Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Barnböcker’ Category

Böckerna om Tvillingdetektiverna har vanligen titlar som direkt kopplar till något samtida fenomen. Det är dock inte alltid detta har så värst mycket med handlingen att göra. Så också med Segelflygmysteriet, som kanske lika gärna skulle kunna hetat »Knarksmugglarmysteriet«. Segelflygandet är mest en ursäkt för att placera tvillingdeckarna och Hubbe ut i den norrländska skogen, med en ilsken knarksmugglare och hans vänligare underhuggare (som ej heller tycks medveten om exakt vad han är inblandad i).

Sedan blir det vanligt spring och smygande, när de tre försöker hålla sig undan de två och sedan få kontakt med omvärlden. Inte mycket till mysterium, men hyfsad spänning.

Read Full Post »

Lillebror, ditt förhållande med Karlsson är inte bra. Jag förstår att världen känns fantastisk när han någon gång låter meddela att han bryr sig om dig, men det är dags att se honom för den manipulative, självupptagne person han är. Är det verkligen rimligt att någon skall kunna suga åt sig alla dina ägodelar och allt godis du får sådär, eller att det är han och bara han som ständigt skall ha uppmärksamhet?

Visst, i Karlsson på taket smyger igen bjuder han visserligen på en del roligheter också, som när han tirriterar Husbocken och får farbror Julius att tro på sagor, eller när han avslöjar inbrottstjuvarna Fille och Rulle, men du hade ju inte behövt stå ut med dem från början om det inte varit för honom och din vilja att skydda honom när tidningarna fått nys om hans existens.

Och nog är det roligt med någon som bygger en mumie av handdukar och löständer, men är det verkligen värt att offra sin leksakspistol, sin sängplats och sina karameller, samt en väldig massa energi på allt drama han skapar, bara för några enstaka sådana tillfällen av figureringar och filurande och tirritation?

För den som läser om er, ja, men för dig, Lillebror? Tveksamt.

Read Full Post »

Skyskrapemysteriet är på sitt sätt den mest läsvärda av de tvillingdeckare jag hittills läst. Inte för dess lite klumpiga mysterium, eller ens för den småroliga idén att låta Tvillingdeckarna leka På rymmen med Hubert, utan för att den har så enormt mycket tidsfärg.

Huvudpersonerna hamnar alltså i en radiolek och därmed på en inspelningsplats, och där passerar en hel del av underhållningseliten anno 1961 förbi. Bara att läsa om Lasse Lönndal som någon som ungdomar tycker att det är häftigt att träffa är uppfriskande, och han är långt ifrån ensam att dyka upp. Ovanpå det får tvillingarna också hjälp i sin spaning av bilburen ungdom, och sådan snackar slang. Mycket slang.

Sedan är själva mysteriet ganska självklart och inte heltigenom solitt. En stor, potentiell logisk lucka täcks i alla fall igen hjälpligt och påpassligt, och det finns betydligt mer otroliga handlingar i genren. Det är dock förankringen i samtiden som gör att boken står ut.

Read Full Post »

Agaton Sax och den bortkomne Mr Lispington är möjligen något bättre än tidigare böcker i serien vad gäller intrig, men lika fullt otroligt enervrerande vad gäller herr Sax tillgångar; det är en enda lång rad av infantilt önskeuppfyllande: eget flygplan, egen superdator, möjlighet att bara uppge sitt namn och på så sätt få göra vad som helst.

Den här gången skall det hela användas för att

  1. befria den kidnappade Mr Lispington från Scotland Yard
  2. hitta Kolossen på Rhodos (staty)
  3. hitta Kolossen på Rhodos (skurk)
  4. tillfångata nämnde Koloss, samt herr Gustafsson, kidnappare.

Vilket naturligtvis allt är närmast trivialt när man likt Agaton hela tiden är smartare än alla andra. Tråkigt.

Read Full Post »

I Smugglarmysteriet får Tvillingdetektiverna färdas upp på högfjället för att stoppa en liga med lankesiska underslevare från att ta över världen. Eller inte. Det blir istället Stockholms skärgård, efter att Göran gått ombord och somnat på Missen, använt av dagens skurkar för att bärga smuggelguld som kastats ut från ett libanesiskt fraktfartyg. De får också flyga amfibieflygplan och träffa på en enstörig deckarförfattare.

Det är som vanligt skönt att i Tvillingdetektiverna möta en någorlunda tillbakaskalad berättelse om vad tre pojkar i undre tonåren är kapabla till: de behöver inte själva tillfångata bovar eller lägga fram fullständigt vattentäta bevis, utan det räcker med att de hittar tillräckligt med sådana för att sedan polisen skall kunna ta över och sy in bovarna. Rent dramaturgiskt gör det hela lite linkande, men det är långt mer uthärdligt än diverse andra privatdeckare med möjligheter långt bortom det rimligas gräns.

Read Full Post »

Det står alltmer klart att den grundläggande handlingen i Nils-Olof Franzéns böcker, här närmast Agathon Sax och den ljudlösa sprängämnesligan, är tafatt (läses som pyrrick, ej jamb). Vidare är polisen fortsatt inkompetent: i de första fyra femtedelarna är den som bäst en rundningskon, men vanligen ute efter att arrestera helt fel personer, för att i den sista äntligen komma till insikt men nu behöva herr Sax hjälp att fånga vad för löjeveckande ledare av internationell brottsliga han för tillfället är ute efter.

Här är det alltså en liga dynamitarder som har uppfunnit ett ljudlöst sprängämne, och som därför av en slump muckar gräl med Agathon Sax när de vill få hjälp av en alkemist att tillverka grundämnen med fåniga namn. Det hela börjar i Brosnien, men efter en flygjakt, som Sax väljer att avsluta i England (vilket naturligtvis är stilfullt men likfullt tycks helt omotiverat), dit polisen dessutom tydligen i förhand vet att han är på väg.

Som sagt, om man sätter sig och skall försöka analysera handlingen faller den snabbt i bitar. Inte heller försöken att driva med långa läkemedelsnamn eller underliga diton på grundämnen är speciellt roliga, så det finns egentligen inget här att rekommendera.

Read Full Post »

I Zick-zack-mysteriet åker Hubbe till kusinerna i Vindsele, ditlockad av ett mystiskt telegram och ett telefonsamtal i vilket moster beklagar sig över tvillingdetektivernas nyfunna vänskap med en kines. Sagde kines är cirkusman och håller sig med gotlandsruss och övar tvillingarna till clowner. Han pratar dessutom utan »r« och gärna om sina »älade vännel«, vilket blir lätt enerverande, men han är i alla fall en oförståndig, men inte illvillig stereotyp.

Han råkar dessutom bli misstänkt av polisen när två dynamitarder en natt bryter sig in posthuset mitt emot hans hem för att få tag på en större summa pengar, varpå tvillingarna, Hubert och alla Vindseles ungar ger sig ut på spaning. Som mysterium är det faktiskt delvis hyfsat, med flera villospår för Hubert att avfärda (däribland ett par mönstrade skosulor, vilka gett boken dess namn). Å andra sidan löser Hubert en viktig del av det hela på ren gissning, »eftersom det var så han själv skulle göra«. Slutsats: någon lider någonstans av bristande fantasi.

Som det mesta i serien är det läsbart, och någorlunda roande, men till stor del av nostalgiska skäl.

Read Full Post »

Older Posts »