Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Facklitteratur’ Category

Randall Munroe säger själv att man inte bör följa de råd han ger i How to (en lite egen variant på lögnarens paradox). Det är en bok som försöker ge ovanliga svar på vanliga (nåja) frågor: hur spelar man fotboll, hur gräver man flyttar, hur man laddar sin telefon; ibland även svar på ovanliga frågor: hur man bygger en vallgrav med lava, hur får man el till sitt hus på Mars, hur man gör sig av med boken i fråga (speciellt under antagande att den är oförstörbar). Några av de svar som ges på dessa frågor är: skaffar en häst, sätter raketer på huset, kopplar skovelhjul till en rulltrappa, byggandet är inte problemet, utan att kyla huset efteråt, sätter en propeller på en lina från Phobos, samt skickar in den i solen (genom att avfyra den bort från solen).

En del frågor får ganska rättframma svar: hur förutser man vädret, hur tar man en selfie (egentligen: hur fungerar synen och vad är skillnaden mot kameror), vad är några fysiska tecken på att man är en viss ålder. De flesta får dock ganska underliga, oväntade svar.

Den som tidigare läst något av Munroe känner igen humorn: mycket nördigt, fotnötter, underliga perspektiv på vardagen, stor förmåga att förklara saker, och oändlig fascination inför den spännande värld vi bor i.

Read Full Post »

Ett uppenbart grepp för denna recension av Magnus Västerbros Vålnadernas historia vore att ta fasta på hur historier verkar ha lika svårt att stanna i sin grav som spökena själva. Historien i fråga har nämligen ett grepp som bör beskrivas som idéhistoriskt och skeptiskt, snarare än likaledeles tänkbara anekdotiska, antropologiska, arkeologiska eller religiösa grepp. Således: även om det bjuds på en och annan historia om spöken, så är Västerbro mer intresserad av dels den mer teoretiska sidan av spökbegreppet (exempel: hur skilde sig protestanternas syn på spöken från de romersk-katolskas?), dels i hög grad av alla de som inte trott på dem, av olika skäl.

Grovt talat kan vi tänka oss ett fält med tre poler: dels en religiöst dogmatisk, dels en genom alla tider befintlig tro på vålnader, dels en allmänt skeptisk syn på det hela. De två senare tänker sig Västerbro som mer eller mindre stabila. Fler eller färre personer kan vid en viss tid tro eller tvivla, men båda grupper tycks alltid ha funnits (teorier om förtrollade världar och liknande anser han som en sorts i alla tider existerande mallighet över samtidens stora förstånd). Mer varierad har den religiösa inställningen varit: ibland har tro på andar räknats till vidskepelse och djävulskap, utifrån idén att då själen lämnar kroppen vid döden möter den direkt sitt öde och sållas till fåren eller getterna, ibland har den setts som ett bevis på just själens existens och därmed i förlängningen även Guds (boken ägnar sig i huvudsak åt västeuropeisk och nordamerikansk, således även mestadels kristen, historia). Före och efter kristendomens dominans har naturligtvis andra inställningar florerat, som det grå skuggland de grekiska döda tänktes hamna, eller spiritismens allmänt småtrevliga vardagstillvaro (dock en tydligen ganska långtråkig sådan; hur skall man annars förklara det enorma tillmötesgående som diverse berömda personer visat medier?)

Västerbro är själv uttalats skeptisk, men lyckas ändå hålla inne den sorts lite överlägsna självgodhet som ibland kan anas bland liksinta. Fokuset på det intellektuella gör att vissa aspekter behandlas rätt så knapphändigt: detta är inte boken för den som vill veta allt om pålade kroppar sänkta i kärr, poltergeistar, hemsökta hus eller vita damer (sådant förekommer, men närmast som exempel). Vill man däremot ha en förståelse för synen på själen, spiritismens framväxt, när vålnaderna dök upp under medeltiden, och, framför allt, diverse skeptiker, så finns det mycket att läsa. Minus i kanten för att alla parentestecken tycks ätits upp i trycket (när man väl inser detta blir vissa meningar plötsligt mycket mer begripliga), annars är det en läsvärd bok.

