Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Facklitteratur’ Category

Jag läser normalt aldrig böcker där omslaget proklamerar att den eller författaren fått mottaga ett visst pris; men för Svetlana Aleksivjevitj fick jag göra ett undantag: Bön för Tjernobyl kunde jag inte gärna kunna komma undan att läsa med intellektuell anständighet i behåll.

Det var nära att jag lade ifrån mig den; förordet innehåller diverse överdrivna eller felaktiga uppgifter (som en jämförelse mellan Tjernobyl och Fukushima, eller uppgifter om omkomna efter Tjernobyl som är en storleksordning större än vad Greenpeace räknat fram, och två större än vad FN uppgett), men det var väl att jag inte gjorde det: huvuddelen av boken utgörs av historier berättade av diverse enskilda drabbade: unga hustrur som förlorat en make, saneringsarbetare, de som evakuerats, barn som fått lämna sitt hem, myndighetspersoner, en fysiker som försökte få myndigheterna att gå ut med enkla råd för att minska riskerna dagarna efter olyckan.

De verkar få berätta ostört av Aleksijevitj; deras ordflöde verkar nästan aldrig avbrytas av frågor, och de får berätta om hur de återvänt, hur de ätit den bestrålade maten, hur de arbetat utan skydd, hur ingen varnat, hur diverse varor förts ut från det bestrålade området och sålts, hur de kämpat för någon älskad som till slut dött i strålsjuka eller cancer.

Det är inte bara en bok som Tjernobyl: det är lika mycket en fördömelse över det sovjetiska systemet, som gjorde att ingen vågade varna för farorna, som gjorde att inget ansvar kunde utkrävas, som gjorde att hela processen präglades av korruption, som kallade in »frivilliga« och lät ingenjörer arbeta med spadar för att sanera. Mer tvetydigt är väl den attityd som fick vissa att gå med på detta, som kämpade på trots en viss uppfattning om farorna, som utförde nödvändigt arbete som sett till att katastrofen inte blivit än värre – och som tack ofta blev utstötta.

Arbetet vaa ofta ineffektivt: jord begravdes under jord, ett område sanerades en dag och var lika kontaminerat nästa, ett område kunde friklassas för några flaskor hembränt. Slumpmässigheten och godtycket är påfallande.

Kommer detta övertyga den som tror på kärnkraften? Nej: det finns för mycket som skiljer sig mellan Sovjet och väst, inte bara rent tekniskt utan också hur man skulle reagera som går att ta som ursäkter. Den korruption, den cynism som ibland skymtar fram i order från högre ort, den ovilja mot att vara den som inte uppfyller planerade kvoter eller skriker varg är i alla fall inte lika utvecklad. Än. Klart är i varje fall att kärnkraft behöver ordentlig översyn, granskning och ett omgivande samhälle där människor går före planer eller pengar.

Read Full Post »

Ammon Sheas Bad English är en frontalattack på allehanda språkpoliser som irriterar sig på diverse språkliga fenomen − vanligen ord de menar inte kan ha en viss betydelse eller »inte finns«, exempelvis »literally« som allmänt förstärkningsord, uppdelning av infinitiv, eller komparativformen av »stupid« (kuriöst nog dock inte superlativet).

De argument som dessa språket och den allmänna ordningens bevarare anför kläs av, och ofta visar de sig inte bara vara ologiska utan dessutom fel i sak: man kan tycka att det borde räcka med att påpeka att bara för att ett ord betydde en sak när det först användes så betyder det inte detsamma idag, men är man det minsta maliciös (och det är Shea), så blir det naturligtvis extra trevligt när man samtidigt kan påpeka att när »disinterested« och »uninterested« första gången användes så hade de utbytta betydelser mot vad de normalt anges ha idag av mer pedantiskt lagda personer.

Nu håller jag faktiskt ibland med språkpoliserna ibland (i den mån jag nu har en talan i frågor som rör andra språk än modersmålet), i alla fall så långt som att jag i vissa fall försöker använda språket på de sätt de föreskriver (men om jag nu någon gång använt »bokstavligen« som förstärkning hoppas jag att jag må förlåtas), inte i fråga om de tämligen drastiska åtgärder de ofta förespråkar.  Shea tycks nästan anse att även argumentet »skriver du sådär kommer språkpoliser att se ned på dig« är tveksamt (vilket det i och för sig draget till sin spets är), och blir väl kanske lite väl glad i förändringar.

Andra skavanker är att i alla fall stycket om Shakespeares språk inte riktigt tycks höra hemma i just den här boken: även om missuppfattningar om hur extremt språkligt innovativ han var äro legio så är det väl snarast Shea som är den som irriterar sig på dem. Han skulle istället gärna fått lägga mer tid på att göra upp med det etymologiska felslutet, men annars är det inget som egentligen saknas. Bad English är en någorlunda trevligt bok att stoppa i händerna på liberalt språkintresserade. Ger man den till en hårdför språkpolis får man hoppas att det är typen som gillar mothugg, för annars vet man inte hur det kommer sluta.

