En dåres försvarstal

Få svenskar torde lika fullständigt ha förlorat all tidigare trovärdighet som Olof Rudbeck. De upptäckter han gjort som visat sig bestående har i allt överskuggats av det han själv såg sitt storverk: upptäckten att det gamla Atlantis i själva verket legat i Sverige. Efter att ha läst David Kings biografi Drömmen om Atlantis, så inser jag att även om min bild av en man som blivit tokig av grubblerier över Sveriges historia kvarstår måste den utökas: i sitt sökande använda Rudbeck faktiskt ett flertal metoder som i sig är fullt vetenskapligt legitima. Problemet var bara det att han bröt mot det enligt Popper helt grundläggande kravet på god vetenskap: han verkade aldrig fundera över vad som skulle kunna motbevisa hans teorier, och när invändningar ändå restes lyckades han komma med bortförklaringar. Ibland hade han således rätt, men ofta ledde hans i sig användbara metoder käpprätt åt helsefyr.

I boken ges dessa metoder och resonemang mycket utrymme, och man förstår hur tankeprocessen kunnat skena iväg så fullständigt med den gode anatomiprofessorn: flera av hans idéer verkar faktiskt inte så värst mycket mer tokiga än annat man kan ha sett vid denna tid, utan det är snarare massverkan som får en att förstå hur vanvettigt fantastiska de är. Faktiskt verkar författaren själv ha övertygats av Rudbecks argument, för det är inte ofta man får se de små språkliga markörerna för avståndstagande. Detta verkar delvis kopplat till en viss brist okunskap: jag tror inte de metoder för datering utifrån jordskikt verkliga geologer begagnar sig av är direkta avläggare till Rudbecks (som baserades på ren tjockleksmätning), och även om mycket av den orientering i svensk historia som bjuds är välskriven utan att vara påträngande för den som redan är bekant med området, så reser sig ändå ett par frågetecken, som vid beskrivandet av Sverige som en ren adelsstat. Rudbeck verkade förvisso när den svenska adeln var som starkast, men den svenska almogen hade ändå en ställning som var i det närmaste unik.

Nåväl, vad finns det annat att berätta om Rudbeck – för inte sysslade han bara med sin Atlantica? Den bild som framträder verkar vara av en person som det är svårt att inte tycka om – i alla lite på avstånd. Rudbeck verkar ha varit i det närmaste konstant i färd med att bråka med stora delar av det övriga kollegiet, som inte alltid uppskattade hans verksamhet. För en utomstående verkar dock Rudbeck som den moraliska vinnaren, både rent faktiskt och som en person begåvad med en humor som närmast är studentikos: efter att ha anklagats att syssla just precis med det, gav Rudbeck till exempel en kurs om »ingenting«. Richard Wilson kan slänga sig i väggen. Samtidigt ledde tvisterna till att någon såg sig tvungen att förfalska dokument för att styrka Rudbecks sak. Författaren gör därpå sitt bästa för att rentvå Rudbeck, men tvivlet kvarstår. Förutom detta så verkar Rudbeck ha varit en påfallande osjälvisk ande, som verkar ha arbetat övertid för det universitet och den stad han verkade vid och i (Uppsala).  Han beskrivs som den siste renässansmänniskan, och det är på flera sätt sant. Samtidigt som han därigenom är fast förankrad vid en historiesyn som numera främst används för att locka fram fnissningar, var han dock på flera sätt även en föregångare för vad som sedan skulle komma. Den här boken är en alldeles utmärkt biografi över en person som lät sina idéer springa iväg med sig, men som på vägen uträttade en hel del storartade saker.

