Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2019

Georgette Heyers The Convenient Marriage visar upp såväl hennes styrka som komisk författare som alla de sorgliga tankefigurer som präglar hennes romanser när de är som mest irriterande: att kvinnan ifråga är yngre än mannen kan möjligen få passera som historisk realism (vilket också gäller diverse detaljer, men knappast historien i stort), men den här typen av ihoppparning av en ung, oerfaren och impulsiv fröken med en herre nästan dubbelt så gammal, som dessutom är överlägsen alla andra vad gäller hästar, kortspel, inkomster, dueller och intelligens skapar en dynamik som är såväl moraliskt tveksam som tröttande när man utsatts för den ett par gånger.

Eller, fröken och fröken: det som varierats denna gång är att Horatia Winwood faktiskt är gift med greven av Rule största delen av boken, ett resonemangsäktenskap där hon tagit sin systers plats för att systern skall kunna gifta sig med sin mindre bemedlade älskling, där meningen var att att Horatia skulle få sina hushållspengar och greven – ja, vad han var ute efter från början är något oklart, men han tycks ändå nöjd.

En hämndlysten gammal fiende till greven, och en mindre intelligent men svartsjuk kusin till densamme, står för försöken att få äktenskapet att spricka, medan Horatias spelgalne bror får stå för de välmenande men klumpiga försöken att hålla ihop det som i slutändan gör att den överlägsne greven får mer problem än om han fått sköta sin hand själv.

Det finns som sagt några roliga episoder, och när de får stå i förgrunden så blir det en del skratt, men det sväljs snart när huvudhandlingen tar över.

Annonser

Read Full Post »

Det var egentligen inte meningen att det skulle vara fler berättelser från Miss Qiunzella Thiskwin Penniquiqul Thistl Crumpet’s camp for hard-core lady-types efter att de listat ut var de treögda rävarna kom från, men eftersom Lumberjanes var så populär så blev det en hel hög. De första har samlats i A terrible plan; dels en fristående berättelse där våra fem vänner och Jen berättar spökhistorier kring lägerelden, dels en längre historia där Mal och Molly går på picknick men hamnar i en parallell dimension med dinosaurier och den hamnskiftande björngumman, medan April, Jo och Ripley försöker tjäna ihop till i alla fall ett scoutmärke var.

Den första berättelsen är ganska enkel, men ger goda möjligheter att fördjupa oss i karaktärerna – vem kan berätta en riktigt läskig historia, vem kan det inte, vem hamnar i en återvändsgränd och behöver lite hjälp från de andra, vem har dåligt självförtroende och så vidare. Eftersom de historier de berättar alla har tecknats av var sin gästartist så blir det en trevlig episod, även om man kanske inte blir direkt rädd själv.

I den andra delen ska Mal och Molly gå på picnick, men måste istället undvika dinosaurier, köttätande växter och ett lavafält medan de rider på en björn, och lär så känna varandras osäkerheter bättre, vilket blir ett trevligt och lagom spännande äventyr, medan de övriga stannar i lägret eftersom de inte vill störa picknicken, och blir så uttråkade att de försöker vinna scoutmärken, vilka som helst. Det blir mer renodlat komisk kontrast, med försök att dekorera tårtor, pardansa, skapa klippböcker och bädda sängen.

Fortsatt skoj, alltså, och ingen anledning att misströsta om kommande nummer.

Read Full Post »

Det är sisådär tolv år sedan förra gången jag läst Douglas Hofstadters Gödel, Escher, Bach. Då var jag fysikstudent på väg mot slutet av studierna: en givande tid att läsa den, när man fortfarande har sinnet någorlunda öppet, men ändå är tillräckligt skolad för att kunna hänga med. Kanske hade den varit häftigare om jag läst den något tidigare, men nåväl.

Det är en bok vars ämne är notoriskt svårt att sätta fingret på, så svårt att författaren själv, tjugo år efter den kom ut, försökte göra det i ett nytt förord och i stort sett misslyckades, och därför istället började skriva om annat. Just sådant är han väldigt duktig på: det är en bok som ständigt ger sig ut på nya äventyr, inte bara i de mellankapitel där Akilles (grekisk hjälte som var erkänt snabbfotad) och Hr. Sköldpadda håller filosofiska diskussioner, där Hr. Sköldpadda vanligen visar sig vara den snabbare. Även i de mer tekniska kapitlen kan man upptäcka att istället för de formella system som verkar vara det egentliga ämnet har boken halkat in på Bachs musik, eller ambigram, eller pussel, eller fasta tillståndets fysik. Det är intellektuellt stimulerande, men också utmattande: man måste orka med såväl ordvitsar, matematik och vad för analogi som nu råkat fastna i Hofstadters sinne, och dessutom ibland mentalt korrigera honom (hans förklaring av genotyp och fenotyp var inte helt korrekt ens när den skrevs. Jag är dock inte helt säker på om att en mer modern förståelse försvagar eller förstärker den analogi med språket han försöker bygga).

