Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Facklitteratur’ Category

Carl Gustaf Ekman kan ses som höjd- och slutpunkt för den politiska logik som rådde precis innan och efter demokratins genombrott: han var frisinnad (icke liberal), försökte hålla undan åt både höger och vänster, behärskade vågmästarpolitiken som ingen annan, försökte få igenom men  misslyckades med vad han egentligen gått in i politiken för: rusdrycksförbudet. Han föll till slut på en tämligen onödig lögn om partistöd från Ivar Kreuger, och efter honom gjorde kohandeln att en stabil majoritet till slut skapades.

Han retade slag på arbetarna genom att propsa på en statlig neutralitet på arbetsmarknaden, men möjliggjorde samtidigt strejkbryteri. Det var under hans tid som statsminister som skotten i Ådalen avlossades. Han inrättade Arbetsdomstolen. Bland det sista han fick igenom var att tillsammans med högern inrätta en korporativistisk jordbrukspolitik som begränsade den fria marknaden indirekt.

Han var den förste kroppsarbetaren som blev statsminister, han misstroddes av de flesta men lyckades genom vågmästeriet få igenom mer än andra ur hans generation. Han var där när liberalerna splittrades i två partier, och lyckades få ett parti baserat på landsbygdens frikyrkliga att ta regeringsmakten två gånger.  En märklig man.

Read Full Post »

Om Rickard Sandlers tid som statsminister idag koms ihåg är det troligen främst för försvarsbeslutet 1925, efter vilket, för att tala med Segerstedt, Smålands ryttare redo bort och lämnade ministären mysande i solljuset. Tio år senare kom detta beslut att framstå som förhastat, och efter ytterligare fem år som en monumental dumhet. Sandler verkar ha insett det själv, och på omvägar verkat för att skapa ett svensk-finländskt försvarsförbund – vilket även det visade sig vara en felbedömning.

Annars var Sandler den klart mest begåvade politikern i sin generation: förutom hans politiska förstånd, hans retoriska förmåga, hans integritet och hans analytiska kapacitet, som alla gjorde honom respekterad, så var han också matematiskt och musikaliskt begåvad, en stor talang som lärare (hans far var folkskollärare, liksom han själv ett tag, och han var den som grundade ABF), översättare av Kapitalet, och efter att hans Ålandspolitik gjort honom omöjlig som minister, utredare betrodd bland annat med att överse grundlagarna.

Statsminister blev han oväntat, närmast som adoptionskejsare: Branting var svårt sjuk, liksom Fredrik Vilhelm Thorsson, den ende från samma generation socialdemokrater med i närheten av Brantings status. Thorsson fick då med sig regeringen på att acceptera vem han än utsåg som efterträdare till Branting, och gick till kungen och föreslog Sandler – knappast okontroversiellt, såväl formellt som i sak, då Sandler började sin bana längst till vänster i socialdemokratin.

Hans regering föll till slut på Stripa-konflikten, en strejk vid en enskild gruva, egentligen en struntsak som dock de frisinnade under Ekman använde för att tillsammans med högern fälla regeringen. Nästa gång det blev aktuellt med socialdemokratisk regering var Hansson oomstridd socialdemokratisk ledare, och Sandler fick bli utrikesminister, en post han till en början visade oväntad talang för, men där det uppbyggda förtroendet slösades bort på frågan om att Åland skulle försvaras gemensamt av Finland och Sverige.

Sandlers formade kanske inte positivt socialdemokratins inriktning mer än skapandet av ABF, men vid viktiga tillfällen satte han stopp för utopiska strävanden efter socialisering. Hans generation var den som inledde byggandet av den socialdemokratiska staten, och även om hans bidrag i slutändan kanske inte uppmärksammats likt andras var det viktigt nog. På hans gravsten står endast ett epitet, men det är ett vackert – »folkbildare«.

Read Full Post »

Även om jag helst skulle slippa tala om hur förlegad synen på medeltiden som en statisk period utan vetenskapliga eller tekniska framsteg är så utgör det själva förutsättningen för Chiara Frugonis Inventions of the middle ages: ingen skulle skriva något liknande om upplysningstiden. Likväl gjordes en hel del ordentlig auppfinningar: boktryckarkonsten, kompassen, väderkvarnen, mekaniska ur och fönsterglas är några av de mer framträdande.

Frudoni är humanist; hon beklagar sig vid ett tillfälle över att hon därför inte noggrannare kan gå in på Fibonaccis betydelse som matematiker. Hon är också italienska, vilket gör att mycket fokus ligger på italienska källor, och ibland på förklaringar av italienska talesätt. Detta är dock inte störande, snarast pikant för den som inte är så hemmastadd i den italienska akademiska traditionen.

