Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Norge’ Category

Egentligen borde jag väl också skriva ett inlägg om det norska köket, men då detta endast verkade bestå av sparrissoppa, kyckling och chokladbaserad efterrätt så verkar det inte riktigt värt att orda om. Därför över till något helt annat.

På västfronten av Nidarosdomen finns som redan nämnts ett flertal statyer av olika helgon, bibliska figurer, norska biskopar, och annat löst folk. Det finns även en av ärkeängeln Mikael på ena tornet som lånat skall ansikte av Bob Dylan, på grund av dennes motstånd mot Vietnamnkriget. Hur som haver, för den som är närmare intresserad av exakt vilka som finns där finns det en fin artikel på bokmålswikipedia. Jag har dock tänkt fokusera på en staty näst längst ner till vänster, intill Olav Tryggvasson. Där står nämligen en figur i lustig hatt och med en skål med tre huvuden i.

Den som är närmare bekant med äldre svensk historia kanske tror att det är fråga om biskop Sigfrid, troligen apokrypisk apostel i Värend, som hade med sina tre systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman och predikade i vad som senare blev Växjö. De som läst Röde Orm vet hur det kan gå för kristna missionärer när de kommer i sällskap med smålänningar: en dag när Sigfrid var uppe i västergötland för mer missionerande tog smålänningarna och högg huvudet av nevöerna, och kastade huvudena i sjön. Där hittade Sigfrid dem sedermera i ett träkar flytandes på vattnet, sjungandes uppbyggeliga sånger. Han hade dock under tiden döpt Olof Skötkonung, som drog in i Värend och ställde allt tillrätta. Detta är naturligtvis en helgonlegend, troligen tillkommen för att Sveriges då egentligen yngsta stift – det i Växjö – skulle framstå som äldst och kunna hävda säg mot det i Linköping.

Hur som haver: lustig mössa, tre huvuden i en skål: kunde det vara någon annan än Sigfrid? Jo, tydligen enligt den norska guiden: denne norske biskop skall ha hetat Sigurd, ha varit i just Olav Tryggvassons följe, och, förutom att ha genomlevt en liknande historia med systersöner och träkar, även ha utropat nordens första helgon, St. Sunniva (notera att  vid denna tid biskopar faktiskt hade rätt att utropa helgon, således är personer som Erik den helige, Sigfrid och Elin av Skövde faktiskt riktiga helgon. Heliga Birgitta är dock den enda svensk som kanoniserats). Något är uppenbart lurt här: inte kan väl det funnits två sådana biskopar? Nej, troligen har en, möjligen faktisk, norsk biskop av isländska författare blandats ihop med en svensk troligen påhittad, antingen avsiktligt i syfte att ge Norge en mer ärorik historia, eller oavsiktligt på grund av en namnlikhet; detta resonemang blir än mer troligt när man får reda på att den norske biskopen troligen också skall ha hetat Jon.

I vilket fall blir kontentan att berättelserna om biskop Sigfrid/Sigurd/Jon troligen är, som vanligt i helgonbiografier, groteskt uppblåsta. Möjligen kan Sigurd ha varit den som döpte Olof Skötkonung, men det kan lika gärna ha varit den Bernhard som Saxo Grammaticus omnämner. Det enda alla källor som uttalar sig i frågan är eniga om är dock att det var en engelsman (även om Sigfridlegenden kommer med en massa bevisligen felaktiga uppgifter om dennes engelska förhistoria). Som vanligt när det gäller tidig nordisk historia är läget dock så förvirrat att det inte är mycket som går att uttala sig säkert om.

Read Full Post »

Trondheim

TrondheimDet har blivit dags att avrunda berättandet om norgeresan; kvar återstår en liten betraktelse utanför Nidarosdomen, men den är tämligen frikopplad från de mesta upplevelserna. Först skall dock meddelas en del upplysningar om Trondheim: förutom att vara säte för ärkestiftet är det också en utpräglad universitetsstad med Norges näst största universitet; beslut fattades redan 1900 om dess inrättande, och byggandet satte igång 1905, men eftersom Kung Håkon inte gärna kunde besöka Trondheim innan det var dags för kröning kunde han inte lägga första stenen förrän 1906, varför denna sitter ett par meter upp från marken.

