Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Barnböcker’ Category

När J.K. Rowling för över tio år sedan släppte sista boken om Harry Potter hade hon också skrivit ihop den sagobok som nämns i serien: till en början fanns den endast i sju handskrivna exemplar, varav ett såldes på aktion till ett pris av ungefär 20 miljoner kr, men ett år senare släpptes The tales of Beedle the bard till allmänheten, som fortfarande hungrade efter allt som hade med Harry Potter att göra.

Så mycket är det nu inte: hundra sidor, inte speciellt tätt satta, med några inlagda bilder. Det är fem sagor totalt, var och en på dryga dussinet sidor, resten tas upp av Dumbledores kommentarer. Sagornas moral är ungefär den man kan hitta även i vanliga folksagor: var snäll och ha ett rakt förnuft så kommer det gå dig väl, tro inte att diverse magiska trix kan göra mer än att ge dig en chans, försök inte lura Döden (här är han definitivt inte någon kattälskare som talar i versaler och försöker ge sina kunder en så lätt passage som möjligt).

Det är inte många överraskningar, egentligen. Eftersom det är sagor så är magin inte riktigt som man vant sig från Harrys lektioner. De små sidohistorier som kommer via Dumbledores kommentarer är trevliga, liksom hans utläggning om dödsrelikerna, men kommer inte förändra eller fördjupa förståelsen av huvudserien. Lägg för all del en timme eller två på läsning, och köp för all del boken och stöd den välgörenhet till förmån för barn på barnhem som får del av vinsten, men sätt inte förväntan för högt.

Read Full Post »

Böckerna om Tvillingdetektiverna har vanligen titlar som direkt kopplar till något samtida fenomen. Det är dock inte alltid detta har så värst mycket med handlingen att göra. Så också med Segelflygmysteriet, som kanske lika gärna skulle kunna hetat »Knarksmugglarmysteriet«. Segelflygandet är mest en ursäkt för att placera tvillingdeckarna och Hubbe ut i den norrländska skogen, med en ilsken knarksmugglare och hans vänligare underhuggare (som ej heller tycks medveten om exakt vad han är inblandad i).

Sedan blir det vanligt spring och smygande, när de tre försöker hålla sig undan de två och sedan få kontakt med omvärlden. Inte mycket till mysterium, men hyfsad spänning.

Read Full Post »

Lillebror, ditt förhållande med Karlsson är inte bra. Jag förstår att världen känns fantastisk när han någon gång låter meddela att han bryr sig om dig, men det är dags att se honom för den manipulative, självupptagne person han är. Är det verkligen rimligt att någon skall kunna suga åt sig alla dina ägodelar och allt godis du får sådär, eller att det är han och bara han som ständigt skall ha uppmärksamhet?

Visst, i Karlsson på taket smyger igen bjuder han visserligen på en del roligheter också, som när han tirriterar Husbocken och får farbror Julius att tro på sagor, eller när han avslöjar inbrottstjuvarna Fille och Rulle, men du hade ju inte behövt stå ut med dem från början om det inte varit för honom och din vilja att skydda honom när tidningarna fått nys om hans existens.

Och nog är det roligt med någon som bygger en mumie av handdukar och löständer, men är det verkligen värt att offra sin leksakspistol, sin sängplats och sina karameller, samt en väldig massa energi på allt drama han skapar, bara för några enstaka sådana tillfällen av figureringar och filurande och tirritation?

För den som läser om er, ja, men för dig, Lillebror? Tveksamt.

Read Full Post »

Skyskrapemysteriet är på sitt sätt den mest läsvärda av de tvillingdeckare jag hittills läst. Inte för dess lite klumpiga mysterium, eller ens för den småroliga idén att låta Tvillingdeckarna leka På rymmen med Hubert, utan för att den har så enormt mycket tidsfärg.

