Genève

Jet d'Eau

Genève är en liten stad med inte riktigt 200 000 innevånare, en jäkla massa huvudkontor för internationella organisationer och världens största vattenspruta. Genève är också huvudstad för den reformerta grenen av protestantismen, eftersom det var där Jean Calvin verkade. Till skillnad från hugenotterna så drabbades inte de sedermera schweiziska protestanterna av utrotningskampanjer.

I Genève kan man som turist alltså huvudsakligen

1. Gå i dyra affärer
2. Bese olika parker, mindre sevärdheter och museer av hygglig dignitet
3. Besöka diverse internationella organisationer

Jag höll mig främst till alternativ 2, med undantag för Röda korset.

Mur de la Réformation

Parker finns det två som är värda att nämna: Jardin Anglais nära vattnet, där man kan bese den kända blomsterklockan och se ut över Genèvesjön, i synnerhet den stora fontän som kallas Jet d’Eau och sprutar vatten 140 meter upp i luften, samt Parc des Bastions, där det finns en mur som visar upp viktiga figurer ur den protestantiska historien, inklusive Cromwell men exklusive Gustav II Adolf, vilket förefaller aningen märkligt. Dessutom finns det en trevlig liten ö mitt på en bro, som tidigare var del av stadens försvarsverk men nu närmast är en park. Ön kallas numera Île Russeau, och en stor staty av Genèves andre store son finns uppställd, intill ett trevligt men dyrt café där man kan vila ut mitt i en hård dags turistande.

Henrik, hertig av Rohan

Genève besitter även en fin medeltida stadskärna, där man förutom otaliga gallerier och antikvitetshandlar även kan återfinna ett stadsmuseum, ett kombinerat konst- och historiskt museum, en västkristen katedral och en ortodox basilika. Stadsmuseet Maison Tavel hade en lätt air av hembyggdsmuseum med diverse gamla hushållsprylar, men även en stor, stor modell av staden cirka 1850, innan de gamla försvarsanläggningarna revs. Inträdet var fritt, och det var helt klart värt nån timmas undersökning – i synnerhet källaren med dess romanska valv, och rummet med diverse utsmyckningar som räddats från andra gamla hus. Katedralen St-Pierre har en del fina inventarier, men stadens protestantism gör att den är ganska sparsamt utsmyckad. I den finns fint utsnidade korstallar med roliga ankdrakar (icke att förväxla med gräsands-drakar), Calvin stol, samt hugenottledaren Henrik av Rohans grav.

Det historiska museet visade sig vara betydligt trevligare än väntat. De konsthistoriska samlingarna var hyfsade; inte direkt överäldigande men med en hel del bra objekt, inklusive ett par kul detaljer – i ett rum leker byster av Voltaire och Rosseau arga leken. De historiska avdelningarna var av varierande kvalité:  förutom de sedvanliga vapensamlingarna, mynten och gamla möblerna fanns det en fin bysantinsk samling. Vad som verkligen överraskade var dock den arkeologiska avdelningen, speciellt som den hade en bra avdelning med ickeromersk, italisk arkeologi. Där fanns bland annat en antik multiplikationstabell och en grekisk hjälm med horn, liksom några antika vapen och rustningar, förutom de obligatoriska marmorstatyerna. För en gångs skull uppskattade jag en egyptisk avdelning, eftersom den inte fokuserade så mycket på makabra mumier utan visade upp fynd från utgrävningen av en by: de enkla smycken och småsaker som visades upp skulle kunna bäras än idag. Inträdet var även här gratis, men till skillnad från Maison Tavel fanns inte ens ett översiktshäfte på engelska, och alla texter vid montrarna var på franska.

