Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Facklitteratur’ Category

Den grekiske historikern Appianos romerska historia ses traditionellt som lite torr läsning; hans stil är inte den mest eleganta. Deras vikt är dock svårslagen, då hans verk är den bästa källan till flera enskilda perioder. Så t.ex. med de romerska inbördeskrig som sönderslet staten under första århundradet f.Kr, från bundsförvantskrigen över Sullas och Marius maktkamp, till krigen när de båda triumviraten föll samman. Appianus är den ende antike författare som ger en sammanhållen bild över dessa episoder, även om det finns flera goda enskilda källor till kortare delar av dem. Av hans fem böcker i frågan har de båda första, som sträcker sig fram till Julius Caesars död, översatts till svenska av Ingemar Lagerström under titeln Romerska inbördeskrig.

Det är en sorglig bild av den sena republikens tid som möter en: politiken är enkom ett sätt för de enskilda att vinna makt, pengar och ära. De rättrådiga är få, de någorlunda hederliga inte stort fler. Snabbaste sättet att få makt tycks vara att hitta någon grupp missnöjda innevånare man kan lova fördelar till (medborgarskap eller nya privilegier) och använda dem som en mobb. Svårare, men långsiktigt säkrare, är att leda arméer som erövrar nya landområden och kan vinna krigsbyte: då har man förhoppningsvis såväl lojala soldater som pengar att muta enskilda med.

Folkmassan framstår som enkelt mutbar och volatil, senaten som genomkorrupt; en av de roligare scenerna är när efter mordet på Caesar Markus Antonius lyckas avvärja att mördarna hyllas som befriare från ett tyranni genom att framhäva att i så fall måste även alla de politiska tillsättningar Caesar gjort för de kommande åren (då han själv planerade genomföra fälttåg långt från huvudstaden och alltså inte kunde sköta sådant) ses som ogiltiga, varpå majoriteten snabbt ändrade åsikt. Briljant.

Romerska inbördeskrig är inte direkt läsning som får en att glädjas över mänsklighetens finare sidor. Det är mord och mutor, uppror och korruption. Republikens fall och kejsardömets uppkomst har ofta tolkats i termer av demokratins upplösning och hur den ersätts av en monarki, men republiken sågs länge som en lycklig kompromiss mellan de tre huvudsakliga styrsätten där de olika delarna kunde motverka varandra och behålla en balans: snarare visar perioden på vikten av att hitta sätt som får människor att tro på statsskickets idé. Att den stabilitet som Augustus regim utlovade och kunde leverera sågs som viktigare än att få delta i styret är inte konstigt. Det är en lärdom vi kan ha med oss idag.

Annonser

Read Full Post »

I höstas var jag i Richmond i Virginia. Det är en med amerikanska mått mätt liten stad, men en av de historiskt viktigare: det var i Virginia som sydstaterna hade sin huvudstad, med ett eget vitt hus, numera gömt bakom ett sjukhus tillsammans med en modern museibyggnad över inbördeskriget (som visar upp gammal utrustning, regementesfanor och andra prylar; förhoppningsvis mer intressant för amerikaner än utlänningar). Efter besöket där fick jag med mig Noah Andre Trudeaus biografi Robert E. Lee. Lee hade ju länge ungefär samma status som Karl XII haft i Sverige, centralfigur för en viss typ av nationalism, full med mytbildning kring sig och en aura av tragisk hjälte som ett tag lyckades stå upp mot övermakten men till slut dukade under. För Lee har detta bland annat resulterat i att man gärna gjort honom lite mer politisk korrekt än han egentligen var (han tycks inte ha varit någon större förkämpe för slaveriet, men han ärvde slavar som han frigav något senare än testamentet föreskrev), och gärna överdrivit hans förtjänster som general.

