Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Facklitteratur’ Category

I och med Rolf Gustavssons biografi över Ingvar Carlsson når serien Sveriges statsministrar under 100 år fram till mitt levande minne; jag har i alla fall vaga hågkomster av inträdet i EU och Carlssons avgång, båda enligt Gustavsson högt klargörande händelser när man skall summera gärningen.

Avgången först: det är inte vanligt att som några och sextio, med ett bra val i ryggen, stor popularitet och vad det verkar en väg framåt efter svåra år utstakad, gå i pension. Många andra politiker skulle snarare ha suttit vidare till de tvingades avgå, eller åtminstone söka sig till nya utmaningar eller gå in i föreläsningssvängen. Icke Carlsson, som tycks leva i huvudsak som privatman. Han tycks också i likhet med flera socialdemokratiska företrädare ha behållit en måttlig syn på sig själv och tingen.

Vad gäller EU handlar det uppenbarligen mer om sakpolitik, och Carlssons aktiva insats som politiker. Han var uppenbarligen det självklara valet att efterträda Palme (ingen tydlig kronprins hade kunnat fostrats, så istället fick styresmannens vapenbroder träda in), även om hans egen vilja till detta var liten. I början tycks han också ha varit inställd på förvaltning, men fick ofta inrikta sig på att lösa kriser som de som orsakades av Bofors och Ebbe Carlsson. Runt 1990 blev det dock allt tydligare att förvaltning och förhoppningar om återgång till fornstora dagar inte längre räckte till, varpå Ingvar Carlsson tog sig an vad som verkligen skulle bli hans bestående verk: att förlösa socialdemokratin ur den egna självbilden, och lägga om kursen så att det gick att hitta nya lösningar i ett förändrat politiskt landskap.

Därmed EU, som tidigare hade varit otänkbart, dels på grund av neutraliteten, dels då Sverige menade reda sig själv bäst i ensamt majestät. Därmed ekonomisk uppgörelse, med band på LO:s krav, politik som syftade till att få ekonomin i balans och allmän liberalisering. Därmed också samarbete med borgerligheten, inklusive den på det personliga planet helt inkompatible Carl Bildt, låt vara med Bengt Westerberg som medlare.

Enligt Gustavssons tes, även om han inte framför det så, kan Carlsson därför i viss mån jämföras med den statsminister som lyfte upp honom till de höga taburetterna, ty Erlander var också han en nödlösning som visade sig bli mer lyckad än väntat.

Annonser

Read Full Post »

Biskop Hans Brask i Linköping var en av senmedeltidens främsta potentater i Sverige; han är också en av de få som fastnat i det bredare historiemedvetandet, kanske främst tack vare den berättelse om en lapp dold i sigillet på beslutet om att avsätta ärkebiskop Gustav Trolle som Olaus Petri meddelat eftervärlden. Brask var dock även på andra sätt en dynamisk person, skicklig administratör och ett tag påvekyrkans främste försvarare inför Gustav Vasa, vilket ledde till att han tvingades fly landet. I senare tider har han även uppmärksammats för olika detaljer i den ekonomibok han lät kompilera under sin tid i Linköping, kanske allra främst för den måltidsordning som där finns; detta är det närmsta vi kan komma fulla menyer från svensk medeltid (ehuru precis innan den formella gränsen).

Det är alltså inte konstigt att det i samband med 500-årsdagen av hans biskopsvigning 1513 påbörjades arbeten inom medeltida måltidsforskning, bland annat översättningar av de delar av ekonomiboken som kan kopplas till kosthåll: förutom nämnda menyer också ett kalendarium över årets arbetsuppgifter samt en förteckning över vilket arbete de olika arbetarna som var kopplade till biskopens ägor hade att utföra. Dessa arbeten utmynnade bland annat i Biskop Brasks måltider, under redaktion av Magnus Gröntoft m.fl.

