Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2010

Såsom god västgöte är det svårt att inte tycka annat än bra om Björn Gidstams Västergötland: strövtåg i gammalt kulturlandskap; det är helt enkelt svårt att komma med invändningar mot kärleksförklaringar till något man själv är förtjust i. Med risk för att bli tröttande entusiastisk skall bara som inledning påpekas hur varierat utbud det finns för den intresserade: allt från falans urgamla jordbruksbygd över sjuhäradsbygdens gamla skogar till den göteborgska skärgården, insjöar och berg (som, det skall villigt erkännas, egentligen bara kan imponera på danskar när det kommer till höjd över havet), medeltida kyrkor, gånggrifter och herrgårdar: i princip finns alla sydsveriges naturtyper  representerat någonstans.

Det Gidstam främst är intresserad av är dock precis vad undertiteln anger: kulturlandskapet, ängarna och hagarna, byarna och gårdarna, kyrkorna och ruinerna, människorna och sederna. Han har därför inte mycket gott att säga om Varaslättens storskaliga jordbruk, men desto mer om små ännu bevarade hus från forna sekler, och han är mer intresserad av bönder som slår med lie och kör med häst än stressade stadsbor. Inget fel med detta i sig, men man får ändå en känslan av att romantiserandet går lite för långt för att det skall vara rimligt.

Skildras gör i alla fall denna Sverige urgamla kulturbyggd – upplänningarna må ha kunnat skotta ihop jord i stora högar, men det är falan som är Sveriges äldsta kulturcentrum –, skildras i text och bild: blyertsteckningar och akvareller. Texten är kanske inte mycket att hurra över, men gör sitt arbete, men det bilderna räcker långt: inte alltid så märkvärdiga, men goda avbildningar av verkligheten och med bra motivval.

Skall man klaga på något – förutom enstaka tokigheter som sammanblandningen av Birger Jarl med sonsonen Birger Magnusson eller det befängda påståendet att »Naum« är enstavigt – är det väl måhända en viss brist på fokus: ibland är det bara just strövtåg i landskapet, en nog så trevlig sysselsättning, men så kommer det ett kapitel om möten med enskilda västgötar, eller avbildningar av några folkdräkter, återigen väl genomförda studier i sig själva, men i slutändan mer distraherande än täckande. Dessutom skulle man kunna ha invändningar på fokuseringen på just bondekulturen: nog skulle väl öar och kust (landskapet är trots allt inklämt mellan två stora sjöar och har ett kort stycke västkust) kunna ges lite mer än ett enda kapitel?

Detta är dock snarast kritik för dess egen skull: det som finns i boken är främst en stor förtjusning inför det vackra i landskapet, och en vilja att dokumentera det innan det skattas åt stordrift eller faller under tidens gång, och detta bär långt. För den ut- eller inflyttade, eller för den delen kvarboende, västgöten torde detta vara utmärkt läsning, och förhoppningsvis kan även utbölingar finna nöje i den kärleksfulla skildringen av detta det bästa av landskap.

Read Full Post »

Jag vet inte vad de har i vattnet därborta på de brittiska öarna, men något måste det vara, ty få andra länder kan väl uppvisa så fantastiska excentriker.  Om sådana, främst med adelskap och märkligt kärleksliv, handlar Johan Hakelius Döda vita män; män som sir Alec Guinness, en stor skådespelare som man numera främst kommer ihåg för en roll han avskydde, sir Oswald Mosley, det brittiska fascistpartiets ledare, Jeffrey Bernard, alkoholist, misantrop och stilist, eller Hugh Massingberd, förnyare av dödsrunan.

Det är en intressant samling människor som Hakelius grävt fram; en del okända för icke-anglofiler (som Bernard), ett par halvdoldisar ur historien (Mosley), och så ett par tämligen välkända personer (George Orwell); på kort utrymme presenteras de alla med sina excentriciteter – som Alan Clark, konservativ politiker som kallade sig själv nazist (vad det verkar i huvudsak för att provocera), eller James Goldsmiths sätt att hålla hov med exhustru, hustru och älskarinna.