De förstenade, statygrupp utanför Röda korset

Slutligen var planen att besöka både FN och Röda korset, men eftersom det var helt omöjligt att hitta var det var meningen att man skulle gå för att komma in hos FN (not: om du vill slippa besökare, sätt upp en skylt där det står »Guidade visningar 500 m« och peka den i slumpmässigt vald riktning). Röda korset var däremot lätt att hitta till (om också längre från stan än jag trodde). Där fick man betala för att gå in, men Röda korset kan gott få lite av mina pengar. Ett museum över en organisation som hjälper människor i nöd hade lätt kunnat bli deprimernade med allt elände som finns, men jag tyckte de hade gjort ett fint jobb med att balansera upp det med vad som faktiskt gjorts för att mildra lidandet. Speciellt kartoteket, som användes för att hålla koll på krigsfångar under första världskriget för att kunna vidarebefodra underrättelser, var imponerande. Troligen det intressantaste av Genèves museer, och på samma gång det mest sorgsna och hoppingivande.

Read Full Post »

Triremer, elefanter och belägringar

Sicilien, 264 f.Kr. Snart skall en konflikt inledas som skall vara i 23, eller 63, eller 156 år, lite beroende på synsätt. Utgången skall i vilket fall komma att forma världshistorien. Än är det dock ingen som misstänker något; de två parterna i konflikten är ännu allierade, inga direkta spänningar är synliga. Ändå kommer de snart vara ute efter varandras strupar; den ena skall vara närmare att gå under än den skall komma under det nästa halva årtusendet, den andra skall verkligen gå under. Allt kommer utlösas av en liten grupp förvildade legosoldater, som intagit Messana, en liten men strategiskt viktig stad, och sökt stöd hos de båda parterna, västra medelhavets dominerande statsbildningar: Rom och Kartago.

Krigen mellan de båda, som vid denna period på olika sätt dominerade olika delar av området – Rom hade inlemmat större delen av Italienska halvön i sitt nätvärk av bundsförbandsstater, Karthago var den ledande sjömakten med intressen runt hela Medelhavet – skildras i Adrian Goldsworthys Puniska krigen.  Det är en ytterst solid bok: historieskrivningen verkar sund, beredd att förkasta orimliga uppgifter men utan att hänfalla till tvivel på källor för tvivlets egen skull och ärlig när den förklarar att uppgifter är förvirrade. Sådant är särskilt viktigt här, där det i hög grad är segrarens version som överlevt, och där det dessutom finns skäl att misstänka även andra typer av vinklingar än de uppenbara. Stilen är god, översättaren verkar ha gjort en gedigen insats, upplägget var lätt att följa även med mycket lite lästid per dag.

För den som kanske inte är mer bekant med de puniska krigen än att de bara har vaga föreställningar om Hannibal, elefanter och alppass kan snabbt sägas att det första kriget var en utdragen historia som handlade om herraväldet över Sicilien och havet, där Rom till slut drog det längsta strået efter att snabbt lärt sig hur man slåss till sjöss. I det andra gick onekligen Hannibal över alperna med elefanter, som han dock endast fick större nytta av i ett enda slag innan de gick åt av sjukdom. Efter att ha överlistat romarna ett antal gånger – mest bekant vid Cannae – fick han över några tidigare romerska bundsförvanter på sin sida, varefter kriget omvandlades från att handla om romarnas försök att sätta upp en armé som kunde stoppa Hannibals till ett utnötningskrig, där ett flertal härar sattes upp för att kunna hota många olika städer. Även om romarna aldrig vågade ta sig an Hannibal själva kunde de dock slå varenda annan fientlig armé, vilket tillsammans med kartagisk oförmåga att inskeppa förstärkningar gjorde att kriget gick allt bättre för dem. Till slut trädde Scipio Africanus fram på den spanska krigsskådeplatsen, och efter ett antal segrar där, knappast mindre briljanta än Hannibals, fick han tillstånd att attackera det kartagiska kärnlandet. Hannibal hastade hem, och vid Zama möttes de båda härarna, varvid Hannibal tillfogades sitt enda nederlag i ett fältslag under kriget, och Kartago fick underkasta sig stränga fredsvillkor enligt gammal romersk sed. Det sista kriget företogs av romarna mot ett försvagat Kartago, och är mer intressant som en studie i romersk skurkaktighet än som krig; romarna tvingade fram eftergift efter eftergift, men trots att de fått alla vapen och alla rustningar utelämnade innan den kartagiska bägaren rann över när de mottog krav på att deras stad skulle flyttas tog det till slut tre år att betvinga staden.

