Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2018

Georg Christoph Lichtenberg, professor i experimentell fysik i Göttingen 1769-1799,  var förvisso en inte obetydlig vetenskapare; han gjorde upptäckter främst relaterade till elektriska fenomen, han var den förste som gjorde demonstrationer i föreläsningssalen, och hans föreläsningar var berömda över Europa. För eftervärlden framstår han dock snarast som författare, främst av de kladdböcker i vilka han kastade ner sina tankar och som vanligen excerperas när han numer skall presenteras. Den traditionella benämningen, och som också använts av Olle Bergquist i hans översättning, är Aforismer, vilket inte är helt rättvisande: förvisso finns här sådana, men även lite längre utläggningar och resonemang i diverse ämnen.

Bergquist har sorterat de korta texterna (sällan mer än en halvsida, ofta mindre) efter ämnesområde och sedan numrerat dem löpande; detta är inte den vetenskapliga standarden, men skulle kunnat passera utan kommentar om inte det varit för att ett par till synes upprepade sig, vilket nu lämnar en helt utan möjlighet att förstå varför. Ämnena som berörs är skilda; från filosofiska betraktelser över tillvaron, eller religionen, eller antiken, till kvinnor, eller flaskan, eller enskilda människor.

Skall man försöka urskilja någon grundhållning – filosofi vill jag inte kalla det, eftersom Lichtenberg aldrig försökte systematisera sitt tänkande – så är det väl en allmän skepsis, en önskan att människorna lärde sig tänka själva, en motvilja mot de som enbart tar upp vetandet i sig, men inte hur man når fram till det. Det finns naturligtvis även mindre generiska avsnitt, som polemik mot Lavater och hans fysiogonomiska lära.

Som väntat när någon producerat ett stort material finns det såväl intressanta iakttagelser och pregnanta formuleringar som longörer, och material som kanske främst är av intresse för att påvisa hur lite som ändrats (påpekandena om hur samtidens människor lär sig innantill istället för att lära sig att tänka, och att allt var bättre förr, är således inte nya under solen). Lichtenberg är trevligt sällskap för några timmar och säger mycket klokt och en del förfluget, kanske i bättre proportioner än många andra kan hoppas på.

Annonser

Read Full Post »

Sveriges demokrati kan i år sägas fira hundra år; det var i december 2018, i skuggan av det nyss avslutade världskriget, den pågående spanska sjukan och livsmedelsransoneringar som Socialdemokraterna och Liberalerna till slut tvingade förstakammarshögern att ge med sig och vid en urtima riksdag förbinda sig till att utvidga rösträtten för kvinnor, ta bort den graderade rösträtten i kommunalvalen, endast låta människor rösta, och lätta på kraven om betald skatt.

Bara detta vore skäl nog för en bok som Per T Ohlssons 1918: året då Sverige blev Sverige, men som de flesta år hände naturligtvis även annat (järnvägsolyckan i Getå, Krügermonopolet på tändstickor började formas, debatter om förhållningssättet till det unga Finland) att fylla på med. Den som vill har mycket att gräva i här.

Problemet är att det nästan tycks ha blivit författaren för mycket. Trehundra sidor kan tyckas mycket, men de har uppenbart inte räckt till. Det kan vara det valda formatet, där alla förlopp ordnas kronologiskt, så att man likt husvagnssemestrare får fem minuter rösträtt, fem minuter byggnadsstrejk, fem minuter Isaac Grünewald och fem minuter Ludendorff i Hässleholm (en lätt bisarr episod som på bokens sista tio sidor delvis räddar upp den). Det är svårt att inte misstänka att det hade blivit bättre nerv av att försöka behålla fokus lite längre på varje ämne.

Att skildringen av de politiska skeendena inte bjuder på någon stor fördjupning jämfört med serien Sveriges statsministrar, som Ohlsson var redaktör för, må kanske vara förståeligt, men hjälper heller inte upp intrycket. För den som inte läst den serien kan dock det här vara en bra och viktig introduktion till ett år då mycket stod och vägde.

Read Full Post »

De essäer som Michael Chabon presenterar i Maps & Legends: reading and writing along the borderlines handlar i stort sett endast om underhållaning, från den inledande som försvarar denna förkättrade benämning, till en avslutande bonusessä om superhjältar och deras dräkter. På vägen dit passeras nordisk mytologi, Sherlock Holmes, golem, serier (vissa av dem sådana jag aldrig hört talas om) och spökhistorier.