Min favorit är sir Iain Moncreiffe of that Ilk; från en urgammal skotsk ätt (efternamnet meddelar att han var en Moncreiffe of Moncreiffe),  mästersnobb och expert på släktforskning, begåvad med tillräcklig självironi för att ursäkta nästan vad som helst. Han var en slags samlare av kuriositeter; när han skrev en släkts historia letade han främst efter de mest underliga medlemmarna, inte nödvändigtvis de viktigaste, men de roligaste.  Dessutom, som sagt, mästersnobb, mer av rykte än riktig övertygelse: han ansåg att aristokratin borde bevaras för att de gjorde världen lite roligare, ett argument man önskar kunde beaktas lite oftare.

Döda vita män är kanske inte speciellt djupt och kommer knappast förändra världen, men det är en intressant bok, för alla som är intresserade av den mänskliga naturens alla tänkbara skepnader.

Read Full Post »

Av alla superhjältar som befolkar världens serietidningar är nog Fantomen (eller Dragos, för den som känner sig traditionellt lagd) den mest sympatiske: att han inte har några superkrafter att tala om (förutom det där med tio tigrars styrka – men hur stark är egentligen en tiger?) är förstås en bra grund, även om det knappast är unikt. Nej, det som är ovanligt trevligt är dels möjligheten för Fantomen kan uppträda nästan närsomhelst och varsomhelst, dels att man till skillnad från många andra serietidningar kan börja läsa lite var man vill: tiden går visserligen, och ehuru det ständiga nuet inte heller skiljer den från andra, så förändras grundförutsättningarna så sällan att när de gör det så är det verkligen en stor grej, och inte bara detta års stora ommöblering. Dessutom är ju Fantomen något bland superhjältar högst ovanligt: stadgad familjefar.

Hursomhaver, om denne den kanske svenskaste av superhjältar (en stor del av världsproduktionen av fantomenserier beställs härifrån) handlar (djupt andetag) The Scandinavian Chapter of the Lee Falk Memorial Bengali Explorers Clubs Fantomen: från lila vålnad till blågul hjälte (pust). Huvuddelen av boken består av olika personers syn på denne Väktare av östra mörkret: från helt vanliga fantomenbeundrare (nuvarande eller före detta) som Fredrik Reinfeldt, Jonas Gardell och Orvar Säfström, till en lika imponerande uppsättning personer som arbetat med Fantomen på olika sätt: tecknare, författare, förläggare och redaktörer. Tyvärr blir det kanske lite väl repetitivt som läsning i längden, men ibland glimmar det till: Dick Harrisons förslag att använda Fantomen för att studera nittonhundratalets mentalitetshistoria skulle troligen bli ett mycket intressant projekt.

Efter allt detta följer så diverse mer strukturerat material: Lee Falk, Ray Moore, Wilson McCoy och Sy Barry får varsin presentation, en kronologi över Fantomens externa historia presenteras, liksom biserier i den svenska Fantomentidningen vars 60-årsjubileum denna bok kommit ut i samband med. Dessutom finns en del essäer om olika aspekter av den vandrande vålnaden, inte de intellektuellt mest utmanande men ändå rätt intressanta – och med ett försvarstal i »Rasism i Fantomen« av det rörande ineffektiva slaget, som finner att tidigare åldrars fördomar på något sätt skall vara fullt acceptabla bara för att han faktiskt är vän med bandarerna, eller hur det nu är (det hade troligen varit mer effektivt att bara peka på vilken enorm uppryckning som skett över tid: Lamanda Luaga och överste Worubu förlåter ganska många tidigare synder).

Fantomen: från lila vålnad till blågul hjälte är skapad av fantaster för fantaster. Är man, eller har man varit, fascinerad av denne djungehjälte i blå (lila, röd, grön, brun) pyjamas med kalsongerna utanpå så är detta troligen en bok som kommer ge en hel del nöje.

Read Full Post »

Så, nu kan jag äntligen säga att jag läst vad som finns att läsa av Willy Kyrklund: möjligen ligger det artiklar och outgivna noveller och skräpar i någon byrålåda någonstans, men vad jag förstår har jag läst allt som finns utgivet i bokform.

