Det här kommer vara en väldigt blandad recension: det finns saker jag tycker om i Juliet Marilliers Dreamer’s pool, det finns några ytterligare jag inte tyckte om, och det finns en hel del som borde kunna bättras. Omslaget meddelar, förutom namn på bok och författare, att det är frågan om »A Blackthorn & Grim novel«; dessa båda är två av tre huvudpersoner, som när boken börjar sitter i en mörk, fuktig fängelsehåla i något iriskt land – av anledningar som delvis kommer uppenbaras senare.
De räddas därifrån av en alv vid namn Conmael – eller, Blackthorn räddas, mot löfte att hon skall hjälpa dem som är i nöd, inte använda sin magi för mörka ändamål (hon är en klok gumma, förutom att hon inte är en gumma än), och avstå från hämnd på den som satt dem där, lord Mathuin. Grim bara råkar bli fri på kuppen. Väl ute söker de sig norrut, mot Dalriada, där prins Oran härskar och väntar på sin tillkommande, den väna Flidais, en flicka efter hans hjärta, lika förtjust i skogspromenader som han (och de gamla berättelserna, poesi och annat stillsamt). Fast när hon väl kommer fram visar hon sig vara något annat än han väntat sig från de brev de växlat. Blackthorn får i uppgift att reda ut vad som för de flesta läsare redan torde stå klart har hänt.
Så. Vad jag tycker om: Blackthorn. Hon är arg, och arg av en anledning, och vill inte vistas bland folk, och motvillig och tvär, och i allt detta mycket mänsklig. Grim, i lägre grad, bär på något mörkt som gör det svårt för honom; han har inte Blackthorns sedan länge närda ilska, men han har mer förstånd än man kan ta honom för och han själv vill tro sig om, och är även han väl linjerad. Handlingen, och de idéer de bygger på: något oväntat, eftersom det lätt kunnat bli betydligt mer moraliserande, och även om det borde vara självklarheter så bör de saker som förs fram sägas.
Saker jag inte gillar: främst Oran, i alla fall i början, då han framstår mycket som en god modern människa omplacerad i tiden, med många påpekanden om att han vill vara nära de han härskar över och har moderna idéer om kärlek och annat: han må göra några saker fel, men även han borde fått några förmänskligande brister och placerats mer i sin tid.
Detta för oss direkt till det som behöver arbete: trots att detta skall vara någon sorts historisk roman, med smärre magiska inslag, så saknar den i mycket anknytning till tiden. Vore det inte för egennamn och några invektiv skulle det hela kunnat ägt rum i nästan vilken vag tidig medeltid som helst: det finns inte mycket i språket som förflyttar en till sagornas Eire, det finns visserligen några hänvisningar till storkungar och det dyker upp en vis druid, men det känns lite som teaterrekvisita, liksom även den magi som Blackthorn sägs äga gör: den används enbart på slutet, och på ett vagt sätt som nästintill är onödigt. Detta gör också att boken får problem med tempot. Med en ordentligare känsla för tid och plats hade det inte varit lika tydligt att nästan halva boken används bara för att ställa upp brädet och få huvudpersonerna att befinna sig på samma plats, och sedan går ytterligare nästan en fjärdedel innan det som presenteras som huvudberättelsen egentligen börjar.
Som sagt, recensionen blir kluven: boken har problem som en mer hårdhänt redaktör möjligen skulle kunnat avhjälpa, samtidigt som det finns en god grund och inget egentligt avgörande fel. När boken väl tar fart han den en blandning av mysterielösande och psykologisk blick som passar dess huvudpersoner. Den tar bara lite för lång tid att ta sig dit.
