Envar sin egen galne vetenskapsman

Randall Munroe säger själv att man inte bör följa de råd han ger i How to (en lite egen variant på lögnarens paradox). Det är en bok som försöker ge ovanliga svar på vanliga (nåja) frågor: hur spelar man fotboll, hur gräver man flyttar, hur man laddar sin telefon; ibland även svar på ovanliga frågor: hur man bygger en vallgrav med lava, hur får man el till sitt hus på Mars, hur man gör sig av med boken i fråga (speciellt under antagande att den är oförstörbar). Några av de svar som ges på dessa frågor är: skaffar en häst, sätter raketer på huset, kopplar skovelhjul till en rulltrappa, byggandet är inte problemet, utan att kyla huset efteråt, sätter en propeller på en lina från Phobos, samt skickar in den i solen (genom att avfyra den bort från solen).

En del frågor får ganska rättframma svar: hur förutser man vädret, hur tar man en selfie (egentligen: hur fungerar synen och vad är skillnaden mot kameror), vad är några fysiska tecken på att man är en viss ålder. De flesta får dock ganska underliga, oväntade svar.

Den som tidigare läst något av Munroe känner igen humorn: mycket nördigt, fotnötter, underliga perspektiv på vardagen, stor förmåga att förklara saker, och oändlig fascination inför den spännande värld vi bor i.

Read Full Post »

Återvändo

Ett uppenbart grepp för denna recension av Magnus Västerbros Vålnadernas historia vore att ta fasta på hur historier verkar ha lika svårt att stanna i sin grav som spökena själva. Historien i fråga har nämligen ett grepp som bör beskrivas som idéhistoriskt och skeptiskt, snarare än likaledeles tänkbara anekdotiska, antropologiska, arkeologiska eller religiösa grepp. Således: även om det bjuds på en och annan historia om spöken, så är Västerbro mer intresserad av dels den mer teoretiska sidan av spökbegreppet (exempel: hur skilde sig protestanternas syn på spöken från de romersk-katolskas?), dels i hög grad av alla de som inte trott på dem, av olika skäl.

Grovt talat kan vi tänka oss ett fält med tre poler: dels en religiöst dogmatisk, dels en genom alla tider befintlig tro på vålnader, dels en allmänt skeptisk syn på det hela. De två senare tänker sig Västerbro som mer eller mindre stabila. Fler eller färre personer kan vid en viss tid tro eller tvivla, men båda grupper tycks alltid ha funnits (teorier om förtrollade världar och liknande anser han som en sorts i alla tider existerande mallighet över samtidens stora förstånd). Mer varierad har den religiösa inställningen varit: ibland har tro på andar räknats till vidskepelse och djävulskap, utifrån idén att då själen lämnar kroppen vid döden möter den direkt sitt öde och sållas till fåren eller getterna, ibland har den setts som ett bevis på just själens existens och därmed i förlängningen även Guds (boken ägnar sig i huvudsak åt västeuropeisk och nordamerikansk, således även mestadels kristen, historia). Före och efter kristendomens dominans har naturligtvis andra inställningar florerat, som det grå skuggland de grekiska döda tänktes hamna, eller spiritismens allmänt småtrevliga vardagstillvaro (dock en tydligen ganska långtråkig sådan; hur skall man annars förklara det enorma tillmötesgående som diverse berömda personer visat medier?)

Västerbro är själv uttalats skeptisk, men lyckas ändå hålla inne den sorts lite överlägsna självgodhet som ibland kan anas bland liksinta. Fokuset på det intellektuella gör att vissa aspekter behandlas rätt så knapphändigt: detta är inte boken för den som vill veta allt om pålade kroppar sänkta i kärr, poltergeistar, hemsökta hus eller vita damer (sådant förekommer, men närmast som exempel). Vill man däremot ha en förståelse för synen på själen, spiritismens framväxt, när vålnaderna dök upp under medeltiden, och, framför allt, diverse skeptiker, så finns det mycket att läsa. Minus i kanten för att alla parentestecken tycks ätits upp i trycket (när man väl inser detta blir vissa meningar plötsligt mycket mer begripliga), annars är det en läsvärd bok.