Denna recension är dock inte en sammanfattning utan en recension av det material i Berättelser, dramatik, anföranden, artiklar som inte även getts ut i andra böcker: dels de två pjäserna Det svåra numret och Kaosfunktionen, varav den förra är så kort att den kommer lämnas därhän, samt sagda anföranden och artiklar.

Kaosfunktionen bygger till viss del på insikten om kaos – i den matematiska meningen, märk väl – betydelse för människan; denna oförutsägbarhet blir således här anledning till den grymma tillvarons förkortande för de gestalter som endast ges nummer, vars tillvaro kommenteras av filosofen F  och ändas av Döden D. Har man läst något annat av Kyrklund vet man ungefär vad det handlar om.

Anförandena och artiklarna, så, är av mer varierad karaktär, men grupperar sig kring tre teman: Kyrklunds avsky för nationalism och religion, språk och uttryck samtvad som får kallas bildning. Om det första finns inte mycket att säga: det må vara naturligt för den som har rötter i Karelen och upplevt andra världskrigets moraliska bankrutt, men även självklara sanningar förtjänar att framsägas, speciellt när det görs på kyrklundsk prosa. Det andra ämnet behandlas på det sätt som kan förväntas av en stilist: man kan inte bli annat än glad när man ser sådan formuleringskonst, och man önskar att han kunnat hålla fler sådana föredrag. Bildningen, slutligen, tar många uttryck hos Kyrklund: först språk, men även matematik och de grekiska myter han inte kunde undfly i sitt författarskap, trots att han tycks ha känt en viss leda vid västerlandets kultur.

Även om således pjäserna kändes lite som redan genomtuggat material (Kaosfunktionen är väl dock troligen en av de bättre av Kyrklunds pjäser att i alla fall läsa), så är anförandena och artiklarna bra nog för att rädda i stort sett vilken bok som helst. Samlingsvolymen kan rekommenderas enkom för deras skull, även om man även kommer återfinna annat njutbart.

Read Full Post »

Fransk mat

Fransmän är ju kända för att vara allmänt dryga (de jag träffade var dock i allmänhet vänliga). Jag har en teori om varför: de går omkring och är glupande hungriga, hela tiden. Ty ordentlig mat var något av en sällsynthet: till frukost fick man det vanliga kontinentala brödeländet, möjligen uppbackat av lite flingor och ett glas juice. Att handla frukost på stan visade sig också svårlöst; tidigt på morgonen verkar endast en typ av matbutiker hålla öppet: slakterierna. Det kan vara jag som är konstig, men när jag vaknar på morgonen känner jag mig normalt inte lockad kila ner och köpa en bit biff det första jag gör. Och inte ens när bagerierna öppnade kunde man få något att stå sig på: det stadigaste man kunde få var chokladfyllda croissanter.

Lunchen var lika förskräcklig: det gick visserligen att hitta på stan, men under konferensen hade de fått för sig att det räcker med lite plockmat för att hålla en hord nordbor nöjda och glada. Icke. Minibaguetter och snittar kändes mer som ett hån än en måltid, men lunchrasten var ordentligt tilltagen så vi hann skaffa något ordentligare (sen att de ena dagen vägrade komma ut med notan så att vi knappt han tillbaka i tid är en annan historia).

Mellanmål förekom icke; inte ens kaffe fanns. Är man van att komma hem från konferens med fler kilon än när man for var det ett klart nerköp.

En enda måltid kom i närheten av förnuft: middagen. Denna var i allmänhet stor, god, och hyfsat billig, men åts betydligt senare än svenska magar är vana vid. och om man inte letade upp bättre restaurang fanns det en klar risk att man skulle sluta med entrecote, pommes frites och bearnaisesås, alternativt hamburgare (som de dock på vissa ställen serverade med franska ostar, en högst angenäm lokalanpassning). Nej, endast en kulinariskt fempoängare återfanns under resan, foie gras, ankleverpastej, mild och fin. Annat, som löksoppa, havsaborre med potatismos eller sönderkokt höna (så mör att man knappt kan få upp den på tallriken) var visserligen också gott, men knappast vad man förväntade sig av det så firade franska köket.