Det är, kort sagt, den sorts litteratur svagare naturer inte vill erkänna sig läsa; den sorts litteratur som med obemärkt ironi på engelska sägs tillhöra genrer. Chabon tycker sådana attityder är nonsens, i synnerhet när sådan litteratur råkar komma från pennan av en »riktig« (möjligen »viktig«) författare och då måste frälsas från att förpassas till specialhyllorna i boklådorna. Att han således låter Cormac McCarty ta plats mellan American Flagg! (en av de där okända serierna) och M.R. James, författare till spökhistorier, får nog sägas vara en form av lätt dold drift med sådana attityder.

Nu är det här förvisso en samling essäer, och inte bara en samling texter om litteratur och tillhörande teori; Chabon visar att han förstår vad detta ger för möjligheter genom att inte nöja sig med att skriva lite för smart prosa om andras texter, utan ger sig också på sina egna minnen, främst från sin uppväxt i ett framväxande Utopia (som till slut visade sig bli bara ännu en villaförort), om sin judiska bakgrund, och hur det gick till när han skrev sina första böcker.

Sådant ger välkommen omväxling, för även om han är ivrig att se till att läsaren hänger med ordentligt och därför t.ex. avslöjar mycket av handlingen i de två första böckerna när han skriver om Philip Pullmans Den mörka materien, så är det ändå en svår konst att skriva om litteratur i andra hand.

Så, även om det är svårt att göra mig helt nöjd med essäistik, så kommer det här mer än tillräckligt nära. Jag gillar överlag de ämnen som presenteras, jag gillar Chabons sätt att skriva, och jag gillar i stort sett de åsikter han torgför. Även om han kanske inte revolutionerar hur jag ser på de ämnen han skriver om så ger han ändå en tillräckligt att tänka på.

Read Full Post »

I havet flyter Vei, utkastad av sin gud och kompanjon. Hon vet inte varför, bara att Veidar, vars förkämpe hon varit hela livet, en dag tog upp henne och slungade henne i vågrona. Men nu har hon plockats upp på ett skepp, ett skepp med män från Midgård, som ledda av en övermodig ung man kommit för att erövra hennes land, Jotunheim. Ett skeppsbrott senare, och hon är i land i sällskap med kämpen Dal, medan övriga överlevare har tagits av en jätte. När hon kommer hem finner hon att alla människor försvunnit iväg, för att bevittna just den kamp till gudarnas ära som Vei tränat för.

Sara Bergmark Eflgrens och Karl Johnssons Vei Bok 1 är en variation på de nordiska gudasagorna: man både känner igen sig och förundras över nyheter. Ja, Tor och Oden och de finns här; i huvudsak sig lika, men ibland med vissa attribut framhävda som normalt står tillbaka. Och ja, de har en gång stridit mot jättarna, men dessa är här inte kaoskrafter, snarare åldriga och starka, men inte riktigt starka nog att fullt stå emot Odens magi och list. Vei måste kämpa mot asarnas förkämpar; monster, valkyrior och demoner, hålla sig vid liv och hitta någon att lita på.

Historien kanske har vissa svaga punkter, vissa figurer man ännu inte insett vilket syfte de har, men det är effektivt berättat och tecknat, det finns driv i handlingen, och de frågetecken man lämnas med är precis de som författarna tänkt sig. Andra och sista delen emotses med förväntan.

Read Full Post »

Det första som måste nämnas om Eva-Carin Gerös Grekisk Eros är vilken fantastiskt vacker bok det är, med enorma anfanger, vackert formgivna boksidor och högkvalitativa bilder. Bara detta gör det till en fröjd att vända blad och se vad som kommer.

Själva texten är dock tyvärr inte fullt lika välarbetad. Mycket av det som sägs om grekernas inställning till kärlek, begär och sex verkar fullt tillförlitligt, men varje text är kort och når sällan ens ett dussin sidor, samtidigt som de ibland överlappar på ett oförutsägbart sätt, eller rent av upprepar sig. Efter själva huvudboken har dessutom fyra essäer med likartat tema appendicerats, som ibland återgår i gamla spår, men också i något form klarare uttrycker någon viss tankegång. Man önskar att författaren fått mer tid på sig att tydligare arbeta in det material som är nytt i huvudtexten, liksom att ge denna en tydligare röd tråd.