 

Read Full Post »

En enda gång har liberaler och socialdemokrater satt sig i gemensam regering (förutom under krigsåren), under Nils Edéns egid år 1917-1920. Med tanke på hur framgångsrikt detta utföll är det underligt att det inte upprepades: rösträttsfrågan fick äntligen sin lösning, reformer på flera andra områden infördes (bland annat åttatimmarsdagen), regeringen lyckades hålla samman väl, och majoriteten i riksdagen var stabil. Till slut föll regeringen på en reform av – kommunalskatten.

Edén framstår i Gunnar Wetterbergs behandling som en politikertyp som idag är närmast otänkbar: professor i Uppsala, med endast svagt intresse för partipolitik, på många sätt i opposition mot strömningar inom sitt eget parti (han var mer försvarsvänlig och mindre benägen till alkoholförbud än viktiga falanger), oflexibel som partiledare men skicklig i att jämka viljor och kompromissa i regeringsarbetet: Lysande som statsminister, misslyckad som ledare för sitt parti – det var under hans ordförandeskap som liberalerna splittrades i två, och ingen av de nya partierna var intresserad av att behålla honom i ledande position.

Trots att det alltså var under hans styre som rösträtten slutligen utvidgades till att bli nästintill allmän (ett par små krav kvarstod), efter att högern skrämts till medgörlighet i svallvågorna under slutet av första världskriget är han också aningen bortglömd: Edén var lysande talare och politisk analytiker, men han var ingen personlighet, och hans eget parti har knappast velat framhålla honom på det sätt man kunnat med Staaf. Skall politiker dock dömas främst efter resultat kan Edéns omdöme dock knappast bli annat än det högsta.

Read Full Post »

I dessa dagar av religiös förföljelse kan det kanske vara värt att återvända till tidigare sådana. Parallellerna mellan rasister som försöker dölja sin ideologi som kritik av religion eller kultur och romerska kejsare som försöker stärka sitt välde genom att förmå alla undersåtar att offra till gudarna bara för att förundras när vissa av dem vägrar är kanske få, men likväl kan påminnelsen om att förföljelse från utomstående kan stärka banden vara något att ha i åtanke; påståenden om de andras väsensskildhet tenderar att bli självuppfyllande.

Säkert är i alla fall att när Eusebios slöt sin Kyrkohistoria (av mig läst i Williamsons engelska översättning, The history of the Church) så hade den kristna kyrkan till slut kommit genom århundraden av att ömsom förföljts, ömsom tolererats av de romerska makthavarna: Eusebios var en medhjälpare till och stor beundrare av kejsar Konstantin den store, efter vilkens omvändelse de kristna var de som var dominerande.

Eusebios själv var ingen stor teolog: han lutade mot arianismen, och hans teologi gjorde att han kunde stödja en statskyrka stödd på kejsaren. Han har därför aldrig setts som någon framstående kyrkolärare. Däremot var han utomordentligt lärd och intellektuell, och hans kyrkohistoria sågs som den definitiva framställningen av de första 280 årens kristna historia – senare kyrkohistoriker skrev alla fortsättningar av hans verk, inte ersättningar. Hans metod med långa utdrag ur andras verk har bevarat prov från flera andra författare till eftervärlden.

Själva innehållet är dock måttligt upphetsande: det är i mångt och mycket en förteckning över romerska kejsare, biskopar i Rom, Alexandria, Jerusalem och Antiokia, kristna martyrer och trosvittnen, samt heretiker. Vissa kyrkomän får en närmare behandling, särskilt Origenes. Eusebios intresserar sig föga för andra händelser än martyrium: han skriver om människor, och ibland böcker. Stilen är heller inte speciellt upphetsande: detta är ett verk för den som vill veta något om de tidiga kristna, inte läsa en spännande historia, ej heller en historia om hur den kristna idéläran utvecklade sig (även om man får en del idéer om hur Eusebios såg på t.ex. djävulen eller onda andar).

Read Full Post »

Carl Swartz regering betingades av tre saker: att Hammarsköld till slut blivit omöjlig som statsminister, behovet av fortsatt borgfred, samt den fortsatta motviljan mot vänstern. I det läget, vad göra? En moderat högerman, känd för sin förmåga att söka samförstånd, som kunde regera åtminstone fram till valet 1917 och hantera krisen – förutom det prekära världsläget började nu livsmedelsförsörjningen bli ett verkligt problem – visade sig vara ett gott val, särskilt på sikt.

Som Eva Helen Ulvros skildrar honom bestod Swartz förtjänst främst i ett mod att behålla lugnet och lita på Branting; när oroligheter uppstod på och efter första maj valdes en icke-konfrontativ väg som ändå ledde till att de som förgrep sig på matbutiker lagfördes och ordningen uppehölls. När i efterföljden av detta rösträttsfrågan aktualiserades kontaktade han återigen Branting och kunde behålla någorlunda kontroll genom att hänvisa till att hans regering syftade till att styra landet fram till valet och sedan fick resultatet i det bestämma: en slags bekännelse till parlamentarismen som sågs som en vänsterseger.

