Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Carl Michael Bellman är knappast en av de lättare författarna att skriva en biografi över: de källor som finns är få, eller svåranvända. Vi vet naturligtvis sådant som rör hans borgerliga karriär, och det finns mängder av dikter kvar, eftersom han tycks ha skrivit dem nästan tvångsmässigt: till och med hans prosa drar ibland iväg och börjar rimma. Eftersom han med Olof Lagercrantz ord sjöng  »med till hälften bortvänt ansikte«, så kan vi ta mycket litet av vad som skrev för dess egna tankar: någon gång, när han skriver om familjen, så kommer vi kanske närmare honom, men för det mesta inte.

Det är således ett stort arbete som ligger bakom Carina Burmans Bellman. Biografin. Oändliga mängder dikt måste ha lästs, liksom gamla krognotor, protokoll från tullverk och nummerlotteri och riksdagar, utdrag ur folkbokföringar, suppliker och brev. Och all sekundärlitteratur: Burman står naturligtvis lika lite som andra skickliga forskare helt på egna ben, utan har tagit hjälp av de som kommit före. Allt detta har utmynnat i sjuhundra sidor biografi, varav knappt hundra fotnoter. Gediget var ordet, sa Bull.

Biografi, ja: detta är just en sådan, inte en genomgång av Bellmans främsta verk. De dyker upp, men främst när de illustrerar just hans liv, när han flirtar, när han supplikerar, när han någon sällsynt gång blir arg och driver ordentligt med någon. Burman följer så gott det går Bellman genom olika delar av hans liv: hans arbete, hans diktning och framföranden, hans umgänge, hans kungavurm, hans familj. Ofta fylls det på med utläggningar om vänner och företeelser, så att läsaren lär känna även hans omgivning: de som hjälpte honom, de han någon gång kunde hjälpa, de som motarbetade honom. En av senare var initialt Kellgren, efter att denne attackerat först, och det är till bådas heder att de sedan lyckades sluta fred och samarbeta över ett av svensk litteraturs storverk, Fredmans epistlar.

Burman lyckas hålla intresset uppe nästan hela tiden: man ömkar för den stackars ekonomiskt oförmögne Bellman, som precis lyckas hålla näsan över ytan, i alla fall så länge Gustaf III finns där i bakgrunden.  Man ler åt hans vers, åt hans brist på decorum, men också åt hans starka vänskap. 600 sidor text hade kanske kunnat vara färre, men varför skulle man vilja önska det?

Read Full Post »

Andra delen av Alf Henriksons Biblisk historia, den som täcker Nya testamentet, bör ha varit knepigare än den första: där överlappade materialet från olika böcker endast delvis, här finns inte mindre än fyra evangelister att hålla ordning på (även om de tre synoptikerna gör det hela enklare). Nå, ansträngningen märks i så fall inte: det är samma enkelhet i framställningen, parad med ett ständigt utpekande av de fall när äldre eller dogmatiska tolkningar inte kan stämma (samtidigt som han ärar kyrkofäderna som inte lät redigera samman evangelierna).

Nya testamentet är dessutom på sitt sätt tacksammare: det är ett rakare berättande, och ett som det går enklare att plocka ur de goda berättelserna och ordvändningarna ur. Henriksson tycks ha en lagom kritisk blick till senare tiders översättarprestationer, villig att medge att de ibland fått till det men ofta lamenterande utrensningar av hederlig stilkonst som blivit levande citat.

Ett gott, redigt sammandrag för den som hellre ser Bibeln som litteratur än uppenbarad sanning.

Read Full Post »

Återbruk

Lars Strands tredje samling essäer, Dr W & Mr H, är som namnet antyder även den inriktad på herrarna med residens på Baker Street 223B. Den här gången finns ett visst fokus på möten mellan Holmes och andra figurer, såväl litterära som Dracula, som mindre litterära som Oscar Wilde och nästintill verkliga som Kennedys mördare (Holmes har fått gå genom fallet för att avgöra om den officiella förklaringen kan stämma).