Read Full Post »

Högmod

Tredje volymen med Valhall-serier samlar tre serier med tämligen varierade teman. I den första, Tor och Midgårdsormen, råkar Tor i dispyt med Tyr om vem som är den tappraste asen, och de beger sig ut till Utgård för att Tor återigen skall få en chans att fiska upp Midgårdsormen. De tar med sig Heimdal som vittne och Tjalve som tjänare, och råkar komma till Tyr föräldrahem … Mycket humor utvinns ur Tyrs försök att dölja att han är son till jättar (något nästintill alla viktiga asar faktiskt var i myterna, i alla fall på mödernet), innan Tor till slut agnar sin krok och fiskar orm.

Avsnitt två är ett av de som mest avviker från resten av Valhall: i Frejas smycke anställer Loke försök att stjäla Brisingamen, provocerad av hur hon går omkring och nedkallar vår och kärlek. Heimdal är återigen med, nu i rollen som förste älskare, medan Oden visar upp en av sina mindre sympatiska sidor. Lokes munsvada sätter honom gång på gång i klistret, och han lyckas till slut hitta precis den knapp som gör att Heimdal glömmer sin feghet och faktiskt visar mod. Historien är ett hopklipp av fragment och mindre goda källor, och är nog också den av de 15 som mest allvarligt utmanar prydheten, ibland kanske väl spekulativt.

Till slut återvänder vi i mycket till tonfallet i den första historien: i Den stora utmaningen utmanar jätten Rungner Tor på tvekamp. Dessutom har Tors son Magne son dykt upp från Jotunheim, där hans mor Järnsaxa till slut avslöjat vem hans far var. Detta sitter inte väl hos Siv, och än mindre hos Tjalve, som nu får en rival om positionen som Tors protege. En rättfram historia, i stort sett rakt ur Snorre.

Read Full Post »

Mannen i biblioteket

Andra delen av Tranans utgåva av Jorge Luis Borges verk samlar verk från åren 1945-1970: enstaka texter kan ha publicerats tidigare, men de ingick i så fall i de samlingar som här presenteras. Dessa samlingar är av flera slag: först ut är Alefen, som väl är vad man tänker sig som typiskt borgesk, med texter som tvekar mellan essän och novellen. Den har tidigare lästs och kommenteras därför inte ytterligare.

Sedan kommer Andra inkvisitioner, vilket är en serie korta uppsatser om diverse, vanligen litterära, ämnen, en serie skrifter med i huvudsak poesi, men även än kortare verk på prosa, och Brodies rapport, i huvudsak realistiska noveller med argentinskt tema, och så på slutet en handfull ströskrifter som inte upptogs av Borges i någon samling under hans livstid.

Med så varierade texttyper är det inte att undra över om kvaliteten varierar. Naturligtvis finns det också något av förväntningarnas makt här: ju närmare en text kommer idén man har av Borges, ju bättre kommer den uppfattas (möjligen är detta något av hönan och ägget, för ryktet kan ju överensstämma med förtjänsten). Således är poesin ofta ointressant, kortprosan hinner aldrig riktigt samla sig innan det är för sent, och även om de argentinska novellerna har gott om lokalfärg och ofta är intressanta av åtminstone denna anledning, så är de knappast något att bygga ett världsrykte på.

Om vi skall fortsätta på det inslagna spåret och i viss mån kritisera även det som är riktigt gott – det fantastiskt och det litteraturhistoriska, båda behandlade med samma svalt intellektuella prosa – så märks en viss tendens att upprepa sig. Borges var fantastiskt beläst, kännare av bland annat nordisk litteratur, men som han själv erkände var hans ämnen ofta likartade: labyrinter, knivslagsmål, oändligheten. Möjligen är det bara den relativa ovanligheten i att sysselsätta sig med dem som får ämnena att framstå så tydligt i läsarens sinne. Aningen värre är en tendens att även upprepa tankegångar eller hela textstycken, vilket framstår extra tydligt i en samling likt denna.

Det finns mycket gott att förundras över här, och det är onekligen en förbättring att det nu finns den här typen av samling som möjliggör bredare botanisering än de båda novellsamlingar som annars är vad som tryckts de senaste åren, men frågan är ändå om inte detta är lite mer ambitiöst än vad som riktigt kan motiveras.

Read Full Post »

En man med en plan

Mitt under brinnande krig föddes han, på ett datum ägnat att skapa maximal förvirring, under de där underliga åren då Sverige ämnade gå över till den gregorianska kalendern genom att helt enkelt hoppa över skottdagar (sedan kom det där kriget emellan så att man glömde det, och till slut fick man ta till ett februari med trettio dagar för att få någon som helst ordning på kalendern): i alla fall var det i maj 1707 som århundradets kanske mest kände svensk (och konkurrensen var hård) föddes: Carl von Linné, mannen som kom att till slut bringa ordning i naturkunskapen och göra den till något som kan kallas en vetenskap istället för kuriosasamlande.

