Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2012

Problemet med långa bokserier är att det är svårt att hitta på nya saker att säga. Bok tretton om Jack Aubrey och Stephen Maturin, The Thirteen-gun Salute, håller samma höga nivå som tidigare, kanske till och med något bättre: här får Jack äntligen tillbaka sin rang och värdighet som kapten i Hans majestäts flotta, och de skickas ut på uppdrag till ett sultanat i Ostindien, med en diplomat ombord som skall hindra fransmännen från att vinna en allierad som kan störa handelsvägarna.

Trots många sjöresor är detta därför mer av en Maturin-bok: temat med spioneri och diplomati är inte riktigt lika framträdande som i andra av hans böcker, men å andra sidan får hans naturvurm mer utrymme, med ett besök i ett buddhistiskt eden, en krater där inga rovdjur finns och inga mänskliga jägare, där Maturin kan umgås med orangutanger och se noshörningar gruffas.

Det finns naturligtvis annat också, som de otrevliga diplomatiska följeslagarna, eller hämnden på en gammal fiende (det skall till något ovanligt kyligt för att först se till att en fiende dödas, och sedan dissekera denne). Slutet är inte direkt vad man kan vänta sig när jack Aubrey har befälet, men det får en att vilja öppna nästa bok snarast. Det är gott att den står och väntar på mig.

Read Full Post »

Det är svårt att inte tycka om Johan Henric Kellgren sådan man möter honom i första halvan av hans av Svenska Akademien utgivna Skrifter (alltså den halva som innehåller poesi och prosastycken, till skillnad från den som innehåller dramer, vilken jag inte tyckte intressant nog för kostnaden): Kellgren är en gycklare av oförnuft, men inte till den grad att han själv blir ovettig. Han visar dessutom upp goda prov på självironi. Det är sant att mycket av vad han skrivit idag ter sig åldrat och gistet; så gammalt att det knappast längre är njutbart, om än icke en ren pina, men det finns sådant som fortfarande ter sig intressant, av olika skäl.

Främst av dessa är väl de satiriska dikter han idag väl främst är bekant för: »Mina Löjen«, »Man äger ej snille för det man är galen«, »Ljusets Fiender« och »Dumboms Leverne«. I synnerhet den senare med sina truismer och ibland skarpa naivismer är läsvärd i och av sig själv, utan yttre motiv, speciellt som den hoppar mellan att driva med dumbommen, och genom honom driva med annat:

Teologien höll han på
I tretti år med, vid sin pipa;
Men kunde aldrig rätt begripa
Vad ingen mänska kan förstå.

(fast just dessa rader kanske i ärlighetens namn framstår något annorlunda idag än de gjorde då).

För det mesta är versen dock rätt träaktig, utan upplivande innehåll, vilket gör att det inte är någon bättre läsning. Det finns ett par riktigt sövande panegyriker över kungligheter och annan liknande vers som den som är beroende av en maktfullkomlig monarks välvilja bör producera, och diverse dikter över dygder och annat som idag får anses helt dött.

Prosan kan stundom vara, intressant, i synnerhet när Kellgren diskuterar kritik – hans insats och generositet på detta område är väl med lite perspektiv minst lika viktiga som hans diktning (här ser man bland annat varför Strindberg tyckte det viktigt att bevisa att 2×2=5), men inte heller den är alltigenom god läsning – Åminnelsetalet över Johan Wellander hoppade jag direkt över, liksom ett par andra bitar. Kvar fanns dock ett för det mesta intressant innehåll, även om uttrycket idag är väl stelt. Kellgren är varken den mest eller den näst mest idag läsbara av samtidens författare, men han kan ändå vara värd ett getöga.

Read Full Post »

I Esras och Nehemjas bibelböcker berättar om slutet på den babyloniska fångenskapen: perserna har besegrat det assyriska riket och judarna kan återvända hem och bygga upp templet i Jerusalem, vilket de också gör (Esra) och sedan även stadens murar (Nehemja), under det att halva befolkningen står på vakt mot avundsjuka grannar. Sedan skiljer de sig från sina eventuella icke-judiska makar, och allt är frid. Det är rättframma om än något träiga berättelser, om vilka inte mycket är att säga.