Staden Trondheim, eller snarare Kaupang, hade dock grundats betydligt tidigare: 997, av Olav Tryggvasson (han med Ormen långe); fram till 1217 var den Norges huvudstad. Stadsbilden visar dock inte mycket av detta gamla arv; som så många andra nordiska städer har den brunnit ett flertal gånger och innerstaden uppvisar därför ett slags manhattangeometri.

Förutom Nidarosdomen finns inte mycket att se: några köpmannahus möjligen, som på grund av det starka tidvattnet står på meterhöga pålar, eller Kristiansstens fästning, byggd till försvar mot svenskarna (ett vitt, fyrkantigt hus på bilden ovan). Fästningen bidrog till att de norska försvararna kunde avvisa Armfeldt under stora nordiska kriget, men har även efter det att svenskarna upphört vara ett hot haft en blodig historia: där avrättade tyskarna norska patrioter under andra världskriget, och norrmännen förrädare efter det.

Read Full Post »

Norska kyrkor

Ringebu stavkyrka

Ringebu stavkyrka

Förutom fjäll och fjordar finns i Norge kyrkor att bese, i synnerhet stavkyrkor. Dessa tar sitt namn efter byggnadssättet med syllar vari bärande stolpar fastsatts, liksom de plankor som utgör väggen och alltså är stående. På svenska är det plankorna som anses vara stavarna, på norska är det stolparna; terminologin på andra språk spelar mindre roll eftersom de enda återstående kyrkorna är byggda i dessa länder (den svenska finns i Hedared utanför Borås).

Till höger Ringebu stavkyrka, vackert placerad överst på en kulle. In gick jag inte: det kostade inträde, och bussen skulle knappast vänta länge nog för att göra det värt det. Kyrkans norrsida var svart, men som synes har färgen blekts bort på övriga sidor.

Detaljer från Loms stavkyrka

Detaljer från Loms stavkyrka

Mer intressant utifrån var då kyrkan i Lom: som synes har den snidade utsmyckningar på taket som för tankarna till de figurer som satt i fören på långskepp under vikingatiden, dock kompletterade med mer fredliga kors. Även dörrposterna vid huvudingången var snidade, om än inte fullt lika välgjorda som de i Urnes.

Droppnäsor

Droppnäsor

I Trondheim besågs naturligtvis även Nidarosdomen, men det är en betydligt yngre kyrka. I den gick vi faktiskt in, då vi kom så sent på kvällen att de slutat ta betalt. Mycket att se var det dock inte: katolicismen har en klar poäng med sina vackra kyrkorum. På utsidan fanns dock en del att se: främst fasaden med massor av helgonstatyer (om dessa skall förhoppningsvis förtäljas vid ett senare tillfälle), men även små detaljer som droppnäsorna (även kända som vattenkastare). På utsidan gick det även att bese platsen där enligt legenden Olav den helige begrovs efter slaget vid Stiklestad; hans kista skall senare ha stigit ur jorden, och när den då öppnades skall de omkringståendes näsor ha mött en doft, icke av den förväntade förrutnelsen, men av rosor, varvid de förstod att han var en helig man. Han gravsattes senare på platsen igen, vilket var anledningen till att domen under medeltiden även var känd som Cor Norvegiae, ›Norges hjärta‹.

Read Full Post »

Fjordar och fjäll

Geirangerfjorden

Geirangerfjorden

Slartibartfasts pris för Norge är välförtjänt; sällan har man väl sett ett landskap på ett så samtidigt dramatiskt och rofyllt sätt kombinera berg och hav. Mest känd är Geirangerfjorden, vilket inte är så konstigt: den är i dubbel bemärkelse djup: går långt in i landet och mellan höga berg. Fotot är lite suddigt, vilket troligen beror på avgaser från de skepp som befann sig därinne: Geiranger ligger i en riktig gryta. Notera också att även riktigt stora skepp kan gå långt in i fjordarna.