Read Full Post »

Mitt under brinnande krig föddes han, på ett datum ägnat att skapa maximal förvirring, under de där underliga åren då Sverige ämnade gå över till den gregorianska kalendern genom att helt enkelt hoppa över skottdagar (sedan kom det där kriget emellan så att man glömde det, och till slut fick man ta till ett februari med trettio dagar för att få någon som helst ordning på kalendern): i alla fall var det i maj 1707 som århundradets kanske mest kände svensk (och konkurrensen var hård) föddes: Carl von Linné, mannen som kom att till slut bringa ordning i naturkunskapen och göra den till något som kan kallas en vetenskap istället för kuriosasamlande.

Kuriöst nog utkom ingen stor biografi i samband med trehundraårsminnet, men det har nu Gunnar Broberg tagit igen i efterhand med Mannen som ordnade naturen, en rejäl pjäs som gör att den hungrande publiken nu kan få översikt över denne Sveriges förste vetenskapsman av det riktigt stora formatet, från uppväxten i prästgården i Småland, via Lund, Uppsala, Lappland, Dalarna, Holland och Stockholm tillbaka till Uppsala, därifrån utresande på kortare expeditioner i Sverige och utsändande sina studenter över världen för att utöka kännedomen om naturens alster och kanske få ytterligare glimtar av Skaparens rygg.

Det är en mycket citerande biografi, där främst Linné själv men även hans samtida ofta får komma till tals. Linnés prosa var ofta livlig, men ibland uttrycker han sig dunkelt, och Broberg är inte alltid helt hjälpsam med tolkningar, eller försök att förtydliga – i viss mån en dygd, då det innebär att han väljer att inte försöka tvinga in Linné i en viss tolkning, men ibland också irriterande vagt. Boken lider också klart av bristande redaktörskap, med onödiga upprepningar, förvirrande meningar och vissa  obegripliga felskrivningar som att den förvisso kortväxte Linné inte skall ha varit mer än 1,53 cm lång.

Detta uppvägs endast i viss mån av den stora beläsenheten Broberg uppvisar, med citat ur även många mindre kända verk – Linné var produktiv, och levde dessutom under en tid då brevskrivande var en viktig syssla för en forskare. Även om boken är lärd, ger en bred bild av Linnés gärning och är väldigt vackert formgiven, så förtar ändå slarvet med själva texten i viss mån läsglädjen.

 

Read Full Post »

Med tanke på alla underliga kokböcker man kan hitta är det väl inte att förvåna sig över att det även finns en från Skivvärlden, med Nanna Ogg som föregiven författare. Nej, det är inte den famösa Joye of Snacks, utan en mindre livlig sak kallad Nanny Ogg’s cookbook, som förutom recept på saker som »slumpie«, »bananana soup surprise«, »C.M.O.T. Dibbler’s sausage inna bun« (i alla fall ett recept som Dibbler själv hävdar han använder) och »Klatchian delight« även innehåller saker som bibliotekariens recept på banan (»Ta en banan«), samt förslag på hur man kan göra något som ser ut som glacerad råtta på pinne (populärt bland dvärgabarn).

Detta är dock endast halva boken: andra halvan är Nannas etikettips. Det mesta är för den som är van vid Skivvärlden självklarheter som att man bör bjuda häxor, och vara överseende med trolls ganska små insikter i organisk föda: till skillnad från recepten är det här nästan renodlad komik, med ett undantag, som därmed framstår som desto mer underligt: mellan råd om hur man skall bete sig när en häxa håller dödsfest och hur man skall tilltala andra (artigt, om de har ett vapen. Annars spelar det mindre roll), så förefaller ganska ordinära råd om hur man skall äta kronärtskocka eller hur man spottar ut kärnor ganska underliga – de passar inte Nanna, så man undrar om det är något jäkelskap under eller om man faktiskt bör följa dem.

Det är en trevlig, lätt bok. Några recept går troligen att följa, men det är inte därför man skaffar den. Några av etikettråden går möjligen också att följa, men man bör nog tänka sig för först.

Read Full Post »

Egentligen finns inte mycket anledning att skaffa den nya upplagan av Svenska skrivregler om man redan äger en äldre: det har tillkommit vissa områden (som transkribering av arabiska, hur man bör utforma elektronisk text och ett kort kapitel om att skriva på engelska), men vad gäller sådant som interpunktion, styckeindelning, behandling av personnamn eller versalisering har inte mycket ändrats sedan sist.

Det kan dock finnas ett värde i att påminna sig om vad reglerna faktiskt säger, och arbetar man någorlunda storskaligt med text är det naturligtvis alltid bra att ha en så uppdaterad version som möjligt, för ibland finns trots allt små skillnader (nu anges till exempel även »hen« som ett bättre alternativ än »han/hon«). Många av de tidigare kapitlen har också utökats med nya råd.

