Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2015

Det är bäst att ge en ordentlig varning redan från början: chansen att jag skulle uppskatta Åsa Mobergs Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten var liten, då den essentiellt argumenterar för en nedläggning av den verksamhet som ger mig min utkomst. Likväl, det är alltid bra att inte bara läsa sådant som bekräftar ens världbild, och jag är fullt beredd att skriva under på att kärnkraften dras med en hel del nackdelar (även om jag också vill ha det fört till protokollet att alla andra former av energiproduktion också gör det).

Likfullt: jag hade nog väntat mig mer rationellt motstånd. Som det var så tvingade jag mig att läsa två kapitel (och sedan kapitlen om Sverige och Tjernobyl), sedan orkade jag inte med misstagen. Även om vi bortser från underligheter som att Moberg antyder att det vore bättre med grafitmodererade reaktorer av rysk typ då dessa tydligen inte har lika stark koppling till kärnvapenframställning som de västerländska lättvattenmodererade (!), så fanns det tillräckligt med rena felaktigheter eller dåliga argument för att räcka till denna recension.

Låt oss börja lite lätt med kostnaderna efter Fukushima: Moberg citerar dels en siffra på 830 miljarder kr, som kommer från Tepco, dels en på 1500 miljarder, som kommer från – en debattartikel miljöpartiets energipolitiska talesperson. En kostnad på 830 miljarder är förvisso allvarligt nog, men nog kan man väl hoppas på mer källkritik än så?

Sedan kommer, efter lite allmänt substanslöst förtal av kärnkraftsförespråkare, en av de vanligaste dumheterna rörande (dagens) kärnkraft: att det är ett problem att den är så ineffektiv att bara  1 % av energiinnehållet i bränslet tillvaratas. Detta är grovt sett sant, men likafullt meningslöst: om alternativet är att utnyttja 0 % så är kärnkraften värdefull (man kan anföra något liknande om att bioenergi är ineffektivt då mindre än 1 ‰ av solenergin utnyttjas).

Sedan kommer alla miljödebattörers favoritvapen: livscykelanalyser. Detta är troligen tillsammans med statistik ett av de bästa sätten att kunna ta fram stöd för sin egen åsikt utan att behöva bekymra sig alltför mycket om verkligheten: bara ansätt lämpliga förutsättningar så kan man visa vad man än vill. Här citerar Moberg en studie, men på ett lätt försåtligt sätt; eftersom de siffror hon tittar på baseras på hur stora utsläppen skulle bli om vi idag ville ersätta fossila kraftverk med annan elproduktion så är inte nödvändigtvis resultaten generaliserbara (hon påstår förvisso inte här att siffran skulle bli densamma om man skulle ersätta befintlig kärnkraft. Studien lider dock av vidare problem då siffrorna för de olika typerna av anläggningar tycks också vara inhämtade i andra hand, vilket är problematiskt. Skall man jämföra livscykelanalyser måste man se till att de är konsekvent gjorda).

Därefter meningslöshet, när Moberg citerar den stora mängden konstruktionsmaterial som går åt för att uppföra en reaktor. De siffror som citeras må vara sanna, och stora, men eftersom de inte på något sätt jämförs med materialåtgång för att bygga motsvarande produktion av t.ex. sol- eller vindkraftverk är de bara ett sätt att skrämmas med teknisk data.

En mindre felaktighet, men ändå rätt talande, är Mobergs påstående att de 99,3 % av det naturliga uranet som utgörs av den icke klyvbara isotopen 238-U skulle hamna vid gruvorna. Förutom att det inte är riktigt så mycket av uranet som inte blir bränsle (snarare upp mot 85 %), så sker inte anrikningsprocessen vid gruvorna och det utarmade uranet torde inte heller dumpas där. Ej heller är det speciellt radioaktivt (rent uran är väldigt lågstrålande. Uranmalm är betydligt mer aktivt, beroende på de sönderfallsprodukter som bildas). Moberg tycks istället tänka på den malmrester som blir kvar vid utvinningen, vilka mängder förvisso kan vara nog så stora och som hon behandlat tidigare. (Sedan bör påpekas att de skulle kunna hamna där ändå även om man inte utvann uranet, eftersom det i den typen av gruvor vanligen utvinns flera olika typer av mineral).

Det finns fler problem i de delar av boken  jag läst (som påståendet att radioaktivitet är en form av strålning, eller den allmänna användning av ordet som skrämselvapen utan att alls försöka förklara något om det). Troligen finns det än fler i de delar jag inte läst. De får dock någon annan behandla, jag orkar det inte.