Det senare lät sig speciellt göras eftersom man dessutom hade flera lätt tillgängliga förklaringar till varför en så stor general till slut kunde misslyckas; förutom nordstaternas uppenbara materiella och demografiska överlägsenhet så kom ju de flesta av Lees stora segrar till i samarbete med den stupade Stonewall Jackson. Att dennes död var en särskild olycka menade redan Lee själv, och Trudeau är fräck nog att påpeka på att detta i själva verket var en svaghet hot överbefälhavaren: Lee förlitade sig för mycket på vissa underlydande, lade sig sällan i för att korrigera dem, men var i efterhand redo att lägga skulden på dem, även om han i övrigt var en tämligen ridderlig herre.

Biografin är annars ganska lagom tjock för någon som vill ha en överblick; den håller sig tämligen strikt till att berätta om Lees göranden och tänkande, och även om tyngdpunkten ligger på krigsåren och kräver vissa förkunskaper om dessa så förlorar den sig sällan i detaljer om slagordningar eller bataljskildringar. De kartor som illustrerar kapitlen är tyvärr lite svårlästa, men annars finns inte mycket att anmärka på här. Om boken kanske är aldrig riktigt tar sig an  Lees taktiska tänkande är den desto tydligare med hur författaren ser på hans strategi: den nordstatsarmé som han hade att ta sig an, ledd av diverse mer eller mindre inkompetenta personer innan den mer robuste och hänsynslöse Grant tog över, måste besegras så att nordstaterna skulle bli rädda nog att söka fred. Därmed var det nödvändigt att ständigt söka offensiva lösningar, även om de segrar som trots allt vanns alltid var otillräckliga.

Trudeaus bok motsvarade tämligen väl mina förhoppningar: en kortare biografi som inte förlorade sig i vare sig sydstatsnostalgi eller alltför hård kritik och som gav i alla fall en rudimentär insikt in i huvudet på den man som mer än någon annan fått förkroppsliga bilden av den ridderliga södern (låt vara att han egentligen var mer av en pragmatiker när det kom till militära frågor). Han stred för ett land som nu kan tyckas ha varit dömt på förhand, och det med större framgångar än vad som kan tyckas rimligt. Om man vill se på historien utifrån strikt utilitaristiska linjer är det tveksamt om hans insats kan betecknas som positiv. Själv ansåg han troligen att han gjorde sin plikt, och så gott han kunde. Man behöver inte gilla honom, men det är svårt att inte respektera honom.

Read Full Post »

Med ett fåtal undantag så torde kommuners deviser, slogans, visioner och liknande enbart vara till bestående glädje för två grupper: de marknadsförare som kan kassera in betydande summor på att ta fram den senaste kombinationen ord som förmedlar närhet, uppfinningskraft, möjligheter, vänlighet eller vad det nu skall vara just den här gången, samt de journalister som får öppet mål att skriva om kommunalt slöseri och dårskap.

För några år sedan utkom Svante Ekberg, David Rune och Daniel Kouthoofd med Var femte invånare är en häst, där de beskriver kortfattade samtal med diverse kommunanställda om de olika slogans som respektive kommun använt (eller någon gång blivit påtvingade, likt fallet med Vallentuna och bokens titel). Mycket torde idag ha blivit inaktuellt, ty ett av tecknen på onyttan i dessa kortfattade, gärna småvitsiga meningar är att de sällan varar mer än ett fåtal år; flera av intervjuoffren vänder sig också rakt emot tanken på att ha en slogan, medan andra erkänner att det nog snart är dags för en ny.

Denna nyhetssjuka tycks speciell svår för Köping, som haft elva olika. Staden representeras inte heller av någon intervjuad kommunikatör, utan av elva foton av tomma parkeringar och åldrade butiker, tagna en dag i början på mars när smutsig snö ligger i travar här och var och ljuset är särskilt obarmhärtigt. En enda stad, Alingsås, tycks ha velat ta upp kampen på allvar, med åtta förslag, och sedan finns en hel hop med fem, vilka man kan läsa sig till i den lista som avslutar boken. Med några undantag framstår de alla som förlorare.

