar har med armén att göra, och butlern och hushållerskan, herr och fru Hill, har egna hemligheter). Detta är helt i sin ordning, då det annars inte sägs mycket om dem i böckerna: man kan hitta på nästan vad som helst om dem utan att säga emot Austen.

Det är ett hårt liv att tjäna vid Longbourn; ankomsten av Smith gör för en tid livet mer drägligt, men så dyker också utsocknes herrefolk upp, och helt plötsligt skall de unga fröknarna åka på dans, det skall bjudas in till middag, nya kläder skall tas om hand. Fröken Jane är snäll, liksom Elizabeth (även om hon gärna skulle få tvätta sina egna kläder någon gång; då skulle hon kanske bry sig mer om ifall de är skitiga), de yngre mer själviska, fru Bennet krävande men inte någon speciellt elak husmor, och herr Bennet bryr sig mest om att lämnas ifred. (Wickham är dock här en ännu större skurk).

Fast mest bryr sig tjänarna om sin egen värld: gott nog att fröken Jane verkar på väg att gifta sig, men viktigare är vem herr Collins till slut tar som hustru, och vad han kommer göra med tjänstefolket när han en gång ärver gården. Lydias affär är fortfarande en katastrof, och skenet måste hållas uppe, men det finns också en mer mänsklig dimension när fru Hill tänker på den flicka hon till stor del uppfostrat själv. Allra viktigast är dock Sarah, och hennes längtan att se världen, eller i alla fall London. Herr Bingley kanske inte själv spelar så stor roll för henne, men hans lakej Ptolemy (medförd hem från Bingley Srs plantage) är spännande, samtidigt som James Smith är träig.

En bra bok (även om sista tredjedelen tappar fokus och inte övertygar helt), som står ut bland de som följer i Austens fotspår inte minst eftersom Baker har vett att inte försöka använda något annat språk än sitt eget. Resultatet är kanske inte något för den som vill ha fina fröknar i vackra klänningar på bal, men å andra sidan desto mer mänskligt och levande.

Read Full Post »

Older Posts »