En ny estetik

Susans Sontags första essäsamling Against interpretation närmar sig pensionsåldern: den skrevs i början på sextiotalet, och handlar i huvudsak om kritik, i såväl meningen att den diskuterar enskilda verk som att den diskuterar vad kritik är och hur man skall se på konst.

Sontag börjar samlingen med två längre texter som diskuterar konstsyn i allmänhet; hennes åsikt är att man behöver söka sig bortom en konstsyn som låtsas som att yta och innehåll är separata ting utan närmare koppling till varandra, och att man därför också borde premiera skapandet av verk där sådan kritik helt uppenbart blir absurd.

Hon är därvid fylld av beundran för en hel massa verk, men beklagar att den medvetenhet hon efterfrågar inte nått till skönlitteraturen. Detta kan lätt betraktas med viss ironi: av de tänkare och skapare hon särskilt håller fram och diskuterar är de flesta enbart angelägenheter för esteter och specialister. Det enda undantaget är Camus, dock inte på grund av de anteckningsböcker som är vad hon närmast anmäler. Hon skulle dock nog själv inte vara alltför förvånad; i den essä som diskuterar naturvetenskap och kultur tycks hon säga att mycket av den kultur hon själv uppskattar tagit upp vissa drag från vetenskapen och liksom den blivit något man måste tränas i för att kunna uppskatta (och att endast skönlitteraturen tycks ha undvikit detta öde).

Allt detta får henne möjligen att framstå som mer pretentiös än hon egentligen är. Visst, hon diskuterar franska filmmakare som knappast hör till allmänbildningen, liksom teaterideologier, men hon tar också upp science fiction-film (det schema för sådana hon beskriver kan användas även för mer samtida sådana, i alla fall de med katastrof-anknytning – om det är så att jorden hotas så gäller schemat, men knappast annars).

Bokens förtjänster är i huvudsak sekundära: de verk den diskuterar är egentligen inte det intressanta, utan hur de diskuteras, de slutsatser som dras och positioner som intas. Kan man bara se bortom träden finns en spännande skog att gå på upptäcktsfärd i.

Read Full Post »

Öl är också vin

Om nu någon tvivlade, så kan Örjan Westerlunds 101 öl du måste dricka innan du dör tjäna som fullgott bevis på att ölnördar kan föra sig med minst lika bisarr jargong som någon vinrekommenderande nyhetsmorgonsgäst.

Den prosa som de 101 olika sorterna öl, de flesta (alla?) lätt tillgängliga på systembolaget, beskrivs med försöker alldeles för hårt framstå som sofistikerad och smart, med resultatet att den bara framstår som bisarrt obegriplig, nästintill en provokation. Istället för att svamla om neutrala beskor och druschdraperier och kladdkaka (författaren må ha ett livsmål att hitta den perfekta ölen att inta till detta bakverk, men jag har det inte) hade det varit betydligt mer givande att få läsa varför just denna smakkombination skall få rinna ner för min strupe. Som det nu är finns det ingen tydligt framträdande idé bakom urvalet, vilket gör att listan snarare framstår som slut än som början på en upptäcktsfärd.

Read Full Post »

Då som nu

Tredje samlingen med Squirrel girl, Squirrel, you really got me now, handlar i huvudsak om tidsresor. Doreen hamnar på något sätt i sextiotalet, och när Nancy försöker hjälpa henne ber hon om i sin tur om hjälp från … Doktor Doom. Som rest till deras samtid för att skaffa sig en arsenal så att han aldrig mer skall bli angripen av … Squirrel girl.

Det hela slutar inte oväntat med att de måste slåss, och med att vår hjältinna vinner. Vägen dit handlar mycket om tidsresor och paradoxer med dem och annat trams. Nu är det här en serie som i mycket lever på trams, i huvudsak tämligen intelligent sådant, och det framstår väldigt tydligt att tidsmaskiner är en typ av idé som lätt gör allt annat i berättelserna irrelevant.

Förutom historien med Doom finns en kort berättelse om hur Doreen får en ny vän (en hjärna i robotkropp, reformerad medlem av HYDRA), samt en gemensam berättelse med Howard the Duck, där de råkar ut för en galen cosplayer som vill jaga halvmänniskor i tron att det blir semilegalt. Howard verkar röra sig i en likartat mindre seriös värld som Squirrel girl, så det hela funkar. Den bästa humorn här, liksom tidigare, är när de driver med andra figurer, inte mediet i stort.

Till slut måste också påpekas att den läsarsida som tas med är helt underbar, med bilder på ekorrar och folk som klär ut sig till Squirrel girl. Bara de är värda att skaffa samlingarna för.

Read Full Post »

Nyckelhål

Sällan har jag saknat en riktigt knappologisk kommentator som när jag läste en totalt okommenterad utgåva av Strindbergs Svarta fanor: vissa av de endast lätt maskerade personerna går enkelt att identifiera – att Hanna Paj är Ellen Key är välkänt, att Falkenström Strindberg själv är ganska enkelt att lista ut för den som läst annat av honom, och att den usle Zachris är den annars på magasinen dammande Gustaf af Geijerstam kan man kanske förstå –, men att den där tidningen som hängs ut som lögnens högborg är DN är inte det, och huvuddelen av persongalleriet är helt glömt.

Svarta fanor är ett generalangrepp på delar av den svenska kultureliten vid förra seklets början: folk intrigerar, hatar, förtalar, besvärar och förpestar varandras liv. Alla är offer, de flesta förövare; Zachris och hans hustru Jenny det i extra hög grad. Mellan lustmorden plockar Strindberg fram ett par käpphästar: kvinnosaken, alkemin, religionen.

Litterärt ligger värdet främst i formuleringar och scener: inledningens middagsbjudning där alla avskyr varandra och baktalar varandra så fort tillfälle ger är lovande infam, men inte många av de som förtalas återses, och det är inte lätt att se att vissa av dem kommer vara viktigare än andra när handlingen fortskrider. Intriger kan Strindberg inte riktigt klara, vilket syns främst när han skall förklara hur han – förlåt, Falkenström – förlorar omvårdnaden när hustrun lämnat och flyttat ihop med en annan kvinna.

Strindbergs åsikter har inte åldrats vackert.

Allt detta gör att satiren är bäst när den riktar in sig på enskilda, inte kvinnor i allmänhet, eller vetenskapen, eller andra mer abstrakta ämnen. Elakheterna mot Zachris tycks aldrig vilja upphöra, men om de är träffsäkra eller ej går inte att avgöra. Möjligen grämer detta Strindberg mer än något annat: om han likt vissa av hans gestalter haft vett att bara ignorera skulle Geijerstam idag bara varit en episod i Strindbergs biografi. Nu har han istället blivit litteratur. Kanske inte stor sådan, men litteratur likfullt.

Read Full Post »