Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Facklitteratur’ Category

Av de biograferade i Sveriges statministrar genom 100 år var Thorbjörn Fälldin den förste som stått till förfogande för sin biograf, Olle Svenning, vilket ibland märks genom kommentarer om hur Fälldin i efterhand såg på gamla motståndare (bland annat Palme, som han aldrig kunde få personlig kontakt med).

Mer unikt dock är att han troligen är den siste statsministern som kommit från vad som får sägas vara en enklare bakgrund: han är i alla fall säkerligen den siste som fått läsa in de sista åren av grundskolan via korrespondens på grund av att han var tvungen att hjälpa till i hemmet. Han började sin karriär på lokalplanet, hamnade i riksdagen lite på slump, uppskattades direkt, och blev till slut centerpartiets partiledare, vid en tid när partiet var socialdemokraternas främsta utmanare: ett parti för en då mer folkrik landsbygd, för folk som flyttat därifrån, liksom för den begynnande gröna vågen. När partiet därefter lyssnade på Hannes Alfvéns varningar om kärnkraften blev det också det klart främsta alternativet mot den generella utvecklingen mot centralisering, storskalighet och socialdemokratisk hegemoni, speciellt om man inte ogillade social utjämning.

Till slut ledde motståndet mot kärnkraft till taburetterna: borgerligheten lyckades ena sig och för första gången på 44 år ta makten. Efter att i valrörelsen ha lovat inte kompromissa i kärnkraftsfrågan tvingades dock centern till reträtt på reträtt, och även om de lyckades hålla mot nybyggnationen så blev det inte en avveckling till 1985 som var tanken. Vad värre var: samlingsregeringarna Fälldin ledde föll sönder. Den ekonomiska politiken blev också en lång golgatavandring, när de strukturella problemen blev allt tydligare. Mer lyckad blev dock lagstiftning och annan politik: Sveriges första kvinnliga utrikesminister, jämställdhetsreformer, allmän decentralisering, genomslag för miljöpolitik och dessutom i alla fall viss ny trovärdighet för borgerlig regeringsförmåga. Utrikespolitiken fortsatte ungefär som förut, och när U 137 strandade så visade sig Fälldin ha såväl kyla som styrka att sätta mot Sovjet.

Skall man bedöma politiker efter vad de uträttat blir Fälldins eftermäle blandat: han misslyckades i stort sett i den fråga han själv såg som viktigast, den ekonomiska politiken var inget att glädjas över i efterhand, och hans parti förlorade ställningen som främsta utmanare till makten; men samtidigt genomfördes också reformer man än i dag kan glädjas över.

Annonser

Read Full Post »

Kent Anderssons Krigarna från Valsgärde var inte helt vad jag förväntade mig: jag hade trott att det skulle vara en mer allmän genomgång av vendeltidens krigarkast utifrån de ovanligt rika gravarna i Valsgärde vid Fyrisån, där en person i varje generation gravsattes obränd i ett skepp, medan övriga personer normalt brändes. Jag hade inte väntat mig att det skulle vara en detaljerad genomgång grav för grav av de olika föremål som återfanns där i utgrävningarna kring mitten av nittonhundratalet.

Det är inte en dålig bok för det: den är fylld av bra foton, och innehållet är intressant och vackert nog att hålla intresset, men även med det begränsande ämnet så är det inte mycket teori och utblick (till exempel nämns den intressanta parallellgraven i engelska Sutton Hoo endast en gång).  Även inom de avgränsningar som finns satta finns det några små plumpar: det finns ingen tydlig hänvisning från text till de bilder där de beskrivna föremålen finns med, vissa föremål avbildas mer än en gång medan andra inte visas alls, och på en sida finns foton av detaljer av ett svärd som avbildas på sidan intill, men de är så små att huvudfotot faktiskt visar sakerna i större skala.

Med allt detta sagt: för den som intresserar sig för vacker fornnordisk design, av svärd, sköldar, hjälmar och huvudlag för hästar, eller bara exakt vad man fann i gravarna i Valsgärde, så är det en fin bok. För den som vill ha en mer övergripande bild över samhället under perioden är den dock inte speciellt givande.

Read Full Post »

Det är kanske inte helt rättvist att sammanfatta den vördnadsvärde Bedes History of the English church and people som en bok som till stor del handlar om vilka dagar man skall fira påsk på, men när karln valt att lägga in ett långt brev om detta på de allra sista sidorna kan man nästan inte låta bli. I huvudsak handlar boken om kristnandet av de anglosaxiska folken, vilket gjordes av utsända från Irland och Rom, medan britannerna tycks ha hållit sig mer på sin egen kant. Irländare och brittanner firade ävenledes påsk på andra datum än resten av Europa, och även om detta inte riktigt ansågs som kätterskt var det i alla fall suspekt, vilket föranledda sagda brev.