Denna bok återger inte bara nämnda översättningar, utan även en samling uppsatser inom skilda ämnen, från specialiserade som rekonstruktion över vilka skrivare som varit inblandade i ekonomiboken, till mer tillgängliga som en redogörelse för fiskkonsumtion under medeltiden (här kan noteras att den svenska julmatens äldsta kvarstående inslag, till stor del oförändrat genom århundradena, faktiskt är lutfisken). Däremellan finns texter som jämför biskopens kosthåll med den vid Vadstena kloster, liksom de överlämningsmåltider som tycks ha hållits när de aktiva rådmännen byttes ut i Stockholm, redogörelser för varför treskiftet slog eller inte slog igenom i olika landsändar, måltidens koppling till teologin, arkeologiska undersökningar av det gamla biskopspalatset (idag säte för landshövdingen i Östergötlands län), en genomgång av tekniken som användes i biskopens kvarn och såg (inklusive en viktig pusselbit för tidsbestämningen av införandet av vevaxeldrivna sågverk), teknik för ostframställning, samt en hel del annat.

Allt är väl inte riktat till den läsande allmänheten, men mycket kräver inte något särdeles intresse (och gör det de så är texterna så korta att man ändå snart är klara med dem). Måltidshistoria är dessutom närmast per definition intresseväckande, eftersom det rör ett område alla har personlig erfarenhet av och känslor kopplade till. Boken verkar dock förutsätta viss bildning om tidens politiska historia, men inte mer än att tio minuter med ett gott uppslagsverk bör vara tillräckligt. Lite värre är att den inledande översättningen av ekonomiboken ibland är knapphändig med förklarande noter; den svartsoppeliknande förtäring som då och då dyker upp under beteckningen »lummer« skulle behöva förklaras tidigare så att man inte tvingas vända sig till SAOB för att slippa undra om biskopen verkligen satt och knaprade städsegröna sporväxter.

Det finns mycket lärdom i detta verk, förmedlat med kunnighet och skrivförmåga, i vissa fall till och med god sådan. Vissa tendenser finns att enbart låta Brask agera affischnamn, men de flesta texter anknyter på ett fullt rimligt sätt till de texter de är menade som utvidgade kommentarer till. Är man intresserad av senmedeltida svensk kultur är detta ett fynd.

 

Read Full Post »

Jag visste inte riktigt vad jag väntade mig när jag öppnade Mats Bergstrands kortbiografi över Ola Ullsten, men inte var det vad jag fick: det är inte direkt så att man förknippar folkpartister, speciellt inte folkpartister från förra seklet, med infernalisk maktpolitik och ett dolkstötande som Machiavelli skulle nicka uppskattande åt. Eller, annorlunda uttryckt: jag vill aldrig någonsin spela Diplomacy med Ola Ullsten.

Han var tidigare lite av en vit fläck i statsministerraden: de socialdemokratiska kan man inte gärna undvika att ha en viss uppfattning om även om man inte har egna minnen av dem, ej heller Thorbjörn Fälldin. Men Ola Ullsten, folkpartistisk statsminister i ett år och den som lett en regering med mindre parlamentariskt underlag än någon annan? Han verkar närmast glömd.

Kanske med rätta: det främsta han i slutändan åstadkom med sitt manövrerande för att utesluta moderaterna ur den regering som var tvungen att bildas sedan regeringen Fälldin I spruckit när de övriga partierna lurat Centerpartiet var att förgifta relationerna till de övriga borgerliga. Meningen var istället att närma sig socialdemokraterna och bryta upp blockpolitiken, med en hållbar uppgörelse i kärnkraftsfrågan som ett steg på vägen.  Sedan kom Harrisburg, liksom en allmän försvagning av partiet när de två försmådda borgerliga partierna gjorde sitt bästa för att förnedra regeringen i sakpolitiken. Ola Ullsten blev därför aldrig någon stark statsminister, och kunde inte utnyttja den möjlighet han borde haft att verka som vågmästare på liknande sätt som tidigare liberaler på posten.

Efter nästa val blev det alltså att retirera till arvfursten palats, där han inte gjorde sig populär. I det därpå följande valet, där socialdemokraterna återtog makten, blev han närmast ett sänke. En sista plan fanns dock från hans sida: han red ut ett försök från partiet att direkt avsätta honom, för att sedan själv kunna avgå och utse sin efterträdare: Bengt Westerberg, en man som inte delade alla Ullstens visioner men som av honom i alla fall bedömdes som politiskt och ekonomiskt kompetent nog att leda partiet.

