Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Facklitteratur’ Category

Andra delen av Dick Harrisons Englands historia, täckande 1600-idag är aningen mindre andfådd än den första: det är en kortare distans som skall täckas, även om närheten till nutiden gör att även det som måste täckas blir mer. Vill man karaktärisera perioden är det tämligen enkelt: det är de år då Storbritannien skapades, utvidgades till ett imperium, och sedan sönderföll. Just nu tycks den politiska cirkusen ha varvat ner, men annars har det senaste året varit ytterligare ett exempel på hur landet är inne i en längre nedgångsperiod. Tack och lov då att den världsordning som det i mångt och mycket var med att skapa och upprätthålla faktiskt är någorlunda förlåtande.

Om England som den moderna världens ursprung går det att säga mycket, men Harrison gör det sällan rakt ut: det är alltför mycket annat, främst politik och hastigt förbiilande författare, som skall hinnas med. När han någon gång stannar upp för att diskutera något, som huruvida upplysningstiden bör ses som en engelsk snarare än fransk produkt, så börjar man som läsare nästan undra vad som pågår.

Även om det är svårt att peka på något som helt missats så finns också fortsatt känslan av en viss flåsighet. Även om man kanske inte kan vänta sig att kapitlet om världskrigen skall bli så väldans djupa så känns det ändå som man får mer av allmänna översikter över krigsförloppen än studier av britternas insatser och inställningar.

Englands historia är vad de är: översiktsverk syftade att ge allmän orientering. Som sådana är de tämligen ordinära; det finns en del fläckar, inga speciellt lysande partier, och om de är rätt tunna så är virket ändå i huvudsak gediget.

Annonser

Read Full Post »

Det är på sitt sätt ett slöseri att låta Dick Harrison skriva en bok som Englands historia. Del 1, vilken täcker tiden fram till år 1600. Detta är en av Historiska medias översiktshistorier för olika länder, och som sådan tämligen rättframt författargöra: skaffa god litteratur, plöj, sammanfatta; självständig analys ej av nöden. Visst, skall man skriva en sammanfattning av cirka 2000 års nedskriven historia, och ytterligare ett antal tusen år av arkeologi, så går det knappast att göra sig till expert på några enskilda områden, men ändå: nästan allt stökas undan i en väldig fart, och det blir husvagnssemester av allting: fem minuter romare och fem minuter Beda, fem minuter vikingar och fem minuter Edvard, fem minuter reformation och fem minuter Shakespeare.

Som vanligt har Harrisons stil fördelarna av att vara rak och tillgänglig, och tar sig utan alltför stora vådor från en punkt till nästa, utan att slinta mer än enstaka gånger, vilket här bidrar till en viss mättnad: när innehållet aldrig fördjupas bortom snabba omdömen om hur onödiga alla krigsprojekt är, hur personligt maktutövande gör politiken nyckfull och det mesta framstår som en dynastisk redogörelse över mer eller mindre effektiva kungar, så gör klarheten att brådskan framstår än tydligare.

Visst kan man se det som att utrymmet för utvikningar är begränsat, men Harrison har ju ändå skrivit om flera ämnen med kopplingar till England förut – vanligt folks rörlighet, Robin Hood, digerdöden – och även om dessa ämnen kommer igen känns även de genomhastade. Den här typen av översikt kan endast med besvär göras till något verkligt intressant, och tyvärr verkar inte Harrison vara rätt skribent för just det jobbet.

Read Full Post »

Begreppet modern konst kan tydligen vara vidare än jag trodde; någonstans trodde jag den uppstod någon gång i början av nittonhundratalet när den figurativa konsten alltmer förlorade mark mot diverse andra försök att skapa intryck i åskådarna. Skall man tro boken MoMA highlights (tredje utgåvan), som med introducerande text återger 350 olika verk i New Yorks Museum of Modern Art, så kan begreppet utsträckas åtminstone ytterligare 50 år i tiden, till ungefär när fotografiet och andra typer av massproduktion blev tillgängliga.

Annars är det inte mycket att säga: det är som sagt 350 olika verk, målningar, skulpturer, fotografier, filmer, collage, arkitektoniska skapelser, industridesign (enda svenska bidraget är Wingquists kullager), typsnitt, programvara och installationer. De flesta verk får en sida, varav halva är bild och halva en beskrivning. Dessa texter är överlag goda, intresseväckande introduktioner, utan alltför mycket teoretiserande (även om det i några fall slår över). Ett litet antal verk får en ytterligare helsida för närstudie av någon detalj.