De flesta av råden är handfasta och användbara, och egentligen är det bara ett  av dem jag direkt kommer ignorera: att kongruensböja adjektiv för utrum när det syftar på människor även när det grammatiska subjektet råkar vara neutrum: »statsrådet var intresserad«. Någon jävla ordning får det vara i ett språk. Ej heller kommer jag gladeligen använda plurala former när ett kollektiv omtalas, då får det skrivas om istället.

Annars är boken som sagt en mycket användbar, om än ingen större läsupplevelse.

Read Full Post »

Dick Harrison har med Folkvandringstid föresatt sig själv en stor uppgift: att undersöka hur och varför folk har genomfört längre, permanenta förflyttningar, vanligen i grupp. I efterordet berättar han hur boken tillkom efter att han publicerat en debattartikel där han berättade att fredlig invandring var något positivt, med direkt resultat att hans mejlkorg fylldes med mer eller mindre välformulerade skällebrev.

Huruvida denna bok gett liknande resultat vet jag ej. Harrison är i alla fall inte någon fegis, ty bland de många stycken som han plockat upp ur sina tidigare böcker och putsat till finns ett om hur även afrikaner bidrog till den transatlantiska slavhandeln; en tidigare omgång kritik, fast troligen från andra människor, kom för att han inte lade hela skulden för detta på européerna.

Upputsning är annars en flitigt brukad arbetsmetod; bokens mest utförliga kapitel, om de migrationsvågor som orsakades av och bidrog till Västroms sammanbrott är i huvudsak en komprimerad version av Krigarnas och helgonens tid, andra kapitel är som sagt från böckerna om slaveri, något är från böckerna om Englands historia. Sammantaget ger de ganska flyhänta enskilda kapitel, men man förstår ganska snart att boken är uppbyggd kring ett tema snarare än en idé. Även om Harrison försöker anknyta till den där debattartikelns tanke om den goda vandringen så finns ju där också de mindre trevliga sidorna – slaveri, flykt, erövring –, vilka gör bilden mer grumlig.

Till slut vill jag påpeka att den kartong som Ordfront bundit in boken i gör den till den förmodligen tråkigaste jag sett. Vad som händer om den kommer i kontakt med den allra minsta fukt vill jag inte fundera över.

Read Full Post »

Hiram Percy Maxims far, Hiram Stevens Maxim, är såsom han framställs i sonens memoarer A genius in the family en figur som hade passat i någon bättre barnbok. Han har drag av såväl Kalles pappa (alltså den Kalle vars bäste vän heter Hobbe) som Karlsson på taket: hans främsta nöje tycks ha varit att lura i sin son lätt opassande dumheter, som att bibelordet var att »tänk på vilodagen och gå och fiska«, han är underbart teatraliskt självisk, och en fena på ångmaskiner (detta var i 1800-talets New York, så både bibeln och ångmaskiner var viktiga saker).

Hiram påstår att hans far aldrig lärde sig att bli en pappa, men idag framstår han som en tämligen god sådan, som trots förkärlek för skojeri ändå tog sin son på allvar, ansträngde sig för att roa honom, lyckades rädda honom ur att få smisk när modern tyckte han förtjänat det (och samtidigt fick honom att lugna ned sig med sina lekar så att inga fler spelkulor skulle träffa speglar), och hade tillräcklig psykologisk insikt för att få med hjälp av sonen få lillasyster att bli ordentligt intresserad av aritmetik.

Det är en kolossalt rolig bok, med den ena dråpliga scenen efter den andra: fadern lurar i sonen att det är en fladdermus i schaktet för mathissen, och den måste fångas, sonen undrar om fadern kan få samma sjukdom som mamma har och hur det då skall gå, nu när lillasyster är på väg, de motionerar genom att löpa fram på stadens gator i kostym, de träffar på en religiös och svagsint tiggare och försöker utröna om hans böner har någon verkan.

Någon gång kanske skrattet dock fastnar i halsen, som när man betraktar omslaget och påminns om att Hiram Stevens inte bara uppfann nyttigheter som glödlampor (han förlorade patentstriden mot Edison) och inhalatorer, utan även det sena artonhundratalets och tidiga nittonhundratalets främsta vapen för masslakt av människor, maximkulsprutan. Den mesta tiden är det dock förmodligen de roligaste memoarer som tänkas kan.

