Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2015

Ordet kulturgärning är alltmer sällan brukat; det har börjat bli lite gammaldags, då den typ av händelser som skulle föranleda det tycks mer och mer sällsynta, samtidigt som det har fått en doft av salong och lätt elitism. Det är dock starkt berättigat vad gäller det samnordiska sagaprojektet, i vilket samtliga islänningasagor (och många tåtar) försetts med moderna översättningar och utgivits.

Många vackra ord har sagts om dessa den nordiska litteraturens mest säregna samling berättelser – det finns naturligtvis enstaka verk eller till och med författare som kan mäta sig, men som fenomen representerar de en blomning som det endast finns ett fåtal motsvarigheter till, likt den elisabetanska teatern eller Heian-erans litteratur –, så också av kung Carl XVI Gustaf i ett förord, som blandar en klar blick för svenska idéhistoria med en förmåga att på kort tid upprepa sig och därigenom gör ett märkligt intryck.

Men nu är det ju sagorna själva som skall behandlas. Detta görs efter band: med sammanlagt över 2000 sidor vore det annars för mastigt. I det första bandet har två spår sammanförts: sagor och tåtar om isländska skalder, samt de två sagorna om nordborna på Grönland.

Skalderna representeras i första hand av Egil Skallagrimson, en egentligen något säregen figur i sammanhanget: vanligare är att islänningarna med välsmort munläder lyckas hålla sig väl med kungarna (i första hand de norska), men råkar ut för problem hemma på Island (vanligen älskar de en kvinna som hamnar i annan mans famn). Egil stöter sig dock med Erik Blodyx, dennes vrånga hustru Gunhild, och sedan med deras söner. Som han är en kraftfull man, därtill en med kunskap om hur nid skall läsas och dikter sättas samman, klarar han sig i stort sett väl. Sagan är lång, men något rörig, och handlar till en början egentligen om generationen innan Egil.

De övriga skaldesagorna är av mer varierad art. Den om Kormák är en sekunda produkt, utan stor logik i handling. Hallfreðs och Björn Hitardalskämpes är bättre, men formelartade, och Gunnlaug Ormstungas är klart bäst, med lågmält men skickligt bruk av onda varsel. Något märkligt är att ordningen de placerats i inte tänks igenom bättre; sagorna refererar ibland till varandra och man skulle önskat att detta toges tillvara bättre.

I än högre grad gäller detta tåtarna, där det är obegripligt att den om Sneglu-Halli kommer före den om Þorleif Jarlaskáld, trots att en poäng i den förra bygger på att man hört den senare. Sneglu-Hallis tåt är för övrigt något av en drift med formatet, fylld med den sorts skämt som brukar förses med epitet som »mustiga« (här betyder det närmast att det anses roligt att skoja om sex mellan män), men klarar man detta har den klart roliga partier. Även tåten om Auðun Västfjording avviker mot övriga, då Auðun inte är någon skald, även om hans historia i stort sett följer mönstret för tåtarna om en något sturig islänning som besöker kungen och trots eller tack vare sin tunga lyckas vinna deras gunst.

Slutligen skall också sägas att berättelserna om grönlänningarna, i form av »Grönlänningarnas saga« och »Erik den rödes saga« torde vara bevis goda nog för att inte ta isländska litteratur på alltför stort allvar som historiska källor: de motsäger varandra på flera punkter vad gäller försöken att etablera sig i Vinland, och bär på det  hela taget tecken på långt gången omvandling till litteratur, även om detaljer och något av de stora dragen och namnen stämmer.

Read Full Post »

Vilhelm Ekelunds poesi känner jag inte närmre, men om den ens närmar sig det mål han tecknar i Antikt ideal, eller det fåtal sidor jag läst i Båge och lyra, måste den vara av en ovanligt själlös sort. Förutom att essäerna är av den sort, som tycks ha kommit till främst för att påvisa författarens enorma bildning, verkar de helt besatta av att dela upp och döma litteraturen enligt det enkla mönstret att allt romantiskt är föraktligt, feminint och förtärande, medan det klassiska (och därtill kan inte allt från klassisk tid räknas, utan bara sådant som helt sållar sig till Ekelunds ideal) är manligt, ädelt, klart.

Detta skulle väl kunnat gå för sig, om nu författaren förmått anlägga någon annan min än den gravallvarlige förkunnarens, och om han själv förmått skriva någorlunda klart, istället för att kokettera med sina kunskaper (latin och tyska och italienska, minsann!). Att han sedan väljer ämnen som i många fall har kvävts under senare tiders författarskap (läses von Platen och Hölderlin numera, för att ta som exempel de som behandlas i den allra första essän?) och i  varje fall utgår från att man som läsare är närmare bekant med dem hjälper knappast (Jag kan möjligen följa hjälpligt med när han behandlar de grekiska tragöderna, Goethe eller Tegnér, men von Platen, Nietzsche och Leopardi ligger bortom mig).