Read Full Post »

Verona

Verona, sedd från Teatro Romano

Shakespeare omtalar Verona som »vacker«. Om detta finns inte mycket att invända; staden är kasnke inte en strålande skönhet som man förälskar sig i vid första anblicken, men det brukar ju städer inte heller vara. Staden har anor ända till 400-talet f.Kr, och det är inte svårt att förstå varför man valt att bosätta sig här där floden Adige gör en stor krök. Med floden som källa till välstånd från antiken och framåt, dolomiterna i fjärran och tillgång till en vackert rosaskimrande kalksten så är det lätt att se hur man kunnat skapa vacker arkitektur. Staden har också gott om lämningar från äldre tider, och det är lätt att se varför den är ett världskulturarv.

Med detta sagt, måste det dock även påpekas att dessa lämningar från äldre tider är den främsta anledningen att se staden. Staden tycks i stort ha upphört att producera sevärdheter någon gång under renässansen, så den som är ute efter annat än museum och lämningar bör vända sig någon annanstans. För den som är intresserad av sådant är dock utbudet rikt.

Till att börja med har vi de romerska lämningarna: först och främst arenan, den tredje största bevarade från romarriket. Det är en stor och vacker sak, men såvida man inte är där för att se på opera beundras den nog bäst från utsidan. Har man gjort det smarta draget att köpa ett veronakort, som för tolv euro låter en gå in på i princip allt sevärt i staden, så kan man förvisso lika gärna gå in, men har man inte det är åtta euro faktiskt i mesta laget för en stor stencirkel (även om den är betydligt bättre bevarade än de två som är större). Den andra är Teatro Romano, som är precis vad det låter som. Tillsammans med andra romerska lämningar kommer man även via den in i det arkeologiska muséet, som hyser en del fina fresker och statyer, men som trots detta gör ett något futtigt intryck.

Jesu lidande på korset

Härifrån hoppar vi nu fram genom århundradena till medeltiden. Från denna period finns dels några fina kyrkor (mer om dessa nedan), samt slottet Castelvecchio. Idag fungerar detta som ett konstmuseum, med främst norditaliensk konst men även lite flamländsk. Den norditalienska konsten kretsar främst kring religösa motiv, och det är inte utan man blir lite mätt på alla altartavlor. Det finns dock även mycket annat, och muséet är väl värt ett besök.

Medeltida är även den egentliga stadskärnan, runt Piazza delle Erbe, där man idag mest kränger souvernirer, men varifrån man lätt tar sig till den lugnare Piazza dei Signori, där Dante står staty. Här finns även Torre dei Lamberti, där man kan åka upp för att se staden från ovan (undertecknads höjdskräck hindrade dock ett sådant äventyr).

Inte långt därifrån hittar man även stadens största attraktion: Casa di Giulietta. Där kan man beskåda den balkong från vilken hon skall ha mottagit Romeos ömhetsbetydelser. I huset (som faktiskt skall ha bebotts av förebilden till familjen Capulet) finns även ett litet museum, som dock inte är speciellt sevärt: lite reproduktioner av bilder på Julia, lite filmrekvisita, ett par gamla stolar och lite gammalt porslin. Inte sevärt.

Ingången till Tomba di Giulietta

Aningen bättre är den byggnad som är känd som Julias grav – Tomba di Giulietta. Muséet som är inhyst där har starkare fokus på konst, med ett par fina fresker och statyer. Till skillnad från området runt balkongen är dock inte själva graven klottersanerad, och ger därför ett ganska tråkigt intryck. Betydligt mer stämningsfullt är själva ingången, som faktiskt kan frammana en känsla av förstämning.

Lejon som vaktar Duomo

Kyrkor var det också, ja. Av dessa genomgick flera vid mitt besök restaureringsarbeten, vilket gjorde dem svåra att uppsakatta. Bäst var San Zeno Maggiore, med sitt massiva men ändå mycket vackra yttre, och luftiga inre. Till skillnad mot de andra kyrkorna var de vit-och-röd-randiga väggarna här inte främst upptagna av altare med målningar på duk, utan av äldre fresker. Helt klart den mest sevärda kyrkan, inte minst för bronsportarna med sina bibliska scener. Även domkyrkan, Duomo, var sevärd, främst för sina yttre skulpturer, liksom San Fermo Maggiore, där en man byggt en gotisk kyrka  ovanpå en romansk. Slutligen besågs Sant’Anastasia, med två puckelryggar som bär upp pelare, och en fin gotisk målning av Sankt Göran och prinsessan, som dock satt så högt upp att den var svår att fullt njuta av.

