Spelare

Många är kopplingarna mellan spel och vetenskap; Geoff Engelstein behöver i Gametek varken tar upp Blaise Pascal eller Monte Carlo-metoder och får ändå lätt ihop en volym intressanta, om än korta, essäer. Det skall i och för sig medges att det snarare är fråga om brädspel än diverse former av beskattning av dumhet det gäller, även om det i kapitlet om hur man genererar slump även kommer in på sådana ämnen.

Det bör genast påpekas att boken kräver en hel del av sin läsare: man bör vara någorlunda kunnig om moderna brädspel (alltså helst ha spelat mer än Catan och Pandemic) för att kunna hänga med ordentligt, även om Engelstein försöker hjälpa till så att man aldrig skall vara helt förlorad. Å andra sidan har texterna producerats över en lång tid, och även om författaren gått över dem och lagt in fotnoter för att påpeka när saker inte längre är giltiga, så skiner åldern ibland igenom. I stort sett är detta senare dock en positiv sak, då detta gör att de spel tas upp sällan är de absolut nyaste, vilket hjälper läsaren.

De ämnen tas upp är i huvudsak matematik och fysik samt psykologi – alltså knappast några överraskningar. Det gås igenom sannolikhet, tesselering, rankningssystem, varför man sällan ändrar en strategi, även om den uppenbart inte fungerar, varför slutet på ett spel är lika viktigt som hela resten av det när man försöker minnas hur bra det var, och flera andra ämnen.

De flesta ämnen är intressanta, och är de inte det är de snart förbi: varje text är på tre, fyra sidor. Ibland blir detta märkligt, när en text uppenbart är en fortsättning på den föregående, och inleds med en sammanfattning av vad man just läst. Överlag gör dock kortheten att bok är lätt att plocka upp och lägga ner.

Read Full Post »

De seglade ständigt

Nio år har gått sedan akajerna plundrade Troja, och världen förändrades: grekernas excesser vände vissa av gudarna mot dem, och hemfärden blev lång. De flesta av de som överlevde resan har dock kommit hem: Agamemnon (låt vara att han möttes av Klytameistra och Aigisthos), Diomedes, Nestor, ja, även Menelaos efter hans långa vistelse i Egypten. Endast Odysseus saknas ännu. På Ithaka väntar hustrun Penelope och sonen Telemachos på honom, och en hord friare på att Penelope skall ge med sig.

Homeros låter även läsaren vänta på Odysseus: de fyra första sångerna i Odysséen följer istället Telemachos, hans konfrontationer med friarna, och hur Athena övertalar honom att besöka faderns gamla vänner för att söka efter nyheter om fadern. Nestor lever ett gott liv på ålderdomen, och sänder honom med sina söner som sällskap till Menelaos Sparta, där Menelaos vet att berätta om vad som hänt sedan sist.

Samtidigt sitter Odysseus fast med nymfen Kalypso på en ö långt i havet: hon vill vinna hans kärlek, han gråter av längtan till hemmet. Zeus befaller Hermes att meddela att han nu skall få resa hemåt, och i brist på fartyg och manskap bygger han en flotte och far ut på havet. Efter nitton dagar ser honom Poseidon på havet, och snart kommer stormen.

Odysseus räddas i sjätte sången upp på fajakernas ö, och möter kungadottern Nausikaa, får kläder och möjlighet att tvätta sig. Om Iliadens tema var krig, kan kanske Odysséens sägas vara gästandet.

Read Full Post »

Döden vid Atlanten

Jag har tidigare inte läst någon av Georges Simenons böcker om Maigret, så det var kanske inte helt lämpligt att välja att börja med Maigret på semester: jag misstänker att denna Pariskriminalare normalt inte löser mord på landsorten utan att vara där i officiell kapacitet. Nu har han i vilket fall sökt upp en liten ort vid Atlantkusten, där han äter musslor och dricker för mycket vitt vin, besöker Fru Maigret som lagts in på sjukhem efter att ha opererats för blindtarmen första semesterdagen, och undersöker omständighterna kring en ung flickas plötsliga död, efter att någon av nunnorna som sköter hustrun lagt en mystisk lapp i hans ficka.

Det är en ganska långsam och sävlig historia: Maigret tycks vara närmare i släkt med Martin Beck (inte han på TV4) än Hercule Poirot, och löser fallet snarare genom metodiskt men inspirerat arbete än genom att arbeta med detaljer ingen annan noterar. Det finns också något av samhällskritik från vänsterhåll: en stackars berövad familj får Maigrets medkänsla, medan han fylls av ilska i möten med socialt överordnade.

När allt är över och allt fått sin lösning är Maigret kanske moraliskt en segrare, men vad hjälper det när flera dött?

Read Full Post »

Människans skugga

Det finns mängder av näraliggande referenser att ta till för att beskriva första samlingsvolymen av The wicked + the divine, The Faust act. Mest uppenbar är naturligtvis Rolling Stones: om någon berättar en historia om hur olika gudar var nittionde år återföds i tonåringars kroppar, den här gången valt att uppträda som popstjärnor och den av gudarna som tar störst plats är mörkrets furste, så ger det sig nästan själv.

Förstår ni vart jag vill komma? Vi tar det från ett annat håll, det håll man som läsare kommer in i berättelsen på, via Laura, 16 år, inte en gud, men som springer på konserter och står där de ålar och vrålar. När hon med falskleg smitit in på spelning med Amaterasu och svimmat under spelningen vaknar hon efteråt upp på golvet, med Lucifer sittande bredvid. Snart har hon mött även Amaterasu och Sakhmet, en jobbig reporter, och blivit beskjuten med kulor av vad som verkar vara kristna fundamentalister. Lucifer gör något dumt, och snart framkommer det att någon vill sätta åt Djävulen, och Laura och en jobbig reporter måste reda ut vem.

Snart får vi reda på mer om gudarna: de är alla olika glada åt att få leva på världen, ty deras gudomlighet har ett pris: inom två år kommer de alla dö. De tror sig därmed knappast leva i glädje, men de försöker: de vill inte styra människor, inte utföra några uppenbara mirakel. De vill möjligen inspirera, och sedan få chansen att än en gång komma tillbaka (men allt sådant är ännu lite oklart).

Snyggt, smart, inte på långa vägar slut: senare album kommer införskaffas.

Read Full Post »