Den intressantaste nya kunskapen jag fick var nog att de män som överlevde Cannae fick forma två legioner och stationerades sedan på Sicilien, och fick inte lämna krigstjänst förrän kriget var slut; de ingick sedan i Scipios invasionsarmé och fick därför vara med och se till att slutet på kriget faktiskt kom; dock inte slutet på deras tjänstgöring. Deras historia verkar ha stoff nog för en bättre roman.

Som sagt är det dock ett utmärkt stycke populärhistoria, som med elegans och källkritik skildrar tre krig som kom att forma det romerska imperiet. Mycket bra och läsvärt.

Read Full Post »

Montreux

Les Houches

Utsikt från Les Houches; Aiguille du Midi till vänster ovan glaciären

Les Houches är en liten by i Alperna som vi endast besökte eftersom H:s vårskola låg där. Trevligt litet ställe, vidunderlig utsikt, och enda riktigt behagliga temperaturerna under resan (alltså ungefär som fin svensk vårdag, till skillnad mot högsommar). Därifrån bar det dock raskt av mot Chamonix.

Chamonix

Chamonix är alltså den fina vintersportorten där första vinter-OS gick, och Mecka för alla tokvintersportare. Så här års är det dock ganska stilla; vintersäsongen är över, sommarsäsongen har inte börjat – ingen vill vandra i en halvmeter slaskig snö. En lustig detalj är att man, på liknande sätt som i Verona, kan få påminnelser om nordliga trakter: Chamonix ligger i Savojen, vars flagga är röd med vitt kors.

Linbanslinor som går upp mot Aguille du Midi. Notera att toppen är det där vita till vänster om mitten

Vi åkte upp till Aiguille du Midi medelst linbana, något jag är rätt nöjd med – höjdskräck är inte skoj – och aldrig har väl den fruktansvärda lutningen hos cosinus hyperbolicus demonstrerats så effektivt som de sista metrarna av den andra sträckan, som går med snigelfart för att undvika överraskningar från vindar. Efter en avslutande hisstur på futtiga hundra meter var vi dock till slut fyratusenåttahundrafyrtiotvå meter över havet. Temperaturen var en 20 K lägre än i dalen, det vill säga runt fryspunkten för vatten. Utsikten var vidunderlig, men dess udd förtogs av två saker:  moln, samt behovet av att hålla behörigt avstånd till kanterna så att man inte trillar över det meterhöga räcket och störtar ner till en abrupt död. Speciellt molnen gjorde att vi inte kunde se högsta toppen på Mont Blanc, men var annars nöjda med turen – speciellt när den var över.

»Mont Blanc. Världens högsta…« »Nej! »Sveriges hö…« »Nej!« »Ett jävligt högt berg!«

Read Full Post »

Saint-Genis och Annecy

På onsdagen anlände alltså M och jag, efter fyra timmar uppehåll i Frankfurt (som kan ha världens tråkigaste flygplats; inte långt till det taket, som dessutom har en massa metall som endast nödtorftigt täcker vattenrör) till Geneves flygplats (visste ni förresten att Genève heter »Genf« på tyska? Det gjorde inte vi). Där hämtade C upp oss, och sedan åkte vi till Cern för att äta kvällsmat och se på hennes kontor. Restaurangen på Cern har möjligen det bästa läget jag varit med om: utsikt mot Alperna och lugn och ro. Utsikten från C:s kontor var inte lika bra: nederdelen av en buske.

C bor i den lilla franska staden Saint-Genis-Pouilly. Den ligger mitt över LHC, har 7000 innevånare, 12 banker (vi såg 10 av dem på väg till och från den lokala puben) och 10 fastighetsmäklare.  Förutom ekonomer och partikelfysiker lever staden på vinodling. I övrigt kan konstateras att det är väldigt skönt att Schweiz är med i Schengen; jag satte nytt personbästa i gränskorsning (och välkomst-SMS från telefonbolag; inalles 5 stycken under det första dygnet).

