Slott och superhjältar

Det finns tydligen någon sorts parallellvärld i Marvels univserum som väsentligen är en generisk fantasihistoria: onda skurkar, diverse olika slags intelligenta varelser, magi och så vidare (största skillnaden är väl egentligen att de där varelserna inte är utomjordingar). Efter lite bråk med ett träskmonster hamnar Champions där i Weird War One, liksom The master of the world (fortfarande ett jäkligt fånigt namn).

Den enda som riktigt verkar inse att de inte är på hemmaplan är Riri, övriga tror sig höra hemma där, med anpassningar (Riri är riddare, Miles någon slags tjuvarketyp, Ms Marvel magiker, Wasp någon slags älva och så vidare). Eftersom de inte minns vem de egentligen är hamnar de också på olika sidor i konflikten, tills det hela löses ut och alla kan åka hem till en verkligare(?) värld.

Insprängt här finns även en kort historia om skolskjutningar, vilken mest verkar vilja säga att man inte skall ge upp hoppet om att saker kan bli bättre (men är tämligen läskig innan dess), samt en solohistoria för Snowguard, som mest verkar skriven för att via upp inuitkultur och deras folktro: det är inte dåligt eller tråkigt, men det känns tämligen uppenbart att syftet främst är att läsaren skall lära sig mer om inuiter samt om Amka, som är rolig och bra men knappast kommer få en egen tidning.

Read Full Post »

Litterär stöld

Arsène Lupin påstås ibland vara urtypen för gentlemannatjuven, liksom Sherlock Holmes är det för privatdetektiven. Ingen av dem var allra först, och Lupin är kanske inte ens lika känd som rövaren i Sherwoodskogen, men nog finns det en poänger att i att typen snarast kräver en urban miljö. För att fungera som protagonist dessutom bara charm, utan någon form av moral som gör att en tjuv framstår som att föredra framför riktigt skurkaktiga spioner och rikemän, liksom träaktiga detektiver.

Spänningen i historierna i Arsène Lupin, gentlemannatjuven liknar annars de i detektivhistorierna: ett brott begås, och bara Arsène Lupin förstår hur. Skillnaden mot Holmes ligger främst i att Lupins intelligens verkat innan brottet, samt att hans förklädnader ofta är det som skall listas ut, inte en liten överraskning mitt i. Conan Doyle är på så sett en mer generös författare än Maurice Leblanc, med fler demonstrationer av Holmes intelligens genom varje äventyr.

Äventyren i sig själva är inte så tokiga, men kanske inte heller så fantastiska som de tidiga Holmesberättelserna. Någon berättelse känns också som den kanske skulle anstått till en senare samling, när Lupin blivit en mer etablerad figur, eller ett sammanhang där han inte är fullt så självklar.

Read Full Post »

Ofullkomnat

Förutom de sex romaner som hennes litterära framgång bygger på finns av Jane Austen även åtskilligt annat bevarat: förutom skolövningar och brev även tre romanfragment (ehuru ett av dem av författaren försetts med en snabb avrundning), några dikter, samt en del kortare texter. Oxford World’s Classics har samlat allt detta i en enda volym, under titeln Lady Susan, The Watsons and Sanditon.

Den första av de tre fragmenten är den som i alla fall fått en avrundning: Lady Susan är ett ungdomsverk, skriven på ett brevformat som Austen nog visste själv var gammalmodigt. Huvudpersoner är en vacker, manipulativ nybliven änka på väg mot fyrtio: utan alltför mycket pengar, med en dotter hon avskyr och en önskan att hitta en karl som har pengar och är villig att bortse från äktenskapliga övertramp (eller i andra hand dum nog att inte se dem). Hon hamnar hos sin ordentliga svåger, och ställer till det i familjen. Främst användbar för att bli av med tron på Austen som en särdeles pryd person, och kanske alltmer omöjlig att färdigställa i takt med att sederna blev strängare, så framstår den ändå som relativt läslig.