Read Full Post »

Antalet apokryfiska tillägg till Jane Austens böcker är stadigt växande: man kan få läsa om hennes huvudpersoner i rollen som deckare, man kan få läsa om de personer vars huvud hon själv inte tittar närmare i, det finns varianter där diverse oknytt är en del av vardagen, och säkerligen många andra typer (det finns säkerligen också icke arbetssäkra varianter att hitta på internet, för den som är intresserad av sådant). Huvuddelen av dessa böcker är sådana att de lugnt kan förbigås som andra rangens slagg; när inte ens en annars tämligen uppburen författare som P.D. James lyckas få till en roman som kan berättiga sin existens så är hoppet sannerligen inte stort att någon annan skall lyckas.

Att man därför tar sig an Jo Bakers Longbourn med något som kan kallas hopp beror därför inte främst på alla uppskattande ord som fyller omslaget, utan för att hennes idé inte är främst att låta en få reda på vad hon tror att Mr och Mrs Darcy hittar på efter att ha gift sig, utan att istället utforska livet hos de andra personer som också bebor det Bennetska familjegodset: hushållerskan, de två jungfrurna, butlern, och lakejen.

Dessa har därför begåvats med namn, personliga historier (med en viss dragning åt att täcka in så mycket av samtidens lägre klasser som möjligt: jungfrurna Sarah och Polly är föräldralösa, den nyligen anställde lakejen James Smith har ett mystiskt förflutet, som man snart anar har med armén att göra, och butlern och hushållerskan, herr och fru Hill, har egna hemligheter). Detta är helt i sin ordning, då det annars inte sägs mycket om dem i böckerna: man kan hitta på nästan vad som helst om dem utan att säga emot Austen.

Det är ett hårt liv att tjäna vid Longbourn; ankomsten av Smith gör för en tid livet mer drägligt, men så dyker också utsocknes herrefolk upp, och helt plötsligt skall de unga fröknarna åka på dans, det skall bjudas in till middag, nya kläder skall tas om hand. Fröken Jane är snäll, liksom Elizabeth (även om hon gärna skulle få tvätta sina egna kläder någon gång; då skulle hon kanske bry sig mer om ifall de är skitiga), de yngre mer själviska, fru Bennet krävande men inte någon speciellt elak husmor, och herr Bennet bryr sig mest om att lämnas ifred. (Wickham är dock här en ännu större skurk).

Fast mest bryr sig tjänarna om sin egen värld: gott nog att fröken Jane verkar på väg att gifta sig, men viktigare är vem herr Collins till slut tar som hustru, och vad han kommer göra med tjänstefolket när han en gång ärver gården. Lydias affär är fortfarande en katastrof, och skenet måste hållas uppe, men det finns också en mer mänsklig dimension när fru Hill tänker på den flicka hon till stor del uppfostrat själv. Allra viktigast är dock Sarah, och hennes längtan att se världen, eller i alla fall London. Herr Bingley kanske inte själv spelar så stor roll för henne, men hans lakej Ptolemy (medförd hem från Bingley Srs plantage) är spännande, samtidigt som James Smith är träig.

En bra bok (även om sista tredjedelen tappar fokus och inte övertygar helt), som står ut bland de som följer i Austens fotspår inte minst eftersom Baker har vett att inte försöka använda något annat språk än sitt eget. Resultatet är kanske inte något för den som vill ha fina fröknar i vackra klänningar på bal, men å andra sidan desto mer mänskligt och levande.

Read Full Post »

Det finns en hel del att säga om Tony Samuelssons Kafkapaviljongen: mest uppenbart är den alternativa historieskrivningen, med ett segrande tredje rike i vilkets sfär Sverige dras in och till slut blir det mest germanska av länder, och hur man skulle kunna tänkas dra paralleller till en samtid där ett parti som för tjugo år sedan klampade runt på gatorna i kängor och rakade skallar nu sitter i riksdagen och blir upprörda när de andra partierna inte gör som de vill.

Ett annat alternativ är att fokusera lite mer på just de där skeendena för sjuttio år sedan; vad som hänt med en värld där Hitler var slutlig segrare och där judeförföljelser och liknande var något som inte längre sågs nödvändigt, men där folk går om kring och är lite smårädda för judiska terrorister från de okontrollerade östmarkerna. Hur reagerar människor som plötsligt finner sig leva i något annat än den demokrati de velat tro på?