Annecy

Annecy är en liten trevlig fransk stad nära gränsen till Schweiz. Den ligger vid stranden av en liten alpsjö, varför det finns en massa dyra villor med utsikt mot sjön. I Annecy kan man:

1. Åka trampbåt på sjön (trevligt)
2. Knata runt och titta på stan (trevligt)
3. Gå upp till basilikan som ligger högst upp på en kulle (jobbigt, inte så givande; basilikan är nybyggd)
4. Knappt äta middag före klockan sju; den pub vi försökte med hade ganska dålig mat och tog uppenbarligen efterrätten ur frysen.
5. Köpa dyra souvenirer (försöktes inte)

Till Annecy hade jag aldrig åkt om inte P och C rekommenderat det. Det visade sig till slut bli en trevlig utflykt, men knappast en som man inte kunnat få på andra ställen.

Read Full Post »

Mord och häxkonst

Det är alltid bäst att recensera en bok när den är färsk i minnet; det är nu en vecka sedan jag avslutade Macbeth, vilket möjligen försvagar reminiscenserna. Historien om den skotske thanens blodiga svek mot sin kung, påhejad av sin hustru, är dock förhoppningsvis så bekant att den inte kräver någon närmare introduktion. Det är en av Shakespeares kortare pjäser, vilket märkligt nog gör den lite lös i kanterna; Macbeths förvandling från ångestfullt tvekmåns till samvetslös handlingsmänniska känns lite för snabb och thanen Macduffs sätt att fly utan att ta hand om barn och hustru är svårförståeligt, speciellt som hämnden för mordet på dem senare utgör hans starkaste drivkraft.

De övernaturliga inslagen – häxor och hedniska föreställningar om kungen som en personifikation av landet – störde inte mig mycket, men var aningen underutvecklade: Tolkien skall ju ha blivit så besviken över att det inte verkligen var Dirnhamskogen som kom vandrande att han därför tog med just en sån passage i Sagan om ringen, och det är svårt att inte hålla med om att uppfyllandet av just den profetian var väldigt mesig; då var den andra, kopplade profetian om »ej av kvinna född« bättre; den kunde ju även Tolkien nyttja endast lätt modifierad utan att skämmas.

På pluskontot finns, knappast oväntat, språket. Häxornas sång när de kokar svårigheter och problem är fantastisk i sin uppräkning av exotiska ingredienser, och Macbeths tal över sin nyligen döda hustru, som efter att ha varit den drivande av de två tydligen drabbats av svår ånger och tagit sitt liv, är en av de där ställena som är så utomordentligt citerbara:

Life’s but a walking shadow, a poor player,
That struts and frets his hour upon the stage,
And then is heard no more. It is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing

Idiot var knappast Shakespeare, och även om försöken att smickra Jakob I – genom den lika ärofulla som fantasifulla släkthistoria som han getts av andra och som Shakespeare arbetade in, genom möjligen hycklande understöd för monarkens tro på häxor, och genom ett allmänt budskap om att inte sätta sig upp mot en rättmätig och rättfärdig monark – kanske inte är speciellt djupa  så är illustrationen av ondskan och makten desto mer signifikant.  Macbeth har helt klart goda sidor nog för att den skall vara njutbar, men jag tycker nog den skulle behövt lite mer omfång och tyngd för att bli en riktig favorit.

Read Full Post »

Tillbaka

Ahh, Göteborg. Vilken annan stad skulle efter en veckas frånvaro i ett högsommarvarmt Geneve med omgivningar kunna få en att längta tillbaka till svettandet så effektivt genom ett välkomnande hällregn?

Eftersom det av någon anöedning är ansträngande att flyga – speciellt om ett oväder över Frankfurt under morgonen försenar det plan man skall flyga från Geneve med så man börjar oroa sig om man skall hinna med sin anknytning – så är jag lite för slö för närvarande för att sätta samman en fullödig redogörelse för någon aspekt av resan, varför sådana får anstå ett litet tag. Upplägget är enligt tidigare mönster planerat till något sånt här:

1. Annecy
2. Chamonix
3. Geneve
4. Mat

Den geografiskt välbevandrade noterar att hälften av ovanstående punkter behandlar franska orter. Detta beror inte på någon proportionalitetsprincip – dessa orter motsvarar vardera en dag av turistande, Geneve de tre övriga – och det är därför fullt möjligt att slutresultatet blir annorlunda.