Ekelund må vara en hur inflytelserik författare som helst, men mig har han i vilket fall inte lyckats vinna över. För det krävs att man har fler trick att tillgå än ett evigt harpande om hur sunt manligt det var under antiken.

Read Full Post »

A. E. Housmans A Shropshire lad hör väl till de mindre klassikerna, de som överlever men aldrig får stor uppmärksamhet. Det är en samling dikter som hör den lantliga ungdomen till: ung passion, ungdomens flykt ut i stora världen, ung död. Ty den melankoli som hör dikter som ungdomen till är mycket förstärkt: många av dikterna handlar om död, eller ungdomar som efter stridens hetta måste fly (eller misslyckats med detta och fångats in av lagen).

Annat handlar om de som flytt och nu inte kan bada i samma flod en gång till: de befinner sig i London och saknar den lantliga enkelheten, eller återvänder och finner de gamla vännerna försvunna. Ytterligare annat handlar om ung kärlek som sviks eller aldrig tillåts mogna.

A Shropshire lad är vacker, melankolisk, kort. Ungefär som ungdomens första blom, sedd på avstånd.

Read Full Post »

Michael McCarthys syfte med Farväl till göken är att en sista gång hälsa på de vårens budbärare han upplever försvunnit ut ur människors liv: de som bor i staden kan inte längre glädjas över näktergalens sång, gökens galande, svalans flykt eller turturduvans kutter. De har måhända till och med glömt att sådana ting är njutbara, och de förstår knappt möjligheten att möta glädjen i en enkel sångares visslande.

Vad värre är: chansen försvinner till och med för de som annars borde få uppleva detta. Flyttfåglarna minskar i antal, till följd av klimatförändringar, ändrat markbruk, insektsgifter och invasiva arter. Snart kanske det inte finns några gökar kvar att spå ens framtid, inga svalor att agera barometrar, inga näktergalar att förvandla kvällen till något ur sång och saga.

Tid alltså att uppleva innan det är för sent. Jo, nog kommer fåglarna överleva, men mer marginaliserade, mer svårupptäckta. Bäst att söka dem nu, innan de pressas än hårdare. McCarty gör detta i sällskap med olika experter, han tar sig till de oaser som finns kvar där man fortfarande kan se grå flugsnappare, eller de flesta arterna i det brittiska beståndet av sångare, eller turturduvor. Han försöker beskriva det så vackert han bara kan (han är britt, så det blir lite väl mycket patos även när han försöker trycka det tillbaka). Det lyckas inte alltid helt väl, men känslan av glädje och spänning inför fåglarna framgår tydligt.

Farväl till göken läser man om man är intresserad av fåglar, av miljöförändring, eller bara det brittiska landskapet. Det är ingen lysande bok, men budskapet är angeläget.

Read Full Post »

Med tanke på all den mystik som står kring det fjärran Indien, ett land med tigrar, maharadjor, tempelapor, stora moguls aftonfinkel, änkebränningar, engelsmän, Ganges, elefanter, sikher, Taj Mahal, järnvägar, och människor, människor av alla de sorter, så är det förvånande hur torr Sören Wibeck lyckats få Indiens historia. Det borde inte vara möjligt att få mogulhärskare att framstå som ointressanta, eller sepoyupproret, eller Ashoka, älskad av gudarna (en titel som framstår som lätt underlig för en buddhistisk kejsare), men Wibeck blåser inte mycket liv i dem.

Förvisso finns det delar av boken med lite rörelse i: Wibeck intervjuar flera framstående historiker av idag, och dessa partier är läsvärda, och har till och med detaljer och utvikningar: sådant kan vara frustrerande frånvarande från andra delar av texten, så att historien till och med reduceras bortom enkla fakta och löses upp i totala vagheter.

Andra gånger tar han med rent otroliga argument. I dagens Indien har hindunationalism gjort att det inte är helt enkelt att tala om arierna som ett inträngande härskarfolk (och det vore egentligen väl att slippa sådan rasistiskt färgad historia, om inte samma hindunationalism lett till ungefär lika stark färgning, om än i annat mönster), men även om inte har något emot bortgallringen av invasion med häst och svärd så framstår det som otroligt okunnigt att påstå att sanskrits likheter med latin och grekiska skall härstamma från handel med medelhavsvärlden under tredje och andra årtusendet före Kristus, eller än värre, under första årtusendet efter Kristus, vilket Wibeck framför.

Nå, andra delar av boken är inte fullt så okunnigt skrivna,vad jag kan bedöma. Men det är tyvärr inte en bok som väcker vidare intresse för sitt ämne.

Read Full Post »