Ponte Scaglieri, sedd från Castelvecchio

Slutligen bör nämnas en sevärdhet som är från förra seklet. Det handlar om medeltidsbron Ponte Scagliero, som efter att ha sprängts av tyskarna återuppbyggdes av veroneserna, som tycks hysa en stor vördnad för sina broar.

Eller jo, förresten, en sak till förtjänas att tas upp. När jag vilsekommen under min första dag av stadsvandring stod på Piazza Bra fick jag se något som verkade en smula lugnande, helt enkelt genom att det påminde om hemma. Italienska vapen tycks ofta bestå av enkla geometriska figurer, och det veronesiska stadsvapnet är inget undatag. Flaggan har formgetts efter vapnet, varför det för en svensk påminner en smula om hemmet:

Read Full Post »

Bokmässan

Jag misstänker att jag egentligen inte alls hör hemma på bokmässan. Det känns som man borde gå på diverse intressanta seminarier och lyssna på vad olika personer har att säga om vad det nu är de har något att säga om. Jag brukar för det mesta strunta i sådant, det tar en massa tid och distraherar bara för vad som är verkligt viktigt: att det finns en oherrans massa böcker, ofta till fantastiskt låga priser. Det hela brukar sluta med att jag stretar upp för backen från korsvägen med ryggsäcken full och en påse i vardera handen. I år var det värre än normalt, då man som doktorande trots allt tjänar mer än vad man får i studiebidrag – jag är rädd att det snarare var orken i armarna än torka i plånboken som fick mig att sluta handla, och årets skörd var således på hela 19 böcker, vilket jag är tämligen säker på är nytt personligt rekord. Dessa kommer så småningom samtliga behandlas här, men ämnena spänner i vilket fall från en roman om den västgötska landsbygden, över klassiker om ubåtsfärder, svenskt ortnamn och Teutoburgerskogen till Ivan den förskräcklige, Arvid Horn, och första världskriget.

Annat jag observerat från årets bokmässa:

1. De religösa förlagen tycks bli allt fler. Förr fanns det kanske ett eller två, nu verkar där finnas ett halvdussin minst.
2. Humanisterna och Humanistiska förbundet hade fått montrar bredvid varandra. Troligen en bra idé när nu den förra gruppen mer eller mindre shanghajat den senare gruppens namn (Humanisterna är alltså den förening Christer Sturmark är ordförande i. Humanistiska förbundet sysslar med humanism i betydelsen humaniora).
3. Wikimedia Sverige hade för första gången en monter.

Nästa år skall jag nog försöka skaffa fleradagarsbiljett. Om inte annat lär det bli skonsammare att bära hem böckerna.

Read Full Post »

Italien

Efter två veckors resande i norra Italien är jag tillbaka i Göteborg, och kan nu, efter att ha tagit hand om tvätt och nyhetsinhämtning på den mer privata fronten (det är fantastiskt hur mycket man får i sin inkorg på två veckor, även om man räknar bort all skräppost) så är det dags att börja skriva ner intrycken i mer läsbar form. Två veckor låter sig dock näppeligen summeras i ett inlägg, och därför hade jag tänkt börja med ett där jag endast skisserar vistelsen, så får mer detaljer komma senare. Till verket:

Världens mest berömda balkong?