Ulvros skildring fokuserar i huvudsak på tiden som statsminister, och ger mycket utrymme till olika primärkällor, främst personer i Swartz umgänge, vilket gör att personen ofta hamnar i skymundan, och den allmänna politiska utvecklingen istället skildras. En märklighet som dock gås förbi med underlig brist på anmärkning är dock Swartz tidigare tid som finansminister, då han, ur familj som blivit rik på tobaksfabriker i Norrköping, lade straffskatt på tobak och alkoholvaror (och dessutom, som högerman, införde progressiva skatteskalor).

En märklig man, denne Swartz, som man gärna fått se lite mer av.

Read Full Post »

Drottning Filippa tycks ha varit en av de mer kompetenta kungligheter som vi haft i Norden: hon lyckades hålla Sverige lugnt även när maken Erik begärde pengar och manskap för krigen i Slesvig, hon lyckades styra Kalmarunionen på egen hand under de två år han var på resa till Jerusalem och genomförde då en myntreform som tycks ha varit uppskattad av alla, och hon fick ett genomgående gott eftermäle såväl i Sverige som Danmark.

En biografi som Marie-Louise Flembergs Filippa tycks därför väl förtjänt: denna föga kända drottning, dotter till den engelske kungen Henrik IV och syster till Henrik V, en kvinna som personligen tycks ha ansvarat för Köpenhamns försvar från en hanseatisk flotta, borde verkligen ha en genomarbetad biografi på svenska. Tyvärr, tyvärr, är detta inte möjligt: Flemberg tycks ha grävt i alla tänkbara vaga kopplingar till Filippa, ändå framträder hon inte riktigt profilerat. Att hon uppfyllde drottningrollen med glans är knappast möjligt att ifrågasätta, men människan Filippa verkar inte gå att få syn på, mer än möjligen i att hon var förtjust i hästar och var mycket välvilligt inställd till Vadstena kloster.

Detta gör att boken tyvärr ofta förlorar fokus och blir trögläst: det dröjer en god stund innan huvudpersonen blir mer än ett flickebarn som kan giftas bort för att stärka prestigen för sin far som nyligen erövrat sin tron från Rikard II, och ibland verkar boken snarare handla om Vadstena kloster eller diverse persedlar än en människa. Att Flemberg ofta framlägger äldre författares påståenden om Filippa utan att presentera författarna med mer än efternamn, och presenterar egna idéer med »jag tycker mig ana« gör dessutom att intrycket lätt blir en författare som inte riktigt vågar stå för något.

Det går naturligtvis inte att göra mycket åt bristen på källor, men om författaren skurit mer i det mer perifera materialet och tydligare stått för en åsikt i olika frågor (om så bara i polemik eller samförstånd med äldre skribenter så fort de refereras) så hade detta kunnat vara en betydligt bättre bok än det tyvärr är. En så bra bok som Filippa förtjänat går nog tyvärr inte att få till i sinnevärlden, men man borde kunna åstadkomma mer än det här.

Read Full Post »

Det är inget fel på ambitionen i Fredrik Charpentier Ljungqvists Den långa medeltiden: skildra historien i Norden från ca år 500 till medeltidens slut på knappa 300 sidor. Självklart blir det inte en speciellt ingående studie, många aspekter går förlorade och vad som finns kvar får inte alltid utrymme för mer än en kort introduktion, vilket späs på av en viss tendens till upprepningar.

Huvudtesen är likväl att länderna i Norden i mångt och mycket liknade varandra i socialt och kulturellt avseende, även om de politiskt hade separata utvecklingslinjer. Detta får väl i viss mån sägas vara en förutsättning för denna typ av bok, och därför inte särskilt förvånande. Författaren är arkeolog med inriktning på bland annat klimatförändringar, och detta speglas i att dessa får relativt mycket utrymme, med närmare betraktelser av såväl den temperaturnedgång som inledde perioden som den lilla istidens inverkan mot dess slut. I övrigt är det en tämligen rättfram historia, som inte bjuder på riktiga överraskningar eller direkta grodor (en sak har jag funnit som varit felaktig: Dal ingick under medeltiden i Västergötlands lagsaga).

Denna oförmåga att överraska är till viss del en direkt följd av huvudtesen: om ländernas utveckling var likartad, så följer att den som redan är bekant med ett av dem är i mindre behov av introduktion till de andra. Eftersom boken dessutom är så kort finns inte heller utrymme att gå in på detaljer om enskilda områden, vilket också sänker möjligheterna för nyheter. Den långa medeltiden är troligen en utmärkt introduktion för den som endast kan mycket lite om nordisk medeltida historia, men för den som redan känner sig påläst är den snarast en repetitionsövning.

 

Read Full Post »

Older Posts »