Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2012

Problemet med långa bokserier är att det är svårt att hitta på nya saker att säga. Bok tretton om Jack Aubrey och Stephen Maturin, The Thirteen-gun Salute, håller samma höga nivå som tidigare, kanske till och med något bättre: här får Jack äntligen tillbaka sin rang och värdighet som kapten i Hans majestäts flotta, och de skickas ut på uppdrag till ett sultanat i Ostindien, med en diplomat ombord som skall hindra fransmännen från att vinna en allierad som kan störa handelsvägarna.

Trots många sjöresor är detta därför mer av en Maturin-bok: temat med spioneri och diplomati är inte riktigt lika framträdande som i andra av hans böcker, men å andra sidan får hans naturvurm mer utrymme, med ett besök i ett buddhistiskt eden, en krater där inga rovdjur finns och inga mänskliga jägare, där Maturin kan umgås med orangutanger och se noshörningar gruffas.

Det finns naturligtvis annat också, som de otrevliga diplomatiska följeslagarna, eller hämnden på en gammal fiende (det skall till något ovanligt kyligt för att först se till att en fiende dödas, och sedan dissekera denne). Slutet är inte direkt vad man kan vänta sig när jack Aubrey har befälet, men det får en att vilja öppna nästa bok snarast. Det är gott att den står och väntar på mig.

Read Full Post »

Det är svårt att inte tycka om Johan Henric Kellgren sådan man möter honom i första halvan av hans av Svenska Akademien utgivna Skrifter (alltså den halva som innehåller poesi och prosastycken, till skillnad från den som innehåller dramer, vilken jag inte tyckte intressant nog för kostnaden): Kellgren är en gycklare av oförnuft, men inte till den grad att han själv blir ovettig. Han visar dessutom upp goda prov på självironi. Det är sant att mycket av vad han skrivit idag ter sig åldrat och gistet; så gammalt att det knappast längre är njutbart, om än icke en ren pina, men det finns sådant som fortfarande ter sig intressant, av olika skäl.

Främst av dessa är väl de satiriska dikter han idag väl främst är bekant för: »Mina Löjen«, »Man äger ej snille för det man är galen«, »Ljusets Fiender« och »Dumboms Leverne«. I synnerhet den senare med sina truismer och ibland skarpa naivismer är läsvärd i och av sig själv, utan yttre motiv, speciellt som den hoppar mellan att driva med dumbommen, och genom honom driva med annat:

Teologien höll han på
I tretti år med, vid sin pipa;
Men kunde aldrig rätt begripa
Vad ingen mänska kan förstå.

(fast just dessa rader kanske i ärlighetens namn framstår något annorlunda idag än de gjorde då).

För det mesta är versen dock rätt träaktig, utan upplivande innehåll, vilket gör att det inte är någon bättre läsning. Det finns ett par riktigt sövande panegyriker över kungligheter och annan liknande vers som den som är beroende av en maktfullkomlig monarks välvilja bör producera, och diverse dikter över dygder och annat som idag får anses helt dött.

Prosan kan stundom vara, intressant, i synnerhet när Kellgren diskuterar kritik – hans insats och generositet på detta område är väl med lite perspektiv minst lika viktiga som hans diktning (här ser man bland annat varför Strindberg tyckte det viktigt att bevisa att 2×2=5), men inte heller den är alltigenom god läsning – Åminnelsetalet över Johan Wellander hoppade jag direkt över, liksom ett par andra bitar. Kvar fanns dock ett för det mesta intressant innehåll, även om uttrycket idag är väl stelt. Kellgren är varken den mest eller den näst mest idag läsbara av samtidens författare, men han kan ändå vara värd ett getöga.

Read Full Post »

I Esras och Nehemjas bibelböcker berättar om slutet på den babyloniska fångenskapen: perserna har besegrat det assyriska riket och judarna kan återvända hem och bygga upp templet i Jerusalem, vilket de också gör (Esra) och sedan även stadens murar (Nehemja), under det att halva befolkningen står på vakt mot avundsjuka grannar. Sedan skiljer de sig från sina eventuella icke-judiska makar, och allt är frid. Det är rättframma om än något träiga berättelser, om vilka inte mycket är att säga.