Ett fåtal försök har dock satt sig, vanligen på grund av att de kan passas in i folkhumorn och antingen ironiseras över (som Enköping, »Sveriges närmaste stad«, som dessutom var bland de första), eller för att de uppnår en viss självdistans: egentligen är ju Fagerstas »här får du livstid« något man skulle förvänta sig av Kumla eller Hinseberg, men fungerar just därför kanske ännu bättre. Allra mest lyckad, vilket också det att författarna inte som annars försöker att förstå varför man valt just den devisen  och istället fokuserar på vem som kom på det, får nog den devis som en liten kommun vid Vättern har, då den är såväl kortfattad som dubbeltydig och med ett alltigenom positivt budskap – »I love Hjo«.

Annars tycks fantasi vara en bristvara, troligen på grund av att den här typen av marknadsföringsverktyg vanligen tas fram av kommittéer. Det kan man se på Hjos grannkommuner: av Tidaholms »Här är gräset grönare«, Skövdes »I händelsernas centrum«, Tibros »Skapar miljöer som sticker ut«, Habos »Naturligtvis« och Karlsborgs »Sveriges reservhuvudstad vid Vättern« är det bara den sista som inte skulle kunna stoppas i en hatt och ordnas tombola med.

Var femte invånare är en häst är (eller kanske »var«) en bok som var utmärkt att ge bort som gåva när man inte ville ge bort en blombukett: i grunden oförarglig, lätt humoristisk, snabbläst. Skulle man välja en slogan för den skulle man nog kunna ta Norbergs – »låt dig överraskas«.

Read Full Post »

Det stora intresset med Barndomens böcker, under redaktion av Annika Holm och Siv Widerberg, är kanske inte alltid de enskilda texterna, där någon barnboksförfattare skriver om en bok från sin uppväxt, utan urvalet. Boken gavs ut på åttiotalet, och författarna var i huvudsak etablerade vid tillfället, vilket gör att de i huvudsak föddes innan andra världskriget – enda undantaget är Ulf Nilsson (1948), ytterligare två föddes under kriget, resterande 27 föddes före kriget, och definitivt före den stora svenska barnboksexplosionen.

Detta gör att de barnböcker som behandlas inte alltid överlevt. Ett fåtal har glidit in i den djupare glömskan, där de inte bara inte längre läses av det växande släktet, utan inte ens koms ihåg av det vuxna. Men huvuddelen lever faktiskt ännu: om man nu överhuvudtaget kan tänka sig sådana barn idag, så läser barn under ett täcke i ficklampans sken förhoppningsvis fortfarande om d’Artagnan, eller Long John Silver, eller Kulla-Gulla, medan mamma eller pappa sitter i rummet bredvid och läser om Nalle Puh, den fula ankungen eller den lilla, lilla gumman för lillebror.

Vissa av böckerna sägs rakt ut egentligen vara olämpliga för små barn: Robinson Kruse och Onkel Toms stuga framstår idag som alltför rasistiska för att sätta i barns händer hur som helst, Bibeln är kanske inte längre något som läses på samma sätt som den gjorde på 20-talet. En världsomsegling under havet kräver en hel del insatser med saxen för att bli av med all fisk (men Sven Wernström som skriver om den är betydligt mer intresserad av om boken kommer leda till att barnen växer upp till goda kommunister). Selma Lagerlöf har kanske gjort den ovanliga resan där hon lämnat barnkammaren utan att vuxnas läsning väsentligen minskats.

Det är en imponerande samling författare som skrivit, eller blivit omskrivna. Av klassiska svenska barnförfattare är de enda jag kan komma på saknas Gösta Knutsson och Maria Gripe, och även den anglosaxiska världen är väl representerad.  Annars finns de här: Astrid Lindgren och Tove Jansson, Barbro Lindgren, Åke Holmberg, Britt G Hallqvist, Bertil Holmqvist. Texterna är varierade, från ren barndomsimpressionism och minnen över kritiska nuläsningar till det närmast helt biografiska. Skall man plocka upp ett tema som återkommer, förutom då återseendet glädje, tycks det vara att förklara hur fel Eva von Zweigbergk i sina teorier om vad som gjorde en god barnbok.