Båda dessa blir till slut dock snarast försök att ta politiska poäng (väl förtjänta sådana), och kommer långt från vad boken egentligen handlar om: hur man överlever i ett samhälle som går på tvärs med ens egna värderingar. Huvudpersonen, Sigger Eriksson, är författare: i ett av bokens tidsplan en firad sådan, medlem i det »parlament« som führern Speer håller sig med, en koryfe med endast smärre demokratiska böjelser, icke tillräckliga för att vara ett problem. I de två andra planen skildras dels hur de svenska nazistpartierna vinner alltmer makt i takt med att det står alltmer klart att Tyskland är påväg att betvinga Ryssland och vinna kriget, och hur Sigge försöker göra motstånd, genom att rädda judar och rädda litteratur, dels hur han efter att han blivit tillfångatagen sätts på specialanstalt för att han skall rehabiliteras och kunna gå ut i det nationalsocialistiska samhället som författare och forma massornas tankesätt i ny riktning. I fängelset sitter också andra författare, bland dem Stig Dagermann, tidigare framstående motståndsman.

Boken är också en skildring av hur Sigge mer och mer inser hur illa han passar i det nya riket, och att han måste bryta upp: hans förflutna gör sig mer och mer påminnt, och den han var då skulle knappast accepterat den han var idag.Uppblandat med detta är minnet av hans forna älskade Nina, mor till hans son, vilken uppfistrats under annat namn (och huvudperson i Samuelssons tidigare Jag var en arier, som man inte behöver ha läst men vars handling flätas in här).

Nå, en bra bok, som är satt i en alternativ verklighet som utforskas men aldrig ställs som ursäkt för berättarmässig lathet. Mycket rba.

Read Full Post »

Jag gillar udda böcker. Till dem räknas definitivt Ian Doeschers William Shakespeare’s Star Wars: Verily, a new hope, som alltså är ett återberättande av den första Stjärnornas krig-filmen som Shakespeares skulle skrivit den, på blankvers, med karaktärer som vänder sig direkt till publiken, och med väldigt få specialeffekter.

Rent berättartekniskt löses de problem som då uppstår vanligen av att en kör kommer in och sammanfattar mer visuella partier och karaktärers monologer: i synnerhet R2-D2 får trevliga sådana, där han sätts i rollen som den vise dåren som är den som ställer allt till rätta. Det finns även ett par stora tal inför strider, där Shakespeares försök i genren från bland annat Julius Caesar och Henry V klippts ihop.

Detta är också ett sätt på vilket pjäsen gjorts till Shakespeares: det finns en hel del tillfällen där hans vändningar används, vilket är roligt, speciellt som de klassiska meningarna från filmen förlorar när de skall tvingas in i jamberna. Man skulle dock nästan önskat att Shakespeares förtjusning i eviga ordlekar tagits med (jag har bott tio år i Göteborg och följt spex, så jag kan vara i minoritet vad gäller den åsikten). Annars är nog den absoluta styrkan hur små dumheter i filmen lyfts fram och görs tydligare.

Just det ja, vad gäller det absolut viktigaste, så låter jag personen det närmast berör svara:

[To innkeeper:]Pray, goodly Sir, forgive me for the mess.
[Aside:]And whether I shot first, I’ll ne’er confess!

Read Full Post »

Jag har svårt att riktigt få grapp om Carl-Göran Ekerwalds En fritänkare läser Bibeln. Av baksidestexten framstår den som ett försök att kritisera de svenska Bibelkomissionerna: vad jag tidigare läst i genren har varit mycket njutbart, så förväntningarna var höga.

Men fåfänglighet är allt av denna värld. Ekerwald gör visserligen en del sådana utfall, bland annat mot den svenska prydhet som inte längre låter det stå »den uppå wäggena pissar« utan bara det tråkiga »mankön«, liksom en del andra välbehövliga insatser mot det alltför utslätade eller tillrättalagda.

Men i huvudsak tycks han vara ute efter att presentera en egen fromhet, en stillsam och mystiskt färgad, där lagen ena stunden är oviktig, andra försvaras mot diverse protestantiska attacker. Han är dessutom mycket intresserad av kvietismen och madame Guyons, liksom Ekelund och Eric Hermelin (vars friherrskap ideligen skall poängteras). Av detta förstår jag litet, och vill egentligen inte förstå mer heller. Det var inte därför boken införskaffades.

Att de flesta av kapitlen är mycket korta hjälper heller inte stort. När dessutom två svenska översättningar (eller kanske tre, med Ekerwalds egen), liksom engelska, tyska, latinska och grekiska versioner skall presenteras (vanligen inte alla dessa samtidigt), så blir det väldigt kortfattat och utan tydliga poänger.