Esters bok är då mer av en moralitet: den berättar att kvinnor (eller åtminstone drottningar) skall lyda sina män, på det att de inte må bli förskjutna. De kan dessutom bli ersatta av judiska kvinnor som kan rädda sitt folk från ondsinta rådmäns intriger. Skurken Haman är en lättstött person: när Esters fosterfar, tillika kusin Mordokai inte bugar sig för honom bestämmer han sig för att utrota alla judar. Mordokai har dock tidigare räddat kungens liv, och Ester ber också för sitt folks liv, med resultatet att judarna istället får en dags undantag från straffpåföljd för mord. Jag begriper inte riktigt hur allt hänger ihop, men som sagt: kvinnor skall lyda sina män. Hur det där med att judar inte skall gifta sig med icke-judar från de tidigare böckerna skall tolkas är dock något oklart.

Read Full Post »

Skollärare John Chronschoughs memoarer, till trycket befordrade av August Bondeson, berättar historien om hur en enkel pojke med läshuvud hamnar på lärarseminarium för att sedan återvända till sin halländska hembygd, där att sprida lärdomens ljus från sin post som folkskollärare.

Detta vore inte så mycket till romanidé, om det inte vore det som hans namn antyder: herr Chronschough har i mycket låtit lärdomen stiga sig åt huvudet, och berättar allt på den mest pedantiska prosa som tänkas kan. Detta ger ett tämligen märkligt intryck när det som egentligen meddelas är uppväxten av en något bortskämd, men begåvad och ärlig man, som hamnar i inte alltid lika upprättstående ynglingars sällskap, vilket trots att han själv avhåller sig från allt dålighetsliv ändå ger honom en del bekymmer. Speciellt intressant blir detta när man hela tiden förstår mer än Chronschough: inte så att han är direkt dum, men det sociala spelet är inget han är ämnad att vinna i.

Diskrepansen mellan stilnivå och innehåll är väl inte lika klar idag som den en gång var, men framgår ändå ofta tämligen tydligt, liksom det uppkomlings- och bildningshögfärdiga i skollärarens väsen, även om han vid sin återkomst till hembygden (i den andra av Bondeson befordrade delen; de båda delarna i min ägo har bundits samman till en volym) framstår som en ibland betydligt bättre och mindre rå människa än de i omgivningen, utan att för den sakens skull vara fullt så präktig som han är i den första.

Delar av humorn har kanske bleknat lite, men det inbilska i folkskollärarens väsen kvarstår tydligt, och som skildring av landsbygden och hur lärdomen kom till byn har den fortfarande poänger.

Read Full Post »

För den som vill lära sig vinna i idrott – huvudsakligen gentlemannaidrott, som golf, cricket eller tennis – utan att vare sig öva alltför mycket, fuska eller ens vara direkt osportslig finns ett osvikligt hjälpmedel i Stephen Potters The Theory and Practice of Gamesmanship: or, the Art of Winning Games Without Actually Cheating. Speciellt det där med sportslighet är viktigt i sammanhanget: det här är inte en samling av simpla, fula trick som att hosta när motståndaren koncentrerar sig, utan helt andra sätt att bringa honom ur balans: genom att i konversation få honom att bli medveten om sitt spel, genom att innan matchen »glömma« saker och tvinga honom stressa upp sig, genom att vid den gemensamma middagen få honom att betala allt och honom att påminna sig detta först på banan: helt enkelt genom attacker på hans psyke via fronter där han har en ärlig chans att försvara sig, inte genom fult utnyttjande av olappbara brister.

Naturligtvis skall detta inte tas alltför allvarligt; det är tveksamt hur värdefulla tipsen egentligen är. Däremot är de för de mesta väldigt roliga, speciellt exemplen och de hejdlösa illustrationerna (läsare av mer studentikosa tidskrifter känner igen humorn). I ett av exemplen, vilket behandlar nyttjandet av föresvävade handikapp, lyckas vinnaren stjäla sympatierna genom att låtsas vara hjärtsjuk när motståndaren hela tiden haltat lite.