Grovt sett skildrar boken tre faser: Brittanniens fornhistoria, då det erövrades och försvarades av Rom innan de germanska erövrarna kom, missionsfasen, då dessa germaner långsamt kristnades, samt kristendomens konsolidering och enande, då de motsträviga irländarna fås att ta sitt förnuft till fånga. Har man inte ett speciellt intresse för kristen organisering, grundande av kloster och stift, så är de två första delarna klart mest livliga (även om det aldrig blir riktigt tråkigt förrän det ovan nämnda brevet): det är strider mellan diverse olika folk och kungar, heliga män som gör mirakel, fromma kungar och hedniska reaktioner, och i alla fall i min översättning berättat nöjaktigt medryckande.

Miraklen är ofta tämligen rättframma saker: någon helas från sjukdom, stormar stillas, ting skonas från eld eller en död förutses. Mest intressant är kanske Caedmon, en djurskötare som fick en drömsyn och sedan kunde dikta vacker vers om bibliska ämnen. Ett litet stycke av hans poesi citeras, vilket är allt som finns kvar av den förste kände engelske poetens alster.

Bede räknas som den engelska historiens fader, och även om hans verk inte alltid är det mest spännande man kan läsa är det likväl inget att fnysa åt.

Read Full Post »

Klas Eklund är den förste av författarna till biografier över Sveriges statsministrar under 100 år som själv stått den biograferade någorlunda nära, som rådgivare och talskrivare åt Olof Palme under 80-talet. Detta har lett till att vissa personliga hågkomster tagits med, men inte så det skämmer eller blir påträngande.

Palme skildras i stort som en politiker med otur, på flera sätt lysande men inte alltid i takt med omgivningen. Han började som Erlanders högra hand, och fick ta över det socialdemokratiska partiet när det i alla fall formellt var som allra mest överlägset, med egen majoritet i riksdagen och efter en lång period med exceptionella reformer. Hans problem var därför två: dels hybris, dels ett sjuttiotal med andra ekonomiska mönster där de gamla lärosatserna egentligen upphört att fungera. Dessa två, tillsammans med att de borgerliga lyckades hålla sams någorlunda och lät den sävlige Fälldin vinna den moraliska segern i tv-debatterna, ledde till sjuttiotalets valförluster, och senare under åttiotalet en socialdemokratisk politik som försökte hålla tillbaka facket och bättra lönsamheten i företagen.

Palme misskötte frågan om löntagarfonderna, hans ekonomiska politik visade sig i efterhand misslyckad, hans skapelse LAS var ett grundskott mot den svenska modellen och hade oväntade efterverkningar. Samtidigt gjorde hans reformer för jämställdhet stor skillnad, hans utrikespolitiska intresse gjorde att Sverige kom bort från det provinsiella, hans reformer av skolväsendet står sig än idag, och även om den svenska starka staten med höga skatter närmat sig resten av världen ligger dess grund fortfarande där. Även om allt inte blev som han ville eller målade upp i sina briljanta tal, och även om hans eftermäle inte är lika entydigt som för de tidigare socialdemokratiska statsministrarna så fick Palmes insatser långtgående konsekvenser som vi fortfarande känner av.

Read Full Post »

Boken i vilken Marco Polo skildrade österlandet har egentligen inget vedertaget namn, min har fått titeln »The Travels«, vilket även i förordet erkänns vara missvisande: även om vissa delar av dem följer resor som Marco gjorde i Kublai Khans tjänst är det snarare en bok om österns geografi, löst strukturerad utifrån dessa.

Formen är något märklig: Först ges en överblick över familjen Polos resor till och från khanens hov (i staden som numera heter Peking), sedan följer en huvudtext som berättar om de regioner och städer som passerats under dessa resor (ofta starkt formelartade: »Folket är avgudadyrkare och är den store khanens undersåtar och använder hans papperspengar. De lever på handel och hantverk. Landet runt omkring är rikt och fullt av djur. Man kan köpa följande saker till billigt pris.«): först landvägen till Cathay, sedan khanen och hans hov, sedan resor runt i Cathay och Mangi, i Bengalen och Sydöstasien, och till sist en hemresa till havs, påbörjad med en blick mot Japan och sedan genom Indonesien, via Sri Lanka och Indien tillbaka till kända länder, och till slut en skildring av de nordvästliga mongolernas inbördes strider.