Som resultatpolitiker var alltså Ullsten i stort sett ett misslyckande, förvisso till dels beroende på otur, men också på grund av eget agerande. Som politisk intrigör var han dock livsfarlig.

 

Read Full Post »

Av de biograferade i Sveriges statministrar genom 100 år var Thorbjörn Fälldin den förste som stått till förfogande för sin biograf, Olle Svenning, vilket ibland märks genom kommentarer om hur Fälldin i efterhand såg på gamla motståndare (bland annat Palme, som han aldrig kunde få personlig kontakt med).

Mer unikt dock är att han troligen är den siste statsministern som kommit från vad som får sägas vara en enklare bakgrund: han är i alla fall säkerligen den siste som fått läsa in de sista åren av grundskolan via korrespondens på grund av att han var tvungen att hjälpa till i hemmet. Han började sin karriär på lokalplanet, hamnade i riksdagen lite på slump, uppskattades direkt, och blev till slut centerpartiets partiledare, vid en tid när partiet var socialdemokraternas främsta utmanare: ett parti för en då mer folkrik landsbygd, för folk som flyttat därifrån, liksom för den begynnande gröna vågen. När partiet därefter lyssnade på Hannes Alfvéns varningar om kärnkraften blev det också det klart främsta alternativet mot den generella utvecklingen mot centralisering, storskalighet och socialdemokratisk hegemoni, speciellt om man inte ogillade social utjämning.

Till slut ledde motståndet mot kärnkraft till taburetterna: borgerligheten lyckades ena sig och för första gången på 44 år ta makten. Efter att i valrörelsen ha lovat inte kompromissa i kärnkraftsfrågan tvingades dock centern till reträtt på reträtt, och även om de lyckades hålla mot nybyggnationen så blev det inte en avveckling till 1985 som var tanken. Vad värre var: samlingsregeringarna Fälldin ledde föll sönder. Den ekonomiska politiken blev också en lång golgatavandring, när de strukturella problemen blev allt tydligare. Mer lyckad blev dock lagstiftning och annan politik: Sveriges första kvinnliga utrikesminister, jämställdhetsreformer, allmän decentralisering, genomslag för miljöpolitik och dessutom i alla fall viss ny trovärdighet för borgerlig regeringsförmåga. Utrikespolitiken fortsatte ungefär som förut, och när U 137 strandade så visade sig Fälldin ha såväl kyla som styrka att sätta mot Sovjet.

Skall man bedöma politiker efter vad de uträttat blir Fälldins eftermäle blandat: han misslyckades i stort sett i den fråga han själv såg som viktigast, den ekonomiska politiken var inget att glädjas över i efterhand, och hans parti förlorade ställningen som främsta utmanare till makten; men samtidigt genomfördes också reformer man än i dag kan glädjas över.

Read Full Post »

Kent Anderssons Krigarna från Valsgärde var inte helt vad jag förväntade mig: jag hade trott att det skulle vara en mer allmän genomgång av vendeltidens krigarkast utifrån de ovanligt rika gravarna i Valsgärde vid Fyrisån, där en person i varje generation gravsattes obränd i ett skepp, medan övriga personer normalt brändes. Jag hade inte väntat mig att det skulle vara en detaljerad genomgång grav för grav av de olika föremål som återfanns där i utgrävningarna kring mitten av nittonhundratalet.

Det är inte en dålig bok för det: den är fylld av bra foton, och innehållet är intressant och vackert nog att hålla intresset, men även med det begränsande ämnet så är det inte mycket teori och utblick (till exempel nämns den intressanta parallellgraven i engelska Sutton Hoo endast en gång).  Även inom de avgränsningar som finns satta finns det några små plumpar: det finns ingen tydlig hänvisning från text till de bilder där de beskrivna föremålen finns med, vissa föremål avbildas mer än en gång medan andra inte visas alls, och på en sida finns foton av detaljer av ett svärd som avbildas på sidan intill, men de är så små att huvudfotot faktiskt visar sakerna i större skala.