Kuriöst nog utkom ingen stor biografi i samband med trehundraårsminnet, men det har nu Gunnar Broberg tagit igen i efterhand med Mannen som ordnade naturen, en rejäl pjäs som gör att den hungrande publiken nu kan få översikt över denne Sveriges förste vetenskapsman av det riktigt stora formatet, från uppväxten i prästgården i Småland, via Lund, Uppsala, Lappland, Dalarna, Holland och Stockholm tillbaka till Uppsala, därifrån utresande på kortare expeditioner i Sverige och utsändande sina studenter över världen för att utöka kännedomen om naturens alster och kanske få ytterligare glimtar av Skaparens rygg.

Det är en mycket citerande biografi, där främst Linné själv men även hans samtida ofta får komma till tals. Linnés prosa var ofta livlig, men ibland uttrycker han sig dunkelt, och Broberg är inte alltid helt hjälpsam med tolkningar, eller försök att förtydliga – i viss mån en dygd, då det innebär att han väljer att inte försöka tvinga in Linné i en viss tolkning, men ibland också irriterande vagt. Boken lider också klart av bristande redaktörskap, med onödiga upprepningar, förvirrande meningar och vissa  obegripliga felskrivningar som att den förvisso kortväxte Linné inte skall ha varit mer än 1,53 cm lång.

Detta uppvägs endast i viss mån av den stora beläsenheten Broberg uppvisar, med citat ur även många mindre kända verk – Linné var produktiv, och levde dessutom under en tid då brevskrivande var en viktig syssla för en forskare. Även om boken är lärd, ger en bred bild av Linnés gärning och är väldigt vackert formgiven, så förtar ändå slarvet med själva texten i viss mån läsglädjen.

 

Read Full Post »

Bländverk

Den andra volymen med Valhall-serier innehåller endast två historier, då den första egentligen är en enda lång som delats av på mitten; den användes först för den Valhall-film som utkom 1986. Bedömer man berättelserna efter troheten mot originalmyterna är detta den mest problematiska: album fyra, Historien om Quark, har egentligen ingenting med dessa att göra, utan är i huvudsak ett sätt att motivera femte delen, Resan till Utgårdaloke, där Tor, Loke, Tjalve och Röskva reser till Utgård för att återlämna jättebusfröet Quark och där hamnar i de kända tävlingarna mot Utgårdalokes synförvändningar.

Historien om Quark är annars en liten bagatell om vänskap: hur Tjalve och Röskva försöker först komma överens med och sedan bli vänner med den stackars Quark som annars mest fått stryk och blivit betraktad som en odugling. Helt lätt är det inte, speciellt för Tjalve, men till slut lyckas de bli vänner – lagom till kraven kommer på utvisning ur Asgård. Historien om hur de tar sig till Utgårdaloke och där provar sina krafter finns inte mycket att orda om, det är tämligen rättframt återgivande av ursprungshistorien, förutom att Tjalve fått en viktigare roll.

Samlingen avslutas sedan med De gyllene äpplena, om hur Loke kom överens med jätten Tjatse om att lura bort Idun och hennes guldäpplen, och hur Tjatses dotter Skade kom till Valhall för att utkräva fadersbot. Det är en snygg återberättelse av ursprungshistorien, som blir till något mer än bara ännu en jätteränk för att beröva gudarna deras kvinnor eller magi utan att för den sakens skull förlora originalets övergripande historia, och där Lokes munläder kommer väl till användning och ständigt sätter honom i värre situationer.

 

Read Full Post »

Matlagning med farmor

Med tanke på alla underliga kokböcker man kan hitta är det väl inte att förvåna sig över att det även finns en från Skivvärlden, med Nanna Ogg som föregiven författare. Nej, det är inte den famösa Joye of Snacks, utan en mindre livlig sak kallad Nanny Ogg’s cookbook, som förutom recept på saker som »slumpie«, »bananana soup surprise«, »C.M.O.T. Dibbler’s sausage inna bun« (i alla fall ett recept som Dibbler själv hävdar han använder) och »Klatchian delight« även innehåller saker som bibliotekariens recept på banan (»Ta en banan«), samt förslag på hur man kan göra något som ser ut som glacerad råtta på pinne (populärt bland dvärgabarn).