Naturligtvis finns det en hel del annat också –huvudbonader Holmes burit på bokomslag och film, Holmes ovarsamhet om sig själv (boxning, tobak och kokain), Holmes som kort- eller schackspelare, och så vidare: definitivt inte materia för andra än de med utvecklat intresse, dessutom gärna med förmåga att stå ut med en del klumpiga formuleringar och viss upprepning.

Read Full Post »

Syskonen Kathryn och Ross Petras har satt samman en antologi, Very bad poetry, vars innehåll är precis vad titeln antyder: Detta är inte poesi som bara har problem med rytm, klang och rim eller bildspråk och ämne, detta är poesi som så kapitalt misslyckas med allt sådant att det är löjeväckande. Vi kan ta ett kort prov från Fred Emerson Brooks patriotiska »Old Eagle«:

Fear not, old Eagle
The bay of the beagle!

Exemplen kan mångfaldigas. Här finns oden till jättestora ostar, makabra historier om en sjöman som simmar iland mot sin älskade bara för att plötsligt attackeras av en haj, en elegi över två höns, poesi till en enögd flicka (egentligen en flicka med syn på bara ett öga; ett faktum som upprepas i varje vers), utdrag ur epos över tandhygien och att odla sockerrör (två olika verk, får man skyndsamt tillägga), vers skriven vid ett besök i Poet’s corner i Westminster Abbey som snarast framstår som beskrivningen av interiören i någon blodig skräckfilm – bråd död är ett ofta återkommande tema, gärna drabbande oskyldiga flickor utan märkbar anledning. Naturligtvis finns också William McGonagall representerad, inte bara med sina dikter om bron över floden Tay, utan även med verk om »The famous Tay whale« (som man kan få bese för en skilling, det vill säga, om allt folk är villigt). Däremot finns inte Paula Nancy Millstone Jenning representerad, konstigt nog.

Nåväl, om man roas av västgötaklimax, uselt rim, vers om de mest meningslösa saker, patetik, vers på fuskdialekt, eller bara allmän inkompetens är detta utan tvekan en rolig bok. Jag avslutar med en personlig favorit, av Alfred Austin, engelsk hovpoet, vid ett besök i Florens:

In that same palace, the Uffizi, I
Remember to have marked a virgin lift
Upon a silver salver up on high
The offering of her breasts – no trivial gift.

Read Full Post »

Det vore lätt att framhålla Oscar Wildes The picture of Dorian Gray som ännu ett exempel på hur stil förblindar; hur något som i grund och botten visar hur illa det till slut går för syndaren hålls för omoraliskt bara för att det innan gått väl, och dessutom varit underhållande. Men ändå, om man nu skall döma konst efter moraliska principer (något som speglingen av Wildes publika gestalt, paradoxernas furste Henry Wootton, har en del att säga om), så bör rimligen de som var gällande vid skapandet vägas in, och då blir resultatet något annorlunda. För även om den själens försumpning som Dorian Gray genomgår, och som återspeglas i hans porträtt medan han själv framstår som en oförstörd yngling, är i någorlunda enighet med kristen moral, så är hånet av möjligheten till ånger inte det.

Historien bör annars inte återberättas närmare än som gjorts ovan; den är någorlunda välkänd men dess vändningar inte vad som bär boken framåt: det gör istället Grays utveckling och Woottons frasmakeri (förutom när Wilde börjar gå in på ohyggligt långtråkiga detaljer om Grays diverse materiella intressen): I stort kan det sägas vara en kompetent ihopsatt skräckhistoria av en dekandent, fast med vidunderligt underhållande dialog.

Read Full Post »

Den avslutande delen av Den svenska litteraturen täcker de sista 70 åren av nittonhundratalet, inte mer. Den har visserligen uppdaterats en gång sedan den först nådde bokhandelsdiskarna, men den sitter fortfarande fast i en värld där sådana utgör den nästan allenarådande platsen för avnämning av i alla fall finare litteratur. Det är kanske inte i sig ett så stort problem: sådant sker jämt med historieböcker, och även om litteraturenutbudet uppvisar en exponentialkurva är i alla fall jag mindre intresserad av det som idag bedöms som relevant och viktigt jämfört med det som visat sig äga mer beständighet.