Med allt detta sagt: för den som intresserar sig för vacker fornnordisk design, av svärd, sköldar, hjälmar och huvudlag för hästar, eller bara exakt vad man fann i gravarna i Valsgärde, så är det en fin bok. För den som vill ha en mer övergripande bild över samhället under perioden är den dock inte speciellt givande.

Read Full Post »

Det är kanske inte helt rättvist att sammanfatta den vördnadsvärde Bedes History of the English church and people som en bok som till stor del handlar om vilka dagar man skall fira påsk på, men när karln valt att lägga in ett långt brev om detta på de allra sista sidorna kan man nästan inte låta bli. I huvudsak handlar boken om kristnandet av de anglosaxiska folken, vilket gjordes av utsända från Irland och Rom, medan britannerna tycks ha hållit sig mer på sin egen kant. Irländare och brittanner firade ävenledes påsk på andra datum än resten av Europa, och även om detta inte riktigt ansågs som kätterskt var det i alla fall suspekt, vilket föranledda sagda brev.

Grovt sett skildrar boken tre faser: Brittanniens fornhistoria, då det erövrades och försvarades av Rom innan de germanska erövrarna kom, missionsfasen, då dessa germaner långsamt kristnades, samt kristendomens konsolidering och enande, då de motsträviga irländarna fås att ta sitt förnuft till fånga. Har man inte ett speciellt intresse för kristen organisering, grundande av kloster och stift, så är de två första delarna klart mest livliga (även om det aldrig blir riktigt tråkigt förrän det ovan nämnda brevet): det är strider mellan diverse olika folk och kungar, heliga män som gör mirakel, fromma kungar och hedniska reaktioner, och i alla fall i min översättning berättat nöjaktigt medryckande.

Miraklen är ofta tämligen rättframma saker: någon helas från sjukdom, stormar stillas, ting skonas från eld eller en död förutses. Mest intressant är kanske Caedmon, en djurskötare som fick en drömsyn och sedan kunde dikta vacker vers om bibliska ämnen. Ett litet stycke av hans poesi citeras, vilket är allt som finns kvar av den förste kände engelske poetens alster.

Bede räknas som den engelska historiens fader, och även om hans verk inte alltid är det mest spännande man kan läsa är det likväl inget att fnysa åt.

Read Full Post »

Klas Eklund är den förste av författarna till biografier över Sveriges statsministrar under 100 år som själv stått den biograferade någorlunda nära, som rådgivare och talskrivare åt Olof Palme under 80-talet. Detta har lett till att vissa personliga hågkomster tagits med, men inte så det skämmer eller blir påträngande.

Palme skildras i stort som en politiker med otur, på flera sätt lysande men inte alltid i takt med omgivningen. Han började som Erlanders högra hand, och fick ta över det socialdemokratiska partiet när det i alla fall formellt var som allra mest överlägset, med egen majoritet i riksdagen och efter en lång period med exceptionella reformer. Hans problem var därför två: dels hybris, dels ett sjuttiotal med andra ekonomiska mönster där de gamla lärosatserna egentligen upphört att fungera. Dessa två, tillsammans med att de borgerliga lyckades hålla sams någorlunda och lät den sävlige Fälldin vinna den moraliska segern i tv-debatterna, ledde till sjuttiotalets valförluster, och senare under åttiotalet en socialdemokratisk politik som försökte hålla tillbaka facket och bättra lönsamheten i företagen.

Palme misskötte frågan om löntagarfonderna, hans ekonomiska politik visade sig i efterhand misslyckad, hans skapelse LAS var ett grundskott mot den svenska modellen och hade oväntade efterverkningar. Samtidigt gjorde hans reformer för jämställdhet stor skillnad, hans utrikespolitiska intresse gjorde att Sverige kom bort från det provinsiella, hans reformer av skolväsendet står sig än idag, och även om den svenska starka staten med höga skatter närmat sig resten av världen ligger dess grund fortfarande där. Även om allt inte blev som han ville eller målade upp i sina briljanta tal, och även om hans eftermäle inte är lika entydigt som för de tidigare socialdemokratiska statsministrarna så fick Palmes insatser långtgående konsekvenser som vi fortfarande känner av.

Read Full Post »

Older Posts »