Vad gäller dryck var vin billigt, speciellt om man kunde dela en flaska. Öl däremot var dyrt, och oftast fanns där bara tråklager. Hade man tur kunde man få veteöl, men allt annat sågs tydligen som utländska farligheter och inget som riktiga människor kunde inmundiga.

För att återvända till tesen: fransmän äter dålig frukost, dålig lunch, inga mellanmål, kvällsmat alldeles för sent, och till detta dricker de bara vin. Inte undra på om de inte kan hålla humöret på topp när det kommer dryga utlänningar.

Read Full Post »

Att sortera in Fredrik Lindströms Evolutionen och jag kommer inte överens i ett bibliotek är inte en helt enkel sak: på en slags fri vers redogörs för Lindströms försök att komma tillrätta med att trots att evolutionen i grunden endast konstruerat människan, liksom andra arter, med två mål i sikte – överlevnad och fortplantning – så har en hel del andra, från början sekundära men numer allt viktigare föreställningar smugit sig in, och hjärta och hjärna kan, så länge i alla fall magen är någorlunda tillfredsställd ägna krafter åt helt andra saker.

Versen ger vid handen att Lindström nog skulle kunna bli en bra poet – liknelserna sitter där de skall, oväntade men ändå passande. Tankarna om livets mening, alkoholens exorcism av intellektet, evolutionens ovilja att erkänna sådant som att man varit på TV annat än om det leder till fortplantning, liksom en del lite mer separata betraktelser som årstidernas okunskap om varandra trevliga och tänkvärda, även om loden aldrig riktigt når botten. Om man tycker att upplägget verkar bra kommer man knappast bli besviken på resultatet.

Read Full Post »

Parisiska strövtåg

Förutom konfererande hann vi med en del kollektivturistande också: tisdag kväll såg vi Notre Dame – stor, stor, och med vackra, ehuru från markplan avlägsna, rosettfönster – och Eiffeltornet, vars höjd är svår att tro förrän man är riktigt nära. Ingendera lyckades dock hålla intresset uppe så värst länge, även om Notre Dame lockade med en mässa med sång på vad som lät som franska med italienskt uttal (occitanska? Verkar osannolikt, men bättre kan jag inte komma på) och papistisk rökelse.

Notre Dame

Notre Dame

Detta var dock bara en slags uppvärmning, och ordentligt beskådande av diverse saker blev det inte förrän fredag eftermiddag, då vi irrade runt i Montmartre, såg alla konstnärer som försökte kränga karikatyrer, den löjligt välplacerade Sacré-Cœur, och små gränder. Vi tog en kaffe på en liten pub, och hade det allmänt gott, innan vi för kvällen sökte oss till Latinkvarteren för att äta (vi gick då förbi Notre Dame en gång till, men inte in i den. Dagens kommentar var dock frågan »är det en BWR eller en PWR?«. Ja, kärnkraftsfolk är lite konstiga).

Spelbräden och -pjäser

Spelbräden och -pjäser

Nästa dag skulle de andra till Louvren, så jag gick omkring själv. Jag hittade till Pont Neuf och hälsade på Henrik IV (han som tyckte att Paris kunde vara värt en mässa), gick förbi Notre Dame en tredje gång, denna gång för att gå ner i den arkeologiska kryptan, ett trevligt litet museum med gamla husgrunden där inträdet låg på 2 euro för ungdomar, dit jag för en gångs skull räknades. Inte jättespännande, kanske, men inget att klaga på för det priset. Huvuddelen av den egna tiden gick dock åt till medeltidsmuseet, där de bland annat har gamla vackra gobelänger, guldsmide, skulpturer, olifanter (horn av elfenben, inte stora bestar ridna av Haradrim), möbler, och ett medeltida paket med flera-spel-i-ett. Återigen ett trevligt museum, väl värt ett besök om man är intresserad.