The Watsons skrevs i början av karriären, när hon visserligen sålt manus till Northanger Abbey men denna sedan inte publicerats: man hinner möta de flesta medlemmar i denna fattiga familj, där en dotter återvänder hem efter att ha uppfostrats hos en farbror men där hans änka nu gift om sig. En ganska dyster historia, med besvärande omständigheter för huvudpersonen: man ser släktskapet med framför allt Förnuft och känsla, men delar skulle också bli förlagor till delar i andra verk.

Sanditon, slutligen, påbörjades men kunde inte färdigställas då sjukdomen som tog Austens liv kom emellan. Det är den märkligaste av texterna: hjältinnan är en ganska färglös observatör, utrustad med gott omdöme men helt överskuggad av de närmast Dickensartade figurerna som rör sig runt den uppåtsträvande badorten Sanditon: en entusiasisk investerare, dennes en övernitisk ungmö till syster, en snål gammal dam, en ung man som förläst sig och tror sig vara en anti-hjälte. Definitivt ett fragment man önskat kunde fått avslutas.

Slutligen finns i volymen lite verser, ingen av vilken är särskilt minnesvärd: någon tillfällighetsvers når ganska högt i genren, någon ger lite biografisk information. Två samlingar med korta omdömen över Manfield Park och Emma från huvudsakligen vänner är främst roande när ett par visar sig ha ganska säregna idéer. En kort satir i form av ett synopsis till en roman, tar negativ kritik och fogar samman till ett utkast till en roman som om det togs på allvar skulle bli ett under av befängdhet.

För den som verkligen vill ha mer än de sex avslutade romanerna är detta knappast helt acceptabelt. Det är kort, oavrundat, oputsat. Vad mer: att det är oavslutat ger snarare än starkare önskan att få till sig ytterligare. Men det är onekligen Austen som för pennan (förutom möjligtvis i ett tre tvivelaktigt attribuerade böner), och på sätt som man kanske inte alltid väntar sig.

Read Full Post »

Smakfullt

Att köpa kokböcker är av allt att döma en rituell snarare än praktisk handling: oavsett hur många man har så lagar man ändå knappast mer varierad mat. Har man tur hittar man i en kokbok ett par tre rätter som inte passar personerna man normalt äter med, verkar rimligt goda och som inte kräver att man köper hem en bytta messmör för att använda en enda klick, så det slutar med att man tittar på mer eller mindre snyggt foto, lagar en eller två rätter, och sedan blir det åter pannkakor eller falukorv eller hämtpizza, eller vad man nu brukar äta en regnig tisdag.

Detta vet Lotta Lundgren om. Hon beskriver det väl inte exakt så i Om jag var din hemmafru, men något liknande. Hon verkar till och med i viss mån ha ansträngt sig för att jobba bort messmör. Jag kan tänka mig att laga mycket av vad hon skriver om. Likförbannat kommer jag nu ta boken, ställa den på hyllan, och fortsätta laga samma mat som jag brukar. Ritualer skall upprepas, inte ifrågasättas.

Read Full Post »

Hertigen på rymmen

Georgette Heyer är mest känd för romantiska komedier, men The foundling är huvudsakligen komedi: huvudpersonen, Adolphus Gillespie Vernon Ware, hertig av Sale, en mycket ompysslad ung man som tidigt blev föräldralös och själv var sjuklig, blir redan tidigt förlovad utan att han knappt får ett ord med i laget. Titelns hittebarn är visserligen den mycket vackra unga Belinda, men Gilly är inte intresserad.

Hans bekymmer med henne är snarare att hålla henne från att hamna i dåligt sällskap: hon har redan utnyttjats av ett par skurkar för att få hans kusin att kompromettera sig så de kunde utpressa honom, och Gilly fick henne på halsen när han bestämde sig för att hjälpa till (mest för att slippa ifrån sina förmyndare och tjänare som annars ständigt oroar sig över honom). Förutom Belinda plockar han också upp den vilde ynglingen Tom, och sedan kommer förvecklingarna.

Gillar man Heyers humor finns här en hel del av varan, men också ett par problem: Belinda är så totalt huvudlös att det bara blir fånigt, och precis när man tänker att det mesta lugnat ner sig så kommer ännu en vända. Men hertigen är en trevlig, lite tafflig figur, hans trolovade trovärdig men ganska frånvarande och skurken fantastisk (speciellt när han åkt fast). Man kan råka ut för betydligt värre.