Förutom textkällor använder hon sig i hög grad av bildkällor; bilder på präster iförda de mirakulösa läsglasögon som uppfanns under 1200-talet, bilder på nattvarden med katter som leker under borden och visar att dessa börjar få plats i hemmen, bilder på damer med löstagbara ärmar fästa med knappar, på döden som arkebusiär, spelkort, på händer med minnesregler för toner, skepp med roder, notariesignaturer med arabiska siffror som checksumma: allt visar på nyheter som idag tas för givna. Tillsammans med ett ledigt språk och god vetenskaplig akribi gör detta boken till mycket trevlig läsning.

Read Full Post »

Ernst Trygger blev statsminister först vid hög ålder; det var tillika första gången han över huvud taget ingick i en ministär. Resultatet av den blev nog inte som någon föreställt sig. Trygger var det stora högerspöket, en lysande, bitsk talare, reaktionär nationalist och ohöljd företrädare för det råa affärsintresset, till skillnad från Lindman som han delade ledarskapet över högerpartiet med – men man måste göra honom den rättvisan att även om han motsatte sig saker som allmän rösträtt så accepterade han alltid de beslut som tagits och anpassade sig.

När han så till slut blev statsminister inriktade sig han på att till slut avföra försvarfrågan från dagordningen. Ingen blev nöjd: han gick långt för att dra ner på kostnaderna, längre än högern ville, men inte långt nog för vänstern. Inget hände i frågan. Däremot gjorde högerledaren insatser på två andra områden: han avskaffade lagen att statliga tjänster endast fick besättas med män (något han kämpat för länge: så höger han var hade han uppenbarligen uppfattningen att kvinnor var lika dugliga som män), och hans regering lade grunderna för de statliga radio- och tv-utsändningarna.

Idag är han nästan bortglömd; hans familj vårdar inte längre gravvården (det beror troligen snarast på att sonen misslyckades i sitt familjeliv). MarieLouise Samuelsson hävdar i sin biografi att Trygger troligen fräst hålls i åminne som en förkämpe för att Sveriges första kvinnliga jurist, Elsa Eschelsson, också skulle bli landets första kvinnliga professor. Ett sådant minne vore nog lite väl ljust över en man som också röstade för spöstraff och mot dödsstraffets avskaffande, som ingick i kretsen kring kungen vid borggårdstalet, och som ibland ohöljt favoriserade de intressen han hade i näringslivet.

Read Full Post »

När Oscar von Sydow tog över ledningen för den De Geerska ministären (ja, detta är korrekt formulerat: alla ministrar förutom stats- och finansministrarna förblev på sina poster) drog troligen många en lättnadens suck. von Sydow var en erkänt kompetent administratör, hade visserligen tidigare suttit i en högerregering, som kvarleva efter Hammarskjölds ministär, men var väl sedd även hos vänstern efter att under kriget varit en av de som anslutit sig till Wallenbergs engelskvänliga falang.

Hans eget försök blev väl inte helt lyckat: regeringen misslyckades med ett par motioner, men inte så farligt att den var tvungen att avgå. Den inhöstade också i alla fall en vacker seger: det var under dess egid som dödsstraffet i fredstid avskaffades. Betyget efteråt var likväl gott, då medlemmarna sågs som kompetenta män som skött uppdraget tillfredsställande. Att den dessutom misslyckades med en del intentioner var dessutom nyttigt för parlamentarismen, ty nu kunde inte högern längre inbilla sig att det var möjligt med opolitiska ministärer som stod över käbblet i riksdagen.

Annars var von Sydow precis som väntat en kompetent ämbetsman på hög nivå: hans egentliga uppdrag var snarast posten som landshövding i Göteborg, vilken han även den tycks ha besatt till allmän belåtenhet. Hans tecknare Per Svensson framhäver att han någon gång kunde framstå som en karikatyr av en sådan: lite träig men kompetent. Att bilden är svår av nyansera då efterlämnade papper eller memoarer saknas gör det inte bättre.

von Sydow sägs vara oförtjänt bortglömd. Det må vara sant, men med tanke på hur lite han tycks ha gjort själv för att bidra till minnet så kanske han ville ha det så.  Sin faktiska insats kan han ha varit nöjd med: det samförstånd han så ofta sökte gick faktiskt att uppnå, till gagn för de flesta.

Read Full Post »

Louis De Geers stora olycka tycks ha varit att han var sin fars son: fadern var Louis De Geer den äldre, mannen som avvecklade fyrståndsriksdagen och Sveriges förste statsminister. Louis De Geer den yngre tycks inte valt politiken, utan fick se den välja honom: han hade velat dra sig tillbaka och leva ut sitt liv på morföräldrarnas gamla skånska gård, där han tillbringat sina somrar som barn. Han blev dock tillfrågad om att ställa upp i riksdagsvalet, hamnade i första kammaren, och gjorde väl där en tämligen redlig, om ock inte särskilt framträdande figur. I sinom tid fick han återvända till Skåne som landshövding.