Söndagen den 14, exakt 4:00 ringde väckarklockan. Vid lunchtid samma dag landade planet i Verona, mest berömd för en stor romersk arena, att Dante framlevde sin exils dagar här, och för att en engelsk dramatiker under 1500-talets sista decennium gjorde ett skådespel av en historia som utspelades där. I vilket fall, om man vill välja en så dålig dag att anlända i Italien och försöka ta sig någonstans med buss så är det söndag som gäller. Efter en hel del väntande kom jag dock fram till det vandrarhem, beläget utanför Verona, där jag skulle tillbringa de tre föjande nätterna. Vill man välja en dålig dag för museebesök, så är måndag det som gäller. Jag vet inte hur Italienarna tillbringar söndagarna, men anledningen till att museerna inte öppnar förrän efter klockan 12 denna dag har tydligen inget med religion att skaffa, ty kyrkorna hade öppet.

Markusplatsen

Jag skall inte gå in närmare på vad som fanns att se, utan hastar vidare i berättandet till onsdagen, vars första halva användes till att ta mig till Venedig meddelst tåg. Även utan en Mussolini att tvinga dem följa tidtabellen verkar detta färdmedel vara ett förträffligt sätt att ta sig runt i landet, ty de jag begagnade var  både billiga och bekväma. I vilket fall, andra halvan av onsdag, liksom torsdagen och fredagen, ägnades åt det adriatiska havets drottning, som sannerligen vet att ta betalt för sina favörer. På lördagen togs tåget till Trieste, för att nå platsen där skälet till att jag över huvud taget befann mig i Italien skulle utspela sig: fem dagars workshop på neutronfluktuationer. Föreläsningarna i detta ämne tog upp mycket av nästkommande vecka, men det fanns lite tid för att se även denna stad och dess omgivningar.

Så, efter denna redogörelse för ungefär var jag befann mig, ett par avslutande noter: Först bör nämnas att resan i mångt och mycket planerades och genomfördes med hjälp av Första klass reseguide, varför denna kommer diskuteras i följande redogörelser. För det andra kommer jag försöka hålla takten av en sådan varannan dag, med början på måndag. Detta eftersom jag även behöver tid till att skriva recensioner av reselektyr, samt för sådant som kan ha timat medan jag varit borta.

Read Full Post »

På is

Jag kommer att tillbringa de närmsta två veckorna i det soliga Italien, och kommer därför inte kunna skriva något här. Om allt går som planerat återkommer jag alltså om två veckor med rapporter från Verona, Venedig och Trieste.

Read Full Post »

Anfäkta och anamma!

Att skriva om svordomar tycks vara svårt. Tvärt emot vad man kan tro tycks den mänskliga fantasin på detta område tämligen begränsad: oavsett kultur tycks svärorden främst hämtas från religionen, sex, underlivet, matsmältningsapparatens restprodukter eller orena djur. Kineserna svär förvisso även på tema döden, och portugiserna med sperma, och när man vill förolämpa någon kan man lika gärna ge sig på förfäderna (eller snarare -mödrarna. Kvinnans heder tycks vara en annan sorglig konstant). Har man väl konstaterat detta finns inte mycket skäl att gå in på de olika språkens enskildheter,  även om det naturligtvis finns många roliga detaljer som turkiskans »Göt lalesi«, ›arseltulpan‹. Ändå är detta precis vad Magnus Ljung gör i Svordomsboken: Först en tämligen välupplagd exposé över på vilka teman och varför man svär, därefter en språkvis uppställning om de olika språkens enskildheter. Detta innebär att mycket material duppliceras på ett ganska tröttande sätt, och ibland upprepas de en gång till i de olika styckena. Dessutom är språkindelningen märklig, med »Svordomar i Norden och Baltikum« som en kapitelrubrik, istället för det mer lingvistiskt logiska att ha en rubrik för nordiska språk, och en annan för finsk-ugriska (lettiska och litauiska behandlas inte).

Det här upplägget gör tyvärr att ett intressant grundmaterial blåsts upp mer än det tål, vilket gör att man med fördel kan hoppa över kapitlen om engelska, nordiska och romanska svordomar. Synd att inte någon på förlaget märkt det.

