Förstenat

Bok åtta om Lumberjanes, Stone cold, dumpar dem direkt i ett äventyr: alla de som bor i en annan stuga har förvandlats till sten, förutom Diane (eller Artemis), som återvänt till lägret, tydligen med ett uppdrag att jaga rätt på en gorgon. Lite bråk och oväsen och en tillsägelse om att samarbeta senare så ger sig all ut på jakt efter gorgonen och ett sätt att avförstena sina vänner.

Det är inte direkt så att man blir förvånad när det visar sig att vägen till målet endast går att vandra om man lär sig lita på varandra och försonas, men berättelsen känns ändå som bättre än en del tidigare försök: det talas lite om familjer och de problem man kan ha med dem, den motvilja som finns känns välgrundad men lyckas övervinnas på ett trovärdigt sätt, och det får för en gångs skull dyka upp monster som bara är illvilliga och inte de också behöver älskas till godhet eller ens förstås.

Ett bra album, som får en att se fram emot mer igen.

Read Full Post »

När stjärnorna kastade sina spjut

Som Neil Gaiman noterar i efterordet till Alfred Besters The stars my destination (även publicerad som Tiger! Tiger!) så är detta något så udda som cyberpunk publicerad 30 år för tidigt. Allt finns där, transhumanism, företag med tveksamma affärsmetoder, den råa omoralen, konspirationerna. Och så en redig dos av sådant som gör att man direkt ser att den är från femtitalet: ett exploaterat solsystem, företagsnamn som sedan länge gått i graven men som här framstår som nästan odödliga, raketer och massförstörelsevapen men nästintill ingen elektronik mindre än en portfölj. Plus lite allmän tro att den mänskliga hjärnan kan åstadkomma saker som telepati och teleportering.

Gully Foyle är en lägsta klassens besättningsman på ett transportskepp – ett skepp som drabbats av en katastrof, med honom som ende överlevande. Han överlever genom att plundra förråd, tills en dag ett annat skepp upptäcker honom, ser hans nödsignal … och fortsätter sin resa. Då väcks något i honom, han lyckas få igång skeppet, och hänger sig sedan ett enda mål: hämnd.

Den visar sig svår att nå, inte minst eftersom det skepp han färdades på också transporterade något så värdefullt att företagsledare, spioner, politiker och fixare alla gör allt de kan för att få tag på honom och få honom att tala. Historien går i hög fart, så hög att flera av personerna framstår lite som gåtor: man måste som läsare själv anstränga sig, för författaren verkar ha haft vissa saker så klara för sig själv att de inte behövt skrivas ut. Till en del verkar det vara kulturellt avstånd: Gully får tidigt ansiktet täckt av tatueringar, vilka alla verkar anse är fruktansvärt avskyvärda på ett sätt som framstår som lätt överdrivet i en tid van vid än mer extrema kroppssmyckningar.

Gully Foyle är ingen trevlig huvudperson: han har energi, och dominerar varje scen, men han är uppfylld av sin hämnd och bryr sig främst om hur han kan nå den; han våldtar, mördar och överger, han ljuger, hotar och sviker. Vissa av de personer han stöter på är värre, och i princip alla är moraliskt defekta, men det gör honom inte lättare att gilla, inte ens när han börjar lära sig den kontroll som kommer krävas om han vill nå sitt mål.

Read Full Post »

Uppbrottsår

Först: att jag läst Zora Neale Hurstons Their eyes were watching God har i princip ingenting med ett av demonstrationer nyväckt intresse för svartas historia i USA att göra. Likafullt är det svårt att inte dra paralleller, eller se avsaknaden av dem, till nutiden.

I alla fall på ytan är detta inte en historia om rasism, eller ens relationer mellan svarta och vita. Båda sakerna finns där, men bara i vissa episoder, och dessa är kanske inte det viktigaste med boken. Det är istället Janie, en ung svart kvinna i början av förra seklet som genom tre äktenskap lär sig vad hon vill, och inte vill ha i livet: hon blir först bortgift med en välbeställd jordbrukare som vill ha hennes muskelkraft. Hon rymmer, och gifter sig  sig igen med en man med drömmar om makt och välstånd, som är med och organiserar ett helsvart samhälle utanför Orlando. Han vill ha henne som trofé och någon att visa sig förståndig intill. Hon blir änka, ekonomiskt oberoende och fortfarande vacker, men gifter sig inte med de välansedda män som åter uppvaktar henne för hennes status, utan istället med den yngre, lättsinnige Tea Cake, trots varningar om att han mest vill råna henne, men som får henne att skratta och känna sig som en människa.