Man får dock inte bara lära sig vinna, utan även hur man i längden skall få ett övertag, eller få en förlust att se ut som en vinst. Man får specialtips för tennis, bridge, schack, golf och biljard (däremot inte cricket, som sägs bara bestå av spelmannaskap).

Potter har även skrivit böcker om andra typer av mannaskap, men dessa tycks ej finnas i tryck för närvarande. Synd, för av denna bok att döma vore de nog så intressanta.

Read Full Post »

Hur mycket nytt jag hämtat ur Vivi Edströms Jane Austen: Livets gåtor (vilket alltså markerar dennas inträde i kretsen författare som jag är beredd att läsa inte bara en utan flera böcker om) kan jag inte svara på: det var inget som fick mig att se saker i helt nya ljus, men många detaljer som framstod som klarare och av större betydelse än tidigare.

Upplägget är väl inte mycket att orda om: biografi, verkgenomgång, behandling av diverse teman. Det är tämligen nyktert, med lite till övers för diverse sena traditioner om Austens liv, men något mer spekulerande om förebilder till episoder och personer. Inga bonuspoäng för originalitet, men av genomgången av Austens mottagande i Sverige att döma så är väl bara det att boken skrivits ett stort framsteg.

På minuskontot får väl främst uppställas en viss tendens att upprepa resonemang eller anekdoter, samt en stilkonst som inte direkt är kongenial med den behandlade författarens stramt tuktade dito. Rent innehållsmässigt finns dock inget att anmärka på.

Livets gåtor är väl knappast något för den som redan är närmare bekant med Austen-forskningen, men för den nyfikne nybörjaren finns här en hel del att hämta.

Read Full Post »

Av alla Apeninska halvöns antika städer finns det en som intar en klar förstaplats i det allmänna medvetandet – Rom själv – och en lika klar tvåa: en liten landsort, då känd för sina grönsaker och sin fisksås, och för att kusten runtomkring var ett populärt ställe bland Roms högdjur för deras lantställen, men idag känd mest för att den gick under i historiens kanske mest kända vulkanutbrott: Vesuvius år 79 e.Kr., då Pompeji tillsammans med Herkulaneum, Oplontis och Stabiae begravdes under sten och aska.

Om denna stad, vad vi kunnat lära av den, och vad vi trott oss kunna lära av den handlar Mary Beards Pompeji: livet i en romersk stad. Man får lära sig hur husen var byggda, vem som bodde i dem, vad de levde av, och kanske något om hur de upplevde vardagen. Det finns mycket att lära sig, men fler frågetecken. När Vesuvius till slut fick sitt utbrott hade det nämligen föregått av ett flertal jordbävningar, och stadsinnevånarna drabbades inte lika plötsligt som man ibland får intryck av: ett flertal hade redan hunnit fly, och många hus stod tömda på dyrbarheter. Andra tömdes redan under antiken.

Ändå finns det mycket kvar: valaffischer målade på väggarna, en finansmans arkiv, fresker och mosaiker, hålrum efter kroppar, murade möbler, statyer, verktyg, klotter (intressant är hur mycket som hämtats ur klassiks litteratur; författaren är besviken över hur mycket som bara är inledningen ur Aeneiden, men ärligt talat: hur många skulle idag klottra Strindberg på väggar?), vägar. Det kan tyckas futtigt, men det är långt bättre än vad som finns någon annanstans: staden må inte vara ett ögonblick som frusits fast i tiden, men den har åtminstone skyddats och bevarats fram till nutiden (nu tycks den å andra sidan gå sönder så fort den rörs; de målningar som kommer fram tycks alla blekna nästan direkt).

Det är en bra bok som täcker mycket, och där författaren inte är rädd att ta ställning i olika frågor, och tydligt visar detta. En plump i protokollet är översättarens oförmåga att inse att originalets »compass« genomgående bör vara »passare«, inte det navigeringsverktyg som nådde Europa först när staden varit begravd över ett millennium. Annars är det trevlig läsning för den som är nyfiken på romerskt vardagsliv.