I övrigt är inte mycket att säga: det finns ett antal klassiska verk presenterade som de flesta bör känna igen, majoriteten är dock som bäst igenkännliga som av en viss konstnärs hand eller representativa för en viss strömning. Läsningen går snabbt, man lär sig lite, men man sitter kanske inte efteråt och hungrar efter mer.

Read Full Post »

Den grekiske historikern Appianos romerska historia ses traditionellt som lite torr läsning; hans stil är inte den mest eleganta. Deras vikt är dock svårslagen, då hans verk är den bästa källan till flera enskilda perioder. Så t.ex. med de romerska inbördeskrig som sönderslet staten under första århundradet f.Kr, från bundsförvantskrigen över Sullas och Marius maktkamp, till krigen när de båda triumviraten föll samman. Appianus är den ende antike författare som ger en sammanhållen bild över dessa episoder, även om det finns flera goda enskilda källor till kortare delar av dem. Av hans fem böcker i frågan har de båda första, som sträcker sig fram till Julius Caesars död, översatts till svenska av Ingemar Lagerström under titeln Romerska inbördeskrig.

Det är en sorglig bild av den sena republikens tid som möter en: politiken är enkom ett sätt för de enskilda att vinna makt, pengar och ära. De rättrådiga är få, de någorlunda hederliga inte stort fler. Snabbaste sättet att få makt tycks vara att hitta någon grupp missnöjda innevånare man kan lova fördelar till (medborgarskap eller nya privilegier) och använda dem som en mobb. Svårare, men långsiktigt säkrare, är att leda arméer som erövrar nya landområden och kan vinna krigsbyte: då har man förhoppningsvis såväl lojala soldater som pengar att muta enskilda med.

Folkmassan framstår som enkelt mutbar och volatil, senaten som genomkorrupt; en av de roligare scenerna är när efter mordet på Caesar Markus Antonius lyckas avvärja att mördarna hyllas som befriare från ett tyranni genom att framhäva att i så fall måste även alla de politiska tillsättningar Caesar gjort för de kommande åren (då han själv planerade genomföra fälttåg långt från huvudstaden och alltså inte kunde sköta sådant) ses som ogiltiga, varpå majoriteten snabbt ändrade åsikt. Briljant.

Romerska inbördeskrig är inte direkt läsning som får en att glädjas över mänsklighetens finare sidor. Det är mord och mutor, uppror och korruption. Republikens fall och kejsardömets uppkomst har ofta tolkats i termer av demokratins upplösning och hur den ersätts av en monarki, men republiken sågs länge som en lycklig kompromiss mellan de tre huvudsakliga styrsätten där de olika delarna kunde motverka varandra och behålla en balans: snarare visar perioden på vikten av att hitta sätt som får människor att tro på statsskickets idé. Att den stabilitet som Augustus regim utlovade och kunde leverera sågs som viktigare än att få delta i styret är inte konstigt. Det är en lärdom vi kan ha med oss idag.

Read Full Post »

I höstas var jag i Richmond i Virginia. Det är en med amerikanska mått mätt liten stad, men en av de historiskt viktigare: det var i Virginia som sydstaterna hade sin huvudstad, med ett eget vitt hus, numera gömt bakom ett sjukhus tillsammans med en modern museibyggnad över inbördeskriget (som visar upp gammal utrustning, regementesfanor och andra prylar; förhoppningsvis mer intressant för amerikaner än utlänningar). Efter besöket där fick jag med mig Noah Andre Trudeaus biografi Robert E. Lee. Lee hade ju länge ungefär samma status som Karl XII haft i Sverige, centralfigur för en viss typ av nationalism, full med mytbildning kring sig och en aura av tragisk hjälte som ett tag lyckades stå upp mot övermakten men till slut dukade under. För Lee har detta bland annat resulterat i att man gärna gjort honom lite mer politisk korrekt än han egentligen var (han tycks inte ha varit någon större förkämpe för slaveriet, men han ärvde slavar som han frigav något senare än testamentet föreskrev), och gärna överdrivit hans förtjänster som general.