Esters bok är då mer av en moralitet: den berättar att kvinnor (eller åtminstone drottningar) skall lyda sina män, på det att de inte må bli förskjutna. De kan dessutom bli ersatta av judiska kvinnor som kan rädda sitt folk från ondsinta rådmäns intriger. Skurken Haman är en lättstött person: när Esters fosterfar, tillika kusin Mordokai inte bugar sig för honom bestämmer han sig för att utrota alla judar. Mordokai har dock tidigare räddat kungens liv, och Ester ber också för sitt folks liv, med resultatet att judarna istället får en dags undantag från straffpåföljd för mord. Jag begriper inte riktigt hur allt hänger ihop, men som sagt: kvinnor skall lyda sina män. Hur det där med att judar inte skall gifta sig med icke-judar från de tidigare böckerna skall tolkas är dock något oklart.

Read Full Post »

Skollärare John Chronschoughs memoarer, till trycket befordrade av August Bondeson, berättar historien om hur en enkel pojke med läshuvud hamnar på lärarseminarium för att sedan återvända till sin halländska hembygd, där att sprida lärdomens ljus från sin post som folkskollärare.

Detta vore inte så mycket till romanidé, om det inte vore det som hans namn antyder: herr Chronschough har i mycket låtit lärdomen stiga sig åt huvudet, och berättar allt på den mest pedantiska prosa som tänkas kan. Detta ger ett tämligen märkligt intryck när det som egentligen meddelas är uppväxten av en något bortskämd, men begåvad och ärlig man, som hamnar i inte alltid lika upprättstående ynglingars sällskap, vilket trots att han själv avhåller sig från allt dålighetsliv ändå ger honom en del bekymmer. Speciellt intressant blir detta när man hela tiden förstår mer än Chronschough: inte så att han är direkt dum, men det sociala spelet är inget han är ämnad att vinna i.

Diskrepansen mellan stilnivå och innehåll är väl inte lika klar idag som den en gång var, men framgår ändå ofta tämligen tydligt, liksom det uppkomlings- och bildningshögfärdiga i skollärarens väsen, även om han vid sin återkomst till hembygden (i den andra av Bondeson befordrade delen; de båda delarna i min ägo har bundits samman till en volym) framstår som en ibland betydligt bättre och mindre rå människa än de i omgivningen, utan att för den sakens skull vara fullt så präktig som han är i den första.

Delar av humorn har kanske bleknat lite, men det inbilska i folkskollärarens väsen kvarstår tydligt, och som skildring av landsbygden och hur lärdomen kom till byn har den fortfarande poänger.

Read Full Post »

För den som vill lära sig vinna i idrott – huvudsakligen gentlemannaidrott, som golf, cricket eller tennis – utan att vare sig öva alltför mycket, fuska eller ens vara direkt osportslig finns ett osvikligt hjälpmedel i Stephen Potters The Theory and Practice of Gamesmanship: or, the Art of Winning Games Without Actually Cheating. Speciellt det där med sportslighet är viktigt i sammanhanget: det här är inte en samling av simpla, fula trick som att hosta när motståndaren koncentrerar sig, utan helt andra sätt att bringa honom ur balans: genom att i konversation få honom att bli medveten om sitt spel, genom att innan matchen »glömma« saker och tvinga honom stressa upp sig, genom att vid den gemensamma middagen få honom att betala allt och honom att påminna sig detta först på banan: helt enkelt genom attacker på hans psyke via fronter där han har en ärlig chans att försvara sig, inte genom fult utnyttjande av olappbara brister.

Naturligtvis skall detta inte tas alltför allvarligt; det är tveksamt hur värdefulla tipsen egentligen är. Däremot är de för de mesta väldigt roliga, speciellt exemplen och de hejdlösa illustrationerna (läsare av mer studentikosa tidskrifter känner igen humorn). I ett av exemplen, vilket behandlar nyttjandet av föresvävade handikapp, lyckas vinnaren stjäla sympatierna genom att låtsas vara hjärtsjuk när motståndaren hela tiden haltat lite.