Detta är dock endast halva boken: andra halvan är Nannas etikettips. Det mesta är för den som är van vid Skivvärlden självklarheter som att man bör bjuda häxor, och vara överseende med trolls ganska små insikter i organisk föda: till skillnad från recepten är det här nästan renodlad komik, med ett undantag, som därmed framstår som desto mer underligt: mellan råd om hur man skall bete sig när en häxa håller dödsfest och hur man skall tilltala andra (artigt, om de har ett vapen. Annars spelar det mindre roll), så förefaller ganska ordinära råd om hur man skall äta kronärtskocka eller hur man spottar ut kärnor ganska underliga – de passar inte Nanna, så man undrar om det är något jäkelskap under eller om man faktiskt bör följa dem.

Det är en trevlig, lätt bok. Några recept går troligen att följa, men det är inte därför man skaffar den. Några av etikettråden går möjligen också att följa, men man bör nog tänka sig för först.

Read Full Post »

Uppvaknande

Svenska vitterhetssamfundet har ägnat mycket arbete på att åter ge ut tidig svensk litteratur, däribland tidiga svenska romaner: inte enbart av den en gång allmänt beundrade och vida översatta Fredrika Bremer, utan även mindre välkända författarsystrar som Emilie Flygare-Carlén och Sophie von Knorring. Den senare Illusionerna är ett gott exempel på ett tema som en gång var vanligt men som numer snarast förpassats till genrelitteraturen: naiv ungdom från landet kommer till storstaden och konfronteras med omoralen.

Här är det en unga fröken Ottilia, grevinna men fattig, som någon gång 1812 får komma och bo hos sina rikare släktingar ett år: hennes tant Aline (släktförhållandena är aldrig helt klarlagda, men Aline torde vara Ottilias mormors brorsdotter) vill så gärna ha henne hos sig i staden. Där träffar hon också sin artige onkel, Alines vännina generalskan och dennas döttrar, den elakt kvicka Pauline och den småkorkade Emilie och – kusinen Otto.

Förälskelse uppstår, men jämmer och ve, Otto måste åka bort, och det framkommer snart för läsaren att han är långt ifrån den perfekte unge man Ottilia vill ha honom till. När inte kärlekslyckan kan få utlopp i sanktionerat äktenskap, så prövas andra klichéer: rymning, att ärbart betrakta varandra på avstånd, men ej heller dessa former visar sig kunna erbjuda någon lösning, och det hela tar det slut som stått klart från att Ottilias berättelse (omgiven av ett »utgivarens förord« som är lika uppdiktat som resten) börjat: hon är dömd att dö, han att gå sin egen väg.

Sagda förord (och vidhäftande efterord) är nästan bokens främsta styrka: det utnyttjas långt bortom tom konvention för att kommentera resten av verket. Detta är dock något skevt: vi vet att Ottilias kärlek kommer gå i putten, att Otto inte är en önskvärd make, men man känner ändå att boken hade vunnit på om de krossade illusionerna fått spöka runt ännu ett litet tag och göra fallet ännu tydligare, och att Otto skulle visat sig lite mer av en bov, istället för enbart en feg och obetänksam ung man med kvinnotycke.

Det finns också gott om tidsfärg: Ottilia träffar såväl phosphorister som Mme de Staël, får höra om Napoleons härjningar och se den unge kronprinsen, det talas om tidens konstnärer och skådespelare.

Det finns varningar här, men det är inte helt lätt att tolka den: Vi vet att vistelsen i Stockholm blev fatal för Ottilia, men varför? Att hennes släktingar var skröpliga, men inte direkt skurkaktiga? Att Otto visade sig för svag att bära upp snart slag varenda romantisk förhoppning hon önskade fästa på honom? Att lantlivet inte rustat henne nog? Illusionerna är inte ett orättvist bortglömt mästerverk, men för den som är intresserad av den tidiga romanen finns likfullt en hel del att hämta.

Read Full Post »

Tillbaka till Midgård

Även jag föll till föga och köpte den nya boxen med Valhall. Egentligen äger jag ju redan alla berättelser (även om någon av dem är på danska), och även om de nya samlingsvolymerna är hemskt snygga så hade jag inget riktigt behov av dem. Men nåja: det finns ju lite extramaterial av olika slag, och den nya samlingslådan är ju också fruktansvärt tjusig.