Atlantveien

Atlantveien

Andra delar av kusten som besågs var Atlantveien, som av någon anledning byggts ute på en massa småöar,vad det verkade utan att någon av dem hyst någon befolkning att tala om. Fiskas gjorde det dock från broarna. På den ö där vi stannade växte även hjortron, men de hade inte hunnit mogna än. Bilden till vänster lider tyvärr även den i viss grad av speglingar i glasruta.

Speglingar

Speglingar

Mängden sevärda fjordar var naturligtvis inte uttömd med Geirangerfjorden. Ej heller är alla speglingar av ondo: har man god väderlycka och vattnet ligger lungt och himlen är ljus så att bergen speglar sig i sjön kan det vara hänförande vackert det med. Bilden till höger är den jag skulle vara allra mest nöjd med om det inte vore för den förbannade speglingen i fönsterrutan.

Urberg

Urberg

Nu kan man inte bara bese norska kusten från land, utan även från vattnet, till exempel från hurtigruttens båtar. Ett tips är dock att inte glömma solskyddsmedel. Timmar utomhus i strålande sol till sjöss får i alla fall mig att snabbt känna mig som en kokt kräfta: röd och eländig. Man kan i alla fall få se ett mäktigt landskap. Bergen till vänster gav i alla fall mig intrycket av urgamla djur som tillsammans lagt sig att vila i en eon eller två.

Read Full Post »

Norska bilder

Uppe i Dovre

Uppe i Dovre

Nu är jag åter i min egen lägenhet, har sladd till kameran och kan således presentera några foton från Norge (även om det allra bästa har förstörts av en spegling i fönsterrutan … ännu en anledning att hålla sig från bussresor).

I vilket fall vi börjar med ett par bilder från över fjällgränsen. Först ut är Dovrefjäll, en gång hem för de sista skandinaviska myskoxarna (dessa har numera emigrerat till Sverige, och en grönländsk hjord har inplanterats som ersättning). Om själva naturen finns inte så mycket att orda: klassisk skandinavisk fjällvärld, vattensjuk och myggtät, uråldrig i sin orördhet (trots att den var genomskuren av en europaväg). På himlen syns moln, men detta var ett undantag: det var endast första dagen sådana hade nämnvärd påverkan av vädret.

Fjäll och fjällsjö

Fjäll och fjällsjö

Vi gör härifrån ett hopp framåt några dagar och många kilometer, och hamnar ovanför Geiranger. Bilden är marterad av en av dessa speglingar i glaset; vore jag mer händig med Gimp skulle den nog gå att rädda men jag vet att alla mina försök i den vägen bara skulle leda till än större oskönhet.

Därefter bar vägen så småningom till Breitostölen, bekant i vissa kretsar som plats för norsk vintersport. När vi var där hade en hoper knattar sommarläger – de kan knappast ha varit mycket över tio år. Inte konstigt att de tar många OS-guld sen. Annars var det ett rätt märkligt ställe: av affärer fanns det bensinmack, sportaffär och möbelbutik, men inget annat.

Jotunheimen

Jotunheimen

I vilket fall, på väg till Breitostölen tangerade vi massivet Jotunheimen. Bara tanken på namnet får en att känna en viss upprymdhet: Jättehem, den farliga utmark där Tor brukade jaga allsköns monstruösa varelser. Även sett från lite avstånd var det inte svårt att förstå namnet: hade Trym eller någon av hans likar tittat fram hade de naturligtvis varit skakande men knappast opassande.

Så långt fjällvärlden; nästa gång, då är vi vid havet.

Read Full Post »

Tur i Norge

Efter en fem dagars semester i det västra grannlandet är jag nu tillbaka. Den som vill se semesterfoton på fjäll, fjordar och domkyrkor får dock tåla sig någon vecka tills jag kan föra kameran till en dator som kan tala med den. Tills vidare får ni klara er på en kort färdbeskrivning.