En stor del av boken handlar om att bygga upp förståelse i läsaren för formella system och dess tillämpningar. Det är menat att dra paralleller mellan Gödels teorem och hur sinnet fungerar, men är tämligen intressant också i sig själv. Lite mindre fångande är de kapitel där han förklarar datorers arkitektur: min kunskap är tillräcklig för att se att mycket fortfarande är relevant, men annat verkar hopplöst åldrat, och så finns där en stor mängd okänt material. Inte helt olikt en av de centrala teserna, men en illustration av dem jag klarat mig utan.

Mot slutet halkar han in på de delar där hans idéer är närmast en tillämpning: forskning på artificiell intelligens. Här märks återigen hur mycket datortekniken sprungit förbi honom, samtidigt som hans teorier fortfarande har visst värde. Vi har idag lyckas bygga datorstrukturer som klarar extremt komplicerade situationer, men har egentligen konceptuellt inte rört oss speciellt mycket närmare det mål Hofstadter själv satt upp: en allmän intelligens baserad på elektronik, som kan lära sig nya saker på ungefär samma sätt som en människa. Hofstadter trodde att det skulle vara omöjligt att bygga ett bra schackprogram som byggde på förprogrammerade algoritmer och annat utan att det måste ha allmän intelligens; vi vet nu att så inte är fallet. De algoritmer vi har kan bli oerhört bra på vissa specifika områden, men de är egentligen bara mer sofistikerade varianter på den självlärande dam-algoritm som beskrivs i boken. Ön kan inte datorerna tänka analogiskt.

Gödel Escher Bach är fortfarande en i många stycken intressant och stimulerande bok, även om sättet författaren uppenbart tar nöje av sin egen fiffighet är lite tröttande. En ung fysikstudent av idag skulle nog också finna den spännande, men frågan är hur lång tid det tar innan den åldrats bortom all räddning?

Read Full Post »

Av de berättelser som utgör 13 svarta sagor om superskurkar (redaktör Jonny Berg), en efterföljare till motsvarande titel om superhjältar, lär man sig snabbt att de mer heroiska typerna om inte annat har den fördelen att man kan skriva mer varierande noveller om dem. Visst, visst, det är stor skillnad på de olika skurkarna, från de som helt gått in i rollen likt Vincent i Jens Daniel Burmans »Hajar attackerar i motljus«, till de som egentligen menade väl likt huvudpersonen i Boel Bermanns »Stormen« eller är reformerade som han i Love Kölles »Revansch«. Men ändå: en skurk har en viss roll att spela, och för att den rollen skall fungera någorlunda måste berättelsen se ut på vissa sätt.

En superhjälte går bra att skriva en enskild episod om. Det går alldeles utmärkt att bara låta den bura in veckans slödder och sedan låta den vandra oberörd vidare med underkläderna utanpå pyjamasen. För en skurk, däremot, finns inget sådant (möjligen om den snarare är en antihjälte). För en novell gäller utanpå detta att man direkt måste förstå handlingen, och om man då inte väljer att likt Oskar Källner i »Casus Belli« ha personer direkt kalkerade på kända förlagor, så behöver man också förklara var dessa personer kommer ifrån. Lägger man därtill (oavsett samlingens titel), att en historia gärna får ha en liten ljusglimt i slutet, så blir det vanligen så att skurken hamnar på en mindre skurkaktig bana (tydligast kanske i Daniel A Lagergrens »Inga jävla hjältar«, men det finns fler exempel).

Ett sätt att jobba delvis runt detta är att återanvända gamla bekanta: Oskar Källners lösning finns i någon mån i flera av novellerna, även om hans är mest effektiv och kanske mest intressant. Han har dessutom återanvänt figurer vi mötte i sagorna om superhjältar, och det är han långt ifrån ensam om: detsamma har även Anna Jakobsson Lund, Markus Sköld och Patrik Centerwall gjort.