Huvudpersonerna hamnar alltså i en radiolek och därmed på en inspelningsplats, och där passerar en hel del av underhållningseliten anno 1961 förbi. Bara att läsa om Lasse Lönndal som någon som ungdomar tycker att det är häftigt att träffa är uppfriskande, och han är långt ifrån ensam att dyka upp. Ovanpå det får tvillingarna också hjälp i sin spaning av bilburen ungdom, och sådan snackar slang. Mycket slang.

Sedan är själva mysteriet ganska självklart och inte heltigenom solitt. En stor, potentiell logisk lucka täcks i alla fall igen hjälpligt och påpassligt, och det finns betydligt mer otroliga handlingar i genren. Det är dock förankringen i samtiden som gör att boken står ut.

Read Full Post »

Agaton Sax och den bortkomne Mr Lispington är möjligen något bättre än tidigare böcker i serien vad gäller intrig, men lika fullt otroligt enervrerande vad gäller herr Sax tillgångar; det är en enda lång rad av infantilt önskeuppfyllande: eget flygplan, egen superdator, möjlighet att bara uppge sitt namn och på så sätt få göra vad som helst.

Den här gången skall det hela användas för att

  1. befria den kidnappade Mr Lispington från Scotland Yard
  2. hitta Kolossen på Rhodos (staty)
  3. hitta Kolossen på Rhodos (skurk)
  4. tillfångata nämnde Koloss, samt herr Gustafsson, kidnappare.

Vilket naturligtvis allt är närmast trivialt när man likt Agaton hela tiden är smartare än alla andra. Tråkigt.

Read Full Post »

I Smugglarmysteriet får Tvillingdetektiverna färdas upp på högfjället för att stoppa en liga med lankesiska underslevare från att ta över världen. Eller inte. Det blir istället Stockholms skärgård, efter att Göran gått ombord och somnat på Missen, använt av dagens skurkar för att bärga smuggelguld som kastats ut från ett libanesiskt fraktfartyg. De får också flyga amfibieflygplan och träffa på en enstörig deckarförfattare.

Det är som vanligt skönt att i Tvillingdetektiverna möta en någorlunda tillbakaskalad berättelse om vad tre pojkar i undre tonåren är kapabla till: de behöver inte själva tillfångata bovar eller lägga fram fullständigt vattentäta bevis, utan det räcker med att de hittar tillräckligt med sådana för att sedan polisen skall kunna ta över och sy in bovarna. Rent dramaturgiskt gör det hela lite linkande, men det är långt mer uthärdligt än diverse andra privatdeckare med möjligheter långt bortom det rimligas gräns.

Read Full Post »

Det står alltmer klart att den grundläggande handlingen i Nils-Olof Franzéns böcker, här närmast Agathon Sax och den ljudlösa sprängämnesligan, är tafatt (läses som pyrrick, ej jamb). Vidare är polisen fortsatt inkompetent: i de första fyra femtedelarna är den som bäst en rundningskon, men vanligen ute efter att arrestera helt fel personer, för att i den sista äntligen komma till insikt men nu behöva herr Sax hjälp att fånga vad för löjeveckande ledare av internationell brottsliga han för tillfället är ute efter.

Här är det alltså en liga dynamitarder som har uppfunnit ett ljudlöst sprängämne, och som därför av en slump muckar gräl med Agathon Sax när de vill få hjälp av en alkemist att tillverka grundämnen med fåniga namn. Det hela börjar i Brosnien, men efter en flygjakt, som Sax väljer att avsluta i England (vilket naturligtvis är stilfullt men likfullt tycks helt omotiverat), dit polisen dessutom tydligen i förhand vet att han är på väg.

Som sagt, om man sätter sig och skall försöka analysera handlingen faller den snabbt i bitar. Inte heller försöken att driva med långa läkemedelsnamn eller underliga diton på grundämnen är speciellt roliga, så det finns egentligen inget här att rekommendera.

Read Full Post »

I Zick-zack-mysteriet åker Hubbe till kusinerna i Vindsele, ditlockad av ett mystiskt telegram och ett telefonsamtal i vilket moster beklagar sig över tvillingdetektivernas nyfunna vänskap med en kines. Sagde kines är cirkusman och håller sig med gotlandsruss och övar tvillingarna till clowner. Han pratar dessutom utan »r« och gärna om sina »älade vännel«, vilket blir lätt enerverande, men han är i alla fall en oförståndig, men inte illvillig stereotyp.