Marco Polo skrev sin bok i genuanskt fängelse, tillsammans med Rustichello från Pisa, författare av romanser, som satt sin prägel på verket: formelartade vändningar, stereotypiskt skildrade strider, och, konstigt nog, mer legendariskt material i de delar av världen som tidigare var kända. Marco Polo punkterar myter, som den om prästerkungen Johannes (en nestorianskt kristen mongolhärskare), enhörningar (noshörningar) och indiska pygmeer (apor som specialpreparerats), Rustichello för in andra (gripar i södra Afrika).

Det är inte en speciellt spännande bok, men den är innehållsrik, och visar på en hel del av österns prakt och mångfald: nestorianska kristna, muslimer och olika hedningar (som Marco inte tycks kunna skildra från varandra) tycks leva i någorlunda fred med varandra. Storkhanen drar in enorma summor pengar, men måste lägga dem på att behålla makten genom militär övervakning och bröd och skådespel. Tibetanska kvinnor är mer eftertraktade för giftermål ju fler män de legat med (något Marco verkar ha uppskattat). Olika mongolhärskare smider ränker mot varandra. Enorma städer passeras, fantastiska broar korsas, pärlor ses fiskas, japanska kejsare bor i guldpalats.

Read Full Post »

Det allra mest intressanta med Ebbe Schöns Häxkonster och kärleksknep är inte alla de genomgångar av de konstiga idéer folk en gång trott på (om ni inte kan få barn, låt mannen pissa i mun på en levande gädda), även om dessa kan vara nog så spännande och läsvärda (vill en tös få ihop det med en pojke kan hon föra in mensblod i ett äpple och ge honom det att äta).

Nej, det mest spännande är hans framställning av häxprocesserna: förutom sådant som flocktänkande, övertro på barns vittnesmål och en vilja att bekämpa ondskan i världen pekar han på en komponent som jag inte tidigare varit medveten om: att historierna om färder till Blåkulla på något förtrollat föremål, där det sedan hölls en festmåltid med Satan och allt sedan övergick till orgier innan det var dags för hemfärd, i stort sett visar på samma form för muntligt berättande som spårats i t.ex. Iliaden, med någorlunda fast struktur där vissa vanliga inslag där detaljer kunde strykas eller bytas ut. Det hela skall dessutom ha inspirerats av en medeltida satirisk genre som drev med höga herrars vanor genom att låta dem speglas och visas fram bakvända.

Det finns en hel del intressant om vanlig folktro också, och mycket att läsa om. Tyvärr måste det anmärkas att ett par bilder tagits med mer än en gång (bildmaterialet är mycket rikt, ibland dock på gränsen till det relevanta) och att man hade önskat sig en bättre källförteckning istället för den enkla lista på använd litteratur som nu är vad man får. Annars finns mycket att lära sig.

Read Full Post »

Tage Erlander är den ende som under hela sin tid som partiledare också varit statsminister; i närmare ett kvarts sekel beklädde han posten under de år då Socialdemokraterna var som starkast (över 50 % av rösterna i ett allmänt val i fredstid!). Denna långa tid på posten gör att de dryga hundra sidorna som Rolf Alsing fått att formulera en biografi på än mer uppenbart underdimensionerade än de för Per Albin, speciellt som några av dem dessutom ägnas främste antagonisten Bertil Ohlin.

Det säger sig självt att det inte kan bli annat än mycket översiktligt, med snabba redogörelser för politiska skeenden som om de inträffat under förra halvan av seklet belysts från flera håll i samma bokserie. Erlander var ansvarig för en utbildningsreform när han var ecklesiastikminister, och som statsminister satt han vid makten under rättsrötorna, han fick formulera en utrikespolitik under kalla kriget, han fick vara ansvarig för utformandet av välfärdsstaten (tyvärr endast ideologiskt belyst genom en allmän kommentar om att han ville bygga en stark och handlingskraftig stat för att kunna garantera människorna trygghet, även om lite av sakinnehållet och de politiska vändorna kring ATP-införandet berörs), han fick dra skämt i Hylands hörna, han fick vara med och kompromissa fram nya grundlagar och han han lyckades till slut bli landsfader och beundrad i de flesta läger.

Erlander verkar ha varit lyssnande, villig till kompromisser, beslutsfähig, debattskicklig, ideologiskt välorienterad men inte drivande, intresserad av internationell politik. En intressant politiker, som definitivt varit förtjänt av en mer ingående biografi.

Read Full Post »

Older Posts »