Det senare lät sig speciellt göras eftersom man dessutom hade flera lätt tillgängliga förklaringar till varför en så stor general till slut kunde misslyckas; förutom nordstaternas uppenbara materiella och demografiska överlägsenhet så kom ju de flesta av Lees stora segrar till i samarbete med den stupade Stonewall Jackson. Att dennes död var en särskild olycka menade redan Lee själv, och Trudeau är fräck nog att påpeka på att detta i själva verket var en svaghet hot överbefälhavaren: Lee förlitade sig för mycket på vissa underlydande, lade sig sällan i för att korrigera dem, men var i efterhand redo att lägga skulden på dem, även om han i övrigt var en tämligen ridderlig herre.

Biografin är annars ganska lagom tjock för någon som vill ha en överblick; den håller sig tämligen strikt till att berätta om Lees göranden och tänkande, och även om tyngdpunkten ligger på krigsåren och kräver vissa förkunskaper om dessa så förlorar den sig sällan i detaljer om slagordningar eller bataljskildringar. De kartor som illustrerar kapitlen är tyvärr lite svårlästa, men annars finns inte mycket att anmärka på här. Om boken kanske är aldrig riktigt tar sig an  Lees taktiska tänkande är den desto tydligare med hur författaren ser på hans strategi: den nordstatsarmé som han hade att ta sig an, ledd av diverse mer eller mindre inkompetenta personer innan den mer robuste och hänsynslöse Grant tog över, måste besegras så att nordstaterna skulle bli rädda nog att söka fred. Därmed var det nödvändigt att ständigt söka offensiva lösningar, även om de segrar som trots allt vanns alltid var otillräckliga.

Trudeaus bok motsvarade tämligen väl mina förhoppningar: en kortare biografi som inte förlorade sig i vare sig sydstatsnostalgi eller alltför hård kritik och som gav i alla fall en rudimentär insikt in i huvudet på den man som mer än någon annan fått förkroppsliga bilden av den ridderliga södern (låt vara att han egentligen var mer av en pragmatiker när det kom till militära frågor). Han stred för ett land som nu kan tyckas ha varit dömt på förhand, och det med större framgångar än vad som kan tyckas rimligt. Om man vill se på historien utifrån strikt utilitaristiska linjer är det tveksamt om hans insats kan betecknas som positiv. Själv ansåg han troligen att han gjorde sin plikt, och så gott han kunde. Man behöver inte gilla honom, men det är svårt att inte respektera honom.

Read Full Post »

Med ett fåtal undantag så torde kommuners deviser, slogans, visioner och liknande enbart vara till bestående glädje för två grupper: de marknadsförare som kan kassera in betydande summor på att ta fram den senaste kombinationen ord som förmedlar närhet, uppfinningskraft, möjligheter, vänlighet eller vad det nu skall vara just den här gången, samt de journalister som får öppet mål att skriva om kommunalt slöseri och dårskap.

För några år sedan utkom Svante Ekberg, David Rune och Daniel Kouthoofd med Var femte invånare är en häst, där de beskriver kortfattade samtal med diverse kommunanställda om de olika slogans som respektive kommun använt (eller någon gång blivit påtvingade, likt fallet med Vallentuna och bokens titel). Mycket torde idag ha blivit inaktuellt, ty ett av tecknen på onyttan i dessa kortfattade, gärna småvitsiga meningar är att de sällan varar mer än ett fåtal år; flera av intervjuoffren vänder sig också rakt emot tanken på att ha en slogan, medan andra erkänner att det nog snart är dags för en ny.

Denna nyhetssjuka tycks speciell svår för Köping, som haft elva olika. Staden representeras inte heller av någon intervjuad kommunikatör, utan av elva foton av tomma parkeringar och åldrade butiker, tagna en dag i början på mars när smutsig snö ligger i travar här och var och ljuset är särskilt obarmhärtigt. En enda stad, Alingsås, tycks ha velat ta upp kampen på allvar, med åtta förslag, och sedan finns en hel hop med fem, vilka man kan läsa sig till i den lista som avslutar boken. Med några undantag framstår de alla som förlorare.