Read Full Post »

Familjedrama

Den spontana tanken efter att ha avslutat Victor Hugos Ringaren i Notre Dame var »Vem tyckte att man skulle göra Disneyfilm på det här?« Det är liksom inte bara grymma detaljer som man kan skära bort likt askungens systrars hälar och tår, det är en alltigenom tämligen grym historia, om förtärande, obesvarad kärlek, medeltida grymhet, tortyr och död. För att inte tala om fördomarna mot romer och kroppsligt avvikande, vilka i sig är nog för att varna ömtåliga sinnen.

I vilket fall: ringaren Quasimodo är puckelryggad, enögd, ful och döv. Han misstros av de flesta, och även bokens berättare. Han är dock det närmsta boken kommer en hjälte, även om han till slut inte åstadkommer mycket. Centralgestalt i boken (förutom möjligen Notre Dame, som är det enda som nämns i originalets titel) är dock Esmeralda, som dansar och sjunger sig genom Paris, vacker som en dag. Hon förälskar sig i kapten Febus, en alltför enkel soldatsjäl. Förälskade i henne är Quasimodo, vars öde vi snart förstår länge varit sammantvinnat med hennes, samt den iskalle prelaten Frollo, vars tidigare älskare vetenskapen nu lämnar honom kall. Och så finns där en poet, men han verkar mer intresserad av Esmeraldas tama get. (Att säga att detta är en stor kärlekshistoria är till och med än galnare än att säga detsamma om Svindlande höjder).

Och så, bredvid det drama med mordförsök och häxanklagelser som driver handlingen mot sitt slut, så finns där det medeltida Paris, fyllt med underliga bifigurer, konst, arkitektur: Hugo hänger sig åt diverse essäer om olika aspekter av livet där i slutet av fjortonhundratalet, och även om de till viss del verkar överdrivna så ger de mer textur än den melodram han diktat fram, där de centrala personerna stöter på varandra för ofta och de mindre centrala för sällan. Hade det inte varit för den värld som frammanas hade den troligen varit utmönstrad från klassikerhyllan sedan länge.

Read Full Post »

Gött å leva

För den som vill prova på 1600-talets engelska prosa men känner att The anatomy of melancholy eller till och med On urne-burial kan vara lite mastiga att börja med är Izaak Waltons lilla The complete angler ett utmärkt smakprov: detta är en kort liten bok om spöfiske, med praktiska råd, en apologi, samt lite poesi och naturskildringar. Boken kom ut i flera utgåvor med tämligen stora skillnader; den jag fick råkade vara baserad på den första, där huvuddelen utgörs av en dialog mellan två personer, istället för tre som i de senare.

Den är också en av Amazons tryck-på-beställnings-produkter, och även om det kanske inte finns så många andra alternativ så bör man ändå titta på dem, för resultatet är uselt. Att de valt att inte ha rubriker på ny sida och därmed får en del oönskade brytningar kan man möjligen acceptera, men knappast den exceptionellt lilla teckengraden. Detta är inte någon utgåva för svagsynta.

Innehållet är dock, som sagt, trevligare: en fiskare stöter ihop med en jägare och lovar att lära honom att fiska. Detta görs mestadels i dialog under kringvandring i engelskt vårlandskap, och fiskaren redovisar var man skall fånga olika sorters fiskar, vilket bete man skall använda, var i vattendrag man skall sänka ner det, när man skall göra det, samt hur man kan laga till sin fångst. Som instruktionsbok långt ifrån vad man kan hitta idag, men kanske fortfarande ibland hjälpsamt, och mycket nöjsamt. Väl värt den lilla tid det tar att läsa.

Read Full Post »

TPK

Sjunde volymen Rat Queens, The once and future king, har en ny författare, Ryan Ferrier. Man skulle kunna tro att han skulle vilja börja lite mjukt, men med tanke på var förra samlingen slutade, med Violet gift och Dee uppstigen till gudomlighet, så får man väl erkänna att det inte är riktigt möjligt att bara fortsätta som förut.