Sedan skulle vi mötas vid Pantheon, och efter en stunds väntan dök övriga upp; ingen var dock sugen att gå in någon längre stund, så vi knatade snart neråt stan igen för lite shopping. Resultat av denna: en korv, med ostinnehåll. Smakats har den inte, ty mina luftvägar är för närvarande ockuperade, men den ser god ut.

Så slutades turistandet. Om hemresan finns inte mycket att säga; det gick på hyfsat utsatt tid, även om det var intressant och en smula oroande att säkerthetskontrollen på flygplatsen var hårdare än den på Tihange.

Read Full Post »

Nikolaj Gogol är en av den ryska litteraturens tidiga stora namn, ibland kallad den ryska realismens fader. I så fall måste »rysk« inte vara preciserande utan en modifierande, ty de två verk jag nu läst i samlingsvolym, Det förlorade brevet och Kappan, är ungefär lika realistiska som Mästaren och Margarita, och det förekommer såväl häxsabbater som spökerier.

Det förlorade brevet är en berättelse om en kosack som rider med brev till tsaritsan men hamnar på middag med djävlar och häxor: en liten standardmässigt utformad folksaga om hur klurig person överlistar onda makter, för all del rätt trevlig som sådan men inget omvälvande.

Kappan är det bättre kraft i; en lägre tjänsteman i S:t Petersburg, mobbad av arbetskamraterna, utan intressen utanför jobbet, finner sig en dag nödgad att skaffa en ny kappa: hans gamla är så sliten att den inte längre kan lappas. Besparingarna går åt, en gratifikation blir större än beräknat, och så en dag har han en tjusig ny kappa och med den dvinner han lite värdighet. Men ack, livet är hårt: aldrig tidigare har han varit på fest med arbetskamraterna, men dessa bjuder nu in honom på sådan för att fira det nyinskaffade plagget, och på vägen hem rånas han och tvingas gå tillbaka till den gamla, som är långt från tillräcklig i den ryska kölden. Kort, effektivt och grymt, utan mycket hopp eller nåd.

Första kontakten med Gogol ledde inte till spontana fyrverkerier eller annan uppsluppenhet, men en trevlig liten stund. Bekantskapen kommer i mån av tillfälle troligen tas upp igen, men någon brådska finns inte anledning till.

Read Full Post »

Bland atomer och annat oknytt

Konferensen som fungerade som halvalibi för att få åka till Paris smygstartade lördag kväll. Det var inte en bra start: i inbjudan stod klockan sju, så klockan sju stod man naturligtvis som oförståndig svensk där och väntade. Ingen organisationskommitté syntes dock till, ingen reagerade när man gick omkring och såg vilsen ut, bord var inte bokat, men vänta! där var någon annan som såg lika förvirrad ut. Det visade sig vara en tysk som också skulle på konferensen. Alltså stod punktlig svensk och lika punktlig tysk och väntade på högst opunktliga fransmän i sisådär en halvtimma. Sen dök två belgare som också skulle på konferensen upp. Bara lite senare så dök faktiskt också organisatörerna upp, och kvällen fortsatte i bättre stil.

Dagen därpå var det uppstigning tidigt för studieresa tågledes till Arevas fabriker för komponenter till kärnkraftverk. Stora fabriker, med maskiner som gjorda för Discovery Channel; det fanns kranar som klarade att lyfta ett kiloton och hammare som klarade att bulta på med det mångdubbla, härdningsugnar där man kunde stoppa in element till ånggeneratorn med diameter på sisådär tio meter. Tufft.

Dagen därpå tog vi oss till forskningscentret Saclay i världens trängsta buss, troligen menad för folk som fått benen avkapade över knäskålarna. Väl där blev det tråkigt föredrag om beräkningsprogram, besök i två olika forskningsreaktorer (stora pooler med vatten med lite rör och annat i), samt en kort förklaring till vad man kan titta på med hjälp av neutroner. Också intressant, men bristerna i den franska organisationsförmågan framstod allt tydligare när vi stannade för att plocka upp passagerare och sedan åkte tio meter innan det var avstigning. Vi kom hem tidigt på kvällen och hann med lite turistande.