Ett fåtal försök har dock satt sig, vanligen på grund av att de kan passas in i folkhumorn och antingen ironiseras över (som Enköping, »Sveriges närmaste stad«, som dessutom var bland de första), eller för att de uppnår en viss självdistans: egentligen är ju Fagerstas »här får du livstid« något man skulle förvänta sig av Kumla eller Hinseberg, men fungerar just därför kanske ännu bättre. Allra mest lyckad, vilket också det att författarna inte som annars försöker att förstå varför man valt just den devisen  och istället fokuserar på vem som kom på det, får nog den devis som en liten kommun vid Vättern har, då den är såväl kortfattad som dubbeltydig och med ett alltigenom positivt budskap – »I love Hjo«.

Annars tycks fantasi vara en bristvara, troligen på grund av att den här typen av marknadsföringsverktyg vanligen tas fram av kommittéer. Det kan man se på Hjos grannkommuner: av Tidaholms »Här är gräset grönare«, Skövdes »I händelsernas centrum«, Tibros »Skapar miljöer som sticker ut«, Habos »Naturligtvis« och Karlsborgs »Sveriges reservhuvudstad vid Vättern« är det bara den sista som inte skulle kunna stoppas i en hatt och ordnas tombola med.

Var femte invånare är en häst är (eller kanske »var«) en bok som var utmärkt att ge bort som gåva när man inte ville ge bort en blombukett: i grunden oförarglig, lätt humoristisk, snabbläst. Skulle man välja en slogan för den skulle man nog kunna ta Norbergs – »låt dig överraskas«.

Read Full Post »

Det stora intresset med Barndomens böcker, under redaktion av Annika Holm och Siv Widerberg, är kanske inte alltid de enskilda texterna, där någon barnboksförfattare skriver om en bok från sin uppväxt, utan urvalet. Boken gavs ut på åttiotalet, och författarna var i huvudsak etablerade vid tillfället, vilket gör att de i huvudsak föddes innan andra världskriget – enda undantaget är Ulf Nilsson (1948), ytterligare två föddes under kriget, resterande 27 föddes före kriget, och definitivt före den stora svenska barnboksexplosionen.

Detta gör att de barnböcker som behandlas inte alltid överlevt. Ett fåtal har glidit in i den djupare glömskan, där de inte bara inte längre läses av det växande släktet, utan inte ens koms ihåg av det vuxna. Men huvuddelen lever faktiskt ännu: om man nu överhuvudtaget kan tänka sig sådana barn idag, så läser barn under ett täcke i ficklampans sken förhoppningsvis fortfarande om d’Artagnan, eller Long John Silver, eller Kulla-Gulla, medan mamma eller pappa sitter i rummet bredvid och läser om Nalle Puh, den fula ankungen eller den lilla, lilla gumman för lillebror.

Vissa av böckerna sägs rakt ut egentligen vara olämpliga för små barn: Robinson Kruse och Onkel Toms stuga framstår idag som alltför rasistiska för att sätta i barns händer hur som helst, Bibeln är kanske inte längre något som läses på samma sätt som den gjorde på 20-talet. En världsomsegling under havet kräver en hel del insatser med saxen för att bli av med all fisk (men Sven Wernström som skriver om den är betydligt mer intresserad av om boken kommer leda till att barnen växer upp till goda kommunister). Selma Lagerlöf har kanske gjort den ovanliga resan där hon lämnat barnkammaren utan att vuxnas läsning väsentligen minskats.

Det är en imponerande samling författare som skrivit, eller blivit omskrivna. Av klassiska svenska barnförfattare är de enda jag kan komma på saknas Gösta Knutsson och Maria Gripe, och även den anglosaxiska världen är väl representerad.  Annars finns de här: Astrid Lindgren och Tove Jansson, Barbro Lindgren, Åke Holmberg, Britt G Hallqvist, Bertil Holmqvist. Texterna är varierade, från ren barndomsimpressionism och minnen över kritiska nuläsningar till det närmast helt biografiska. Skall man plocka upp ett tema som återkommer, förutom då återseendet glädje, tycks det vara att förklara hur fel Eva von Zweigbergk i sina teorier om vad som gjorde en god barnbok.

Med tanke på att boken nu har 35 år på nacken har den stått sig förvånansvärt väl. Visst, enskilda inslag har tyvärr förlorat sin aktualitet, och författarna till dem har också i vissa fall försvunnit från biblioteken, men det är överlag fortfarande intressant och givande läsning. Hittar man boken på antikvariat är den värd att plocka upp.

Read Full Post »

Older Posts »