Read Full Post »

Det vore fel att säga att alla de kvinnliga musikskapare som Anna Charlotta Gunnarsson skriver om i Kvinnorna som formade pophistorien är bortglömda. Däremot har nog snart sagt alla blivit förminskade, förvanskade eller förrådda: popmusiken har länge framställts som ett huvudsakligen manligt fält där kvinnor endast undantagsvis kunnat bryta sig in.

Visst fog finns det för en sådan beskrivning, men den är likväl överdriven: helkvinnliga band fanns redan i början av förra seklet (till och fler än helmanliga), de stod för underhållningen på restauranger och hotell, spelade hela kvällarna och hade ingen tid att öva. Kvinnor har varit låtskrivare, sångare, artister, tekniker och producenter – på grund av fördomar i mindre grad än män, men ofta väl så framgångsrika. En medelmåttig man kunde klara sig, en medelmåttig kvinna kunde ignoreras tills hon gav upp.

Även om inte alla kvinnor som tas upp själva glömts (det är svårt att hävda detta när exemplen inkluderar Whitney Houston, Agnetha Fältskog och Astrid Lindgren), så har deras insatser gjort det. Astrid Lindgren skrev inte enkom böcker och manus (eller var förlagsredaktör), hon skrev också texten till visor mer populära än något Taube eller Vreeswijk åstadkommit. Fältskog var inte bara ”hon den blonda”, utan skrev och producerade sin egen musik, men trots stöd från männen kring henne tycks hon haft för dåligt självförtroende för att vilja skriva för ABBA. Houston fick, trots att hon precis slagit igenom stort, inget utrymme i Bonniers Rocklexikon när den första utgåvan kom.

Gunnarsson försöker ge dessa kvinnor upprättelse, liksom en lång rad andra. Hon berättar om hur Gibson helt försökte mörka att fabriken hölls igång med kvinnliga arbetare under andra världskriget, om hur Neneh Cherry bidrog till att göra det accepterat att kvinnliga musiker kunde visa sig gravida, hur Sylvia Robinson gjorde hip-hop till något större än en subkultur i New York och hur Siw Malmqvist var första svensk som tog sig in på Billboard-listan.

Det är, trots det övergripande temat med mer eller mindre glömda kvinnor, en spretande bok. Musik är ett stort ämne, och avståndet mellan Karin Juels protestsång i det ockuperade Köpenhamn och Dolly Parton som säger nej till när Elvis ställer krav högre krav än hon vill gå med på för att spela in en av hennes låtar är trots allt enormt. Även tagna en och en är texterna är mycket bra läsning, och temats bredd gör snarast att den underliggande tesen om kvinnor som oförtjänt glömda framstår som mer övertygande.

Read Full Post »

Den som läser Flavius Josephus Judarnas krig, en historia som ungefärligen täcker tiden från mackabéernas uppror (även återgivet i bibliska apokryfer) fram till Jerusalems fall och templets förstörelse 70 e.Kr, kommer snart att dra vissa slutsatser:

  1. Josephus var en självgod jäkel, som gillade att framhäva sig själv och som framställde alla sina fiender som onda rövare i stånd till vilka skändligheter som helst
  2. Life of Brian var till stora delar dokumentär; den lilla tid judarna vid tiden inte fejdade inbördes gjorde de uppror mot det romerska styret.
  3. Man skall vara glad att man slipper uppleva den krigföring som då var gängse.

Josephus verk är indelat i sju böcker; de första två ägnas judisk historia från upproret mot seleukidernas styre fram till början av det mot romarnas. Mycket av utrymmet upptas av Herodes den store, som förvisso inte ägnar sig åt massmord på gossebarn, men som istället verkar haft vådliga bekymmer med att hantera intriganta och sinsemellan fulspelande avkommor. Josephus börjar redan här visa vilken typ av historieskrivare han är: de han ogillar skall doppas i ordentligt med tjära för att framstå som genomfördärvade, övriga kan ges mer nyanserade bilder.