Feminism snarare än medborgarrättsrörelse, alltså: rasismen finns där, bland annat i form av en dam med blandat blod som desperat försöker höja sig över de helsvarta, och i hur de svarta nästan alla är fattiga daglönare som kan tvingas till arbete efter den katastrof som utgör klimax. Kanske kan någon mer slängd i teori också visa på hur den också inskärpt könsrollerna: först hur Janie tvingats in i något för ekonomisk trygghet, och sedan hur viktigt det är med minsta spår av status som står att vinna. Mest av allt är det dock en berättelse om ett människoöde, ibland hårt och plågsamt, ibland lekande lätt, men i slutändan bärarens eget.

Read Full Post »

Barnens århundranden

Med De små då ville Eva Österberg undersöka barnens villkor under svensk och i viss mån isländsk medeltid, huvudsakligen i dialog med den franske historikerns Phillipe Ariès tes att barn förr i tiden inte värdesattes särskilt högt på grund av den höga dödligheten och att man inte hade någon uppfattning av barndomen som en särskild fas i livet. Österberg i är i stora delar kritisk till båda dessa idéer (speciellt den senare är svår att riktigt förstå eller formulera på ett sätt som gör att det inte blir uppenbart nonsens).

Hennes metod bygger på undersökningar av ett antal olika källor utifrån olika perspektiv. Hon nyttjar svenska rättskällor (lagar och domsanteckningar), krönikor, ballader, helgonberättelser samt isländska sagor och undersäker hur man föreställde sig barns etiska kapacitet, vilka känslor som noterades direkt eller indirekt, institutionen med fosterbarn, träldomen, syn på aga (ett ord som tidigare omfattade alla typer av åtgärder som användes för att få barnet att förstå att vissa beteenden var oönskade), giftermål samt hur föräldrar agerade när barnens liv var i fara.

Mest apart från övriga delar står stycket om känslorna, som endast indirekt berör barnen, eftersom dessa endast i ringa mån förekommer i de ballader och krönikor som används som källor. Även i övriga stycken finns ibland en tendens att berätta om allmänna förhållanden snarare än direkt om barn, men inte lika uttalat. Bäst, och närmast ämnet, blir det när hon utifrån rättskällor, sagor, filosofiska skrifter och uppfostringslitteratur visar på att det definitivt fanns en övergripande modell för barns utveckling som tycks ha varit någorlunda konsekvent och faktiskt står sig än idag: barndomen delades in i faser motsvarande ungefär 0-3, 3-7, 7-12 och 12-15 år, där barnet blev mer och mer självständigt; efter 7 år började det anses ha ett visst förstånd, och vid 12 år moget för visst eget ansvar (i alla fall pojkarna – flickor är mer svåråtkomliga), och vid 15 betraktades de som fullt myndiga, även om det möjligen var utbrett att de under ytterligare några år kunde bli kvar hemma innan de satte eget bo.

Det är många föreställningar om medeltiden som får sig en törn: barn ansågs som individer som borde skyddas, ibland även från husfadern. Visst våld ansågs tillåtet, men barnets liv skulle inte sättas i fara. Familjer var, undantaget i högadeln, vanligen inte mycket större än idag: mor, far, ett par barn och kanske en dräng eller piga. Barn älskades högt, och den tacksamhet som visades när det ansågs ha räddats ur fara eller från lyten var kanske inte större, men uttrycktes med långt större uppoffringar än vad som idag är konventionellt.

Om historia, som Österberg säger, är ett ämne som bland annat syftar till att vi skall få bättre förståelse för vår egen tid, då är De små då ett alldeles utmärkt ämne för studier.

Read Full Post »

På en båt

Den andra och sista volymen med Mockingbird: My feminist agenda visade sig ha ungefär samma styrkor och svagheter som första delen: fantastiskt tecknad och färglagd, men berättandet är konstigt: det har i botten en ganska allvarlig historia, där Bobbi hoppar på en kryssning till Bermudatriangeln för att få tag på bevis som kan fria hennes ex Hawkeye i någon rättegång, och på detta hamnar ett annat ex som inte förstår ordet nej, men sedan behandlas det mestadels som humor.