Jag måste nästan speciellt ta upp Lova Lovéns »Inte hela världen«. Själva historien är tyvärr något skissartad, och skulle nog behövt fyllas ut lite mer: eftersom vi hamnar i huvudet på såväl ordningens väktare som den som vill kasta den över ända finns inte riktigt tid för att någon av dem skall bli mer än en skiss, och det gör att historien till slut skär sig. Det som gör att jag måste diskutera den är dock det sabotage mot Forsmark som den skildrar; vilket tyvärr blir ofrivillig komik. Befängda idéer om kärnteknik är förvisso nästan en bärande vägg i genren, men man måste nästan gå in helhjärtat för det och skriva resten av historien med överdrifter och spandex, inte som här snarare ge sken av procedurdeckare, för då blir idéer om att man kan plocka ur styrstavar ur en reaktor under drift och gömma dem, eller att det räcker med att ta bort en av dem för att den skall haverera snarare teknikskräck än en kul variant på gammal konvention.

Historierna är naturligtvis av varierande kvalitet, även om ingen riktigt står ut tydligt ur mängden; möjligen är Love Kölles »Revansch« den mest spännande: även om allegorin till en början vilar lite väl tung när huvudpersonens bakgrundshistoria berättas så är upplösningen den som tydligast ställer läsaren inför en moralisk fråga utan klara svar. Moralisk ambivalens finns hos flera historier, men i de flesta ligger den tydligt hos huvudpersonen snarare än hos läsaren. Men, visst, man skall inte klaga: det är underhållning för några timmar, och ingen har gett sken av att det skulle vara mer än så.

Read Full Post »

Till Jonathan Strange & Mr Norrell har Susanna Clarke även skrivit en serie pendanger i form av The Ladies of Grace Adieu. I en av dem uppträder Jonathan Strange, i en annan hertigen av Wellington, och i en tredje John Uskglass, men annars finns inga direkta kopplingar till romanen, mer än i bakgrunden: allt detta utspelas i det alternativa England där vägarna till älvriket aldrig stängts, under skilda tider.

Platserna ligger på landsbygden, i det England som präglas av herrskapet i sina stora hus: I titelrnovellen åker Strange för att besöka sin svåger och bese hans tilltänkta, bara för att upptäcka tre kvinnliga magiker som använder sin konst för att beskydda de barn som en av dem är guvernant för. Wellington, i sin tur, hamnar i byn Wall (känd från berättelsen om Tristran Thorn) och får se sin häst Copenhagen vandra in i älvlandet. Han följer efter och hamnar i en liten historia med en ung dam som sitter och broderar. Broderi är även i centrum i berättelsen om Maria Stuart. I »On Lickerish Hill« är det inte broderi som historien handlar om, men väl att spinna lin: det hela är en variant på historien om Päronskaft, berättad på lätt irriterande 1600-talsengelska.

Sagokomponenterna är starka även i andra berättelser: den om John Uskglass drar kanske iväg mer åt det folkligt komiska, där Korpkungen förnedras av en kolbrännare som med hjälp av helgonen lyckas få upprättelse när kungen med jaktfölje dragit genom hans boplats. »Mrs Mabb« är en mer skräckfylld berättelse om en ung dam vars älskade hålls fången av en älva och hur hon försöker tränga genom magin för att få honom tillbaka, medan utdraget ur herr Simonellis dagbok (en högst opålitlig och olidlig källa) förklarar hur denna herre räddar ett antal unga damer från ett liknande öde, med inte helt gentlemannamässiga medel.

Berättelsen om Tom Brightwind och hur han byggde en bro, slutligen, passar inte riktigt in i någon genre: älvkungen Tom och hans mänsklige vän hamnar i en by, och får för sig att hjälpa den genom att uppföra en by, men underligt resultat. Underhållande, men kanske det svagaste numret i en trevlig samling.

Har man läst och gillat de korta utvikningarna i Jonathan Strange & Mr Norrell är detta en fin efterskörd. Är man osäker på om man vill lägga tiden på att läsa den månghundrasidiga romanen kan detta vara ett dugligt smakprov. Förkunskap om romanen är inte ett krav, även om den troligen hjälper, och man behöver inte oroa sig för att få slutet avslöjat.