I tredje boken har så judarna gjort uppror, påskyndat av en ovanligt ondskefull romersk prokurator som framstår som lite av den typen av överdrivna skurk som gör det onda för dess egen skull. Likafullt framträder här bokens store hjälte, en ofelbar administratör och krigare som får hand om försvaret av Galilléen och snabbt över upp de judiska krigarna och ordnar fram imponerande befästningar på ett par månaders tid, innan han fastnar i försvaret i en otillgänglig bergsfästning och därvid uppfinner diverse krigslister och försvarsanordningar, innan nederlaget framstår som ofrånkomligt och han flyr till en grotta där ett femtiotal andra judar också sökt sin tillflykt. Ovillig att låta världen förlora hans geni vill han kapitulera, men övriga hotar då att mörda honom, varför han kommer på den sluga listen att övertala medfångarna till kollektivt självmord och låta lotten avgöra vem som skall börja: när bara han och en annan återstår övertalar han så honom till att ge sig, och de blir romarnas fångar. (Vad en sådan klipsk herre kan ha hetat? Josephus, så klart.)

Därefter drar skildringen vidare mot själva huvudattraktionen: belägringen av Jerusalem. Först skall dock kejsar Nero hinna avlida, saknad av ingen, ett fyrkejsarår förflyta, och den tidigare överbefälhavaren och otroligt rättrådige och allmänt älskade Vespasianus rättmätigt kunna inta tronen, varför kriget får avslutas av hans likaledes underbara son Titus. Eftersom judarna är splittrade inbördes (ett kort tag behärskar tre olika fraktioner var sin del av staden), och dessa dessutom inte drar sig för att vanhelga Herrens Tempel, så borde detta gå snabbt, även om Jerusalems murar är imponerande. Judarnas stridslust och mod är dock i sanning stora, och romarna lider flera avbräck. Deras ädelmodiga, flera gånger upprepade erbjudanden om att på olika sätt flytta striderna för att skydda templet, eller till och med låta judarna kapitulera, framförda av en lysande folktalare vid namn Josephus, ignoreras dock och till slut drabbas Jerusalem av en heltigenom rättfärdig förstörelse som absolut inte är de snälla romarnas skuld, och speciellt inte deras gode kejsares eller hans fine sons.

Även om Josephus vet att berätta en historia, så framträder hans personliga åsikter starkt, om än i något höljd form. Att han beundrar sig själv och kryper för kejsaren är uppenbart, likaså att de grupper han öser invektiv över knappast var så genomusla och slumpmässigt mördande han vill ge sken av (sikarierna, »knivmännen«, framställs som någon sorts mördarsekt, när de nog snarare var en form av lönnmördare eller terrorister – knappast mer ärbart, men i alla fall mer begripligt). Även om han troligen även brer på när det gäller judarnas tapperhet och stridsvilja tog det ändå de romerska trupperna nästan fyra år att återställa ordningen, så de spännande belägringar han skildrar kan knappast vara helt fria fantasier.

Det är knappast den mest lysande romerska historien, men den försvarar likfullt sin plats: dels som en sammanhållen redogörelse för judarnas historia århundradena runt Kristi födelse (Kristus, hans lärjungar och efterföljare är dock märkligt frånvarande, även om andra gestalter ur evangelierna dyker upp), dels som en av få berättelser om den romerska armén från tiden, skriven av någon som hade personlig erfarenhet.

Read Full Post »

På bokmässan övertalades jag att lösa medlemskap i den ärevördiga Västergötlands fornminnesförening, och fick som premie två bienalla årsböcker. Här gäller det 2017-2018 års Speglingar av vatten, där olika texter som på olika sätt utgår från vattenbruk i Västergötland samlats. Namnet på föreningen gör inte att enbart historiskt material fått utrymme, utan där finns även ett litet antal texter om ämnen som botanik, isskulptering och kulturminnesvård.

Det historiska materialet dominerar dock: texter om kvarnar i Mariestad, vattennivån i Vänern, byggena av Göta kanal och kraftstationer i Trollhättan, kurorter, dikning av åkrar, reningsverk och vattenledningar – om inte en viss text passar läsaren så finns det god chans att någon annan gör det, för bredden är imponerande. Några upprepningar förekommer, men i långt mindre grad än man kunde vänta av en bok med ett sådant stort antal bidragsgivare. I slutet finns också en samling rapporter i mer blandade antikvariska ämnen.

Den vetenskapliga standarden är god, redigeringen välgjord och trycket bra, med ett stort antal ofta mycket bra illustrationer. Om bredden gör att många lär hitta en hel del som intresserar dem medför den väl också att få lär sitta med kinder glödande av iver hela vägen igenom, men det är ett acceptabelt pris. En positiv överraskning.

Read Full Post »

Older Posts »