Den idé som framträder tydligast är annars att antikens grekers sexualitet i stort sett liknade dagens, men att de sociala konventioner om vad som ansågs anständigt skilde sig; att de satte äldre mäns längtan efter unga pojkar högt på ett sätt som idag är tabu är väl känt, och likaså torde det inte vara obekant att de inte grupperade människor efter vilka kön de kände dragning till. Det centrala var snarare älskarens kön, ålder och ställning, och att han (för nästan alla källor vi har behandlar män) behöll värdigheten. Författarens önskan att genom studier av grekerna ge perspektiv på dagens människor tycks därmed enkelt uppfyllt. Man skulle dock kanske önska att dessa perspektiv gavs möjlighet att ytterligare vidgas något, genom att texterna dröjde kvar vid sina ämnen längre.

Som sagt, en vacker bok, men liksom de unga gossar som grekerna satte som ideal svinner dess skönhet alltför snabbt, och man lämnas med en önskan om mer.

Read Full Post »

Andra delen av Charlotte Cederlunds trilogi om noaidin Áili, Gryningsstjärna, börjar tämligen direkt efter andra, med det sorgarbete som måste göras efter offret i förra delen, samtidigt som hon måste fortsätta sökandet efter ett sätt att skydda sitt nya hem i Idijärvi mot borri noaidi och bygga vänskap med de omkring sig. Efter slutet på förra boken ser några på henne med ny respekt, andra vänder sig från henne, och efter förluster och olyckor så är hon själv långt ifrån balans.

Berättelsen är väl annars en ganska typisk bok två av tre: upprampning efter en första berättelse som kunde läsas som ett avslutat helt, nya avslöjanden och ett förtydligande av hot, och så ett slut som lovar en tredje del. Kapabelt och acceptabelt, men inte oväntat.

Bättre då den tid som läggs på sidohistorier: om samernas relation till resten av Sverige, gammal och ny rasism, liksom de glädjeämnen som finns i vänskap, hundspann eller att åka skoter. Hur pass sanningsenligt detta är kan jag inte svara på (men jag misstänker att det stämmer alltför väl). Sista delen kommer införskaffas och läsas.

Read Full Post »

Fjärde volymen i Sven-Tage Teodorssons översättning av Plutarkos Moralia, tillika den första som har samma grafiska utformning som någon föregående, har fått undertiteln Om religion. Det är som vanligt tveksamt om man skall ta sådana undertitlar på alltför stort allvar: de flesta texter handlar inte egentligen om religion, utan snarare om orakel och spådomar, eller vidskepelse och spekulationer.

Den inledande texten, »Om Isis och Osiris«, var länge en av de viktigaste källorna till fornegyptisk mytologi, och har även används för att kontrollera riktigheten i hieroglyftolkningar. Det är en rätt trevlig genomgång, även om den blir lite esoterisk när den ska förklara Seths (eller Typhons, som han här kallas) dålighet.

Den andra texten är kanske den mest intressanta, då den är den mest allmängiltiga och nära tangerar teodiceproblemet: varför straffar inte gudarna missdådare direkt? Varför straffar de ibland avkomlingarna till missdådare? Svaren på frågorna känns igen i alla fall delvis från senare utläggningar i samma ämne, men de är inte stort mer övertygande här. På denna följer»Dialog om Sokrates gudomliga inre röst«, vilket dock i lika hög grad är en skildring av en kupp i det av spartaner ockuperade Thebe.

Därpå följer några texter om orakelverksamheten i Delfi, varför oraklet börjat svara på prosa, varför antalet orakel minskat, och varför Apollons tempel har fått offergåvor i formen av bokstaven ”E”, texter som också hamnar i andra utvikningar om själen och intellektets beskaffenhet. Den sista av dessa tre är en osedvanligt plågsam historia, fylld av numerologiska spekulationer som diverse ungdomar framför och tack och lov bryskt sopas undan av deras lärare; liknande spekulationer ingår även i lägre grad i någon annan text, men det enda som idag framstår som av visst intresse är att det deliska problemet om fördubbling av kubens volym framläggs.

Den avslutande texten, om vidskepelse, är tack och lov uppfriskande i sitt perspektiv: den jämför, ur den religiöse Plutarkos perspektiv, ateismen och vidskepelsen, vilket utfaller till den förras favör: grekerna ansåg vidskepelse vara gudsfruktan, men Plutarkos menade att gudarna var vänligt sinnade och inte något att frukta, varför de som gjorde detta förolämpade dem värre än de som helt struntade i dem.

Blandat material i denna volym, således: en del intressant, en del oväntat, och en del esoteriskt uttråkande.

Read Full Post »

Older Posts »