Read Full Post »

Fredrik Strömbergs Comic art propaganda är en spretig men intressant genomgång av alla de försök som gjorts, mer eller mindre tydligt och medvetet, att influera läsarna genom seriemediet. Det bör direkt påpekas att den mycket vida definition som Strömberg valt mycket väl kan ifrågasättas; nästan all litteratur, från Vergilius till Dickens, kan enkelt sorteras in som propaganda om det enda kravet är ett försök att på något sätt påverka läsarna. Likväl finns det en klar poäng i att försöka bortse från exakt vilken riktningen skulle ske i: även att förespråka sådant som de flesta kan skriva under på (som brandsäkerhet, antirasism och drogfrihet) bör räknas som propaganda.

De exempel som ges är i huvudsak från västvärlden, enkannerligen USA, men det finns även material från t.ex. Indien, Kuba och Kina (dock nästan inget från Afrika eller Sydamerika). En del känner man igen om man har bara allmän hum om serietidningar, annat är väldigt obskyrt (vad sägs om en indisk serie gjord till stöd för Saddam Hussein?). Man får se Stålmannen och Kapten Amerika slåss mot nazister, varningar för att kommunister kan ta makten i USA, Jack T. Chicks intolerant kristna berättelser, Tintin förklara Japans intervention i Kina och Spindelmannen varna för droger.

Styrkan är helt klart bredden, dels i vad som betraktas, dels i ursprunget för materialet. Svagheten är formatet: varje uppslag skall behandla ett enskilt ämne, antingen en viss skapare eller skapelse, eller ett visst tema, och behövs det mer måste det bli ett uppslag till. Varje uppslag upplåter ungefär hälften av uppslaget till bilder (förståeligt när ett såpass visuellt medium behandlas), men ibland räcker detta inte till, och då används bakgrunden också. Tyvärr är den inte alltid helt enkel att läsa av (gul bakgrund med lite mörkare gul teckning på ger dålig kontrast), vilket drar ner intrycket, liksom kvaliteten på bandet: limmet har redan släppt så jag kan sitta med omslaget i hand.

Trots en del fula plumpar i formgivningen, och en viss förnumstighet i texterna, så är det dock en intressant bok som kanske kan ge läsaren uppslag till ny läsning. All propaganda är inte förkastlig.

Read Full Post »

Daniel Anderssons Indianska religioner har en titel som, emedan inte helt felaktig, ändå är missvisande. Boken handlar förvisso till bland annat om indianska religioner, men bara specifikt de som hörde hemma i Mellanamerika, de dystra trossystem som lät tusentals människor offras till gudar med namn som Xipe Totec och Huitzilopochtli för att hålla uppe världsordningen. Om dessa religioner berättas tämligen omständligt, vanligen med utgångspunkt i en viss region där den allmänna historien förklaras innan några få korta ord sägs om de gudar som dyrkades där.

Man får ibland känslan av att man måste läsa boken minst två gånger för att verkligen kunna förstå den, så rörigt är upplägget: det hänvisas till efterkommande folks bruk, till seder som senare i boken, till gudar som beskrivs först mot dess slut. Lägg därtill att författaren generöst bjuder på akademisk vokabulär, ofta med märkliga eller direkt felaktiga förklaringar (syllabisk skrift förklaras till exempel som att ett tecken står för ”ett enda ljud”, vilket är definitionen på alfabetisk skrift; korrekt hade varit ”en enda stavelse”), och resultatet blir att läsaren får anstränga sig onödigt mycket.

Rörigheten gäller även ämnet: visst, det är svårt att särskilja religion från övrigt samhälle, speciellt om man inte vill reducera den till ren mytologi, men här blir det lite för mycket allmänarkeologi. Likaså finns det konstigheter i detaljer. Ett nytt exempel: det sägs att eftersom olmekernas La Venta och den mer bekanta Teotihuacan byggdes med stadsplaner 8 respektive 17 graders vinkel till nordaxeln så var »byggnaderna konstruerade efter speciella stjärn- och planetkonjunktioner«. Det kan de förvisso mycket väl ha varit, men utan ytterligare led i argumentet så skulle det lika gärna, mutatis mutandis, kunna appliceras på Manhattan eller Lidköping.

Men visst, orkar man sortera bort alla beskrivningar av naturlägen och årtal, så finns det en hel del lärdom. Frågan är dock om det är mödan värt det, eller om man inte bara skall läsa Wikipedia istället.

Read Full Post »

Older Posts »