Read Full Post »

Sista boken om Beatrice Shakespeare Smith, So silver bright, är i princip en rak fortsättning på den andra: tredje och sista akten är inte platsen att introducera några stora nya roller (även om en och annan biroll och statist kan tänkas): detta är tillfället för att knyta ihop trådar, gärna med en elegant vändning, och att ge alla gestalter det slut de varit på väg mot, osäkra på om det hela är tragedi eller komedi (för älvorna är allt definitivt komedi; för övriga är det lite mer osäkert).

Beatrice skall alltså, nu när hennes två älskade är säkra, också se till att återförena sina föräldrar, och dessutom hålla sig undan havsgudinnan Sednas vrede: två långtifrån lätta mål, men kanske kan det hjälpa om man uppsöker Drottningen och från henne får en Önskan uppfylld. Å andra sidan, med den nyckfulla journalen som mycket i förra boken kretsade kring i åtanke kanske inte en Önskan är vad som krävs heller.

Om första boken var en förtjusande utforskning av teaterns magi, och andra var ett halvhjärtat försök att göra detsamma med reseskildring och mindre genrer, är det mesta sådant nu definitivt borta: Bertie har ordmagi och jordmagi, lite ärvd magi från jord och hav, och kanske även lite stulen eld, men det är inte riktigt narrativ magi i berättelsen. På något sätt. Man lämnas hungrig efter mer, inte som älvor som gått utan mat i två timmar, utan som en som fått äta rester av en från början mycket god måltid.

Read Full Post »

Den satir som William Makepeace Thackeray utövar i Vanity Fair är mångträffande, finkalibrerad och i många stycken föråldrad: många av de viktorianska Englands institutioner som träffas har sedan länge gått i graven (en del av dem redan när verket skrevs, som de ruttna valkretsar som utgör grunden för välståndet i en av de familjer som befolkar romanen).

Tiden är slutet av Napoleonkrigen och de följande tio åren, varunder två unga kvinnor, Amelia Sedley och Rebecca Sharp, försöker säkra sin framtid. Till skillnad från huvudpersonerna hos satirist som själv levde under perioden och sysslade med samma problem så hör dessa två snarast hemma i städerna och offentligheten, inte i ett stängt samhälle på landsbygden. Amelia är dotter till en rik köpman och sedan länge tilltänkt sonen till dennes numera självständiga kompanjon, Rebecca är dotter till en konstnär och bara kapabel till att röra sig i mer förnäma kretsar då hon utbildats vid samma skola och vid romanens början skall påbörja en tjänst som guvernant.

Amelia är i stort den engelska 1800-talsromanens idealkvinna: godhjärtad, uppoffrande och mjäkig. Rebecca är raka motsatsen: målmedveten, med expanderbart samvete och charmerande. Amelia vill bara få gifta sig med sin George Osborne och få vara en god hustru, Rebecca vill gifta sig och därigenom uppnå en god ställning. Amelia är plågsamt oförmögen till se igenom förställning, Rebecca är alltför benägen till att förställa sig. Amelia skulle alltför lätt kunna bli totalt ointressant, Rebecca antingen ett monstrum eller alltför intagande.

En av Thackerays styrkor är att han undviker båda dessa problem: just när man sitter och är på väg att tröttna på Amelia så byter han antingen scen eller gör något som får henne att framstå som i alla fall inte helt igenom änglalik, och just som man finner att man är på väg av att svepas upp i hur mästerligt Rebecca manipulerar sig till en plats i det annars stelt högdragna noblessen så får man se på vems bekostnad det kan ske, eller så gör hon något av vänlighet direkt efter att man sett henne i sämsta dager (visserligen oftast utan direkt kostnad för sig själv, men ändå).

Samma sak med övriga figurer: de som framstår som helt igenom uppfyllda av den gisslade fåfängan får i de flesta fall en chans att någotsånär ångra sig, och de som framstår som mer uppstående är i allmänhet inte stort bättre de; i stort sett är det väl bara två personer som framstår i besittning av en någotsånär anständig mänsklighet, och en av dem är tämligen perifer: av de halvdussinet personer som verkligen har en framstående roll är det alltså bara William Dobbin som utan tvekan kan tyckas om i sin helhet (även om också han blir lite väl godhjärtad).

Förutom de skoningslösa porträtten verkar satiren främst genom en väldigt aktiv författarröst, som förutom att kommentera även Dobbins små falskheter eller Rebeccas indiskretioner ibland far ut i appellationer till tänkta läsare, eller ger en översikt över något ämne författare brinner för. Ibland är det idag fånigt, som synen på kvinnlighet, ibland fortsatt träffande, som fåfängan i att göra något gott.

Historien är i alla fall underhållande, och det är inte helt säkert vem av huduvpersonerna som komemr lönas för sina metoder.

 

Read Full Post »