Read Full Post »

Första och Andra Krönikeboken är så här långt det mest onödiga i hela Bibeln – långdragna redogörelser för offerritualer inkluderat. De är i stort sett enbart sammanfattningar av vad som sades i Kungaböckerna, med kanske någon detalj här och där tillagd, samt utfyllda med långa genealogier. Dessa är troligen de mest sympatiska inslagen, då de är lätta att bläddra förbi.

För att dock ta fasta på en episod som jag tidigare inte kommenterat kan Davids folkräkning nämnas: detta är en tämligen obegriplig historia. David, Herrens lille älskling, har segrat mot filistéer och andra folk som Herren inte gillar. Därefter beslutar han sig för att anställa folkräkning. Då blir Herren helt utan förvarning sur, och meddelar att David skall straffas, varför han låter en pest slå ner Israels folk, men hejdar sig snart när han kommer på att det egentligen är David han är sur på. Sedan fortsätter allt som förut.

Annars är det som sagt mest upprepningar: Salomo bygger sitt tempel, hans ättlingar ömsom avfaller från Herren och ömsom håller sig till honom, med framgångar respektive motgångar som resultat (man tycker att om det vore så enkelt som Bibeln framställer det så borde det inte vara något svårt val), för att till slut hamna i fångenskap under assyrierna. Ibland är det hyfsad läsning, men för det mesta är det inte speciellt spännande.

Read Full Post »

Avslut

Två år. Så länge sedan är det jag skaffade och spelade igenom Mass Effect 1 och 2. Det har blivit flera genomspelningar, och det har varit lika roligt varje gång. För en och en halv vecka kom så Mass Effect 3, och det var dags att se vad som skulle hända med kommendörkapten Shepard med vänner (i alla de varianter jag hittills skapat), hur de skulle stoppa Reapers från att skörda allt civiliserat liv i galaxen, och vad som skulle hända sedan. Jag kan inte recensera utan att tänka som en gammal spelare, så nytillkomna sådana kan lika gärna sluta läsa nu: det jag har att säga kommer annars mestadels sakna sammanhang.

Den som vill undvika alla detaljer om handlingen bör inte läsa vidare efter detta stycke; jag kan inte skriva en rättvisande recension utan att diskutera denna. Vad övrigt är är kompetent hanterat; det är samma typ av ducka-sikta-skjut som i Mass Effect 2, kompletterat med fler vapen och ett mer detaljerat system för att hantera sådana: en förbättring att redan fungerande system, men inte främsta anledningen att spela. Svårare att begripa är uppdragssystemet som blivit bra mycket klumpigare, så att man inte längre kan hålla exakt koll på var man är i ett uppdrag (å andra sidan behövs detta egentligen sällan). Ett par sidouppdrag ligger dessutom klumpigt i fråga till huvudberättelsen, så att man riskerar att inte kunna avsluta dem utan att man kan förutse detta. Annars inte mycket att anmärka på där

Så, dags för historien: det mesta är helt briljant. Man träffar på gamla allierade och hjälper dem, en del antagonister kan numera vara beredda att hjälpa till istället, och man kan om man så vill äntligen säga »vad var det jag sa?« åt en del gamla tvivlare. Det finns dessutom två längre serier uppdrag, som fokuserar på saker man fått höra om i första spelet, lärt sig mer om i andra, och nu kan göra något åt. Avslutningarna av dessa är något av det bästa jag sett i historieberättande: rörande, kraftfullt och djupt tillfredsställande.

Så kommer man till slutstriden: man har lyckats ena nästan hela galaxen, man har nästan allt levande som inte indoktrinerats bakom sig, man är så redo man någonsin kan bli. Flottan som flyger in i solsystemet för att återta jorden får allt i Star Wars att se ut som en små skärmytslingar. Så landar man, och markstriderna är precis vad man väntar sig: brutala, jobbiga och tröttande. Dags så för sista delen: dags att sparka reapers i pappapåsarna och se alla ens allierade lysa en sista gång, innan man får i alla fall vissa antydningar om vad som hände sedan. (Nu är det definitivt dags att sluta läsa om man inte vill få något avslöjat).