Eftersom resan inte företogs i ensamhet kommer troligen även andra personer dyka upp i texten, men eftersom dessa troligen inte har en aning om att jag skriver detta skall jag varken sätta ut deras namn eller nämna dem mer än nödvändigt för att skapa sammanhang. Låt det dock vara sagt att halva anledningen till resan var att vännen H befann sig i närheten av Geneve för tre veckors vårskola, att dennes flickvän M och jag var där för att hälsa på honom samt C och P, som är mer permanent stationerade i Schweiz, och att vi därför som över hos C hela tiden (dessa bokstäver får det hela att låta som en 1800-talsroman, men vad gör man?).

Så, nu har detta tagit mer tid än jag planerade. Återkommer alltså snart med fler detaljer.

Read Full Post »

En veckas paus

Efter inbjudan av kompis åker jag nu på semester till Geneve. Om allt går enligt planen återkommer jag om en vecka med reportage från denna de internationella projektens högborg.

Read Full Post »

En svensk doktor Johnson

Det är svårt att på svensk botten hitta någon som i sin gärning kommer närmare den store 1700-talslitteratören än Frans G Bengtsson: båda var litterära mångsysslare – engelskspråkiga Wikipedia beskriver doktorn som »poet, essayist, moralist, novelist, literary critic, biographer, editor and lexicographer«, och strängt taget är det väl bara det där med lexiograf som inte kan sägas om Bengtsson, som dock istället sysslade med uppslagsverk (listan är heller inte riktigt komplett; Johnson skrev även dramer, något Bengtsson höll sig själv för god för) – och båda var kända för sitt utmärkta umgänge – speciellt den sista egenskapen framgår tydligt i  Frans G. Bengtsson: En minnesbok, utkommen året efter dennes död. Som påpekas av Inger Reimers i denna är det dock en sak som förnekats Bengtsson, en omisstagbar brist, en plump i protokollet, en skada av svåraste art: han hade ingen Boswell, ingen god vän som var med överallt och som kunde skriva ner allt vad som yttrades – vilket var en hel del; Bengtsson tycks ha varit typen som efter en timmes berättande blir upprörd när någon annan gör ett inpass och begär att denne skall låta andra få en chans att tala – och som tydligen kunde få omgivningen att tycka att han hade rätt till en sådan attityd.

Men har man ingen Boswell får man väl ta vad som finns; och förutom den egna pennans alster har här en imponerande rad personer anlitats för att rita porträttet: förutom syskon, uppletade barndomsvänner och gamla flickvänner så finns det studiekamrater (vilket hade kunnat säga mer än vad det gjorde, enär Lund under Bengtssons tid där var överfyllt med sedermera framstående litteratörer), schackbekantskaper, journalister (däribland Barbro Alving, om och endast med ett äldre reportage), en granne (Sven Stolpe), en person som översatt honom och en han översatt (Michael Meyer respektive Eric Linklater, dock inte den senares mest kända verk), inalles 26 personer som ger sin bild.

Eftersom det är porträtt av en och samma person är det naturligt att innehållet ibland upprepas, att anekdoter återkommer – ibland i negerad form –, att det ibland blir lätt panegyriskt och att det finns ett par mindre goda bidrag. På det hela taget ger det dock en förvånansvärt sammansatt bild av en av Sveriges märkligaste författare.

Read Full Post »

Vatten, vatten, bara vanligt vatten

Jag upplever Staffan Michelsons Vatten som en högst kluven bok: å ena sidan vill den berätta hur den västerländska rättsordningen uppstått, å andra vara en kulturhistorisk exposé över antikens förhållande till vattnet. Stundom mötas också de två temana, men i många kapitel är avståndet tämligen stort.