Man får dock inte bara lära sig vinna, utan även hur man i längden skall få ett övertag, eller få en förlust att se ut som en vinst. Man får specialtips för tennis, bridge, schack, golf och biljard (däremot inte cricket, som sägs bara bestå av spelmannaskap).

Potter har även skrivit böcker om andra typer av mannaskap, men dessa tycks ej finnas i tryck för närvarande. Synd, för av denna bok att döma vore de nog så intressanta.

Read Full Post »

Hur mycket nytt jag hämtat ur Vivi Edströms Jane Austen: Livets gåtor (vilket alltså markerar dennas inträde i kretsen författare som jag är beredd att läsa inte bara en utan flera böcker om) kan jag inte svara på: det var inget som fick mig att se saker i helt nya ljus, men många detaljer som framstod som klarare och av större betydelse än tidigare.

Upplägget är väl inte mycket att orda om: biografi, verkgenomgång, behandling av diverse teman. Det är tämligen nyktert, med lite till övers för diverse sena traditioner om Austens liv, men något mer spekulerande om förebilder till episoder och personer. Inga bonuspoäng för originalitet, men av genomgången av Austens mottagande i Sverige att döma så är väl bara det att boken skrivits ett stort framsteg.

På minuskontot får väl främst uppställas en viss tendens att upprepa resonemang eller anekdoter, samt en stilkonst som inte direkt är kongenial med den behandlade författarens stramt tuktade dito. Rent innehållsmässigt finns dock inget att anmärka på.

Livets gåtor är väl knappast något för den som redan är närmare bekant med Austen-forskningen, men för den nyfikne nybörjaren finns här en hel del att hämta.

Read Full Post »

Av alla Apeninska halvöns antika städer finns det en som intar en klar förstaplats i det allmänna medvetandet – Rom själv – och en lika klar tvåa: en liten landsort, då känd för sina grönsaker och sin fisksås, och för att kusten runtomkring var ett populärt ställe bland Roms högdjur för deras lantställen, men idag känd mest för att den gick under i historiens kanske mest kända vulkanutbrott: Vesuvius år 79 e.Kr., då Pompeji tillsammans med Herkulaneum, Oplontis och Stabiae begravdes under sten och aska.

Om denna stad, vad vi kunnat lära av den, och vad vi trott oss kunna lära av den handlar Mary Beards Pompeji: livet i en romersk stad. Man får lära sig hur husen var byggda, vem som bodde i dem, vad de levde av, och kanske något om hur de upplevde vardagen. Det finns mycket att lära sig, men fler frågetecken. När Vesuvius till slut fick sitt utbrott hade det nämligen föregått av ett flertal jordbävningar, och stadsinnevånarna drabbades inte lika plötsligt som man ibland får intryck av: ett flertal hade redan hunnit fly, och många hus stod tömda på dyrbarheter. Andra tömdes redan under antiken.

Ändå finns det mycket kvar: valaffischer målade på väggarna, en finansmans arkiv, fresker och mosaiker, hålrum efter kroppar, murade möbler, statyer, verktyg, klotter (intressant är hur mycket som hämtats ur klassiks litteratur; författaren är besviken över hur mycket som bara är inledningen ur Aeneiden, men ärligt talat: hur många skulle idag klottra Strindberg på väggar?), vägar. Det kan tyckas futtigt, men det är långt bättre än vad som finns någon annanstans: staden må inte vara ett ögonblick som frusits fast i tiden, men den har åtminstone skyddats och bevarats fram till nutiden (nu tycks den å andra sidan gå sönder så fort den rörs; de målningar som kommer fram tycks alla blekna nästan direkt).

Det är en bra bok som täcker mycket, och där författaren inte är rädd att ta ställning i olika frågor, och tydligt visar detta. En plump i protokollet är översättarens oförmåga att inse att originalets »compass« genomgående bör vara »passare«, inte det navigeringsverktyg som nådde Europa först när staden varit begravd över ett millennium. Annars är det trevlig läsning för den som är nyfiken på romerskt vardagsliv.

Read Full Post »

Older Posts »