På båten är det något nördkonvent, så Bobbi spelar brädspel, springer in i en viss brittisk spion, hittar sin kontakt mördad, leker detektiv och hamnar på en strand. Det hade kunnat vara kul, om inte bakgrundshistorien varit så mörk.

I volymen finns också ett par gamla nummer av New Avengers, när Bobbi låg skadad och fick superserum; det är även det mörkt, med ultravåld, ilsket grälande, möjlig död och mycket skuggor; kontrasten mot huvudserien är stor och fick mig inte sugen på att gå tillbaka och läsa gammalt material.

Read Full Post »

Rymdopera

Larry Nivens Ringworld är en av de stora science fiction-klassikerna: science fiction som i rymdskepp och utomjordingar och ofattbar ingenjörskonst, men också som i platta figurer, halvbakt filosofi, fusksvärande och stereotyper. Vi följer Louis Wu, Teela Brown (människor), Nessus (Pierson’s puppeteer, trebenta, intelligenta, och med enorm självbevarelsedrift) och Speaker to animals (kzin, jättekatter, stolt krigarras, aggressiva) när de åker för att utforska den jättelika ringvärld som nyss upptäckts. En kraschlandning senare, och de måste färdas över världen för att se om där någonstans finns en civilisationsrest som kan hjälpa dem hem.

Det är en enkel, begriplig handling, som närmast förvandlar boken till fantasy: de hittar ledtrådar till hur världen byggts, varför civilisationen förlorats, teknik som är avancerad på ett annat sätt än deras egen (som också den till stor del är teknomagi: den sägs göra häftiga saker, men de förklaringar man får handlar oftast om resultat, inte metod). Ett ganska bra val, ty Nivens styrka ligger snarast i det storskaliga tänkandet: hur bygger man en ringvärld, hur åker man till eller från den, hur kan den ha en användbar dygnscykel. När han försöker beskriva komplexa handlingar blir det ibland totalt obegripligt, hans figurer är för platta – Wu får jag inget klart grepp om alls, Brown förefaller nästan lite omänsklig, utomjordingarna lider av att det är svårt att se några nyanser som skulle få dem att framstå som annat än arketyper.

Så, ja, om man vill ha rymdskepp och fantastiska världar och underligheter, så är det här helt klart än läsvärd bok; idéer från den eller som den har lånat har hamnat i senare fantasy. Om man oroar sig och har fördomar om den här typen av berättelser kommer den nog inte göra mycket för att avfärda dem.

Read Full Post »

Sjung om mannen

Jag kommer få problem med var jag skall ställa in Daniel Mendelsohns An odyssey: är det en memoar? Biografi? Litteraturhistoria? Roman? Boken berättar om en universitetskurs med seminarier om Odysséen Mendelsohn gav, som hans åldrade far bestämde sig för att sitta med på. Boken fortsätter sedan på flera plan: författarens minnen av fadern, tankar om Odysséen, diskussionerna i kursen, en kryssning i Odysseus spår han och fader åkte på, berättelser om faderns dödskamp (han dog inte mycket mer än ett år efter kursen). (Roman stod med på listan eftersom namn och händelser under kursen och resan ändrats för att skydda de oskyldiga).

Fadern tycks ha varit en rätt besvärlig figur: matematiker, med det förakt för humaniora vissa naturvetenskapare uppvisar. Bestämd i sina åsikter. Kapabel att helt utesluta personer ur sitt liv. Svårt att visa känslor. Men också smart, alltid beredd att stödja och hjälpa sina barn, få dem att anstränga sig lite mer.

Som man kan vänta sig visar sig de händelser boken i huvudsak handlar om vara en utbildning för flera: författaren och fadern lär sig mer om varandra, och om Odysséen och ödmjukhet och en hel massa saker som gör att filmproducenter troligen drömmer våta drömmar om att få sätta tänderna i detta. Trehundra sidor, och även läsaren får lära sig: om hur fäder påverkar sina söner, hur äktenskap fås att hålla, om hur man kan låta besvikelser bli en drivkraft för att hjälpa andra och en massa annat.

Read Full Post »