Det är synd, för de två är var för sig intressanta kreatur som verkar i sig själva nog att fylla varsin bok, men eftersom de ibland inte alls vill uppträda tillsammans tvingas man ibland sitta och undra var den för närvarande frånvarande blivit av. I synnerhet gäller detta i första halvan, som fyllts av allmänt filosoferande över rättens grund i myter eller vilken inverkan filosofin hade på den atenska demokratin. Som sagt, icke ointressanta ämnen, men knappast i en bok betitlad »Vatten«.

Rent faktamässigt finns det också tveksamheter; man skall inte som ordinär läsare utan vidare studier i latin tvingas att mentalt rätta en vad det verkar i detta språk förfaren författare när denne kommer med gammal folketymologi om att »spa« kommer från »salus per aqua« (›hälsa genom vatten‹), ett påstående en latinist borde kunna avfärda helt enkelt genom att konstatera att det sista ordet är felböjt! (Ordet »spa« kommer istället från den belgiska staden med samma namn.) På samma sätt antyds att själva staden Rom till slut föll när gotiska krigare saboterade akvedukterna, vilket förefaller tveksamt när det traditionella datumet för Västroms fall låg hundra år bakåt i tiden vid händelsen – nog måste väl den tidigare miljonstaden vid tillfället ha varit tämligen avbefolkad?

Boken är illustrerad med fina fotografier, men trots att dessa i allmänhet är rofyllt vackra är de ibland väldigt löst kopplade till texten; historien om Artemis i badet illustreras av en förvisso fin men ändå ganska intetsägande bit flod. Med tanke på att statyer och vaser dugt i andra sammanhang torde väl en målning inte varit helt malplacerad?

I slutändan är det dock en lärorik men spretig bok som hade förtjänat att trimmas något. För den som vill veta mer om romersk förvaltning eller synen på vatten finns det en del att hämta, även om man kan vara tvungen att läsa igenom stycken med tveksam koppling till dessa teman.

Read Full Post »

Krigslistor

Nicholas Hobbes’ Krig – fakta, myter och kuriosa är en tämligen knappologisk bok: allehanda lösryckta fakta om diverse martialiska ting presenteras huller om buller, på ena sidan en översikt över en romersk legionärs utrustning, på en annan en jämförelse mellan amerikanska, brittiska och svenska befälsgrader, på en tredje en jämförelse över olika stridsvagnar. Mycket är intressant, en del är tråkigt, somt är direkt felaktigt, allt är skrivet utifrån ett mycket anglosaxiskt perspektiv.

Man hittar förvisso saker som Napoleons marskalkar, men så fort det skall till listor över stora segrar eller excentriska generaler, så är det nästan bara amerikansk, brittisk eller klassisk historia som gäller. Man kan kanske inte förvänta sig alltför mycken insikt i små länders historia, men nog hade det gått att vidga perspektiven något? För nog måste det finnas intressanta saker att belysa även i t.ex. spansk, polsk, rysk eller varför inte svensk historia även när inte en engelsktalande råkade vara inblandad? Ibland gör detta tunnelseende att det blir helt galet, som när det påstås att tidens samtliga stormakter var inblandade i spanska tronföljdskriget, varför den vakne läsaren sluter sig till att det var mycket synd om Karl XII, då han till och med fick utkämpa krig ingen visste att han var med i!

Titeln innehåller ordet »myter«, vilket är rimligt: vid flera tillfällen traderas saker som är att betrakta som mytiska, dock utan annan varning än den i tieln: så framförs bland annat romerska förlustsiffror och uppgiften att nordstatsgeneralen Hooker skall vara upphov till ett engelskt namn på det lättare gardets damer som uppgifter lika trovärdiga som att den värsta bombräden någonsin var den mot Dresden i februari 1945 (näst värst var den som drabbade Tokyo en månad senare). Översättningen är också knagglig: »ursprungsamerikaner« låter bara fånigt på svenska.

I slutändan går det dock inte komma ifrån att det finns mycket ganska roande information häri. Boken hade lätt kunnat urarta i tekniska specifikationer, och även om den lider av vissa utbrott sådant är det en ganska god blandning som åstadkommits. Knappast en bok man måste ha, men för den intresserade finns det en del saker att hämta i den.

Read Full Post »