På onsdagen var det dags för resans höjdpunkt: en och en halv timmas tågresa med snabbtåg (som jag och en kille till lyckades få göra i första klass. Frukost: mums!) och sedan två timmars bussresa (och vilken bussresa!) till Tihange i Belgien för att se på en – turbinhall till en tryckvattenreaktor. För den som varit inne ett par gånger i en turbinhall i Ringhals var detta naturligtvis ett jättespännande tillfälle för jämförelser. Dagens absoluta topp var dock att få resa med den fantastiske busschaufför som guidade genom Belgien via högtalarsystemet i bussen (uppskruvat på max, så ingen skulle missa något på grund av lomhördhet eller samtal med grannen), drog vitsar som lockade till storskratt, ibland även av andra än han själv, pekade ut sevärdheter som TNT:s stora lager, och var allmänt jovialisk. På franska, ett språk ingen av oss svenskar behärskade i högre grad.

Torsdag var vi på föreläsningar, både intressanta om tidiga kärnkraftverk och kärnkraftsbranchen idag, och kanske lite mindre spännande om nya verk som byggs nu eller skall byggas. Föreläsningar fanns även på programmet för fredagen, men vi orkade bara med det första två timmarna och gick första rasten.

Read Full Post »

Till Astrid Lindgrens sjuttioårsdag utkom 1977 En bok om Astrid Lindgren, innehållandes bland annat en bibliografi över hennes böcker på samtliga språk. Tio år senare hade hon skrivit mer, översatts mer, och mer hade skrivits om henne, så 1987 kom Duvdrottningen, redigerad av Mary Ørvig, Marianne Eriksson och Birgitta Sjöquist, med en komplettering till biografin. Ett sådant innehåll hade dock näppeligen lockat andra än bibliotekarier till köp, så halva boken ägnas åt diverse essäer om hennes författarskap, inriktade främst på de mer sagoaktiga av hennes böcker.

Dessa böcker – eller i alla fall de som utgörs av en enda berättelse snarare än episoder – handlar ju tydligt om kampen mellan det goda och det onda; explicit i Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta, och mer indirekt i Ronja Rövardotter, där det är de söndrande krafterna inom gestalterna som skall övervinnas, inte onda män med magisk makt. Detta tema  – som jag i brist på bättre får kalla kärlekens (snarast i den teologiska betydelsen) – är en andra röd tråd, och boken inleds också med Lindgrens tal vid mottagande av Tyska bokhandelns fredspris.

Intressantast är kanske Per Beskows och Hans Holmbergs bidrag, som båda handlar just om sagostrukturen; hur Lindgren dubbelexponerar berättelserna så de kan läsas dels som riktiga sagor, dels som utsatta barns flykt i fantasin – eller kanske till och med deras användande av den för att bearbeta verkligheten: Kato blir så Bo Wilhelms bearbetning av styvfadern, och när Kato till slut ber Mio om nåden att få dö kan detta tolkas som Bo Wilhelms insikt i att styvfadern kanske egentligen inte vill vara så ond.

Intressant är också Maria Bergom-Larssons »Astrid Lindgren – en kärleksförklaring«, som trots det panegyriska namnet är en essä över Ronja Rövardotter: hur Ronja måste försöka försona de två rövarbanden, och samtidigt försonas med sin far, det förvuxna barnet, samt själv bli en mognare människa.

Bidragen i Duvdrottningen säger kanske ibland saker som borde vara uppenbara, men å andra sidan är det ytterst sällan de far ut i konstigt teoretiserande. Att deras grundsyn på Astrid Lindgren som en på många sätt medveten författare är korrekt kan dock knappast betvivlas, även om det naturligtvis inte finns något som hindrar diverse uppblåsta typer med förhävningsbehov att komma med trams om sagor och verklighetsflykt. Förhoppningsvis bidrar boken (har bidragit?) med en vaccinering mot sådant, men är kanske annars inte ett måste ens för älskaren av Astrid Lindgren. Den kommer dock knappast göra läsaren besviken heller.

Read Full Post »

Older Posts »