Så långt allt väl: hade det stannat där hade han blivit en figur för vilket inget större intresse kunnat vidhäftas, bortglömd av andra än specialister. Dock ville återigen politiken annorlunda: tre gånger nämndes han i spekulationer om att få fram en förment opolitisk, men vagt liberalt färgad statsminister för expeditionsministärer. De första två var efter borggårdstalet, men avrådd av vänner ställde han inte upp. Tredje gången var när första regeringen Branting spruckit, i väntan på 1921 års val då den allmänna rösträtten skulle prövas, samtidigt som landets läge var uselt: ingen ville ta ansvar för impopulära reformer ett år innan allmänt val. Genom manipulationer från socialdemokrater och högerledaren Lindman hamnade ansvaret till slut på De Geer.

Det var ett på sitt sätt lyckat val. Både högern och socialdemokraterna ville få liberalerna att framstå i dålig dager, och De Geer var då rätt man: som statsminister var han såpass kraftlös att hans misslyckande var ett faktum efter fyra månaders regering, när alla hans ministrar ställde kungen inför valet mellan dem och statsministern. Samtidigt var misslyckandet knappast spektakulärt: en förlorad omröstning om tullen på kaffe, egentligen menad att hjälpa till att bättra statens intäkter och satsas på försvaret. De Geer gjorde taktiska missbedömningar, förstod inte sin egen allmänna ställning och hur han lurats att ta en svartepetter han kunde hota andra att tvingas ta hand om.

Det är nästan inte så man förvånas när man i Johannes Åmans biografi läser att han inte ens valde övriga ministrar själv – det gjorde av den tidigare socialdemokratiske utrikesministern Palmstierna, som även dikterade De Geers politik i den då viktiga Ålandsfrågan.

De Geer var kraftlös, saknade blick för person och förstod inte att andra utnyttjade honom. Av alla Sveriges statsministrar torde han vara den allra mest allsidigt olämpade för uppdraget.

Read Full Post »

Att som i västvärlden vanligt är tillskriva den bok som där normal kallas Analekterna till Konfusius är ungefär som att tillskriva Jesus författarskapet till evangelierna. Konfucius är den självklara mittpunkten, den som oftast för ordet, eller den vars beteende kommenteras, men han kan rimligen inte själv författat mycket av texten.

Verket är indelat i tjugo böcker, vad det verkar utan någon närmare plan, även om vissa kapitel tematiskt hänger samman. Vissa av böckerna är dessutom troligen senare än andra, och har influerats av andra idéer än Konfucius egna. Vissa av böckerna fokuserar snarare på Konfusius lärjungar, av vilka några gick vidare och bildade skola. I D. C. Laus efterord till sin engelska översättning noterar han att de två som främst gjorde det inte var de klarast lysande av lärjungarna: Zengzi var visserligen moraliskt skrupulös men långt från de mest intellektuellt framstående i gruppen, medan Zixia var mer av en pedant än intresserad av grundläggande frågor.

Ur detta kan i viss mån den i västerlandet vanliga invändningen mot Konfucius lära: att den skulle ägna sig mycket åt form, etikett och att upprätthålla ordningen. Inslag av detta finns helt klart i Analekterna, men samtidigt betonar Konfucius behovet av lärdom (förvisso även det ett starkt arv, om än till slut förtorkat), medkännande och moral. Det är en filosofi för ämbetsmän, som ställer krav på noggrannhet, underdånighet och att man tillgodoser folkets behov, men har en mycket underligt härskarideal där härskaren bör vara dygdig och därigenom föregå med exempel för de rådgivare som sedan skall göra gott för folket.

Samtidigt finns det mycket i idéerna som är relevanta för samhället idag, eftersom de trots allt riktar sig till en bildad klass som förväntas delta i diskussioner med andra. Ett av citaten som verkar särskilt relevant är från bok XVII, kapitel 8: »att älska rättframhet utan bildning riskerar leda till intolerans«. Bildning var överlag något Konfucius själv uppskattade: han karakteriserar sig själv främst som någon med kapacitet och lust till att lära sig och att lära andra.

Andra idéer ter sig mer tidsbundna, i alla fall i de uttryck de tar sig: de riter som han också inskärper betydelsen av har väl nästan försvunnit, och idag styrs inte interaktioner av så hårda protokoll. Konfucius själv var dock medveten om att tiderna förändras, och det grundläggande för riterna var att visa andra respekt, vilket gör att även dessa stycken till del kan räddas.

Analekterna är en rörig samling av visdom, tidsbundna anekdoter, apokryfer, banaliteter, korrupta stycken samt levnadsråd. Det är en bok som kanske gör sig bättre i sammanfattad form än i originalform, men även som sådan är den läsvärd. Konfucius fortsätter att vara relevant.

Read Full Post »

Older Posts »