Strängt taget har ju dessutom hela verket uppvisat det omvända problemet: Medan Lagerkvist som den siste författaren som överhuvudtaget får ett eget kapitel bara får en ynka femton sidor har Geijer i tidigare delar fått två, på totalt fyrtio. Nu finns det ju visserligen under perioden bara en författare som verkligen nått en ställning motsvarande de gamla nationalskaldernas, men inställningen tycks ändå från redaktionen vara att Lindgren borde vara nöjd med att överhuvudtaget ha fått det uppslag som hon behandlas på.

Inställningen tycks överlag vara att alla skall med, men i synnerhet diverse poeter som aldrig annars hörs, och alla skall få ungefär lika plats, men vissa mer lika än andra. Para detta med ett allt tydligare dragning åt litteraturvetarnas drönande prosa och sövande abstraktioner, och jag är rätt nöjd med att kunna slå ihop boken och ställa in den i bokhyllan.

Read Full Post »

Agneta Horns memoarer, av Anne Brügge utgivna under titeln Hjärtesorger och vedervärdigheter, skulle nästan lika gärna ha kunnat skrivas av  någon viktorian (förutom då att det utspelas på 1600-talet i Sverige och Tyskland): Agneta förlorar tidigt sin mor, tvingas först bo med pigor som mest hålls med karlar och tar om hand henne och hennes lille bror så illa att han är så svag att han dör när de istället kommer till en elak faster som avskyr syskonen och slår och plågar Agneta.

Sedan får hon förvisso vissa stunder bo med en snäll och älskad mormor (morfar är också snäll, men inte hemma så mycket. Han är upptagen med att vara rikskansler), men faster och styvmor kommer på ett nytt sätt att plåga henne: de letar upp en sällsynt fånig karl att förlova henne med, men hon står emot och får till slut sin Lars Kruus.

Syftet är tydligt: att utmåla Agneta som en dygdig, tålmodigt lidande flicka, förvisso med egen vilja men som ändå skulle böja sig efter sin fader om så krävdes. Tydligen är den tillkommen i samband med en arvstvist med sin styvmor, och det är nästan så att den för den moderne läsaren motverkar sitt syfte: Agneta Horn verkar inte ha varit en god människa att tas med.

Utgivaren har moderniserat språket, åtminstone ibland, vilket gör att det framstår som lätt underligt ibland: målande epitet och ordspråk blandas med normalprosa och (förvisso ursprungliga) språkformer som är snarast talspråkliga. I boken har också en bibelparafras som Agneta Horn skrev som en slags livsbetraktelse inkluderats, och där skulle man faktiskt velat se en än tydligare redaktörshand: istället för (bara) tysta moderniseringar hade det för den moderne läsaren varit värdefullt att få utdrag ur den grundtext hon utgick från.

Nåväl, trots tendens och hård modernisering torde väl detta ändå vara så nära den svenska högadelns liv under stormaktstiden man kan komma. Man kommer i alla fall att bättre uppskatta det faktum att de flesta barn idag får växa upp med sina föräldrar i livet, om än kanske inte tillsammans.

Read Full Post »

Det skulle gå att säga ganska mycket om Christine de Pizan innan man kom till hennnes Kvinnostaden: hon var Frankrikes första professionella författare, och försörjde med sin penna sina barn och sin mor efter att hennes make dött. Ännu mer imponerande är dock vad hon faktiskt skrev: förutom att vara en skeppskatalog över kända kvinnor så innehåller boken en späd planta av feministisk analys; hon menar bland annat att kvinnors allmänna okunnighet hade mindre att göra med deras förstånd och mer med att de inte fick någon utbildning, och att männens författande var okunnigt och illvilligt.