Read Full Post »

Någon jävla ordning skall det väl vara i ett språk?

Språk berör, och upprör. Detta blir inte minst tydligt om man betraktar ett forum för frågor och svar om språket; väldigt många av dem ser ut ungefär som följande: »Jag ser att man/ungdomar säger si/skriver så. Detta kan väl ändå inte anses vara korrekt svenska?«, varpå svaret från språkvetaren allt som oftast lyder »Jo, denna betydelse sprider sig, och finns belagd hos Strindberg, så den är nog inte så dum«. Ibland sägs det att den är dialektal, eller möjligen talspråklig. Ytterst sällan får frågeställaren det svar den vill ha: »Jo, det är ju självklart att vi inte kan tillåta en sådan förflackning av ärans och hjältarnas språk, och att vi alla tillsammans måste brännmärka de förkättrade kretiner som förhärdar i detta vansinne«. Någon gång får de förvisso medhåll från till och med det liberalaste av håll, men sådant får dock ses som de undantag som bekräftar regeln.

När så radioprogrammet Språket i P1 ger ut en bok med frågor och svar (även den kallad Språket), så blir det såklart en hel del av detta. Och visst, det är en fin och bra princip att inte försöka styra språket mer än vad som behövs för att klara de värsta skären (ett fint exempel, som dock lämnas okommenterat för värre grodor, är en person på SJ som tydligen har titeln ›externkommunikationschef‹, varpå man som utomstående undrar om han sysslar med tågförbindelser utanför Sveriges gränser. Med tanke på språkbruket har personen i vilket fall större ordförråd än språkkänsla), men ibland blir man lite trött när man istället för ett resonemang om huruvida det är lämpligt med ett ord bara får reda på att det blir allt vanligare.

Nå, nu är det inte bara folks inneboende tendenser till språkfascism som på ett stillsamt sätt kväses, det finns även en hel del andra undringar om språket, såsom huruvida ordet ›jobba‹ har med den bibliske Job att göra, varför det finns ett h i ›hjul‹, eller om det är något fel på svenskar som inte kan uttala sch-ljudet i ›schnitzel‹ (svaren är »nej«, »på grund av ett gammalt uttal som förändrats«, respektive »eftersom sådana konstruktioner bara förekommer i låneord är vi ovana vid dem och får därför problem«).

För den som har ett allmänt intresse av språket, eller frågor som man misstänker inte är alltför ovanliga, är det här således helt rätt bok. Den som vill ha ammunition att använda mot den förslappade ungdomen, eller är i behov av mer heltäckande utredningar, bör dock vända sig någon annanstans.

Read Full Post »

Antik stridskonst

Det här tycks vara veckan då jag recenserar de första böckerna i serier jag tidigare behandlat senare installationer i. Nu handlar det om Slagfältet under antiken, som, föga förvånande, handlar om stridskonsten fram till västroms fall. Eller i alla fall den stridskonst som utövades i Mellanöstern och Europa under denna tid. Med tanke på källäget innebär detta i sin tur att det mest handlar om greker och romare, med vissa inslag av assyrier, perser och egyptier. Vissa av anmärkningarna om de senare delarna, vilka behandlar om medeltiden och den tidigmoderna tiden (inte stormaktstiden som titeln gör gällande), gäller även här: språket är ganska taffligt behandlat, med översättarsvenska och obegripliga meningar, och materialet följer en indelning efter truppslag följs, istället för en kronologisk genomgång, vilket gör att intrycket blir en smula splittrat. Å andra sidan så gör källproblemet att det inte blir lika fragmentariskt; man får bättre översikt över när fokus främst hamnar på ett par kulturer. Däremot drar ett ganska okritiskt förhållande till de antika källorna ned betyget. Även översättaren tydligen skämts över detta , av döma av en slutkommentar, och man undrar om ursprungsförfattarna verkligen kan tro att slag kan sluta 23 000-310 i förluster?