Först av allt får vi dock ett kort äventyr, med Violet men utan nykomlingen Maddie, då de hamnar i ett träsk för att ta hämnd på en pärsschimpans som dödat enhörningar. Eftersom detta är Rat Queens slutar det i blodigt våld och underligheter.

I huvudhandlingen får vi istället se dem försöka ta hand om en invasion av ett annat kungadöme, medan Betty försöker sluta dricka, Hannah är sur på Dee som inte vill använda gudskrafterna, och Branca patroniserar Maddie. Inget är riktigt som det ska, och de fungerar inte som ett lag längre. Eftersom de är hjältarna lyckas de till slut någorlunda hantera sin skit, och gör sig redo för en ny omgång ultravåld. Och så dyker den mest irriterande skurken upp: irriterande för att den har i princip obegränsad makt och egentligen bara vill förolämpa dem för dåliga beslut utan att på något sätt förklara vad som skulle varit bättre.

Alltså: ganska tunga ämnen, och med ganska lite av de knasiga bitarna att balansera med. Blodbaden är kvar, dock.

Read Full Post »

Fåfängans marknad

Ben Jonsons sista stora pjäs, Bartholomew Fair, är lite udda i att det som håller samman den och gett den dess namn inte är en person, utan en marknadsdag: denna marknad framställs som en dag då diverse skojare på olika sätt försöker lura av rika dumbommar pengar och ägodelar, få ärbara kvinnor att hoppa i säng med okända män, samt sälja biljetter och förtäring till överpris. Inget är nytt under solen.

Att den störste dumbommen Cokes åtföljs av en förmyndare är kanske inte lika sannolikt idag, och att utmåla puritaner som hycklande frasmakare skulle knappast kännas aktuellt, men det skulle inte krävas så hemskt mycket för att få omvandla det till något som är det. Dryckeslekar som går ut på att motsäga de andra skulle nog också fungera. Det som vore ett problem är snarast den dockteater som dyker upp mot slutet: inte bara är mediet tämligen hopplöst, den parodi på klassiska berättelser som spelas upp skulle knappast förstås. En domare som klär ut sig för att avslöja korruption är kanske inte riktigt lika aktuell, men idén och myten finns kvar, kanske till och med i tillräcklig mån för att som här kunna drivas med.

Det finns inte någon central handling, knappt ens en central moralitet: när allt är över verkar ingen ha egentligen lärt sig mycket, mer än kanske något om att inte döma andra: även när det faktiskt verkar befogat ser Jonson till att ta bort all moralisk auktoritet.

Read Full Post »

Plågoandar

I Epicene har Ben Jonsson valt att skriva en komedi med ett mycket blekt lyckligt slut: istället för giftermål är det åstundade en annulering av ett äktenskap. Äktenskapet som skall lösas upp är titelkaraktärens med herr Morose, en man som är i besittning av en god förmögenhet och en stor aversion mot oljud. Hans nevö Dauphine Eugenie ser fram emot arvet, men Morose vill hellre försöka hindra det genom att hitta en kvinna som kan hålla mun och förse honom med en ättling (ett något udda val för någon som önskar lugn och ro, men nåja). Den Morose fäster sig vid är Epicene, föga anande att hon är i maskopi med Dauphine och inte alls kommer visa sig vara så stilla och timid som önskat.

För att göra saker mer roliga på vägen mot upplösningen förekommer även ett par uppblåsta riddare, tre löjliga preciöser, en toffelhjälte, förvecklingar, latinsksprutande barberare och en ständigt rått skrattande trio bestående av Dauphine samt dennes vänner Clerimont och Truewit, som är de som ständigt rör kring i grytan och har roligt åt hur fåniga de andra är. Enda anledningen till att man inte tröttnar på dem är att farsen håller god fart och att de faktiskt nöjer sig med privat förnedring, inte publik. Förutom att retas med övriga är de ute efter att störa Morose ro, och lyckas ganska väl med det.

Slutet är överraskande, men sista akten är så fylld av juristlatin att man nästan storknar innan man hinner dit.

Read Full Post »