Huvuddelen av boken är dock ett allegoriskt stadsbyggande: under ledning av fruarna Vishet, Rättfärdighet och Rättvisa bygger hon sin kvinnostad med hjälp av biografier över kända damer för att bevisa att kvinnokönet varken är svagt, dumt, ombytligt, snålt eller vad nu för dumheter hennes samtida ville påstå. Biografierna är ofta hämtade direkt från Boccaccio, och den som läst honom känner igen den superlativa framställningen. Samtidigt är det något uppfriskande att hon bland de kända kvinnorna tar upp såväl Fredegunda (merovingisk kungamoder, och lika blodslysten som någon av ättens kungar) som Teodora (bysantinsk kejsarinna som Prokopius täcker med lager på lager av svartfärg i sin Anekdota). Historiskt och fiktivt blandas friskt: förutom nämnda finns historier direkt ur Decameron, liksom euhemeristiska berättelser om romerska gudinnor, och mot slutet mer helgonlegender än man riktigt vill (vilket innebär ett fyrtiotal sidor. Helgonlegender är tråkiga. Och repetetiva).

Överlag är det dock ganska bra läsning; det är bara när det hela går över till att handla om diverse dygdemönster eller klart påhittade berättelser som man finner ögonlocken något tyngda. Resten är kanske lite mer hagiografiskt än motsvarande böcker skulle vara idag, men knappast så det stör.

Read Full Post »

Romarbrevet

Romarbrevet, utställt av Paulus inför den resa till den eviga staden och Iberiska halvön som förhindrades av hans fängslande i Jerusalem, är en betydligt tydligare teologisk traktat än tidigare Bibeldelar. Här förklaras, ibland motsägelsefullt, apostelns inställning till den judiska lagen och nåden, hur han ser på Jesu död och uppståndelse, och andra för fornkyrkan viktiga frågor.

Här finner man till exempel den för protestantismen så viktiga grundtesen om tron som allena saliggörande; det är gott och väl att följa lagen, men utan tron är det bara ett utanverk. Den som tror på lagen skall naturligtvis följa den, men enligt Paulus har Jesus redan uppfyllt många av dess villkor, och genom att vi tar del i hans död så har vi också kommit fria från dess bestämmelser.

Annat anmärkningsvärt: stycket om att vilja det som är gott men inte göra det, att inte vilja göra det som är ont men ändå göra det, stycket som brännmärker homosexualitet, och understrykandet av att såväl grek som jude kan bli frälst (med det underbar uttrycket »hednakristen«).

Read Full Post »

Bokmässerapport, del 2

Idag blev det inte lika mycket bokmässa: bokköpen var i stort sett klara, och bara seminarierna lockade.

Först gjorde Dick harrison reklam för Sveriges historia under rubriken »Så blev Sverige Sverige«, med ett upplägg jag redan hört förut: »vi har så mycket material som inte har undersökts förut som vi nu vill berätta om«. Bättre blev det sedan på »Följ med på en resa genom svensk stormaktstid«, som dock snarare handlade om andra delen av Finlands svenska historia, och även om inte mycket nytt blev sagt var det trevligt nog att lyssna på.

Dagen fortsatte sedan på finlandssvenska: ett seminarium med Anna-Lena Laurén om hennes bok om livet som singel i Moskva, som jag mest gick på för att sitta av tid och för att det skulle hållas på denna vackra dialekt. Sedan blev det lite mer tungviktigt: »Antisemitism – på historiens soptipp«, ett intressant och viktigt ämne som dock led av att moderatorn inte riktigt visste hur man skulle hantera ett seminarium och började med att låta en av deltagarna prata i en kvart. Nåväl, det bättrade sig mot slutet, och en del intressant om hur vi är blinda för antisemitism som inte klär sig i naziuniform och problemet med att en del motstånd mot den istället kan bli islamofobi.

Efter detta var det dags för vad jag egentligen var mest nyfiken på : »Från amerikansk purpur till blågult helylle«, ett seminarium om Dragos (eller Fantomen, för de som inte är invigda), och hur denne tämligen uppenbart är den mest svenske av superhjältar: skoj, men aldrig riktigt brännande: det blev lite för mycket anekdoter och lite för lite diskussion.

Så slöts också tredje dagen.

Summering av bokmässan: flera intressanta seminarier, en skörd på närmare 30 böcker (vilket är tämligen normalt), förutom de som köpts för andras räkning. Saker som kommer att läsas om i framtiden inkluderar Astrid Lindgren, romare, Fred Åkerström, Västergötland, gamla psalmer, skånska pojkar, vita stornästa troll och svensk religionshistoria.

Read Full Post »

Older Posts »