Texten är tämligen välillustrerad, med datorgenererade teckningar som visar på olika tekniska detaljer, handgjorda svartvita teckningar av olika typer av soldater, kalkerade teckningar av diverse konst, färgbilder som visar hur olika saker kan ha tett sig i praktiken samt, naturligtvis, bilder som visar på olika slags förlopp. De flesta av dessa är lyckade, även om de datorgenererade naturligtvis är väl stela, och slagbilderna ibland är en aning otydliga.

Sammanfattningsvis kan väl sägas att detta är en hygglig exposé över den antika militära världen, främst lämpad för den som vill ha just en översikt över olika kulturers militära system utan att begravas av information.  Den specialintresserade bör dock söka annan lektyr.

Read Full Post »

K.J:s konstverk

Tämligen ofta inser man inte hur roligt något varit förrän det är över; nu är det först i recenserande stund som jag egentligen inser hur bra min nyss lästa bok var. Efter rekommendation av både Frans G. Bengtsson och Göran Hägg, där den senare tidigare lett mig till ett par riktigt goda läsupplevelser (en av dem tidigare anmäld här), och den förre själv bjudit på ypperliga sådana men vars egna rekommendationer hittills inte egentligen gett återverkningar i bokhylla och plånbok, så har jag nämligen inköpt och läst En skapande kritiker, ett urval av Klara Johansons litterära kvarlåtenskap (för tydlighets skull bör påpekas att det alltså är författaren, inte verket, som rekommenderats av tidigare nämda herrar). Och även om jag vid läsandet fann detta på det hela taget angenämt, så var jag inte helt benägen att stämma in i hyllningskören: av deras formuleringar att döma bör detta vara en röst att omedelbart kapitulera inför, men jag anser en stunds parlamenterande här vara av nöden först.

Jag kan visserligen inte annat än hålla med om att en del av det som återfinns i samlingen är rent briljant, såsom de feministiska texterna, vilka lyckas vara roliga och framföra kraven som om de vore en självklarhet, eller texten över det tokiga i att skapa konstgjorda språk, eller texten om Gösta Berling. Samtidigt har jag ganska betydande invändningar mot en del saker. För det första, och här skiljer sig Johansons essäkonst på en betydande punkt mot Bengtssons, så är texterna ibland svårgenomträngliga då de ofta förutsätter att man känner till det som avhandlas. Detta har avhjälpts av ett system anmärkningar, men jag kan inte annat än att finna den Bengtssonska konsten att avhandla något på ett avancerat sätt samtidigt som man informerar den okunnige om det som överlägsen (dessutom bör jag, av respekt för Bengtsson, påpeka en stilistisk skillnad dem emellan som han fann anmärkningsvärd: Johanson använder sig icke av pluralformer). För det andra så verkar urvalet inte alltid vara det bästa. Mycket är som sagt bländande, men man undrar vad tusan en parodi över en recension skriven av Ellen Key skall i samlingen att göra? För de som mig är ute efter litteraturen i sig så är den ganska meningslös eftersom det endast är ytterst få parodiörer förunnat att överleva efter det att ämnet för gycklet tynat bort och dött (Bellman är en av dessa, och levnadstecknaren för »den ädeltosige spanske riddaren«, för att låna en ganska typisk formulering av Johanson, en annan), och den kan strängt taget endast vara speciellt rolig för de som är bekanta med Ellen Key eller är intresserade av litteraturens kontext; en fråga som Johanson själv inte behandlar men där jag anar möjligheten till att hon skulle instämma i min åsikt.