Med tanke på att boken nu har 35 år på nacken har den stått sig förvånansvärt väl. Visst, enskilda inslag har tyvärr förlorat sin aktualitet, och författarna till dem har också i vissa fall försvunnit från biblioteken, men det är överlag fortfarande intressant och givande läsning. Hittar man boken på antikvariat är den värd att plocka upp.

Read Full Post »

Det är några år sedan jag först läste den nu, Simon Singhs Fermats gåta. Den här gången var det ett återseende i ett antikvariat, samt viss nostalgi parat med att den ju faktiskt ingick i Pans väldigt fina serie pocketböcker med populärvetenskap som fick mig att läsa den; förra gången var det snarast en självpåtagen del i utbildningen. Jag vill inte påstå att jag mindes särskilt mycket specifikt av innehållet – det är förvisso tämligen solitt, om än som sagt populärvetenskapligt, och bitvis i behov av ytterligare stadga som den utmärkta översättaren Margareta Brogren ofta bistått med – men jag tror ändå den hjälpte mig att förstå att matematik kanske inte var riktigt vad jag ville jobba med.

När boken skrevs var Andrew Wiles herkuliska insats för att bevisa Fermats stora sats fortfarande någorlunda färskt material (boken utkom tre år efter att det till slut kunnat publiceras, efter att han i ett år brottats med att åtgärda ett fel som upptäckts under granskningsprocessen), idag hör den snarast till historien. Detta gör i sig inte så mycket; allmänhetens bildning på området har knappast ändrats så mycket (däremot är det lite lustigt att läsa om e-post som ett lite nytt och spännande sätt att kommunicera, något som främst folk på universitet hade tillgång till).

För att snabbt skissera innehållet så tas läsaren med på en resa från antikens tidiga talteori, formulerad av Pythagoras och Diofantes, sedan vidare till 1600-talet och den sats som Fermat antecknade i en marginal tillsammans med en not om att utrymmet tyvärr inte räckte till för det högst underbara bevis han funnit; därefter förklaras hur matematiker under de kommande trehundra åren stångade huvudet blodiga för att bevisa att

an+bn=cn

endast har strikt positiva heltalslösningar för n≤2. Vid mitten av 1900-talet tog två japanska matematiker, Goro Shimura och Yutaka Tamiyama fram en förmodan som kopplade samman två oväntade delar av matematiken, vilken senare kunde bevisas implicera att Fermats sats stämde; det Wiles egentligen gjorde var att bevisa denna förmodan och fick så Fermats sats på köpet. Denna förmodan öppnar även en hel mängd andra dörrar och är således egentligen ett betydligt viktigare resultat, men Fermats sats är vad som fått uppmärksamheten på grund av sin ålder och att den trots allt går att förklara även för folk som inte fått formell matematisk skolning.

Eftersom Wiles bevis är komplext och bygger på en stor mängd olika matematiska resultat så är det förvisso inte detsamma som det Fermat menade sig har funnits; de entusiastiska amatörer som även de jagat bevis har därför fortfarande ett öppet fält, även om mycket av lockelsen är borta.

Fermats gåta är en tillgänglig, i stort sett redlig redogörelse. I vissa delar av originalet finns smärre misstag, och avsnitten om matematikernas liv tar ibland tämligen osäkra källor som sanning (de källor vi har till Pythagoras liv är 700 år yngre än denne och bör därmed hanteras med viss försiktighet). Vill man ha en levande redogörelse för matematik och vad det innebär att vara matematiker är det dock underhållande läsning.