Han råkar dessutom bli misstänkt av polisen när två dynamitarder en natt bryter sig in posthuset mitt emot hans hem för att få tag på en större summa pengar, varpå tvillingarna, Hubert och alla Vindseles ungar ger sig ut på spaning. Som mysterium är det faktiskt delvis hyfsat, med flera villospår för Hubert att avfärda (däribland ett par mönstrade skosulor, vilka gett boken dess namn). Å andra sidan löser Hubert en viktig del av det hela på ren gissning, »eftersom det var så han själv skulle göra«. Slutsats: någon lider någonstans av bristande fantasi.

Som det mesta i serien är det läsbart, och någorlunda roande, men till stor del av nostalgiska skäl.

Read Full Post »

Någon gång under barndomen läste jag Lillebror och Karlsson på taket. Jag hade också (åtminstone något avsnitt av) en tv-serie inspelad, en av de där väldigt trogna filmatiseringarna som bara Astrid Lindgren tycks bestås med. Inte kom jag ihåg allt för det: men partiet med ångmaskinen och den av brandkåren avslutade takpromenaden, kuckelimuck-medicin och undran över varför alla vitaminer och nyttigheter nödvändigtvis skall sitta i sånt man inte tycker om (en i mina ögon fortfarande relevant fråga, även om jag lärt mig förlikas med den hårda verkligheten) gjorde det.

Annat hade jag inte samma minne av: att Lillebror var ännu en i raden av Lindgrenpojkar med intensivt förhållande till hundar, och att de båda skurkarna Fille och Rlle faktiskt var med här och inte bara i senare böcker, och hur Lillebror och Karlsson tar hand om ett spädbarn när föräldrarna är »ute och ränner«, som Karlsson säger.

Karlsson, ja: förutom att vara en egoist av sällan skådat format (och då menar jag inte nödvändigtvis att han är liten och lagom tjock i sina bästa år) så är han faktiskt något av en ordets mästare, som på ett suveränt sätt kan vifta bort alla invändningar eller svårigheter; vanligen genom att meddela att de är världsliga saker, och så är det bra med det. Han är knappast den man skulle vilja ha till att ta hand om ens hus när man är bortrest, men om man nu vill ha ett par timmars stoj och upptåg, och kan gå med på att det sker på egen bekostnad, så är han faktiskt en bra bekantskap att ha stiftat.

Read Full Post »

Det mest underliga med Sivar Ahlruds TT-mysteriet är nog titeln: till en början antog jag att det hade något med journalistik att göra, och Hubert får mycket riktigt tidigt ett uppdrag som reporter för en skoltidning, men det framgår ändå snart att det knappast är rätt. Det säger sig själv att det inte har med billig öl att göra, och därmed var mitt förråd av gissningar uttömt. Vid en kontroll mot källan till all vetskap (Wikipedia), så är en i alla fall halvbra gissning att det har att göra med Tourist Trophy, motorcykeltävling på Man. Mycket av sin tid tillbringar Hubert nämligen antingen bak på en motorcykel eller på en lånad moped. Till Man kommer han dock inte, däremot till Hedemora, och det kan väl gå på ett ut.

Återigen är det inte så mycket pusseldeckare som spaningsarbete och en del tur som gäller. Två tjuvar smyger omkring och snor pengar, gärna genom att skära av remmen på axelväskor. Av någon anledning köper de också ett tjog ballonger, utan att man får reda på varför (eller vad det var för poäng i att Hubert vid ett tillfälle tog fingeravtryck från de som senare visade sig avra skurkarna). Till slut avslutas allt dock naturligtvis med en motorcykeljakt, och att Hubert vinner beundran hos en flicka. Hyfsad läsning, utan att stå ut.

Read Full Post »

Older Posts »