Och så får man det värsta jävla skitslut jag någonsin sett: en helt ny figur dyker upp från ingenstans, »förklarar« varför reapers finns (en förklaring som är det mest korkade jag sett, som bara knyter an till ett som bäst sekundärt tema och som direkt motsägs av saker man tidigare åstadkommit) och ger en tre alternativ, varav två går emot allt man tidigare kämpat för och det tredje sägs innebära mord på en stor del av ens allierade. Och vad man än gör så kommer alla massreläer förstöras, ens allierade kommer vara strandsatta i solsystemet, och man själv kommer troligen dö.

Sedan får man se explosioner, vars färg beror på vilket slut man valt, och hur ens vänner tycks fly från striden. Det är allt: inga specialsekvenser som visar hur ens allierade kämpar, hur de personer man räddat eller hjälpt gör sina insatser, hur de vapensystem man dragit samman räddar dagen, hur jäkla nöjd man kan känna sig över att ha verkligen gjort allt som var mänskligt möjligt.

Så urbota jävla dåligt att det inte kan vara sant. Att Shepard kanske skulle dö var jag beredd på, men då skulle det vara som ett offer: genom att dö skulle resten av galaxen få det bättre, men segern skulle vara vunnen hur som helst. Att välja mellan att överleva men till priset av skador på galaxen, eller offra sig för alla andra, det skulle ha varit något. Inte att tvingas dö bara för att. Att man kanske inte skulle se allt vad man gjort spela en roll var självklart, men nog fasen hade det varit häftigt att se i alla fall en del av vad man åstadkommit spela en direkt roll (se Mass Effect 2). Och inte fasen skall Shepard bara stå och acceptera när någon kommer med en massa dynga, utan kämpa emot och hitta utvägar.

En del har tolkat slutet som att Shepard till slut indoktrinerats. Argumentet gör en hel del vettighet, men: om man följer det till sitt slut så innebär det att när spelet är över ligger Shepard halvt utslagen på jorden, medan reapers fortfarande inte besegrats. Det är inte heller ett bra slut.

Jag trodde aldrig att man på tio minuter skulle kunna förstöra över hundra timmars berättande. Jag förstår inte hur man kan tycka att det här var ett värdigt slut, såvida inte man har ett hål i huvudet stort som ett mindre rymdskepp. Med tanke på hur mycket i Mass Effect som bygger på att man själv formar historien kan det inte gärna ses som annat än berättarmässigt harakiri.

Read Full Post »

Jag skulle verkligen vilja kunna säga att jag tyckte om Italo Calvinos Om en vinternatt en resande: det är ju den här sortens böcker man förväntas gilla som kräset medveten läsare, intelligent och oväntad.

Men det går inte. Det är för tungt, och idén som på pappret är så bra – tio inledningar till spännande romaner sammanbundna av en ramberättelse – visar sig inte fungera i boken. Inledningarna blir föga mer än utkast, knappt dugliga som stilprov eller översikt över olika romantyper, och ramhandlingen är svårt skadeskjuten av användandet av det mest omöjliga av huvudpersoner: ett »du«. »Du« är i det här fallet endast känd som »Läsaren« och snubblar över tio olika romaner som alla verkar väldigt bra men som aldrig kan läsas till slut på grund av alla möjliga problem: tryckfel, romanen är oavslutad, någon stjäl själva boken, och så vidare. Dessutom förekommer Läsarinnan Ludmilla, och en ung man som på grund av henne sprider alla dessa böcker som du aldrig klara att avsluta.

Jag gillar besöket i en bokhandel, med dess olika typer av böcker, men det är nog det enda som framstår som en helt odelad njutning. Vissa spekulationer är också intressanta, men blir i slutändan för tunga.

Som sagt: det låter spännande, och det är möjligt att jag på ett annat humör skulle uppskattat det mer, men nu var det hela mest tröttande.

Read Full Post »

Older Posts »