Resan företogs per bussbolag, i sällskap med föräldrar, en hop andra 45-plussare samt den mest irriterande guide jag träffat på: förutom att ständigt misshandla språket – och då syftar jag inte på den enerverande skånskan, utan på det faktum att hon verkade så upptagen med vad hon skulle säga att hon inte fick någon energi över att tänka på hur hon sade det – så var tilltalet på nivå imbecill: jag hoppas verkligen att det bara var en konstig idé och inte erfarenhet som gjorde att hon i detalj gick igenom hur allt i bussen fungerade, från armstöd (vilka vissa förvisso hade lite problem med) till luftinsläpp. Hjärnsmältan fortsatte när hon kände sig tvungen att förklara att vi just stannat för lunch och att det således hade funnits möjlighet att äta…

Annars var resan fin, och gick ungefär Hemma-Oslo-Dovrefjäll-Trondheim-Kristiansund (per Hurtigrutten)-Molde-Geiranger-Breitostölen-Oslo-Hem, väderlyckan var mycket god, och allt var mycket vackert. Schemat var dock stressat: inte mycket tid gavs att gå runt på egen hand. I Trondheim – dit vi för övrigt kom på den norska motsvarigheten till midsommar, Sankthans (norrmännen är alltså inte lika stelbenta som svenskarna, och firar på själva sommarsolståndet) – hade dock i alla fall en bokhandel öppet länge nog för att ge chans att inhandla lite norsk litteratur: Ibsens Et dukkehjem, Hamsuns Sult (som alltså inte betyder ›sylt‹, utan ›svält‹), samt Per Pettersons Jeg forbanner tidens elv.
Att resa bussledes var alltså kanske inte det bästa: det var så fantastiskt många ställen man hade velat stanna på och bara bjuta av, istället för att direkt hasta vidare, och så många raster som kändes omotiverade. Någon gång får man väl göra en liknande resa per bil istället.

Read Full Post »

Oslo

Russ vid slottet

Studenter vid slottet

Vad gör man när det är första maj och Göteborg av ren envishet bestämt sig för att fortsätta med alla tiders väderrekord en dag in på även nästa månad? Sätter sig på en tre-och-en-halv-timmas bussresa till Oslo för att gå på födelsedags– och-inflyttningsfest, såklart. Efter en del malörer med uppochnedvända kartor och falerande telefonnummer kan man i alla fall dag två se byn och göra viss observationer:

  1. Oslo är rätt fullt med tiggare. Otimida är de också; två förfrågningar under fem minuters vistelse på järnvägsstation.
  2. Osloborna är galna i statyer. Ungefär en i varje kvarter i innerstan tycks vara idealet.
  3. Norska studenter tycks ligga före de svenska i mognadsgrad, ty där de senare brukar vänta tills de kommit in på en teknisk högskola innan de iklär sig overall och krälar runt på stan gör de norska det redan under sista året på gymnasiet. Det är lätt surrealistiskt attg gå på Karl Johan och se rödklädda ungdomar överallt.
  4. Litteraturhus är fina. Såna borde vi ha i Göteborg också. Fast det blev inte så mycket tid där, förutom intagandet av schysst men dyr lunch. Synd, det hade varit kul att försöka läsa på norska.
  5. Norrmännen verkar fina på det där med att lämna natur i innerstan. Från Vigelandsparken går en liten å som tycks få flyta tämligen ostört i delar av sitt lopp, med en fin gångstig brevid. Och Bygøy hyser förutom skeppsmuseum även levande landsbyggd.
  6. Norrmän tycks inte som svenskar bestämma sig för att efter Valborg är det sommar och lättklätt som gäller. Min teori är att de håller sig till syttende mai istället.

Detta var de rön som hanns med under lite mindre än två dygn, fördjupade studier får anstå till semestern.

Read Full Post »