Read Full Post »

Om det finns en vetenskap jag aldrig kommer lära mig så är det versläran. Av någon anledning så har jag enormt svårt att komma ihåg vad skillnaden är mellan anapester och jamber, hur man ser skillnad på ottave rima och spenserstanser, hur man ser om en rytm faller eller stiger. Jag tycker om de effekter som den skicklige versmakaren kan åstadkomma med sådant, men av någon anledning kan jag inte analysera vers om så livet hängde på det. Jag gillar termerna: ambibrachi, elegiska distika, drottkvätt och sapfiska strofer är en sorts poesi i sig, vilket möjligen förklarar varför jag aldrig kommer ihåg de högst exakta innehåll de står för.

Därav följer att jag uppskattar Alf Henriksons Verskonstens ABC: lemmana är i sig ett nöje att skumma igenom, och värdet av att få dem förklarade är stort. Eftersom Henrikson dessutom har en högst personlig stil, och illustrerar sina uppslagsord med vers, så är det även trevligt att läsa artiklarna. Man skulle möjligen vilja att han tydligare markerade vem det är som skrivit versen (huvudsakligen han själv), och man kan undra lite vad poängen är med att hänvisa till exempel från Tegnér till de artiklar hans vers illustrerar, men detta är bisaker.

Det stora mysteriet är vad Björn Bergs teckningar skall illustrera – ibland är det rätt självklart, men poänglöst, som när det i närheten av en artikel om fornnordiska versmått finns någon skäggig karl som sitter på snidat säte, men intrycket är snarast att man tagit en gammal hög överblivna teckningar och kastat in dem där man hittat den allra minsta överensstämmelse. Även om det kan vara svårt att skapa vettiga illustrartioner av versmått och fötter, så hade det förmodligen gått.

Nåväl, texten kombinerar i alla fall praktisk nytta och nöje, och då kan man egentligen inte önska mycket mer.

Read Full Post »

Man bör kunna erkänna sina svagheter, i alla fall inför sig själv. Strindberg tycks vara en av mina; jag tror inte att det är många andra författare jag skulle införskaffa mer än en biografi över (även om de definitivt finns), men med Sue Prideauxs Strindberg: a life har jag nu läst tre. Och visst, Strindbergs liv är något extraordinärt – den scen som sattes upp inför hans eventuella hyrande av rum på Skovlyst, med en grevinna i kläder hundra år bakom modet, hennes halvbror som betjänt och magiker, och den egentligen redan förskjutnaSiri och barnen i bakgrunden, förtvivlat åseende hur pappa fascineras och fastnar: det hela är så otroligt att om det bara var Strindberg själv som berättat det, skulle man aldrig trott det.

Just det där med det egna berättandet är också något som gör Prideauxs bok till den mest umgängliga av de tre böcker jag läst: hon tycks ta Strindbergs egna utläggningar över sitt liv som sanning eller åtminstone nära den på ett sätt andra författare inte vågar. Detta är i sig inget större fel: om hon nu tror att Tjänstekvinnans son i stort sett är sanningssökande hågkomster, så är väl det en ståndpunkt att inta och försvara – förutom att försvaret uteblir. Något lite om problemen med att använda en författares uppenbart litterariserade memoarer som källa hade inte varit fel.

Annars är väl bokens största problem ungefär det man kan vänta sig: Prideaux är uppenbarligen inte kunnig vare sig i svenska eller svensk realia, och när hon skall ge en kortfattad sammanfattning av Sveriges 1800-talshistoria blir det närmast pinsamt felaktigt, med underligheter som att stormaktsväldet gick under i napoleonkrigen eller att kungen var enväldig. Sådana fel hade visserligen kunnat undvikas, men har  egentligen inte så mycket med ämnet att göra. Värre då att hon kallar Strindbergs tidiga Erik XIV för Erik XI, eller gör andra fel med titlar.

Förtjänsterna är dock betydligt större: det är en livlig och läsbar biografi, och att den är skriven med en utomståendes blick gör att den bidrar med perspektiv, i synnerhet på verken, även om den av uppenbara skäl inte kan bidra med speciellt mycket ny kunskap. Det är en bok som mycket väl kan sättas i händerna på den nyfikne men icke svenskkunnige, kanske dock med varning för just detaljerna.

Read Full Post »

Older Posts »