Johanson var nämligen inget annat än en fullt utvecklad bokmal, och texterna således oftast om litteratur i någon form – vilket enligt hennes sätt att se det egentligen bara uteslöt samtiden: i ett av hennes mer kända citat, som både inleder, avslutar och har gett namn åt samligen, säger hon nämligen att

Ty till sist blir allt litteratur. Den är minnet, förklaringen, domen och den enda konserverande makt som frälsar livets myllrande skapelser. Vad den inte tar hand om är förspillt, så dött som hade det aldrig varit. Om livet är en obalanserad och slarvig diktare, så är dikten en skapande kritiker.

Samtiden var nu inte helt frånvarande – delar av denna ändå slank med i form av kvinnosaksfrågan – men det är tydligt att hon är en fullfjädrad estetiker; annars hade hon knappast kunnat bedöma en person som Jean d’Arc huvudsakligen utifrån rent litterära kvaliteter. Om jag nu skall avsluta denna parlamentering, så måste jag konstatera att den egentligen inte har nyttat mycket till: vid tillfälle tänker jag försöka få tag i mer litteratur signerad K.J. En sådan skribent förtjänar att frälsas från förgängelsen.

Read Full Post »

Om approximationer

Ibland tycks folk glömma att de ekvationer som används inom vetenskap inte nödvändigtvis behöver representera allt som finns att veta. Ekvationer bär i själva verket för det mesta på en mängd förenklingar, som begränsar deras användbarhet så att den bild de ger antingen är tämligen en grov bild, eller bara är användbar för vissa av de världen som man rent matematiskt skulle kunna stoppa in där (ofta är bilden både grov och begränsad). I dag var jag på föreläsning om strålskydd, och fick ett bra exempel på sådan glömska. Strålskydd tycks inte vara speciellt komplicerat: ät inte i labbet, se till att om möjligt ha något avskärmande mellan dig och strålkällan och så vidare. Dessutom hänvisades till det faktum att stråldosen avtar med kvadraten på avståndet, vilket väl i och för sig tyckas rimligt för den som kommer ihåg Gauss lag, även om man även kan misstänka att den avtar något snabbare på grund av interaktion med molekyler i luften. I vilket fall måste en så pass avancerad utsaga naturligtvis illustreras med en formel:

Stora D är stråldosen, lilla d avståndet, och stora och lilla d med subskript noll är dosis avstånd för någon kontrollmätning. Så långt allt väl; formeln är förvisso tämligen menlös och kanske inte helt riktig – förutom interaktion med luften bortser den från att människor inte är infinitessimala areaelement –, men den tjänar som sagt som illustration för den grundläggande principen. Som synes ger den dock resultatet att man får en oändlig dos om man håller i strålkällan, vilket beror på att den strängt taget bara är giltig om man, förutom ovan nämnda förenklingar, kan betrakta strålkällan som en punkt. Detta är naturligtvis egentligen oriktigt (enskilda sönderfall kan möjligen ses som kommande från en punkt, men inte alla från en strålkälla), men så länge man står på lite längre avstånd (vilket i detta fallet innebär att avståndet är stort jämfört med hur stor källan är) är detta ändå bara en av dessa approximationer som normalt inte påverkar det man via ekvationen vill framföra: »stå så långt från strålkällan som du kan«. Problemet var bara att det här tycktes ha gått föreläsaren förbi, för ekvationen kommenterades med något i stil med »så ta för allt i världen inte i en strålkälla« (han sade egentligen något som bara påminde om detta, men minnet är kort).

Visst, en klump aktivt uran är en dålig sak att sitta och leka med. Men den kommer inte avge en oändlig dos strålning till dig om du plockar upp den – något sådant skulle i princip innebär att allt den rörde vid snabbt skulle upplösas i plasma. Och visst förstår jag att man i en föreläsningssal inte kan hålla på och påpeka allt som gör att en ekvation inte blir mer än en approximation, men om man nu prompt måste peka på det faktum att ekvationen ger oändligheten som resultat, så inte skall man väl göra det i en ton som gör gällande att detta är ett rimligt resultat?

Read Full Post »