De första tre historierna är kanske inte de starkaste: Ulven är lös lider främst av att Peter Madsens stil ännu inte riktigt satt sig, och figurerna framstår som lite satta och runda jämfört med senare, även om det annars är bra material: vi får träffa Tjave och Röskva och genom dem gudarna, historien om Fenrisulven som råkat slippa lös är lika god som något annat, och ger som påpekas i förordet möjlighet att få skymtar av flera olika gudars personligheter.

Tors brudfärd visar på större förmåga, men där får försöken att göra historien mer modern genom att föra in feministiskt material å andra sidan lite för stort utrymme, speciellt som det aldrig riktigt leder någonstans: gudarna är mansgrisar, men jättarna är ännu värre, och när sedan de kommer tillbaka med Mjölner så verkar de enda som lärt sig någonting vara barnen.

Odens vad, slutligen, har problemet av att det är ramberättelse snarare än egen historia: Oden slår vad med sina valkyrior om att han kan göra deras jobb bättre än de, vilket dock visar sig svårt. Under tiden han är borta tar hans bröder Vile och Ve över, och det visar sig ganska snabbt att de till skillnad från brodern inte alls klarar av att lita på andras förmåga, med resultat som kan väntas. Oden träffar på diverse olika hjältar, men ingen verkar helt passa. Det är dock ganska tydligt att vissa episoder mest är med för att de skall kunna bockas av från listan, utan att historien i stort tillförs något.

Så, inte den bästa volymen, men snart kommer det ta sig.

Read Full Post »

En sentimental resa

Av alla Dickens romaner anses förmodligen The old curiosity shop som den smetigaste: Lilla Nell bor med morfar i sagda antikvitetsaffär, men de hamnar i klorna på den maliciöse dvärgen Quilp, som kastar ut dem på gatan. Sedan luffar de sig fram och försöker hitta någon undanskymd vrå att framleva på, innan vi kommer till det slut som enligt Oscar Wilde var ett gott test för att utröna om någon hade ett hjärta av sten: endast en person i besittning av sådant skulle kunna undgå att skratta.

Annars är det faktiskt ett av Dickens bättre slut: det bygger enbart på ett enda osannolikt sammanträffande, och det mesta på vägen dit känns rimligt – möjligen undantaget den monstruöse Quilp, som tyranniserar alla i sin omgivning och endast tycks uppskatta misär och ondska, och den unge, lättledde och late Richard Swiveller, vars moraliska förmåga undergår en tämligen snabb utveckling. Jämfört med en del annat han åstadkommit är det ganska prydligt.

Det är inte mycket till handling: Nell och hennes morfars vandring försvinner dessutom långa perioder ur fokus, till förmån för deras gamle tjänare Kit, som är den som får stå för handlingens klimax när Quilp försöker ge sig på även honom: när han väl klarat sig ur knipan är boken i stort sett över. Det hela känns ganska lösligt, utan någon grundläggande plan. Det som håller intresset uppe är karaktärerna: Kit och Quilp, de båda brännvinsadvokaterna Brass, en vaxkabinettsägare som dominerar ett av de mer intressanta partierna. Nell är tråkigt änglalik, morfar imbecillt fäst vid henne och för dum för att man skall kunna tycka om honom. Kit är en något för präktig ung man, men i alla fall ganska rolig när han missar sådant läsaren och de kring honom ser tydligt.

Man behöver inte vara feminist för att se hur vansinnig könsrollerna är här, speciellt för de borgerliga kvinnorna. Lilla Nell anses vara en så känslig liten docka i inledningen att hon inte verkar kunna lämnas ensam hemma utan att män i hennes närhet oroar sig, trots att hon är tretton år gammal. Fru Quilp terroriseras av sin överlägsne make. De enda kvinnorna med någon egen förmåga och frihet är fröken Brass, och hon framställs som manligare och därmed fulare och hemskare än sin bror, och fru Jarley med sitt vaxkabinett, och även hon är lätt grotest.

Lilla Nells historia är högst förglömlig, liksom mycket av början av boken (förutom när Quilp är i farten). Men när Dick Swiveler och Kit börjar få mer utrymme så blir det hela faktiskt till slut rätt spännande. Men det här är absolut inte den Dickens man bör börja med idag.

Read Full Post »