Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Noveller’ Category

Idag är det svårt att se varför folk upprörde sig på det viss som förordet till Michail Lermontovs Vår tids hjälte antyder: vi har sedan länge vant oss vid antihjältar, som drivna av spleen hamnar i diverse äventyr och sällan avslutar dem helt ärofullt. Unge Petjorin är en av arketyperna: officer, stilig, road av jakten men oförmögen att njuta av bytet mer än just som jakten är över. Han är otacksam, hycklande och modig endast fysiskt. Framstår han i god dager är det på grund av kontrast med andra, och att han som flertalet efterföljare i alla fall är ärlig för sig själv.

Boken är ett litet mästerstycke i berättarkonst: man möter Petjorin återberättad av en gammal officerskamrat, man får deras återseende skildrat genom tredje man, ett återseende som sannerligen inte visar någon vacker sida av Petjorin, och man får utdrag ur hans dagböcker. Tillsammans blir det snarast en novellsamling som från olika vinklar skildrar samme rucklare. Man får sällan någon större sympati för honom: som bäst är han en någorlunda neutral karaktär som inte personligen driver genom en katastrof, likt i den avslutande »Fatalisten« (för övrigt den första gången någon i skrift leker rysk roulette, och det långt innan namnet uppfanns, eller ens revolvern!).

Allt utspelar sig dessutom i Kaukasus, redan då en orolig region, och man får se vackra tjerkessiskor, vilda tjetjener, hästtjuvar och kosacker, allt satt mot storslagen och utsökt skildrad bakgrund – mycket romantiskt, samtidigt som huvudpersonen redan börjat röra sig från det demoniska ideal som skulle passa en sådan klassificering mot något betydligt mer mänskligt.

Read Full Post »

Ordet kulturgärning är alltmer sällan brukat; det har börjat bli lite gammaldags, då den typ av händelser som skulle föranleda det tycks mer och mer sällsynta, samtidigt som det har fått en doft av salong och lätt elitism. Det är dock starkt berättigat vad gäller det samnordiska sagaprojektet, i vilket samtliga islänningasagor (och många tåtar) försetts med moderna översättningar och utgivits.

Många vackra ord har sagts om dessa den nordiska litteraturens mest säregna samling berättelser – det finns naturligtvis enstaka verk eller till och med författare som kan mäta sig, men som fenomen representerar de en blomning som det endast finns ett fåtal motsvarigheter till, likt den elisabetanska teatern eller Heian-erans litteratur –, så också av kung Carl XVI Gustaf i ett förord, som blandar en klar blick för svenska idéhistoria med en förmåga att på kort tid upprepa sig och därigenom gör ett märkligt intryck.

Men nu är det ju sagorna själva som skall behandlas. Detta görs efter band: med sammanlagt över 2000 sidor vore det annars för mastigt. I det första bandet har två spår sammanförts: sagor och tåtar om isländska skalder, samt de två sagorna om nordborna på Grönland.

Skalderna representeras i första hand av Egil Skallagrimson, en egentligen något säregen figur i sammanhanget: vanligare är att islänningarna med välsmort munläder lyckas hålla sig väl med kungarna (i första hand de norska), men råkar ut för problem hemma på Island (vanligen älskar de en kvinna som hamnar i annan mans famn). Egil stöter sig dock med Erik Blodyx, dennes vrånga hustru Gunhild, och sedan med deras söner. Som han är en kraftfull man, därtill en med kunskap om hur nid skall läsas och dikter sättas samman, klarar han sig i stort sett väl. Sagan är lång, men något rörig, och handlar till en början egentligen om generationen innan Egil.

De övriga skaldesagorna är av mer varierad art. Den om Kormák är en sekunda produkt, utan stor logik i handling. Hallfreðs och Björn Hitardalskämpes är bättre, men formelartade, och Gunnlaug Ormstungas är klart bäst, med lågmält men skickligt bruk av onda varsel. Något märkligt är att ordningen de placerats i inte tänks igenom bättre; sagorna refererar ibland till varandra och man skulle önskat att detta toges tillvara bättre.

I än högre grad gäller detta tåtarna, där det är obegripligt att den om Sneglu-Halli kommer före den om Þorleif Jarlaskáld, trots att en poäng i den förra bygger på att man hört den senare. Sneglu-Hallis tåt är för övrigt något av en drift med formatet, fylld med den sorts skämt som brukar förses med epitet som »mustiga« (här betyder det närmast att det anses roligt att skoja om sex mellan män), men klarar man detta har den klart roliga partier. Även tåten om Auðun Västfjording avviker mot övriga, då Auðun inte är någon skald, även om hans historia i stort sett följer mönstret för tåtarna om en något sturig islänning som besöker kungen och trots eller tack vare sin tunga lyckas vinna deras gunst.

Slutligen skall också sägas att berättelserna om grönlänningarna, i form av »Grönlänningarnas saga« och »Erik den rödes saga« torde vara bevis goda nog för att inte ta isländska litteratur på alltför stort allvar som historiska källor: de motsäger varandra på flera punkter vad gäller försöken att etablera sig i Vinland, och bär på det  hela taget tecken på långt gången omvandling till litteratur, även om detaljer och något av de stora dragen och namnen stämmer.

Read Full Post »

Med början 1843 och fyra år framåt skrev Dickens en kortroman att komma ut i juletid. Dessa kommer ibland ut i samling under olika namn; min heter The Christmas books. Mest känd av dessa är naturligtvis »En julsaga«, med girigbuken Scrooge som av tre spöken lär sig komma ihåg sina mänskligare sidor. Den är den helt klart mest uthärdliga av historierna, vilket kan tänkas bero på två saker: endera att processen för att upphöja verk till klassiker i stort fungerar, så att det som är värdigt att minnas blir ihågkommit och sekunda varor glöms, eller att vissa klassiker blir så upphöjda att man ej längre bryr sig om dess brister.

För Dickens största brist finns här, snarast i högre grad än i andra av hans verk: sentimentalitet och sockersötma. Hade jultemat varit mer uttalat hade det blivit vedervärdigt. Eller kanske inte, för det är historien där julen tar minst plast som är allra äckligast i sitt vidriga uppoffrande och sin allmänna idiotsnällhet: »The battle for life«, där en syster rymmer hemifrån och låtsas vara död bara för att hennes syster skall få gifta sig med den unge man som egentligen är förlovad med rymlingen, och sedan blir borta i sex år bara för säkerhets skull.

Även de andra historierna är sockerkanderade intill det outhärdliga (Scrooges allmänna misantropi kunde till exempel gärna få sitta i lite hårdare), poängerna är övertydliga, med något grumlig logik bakom, men i alla fall inte otrevliga. Bäst är, förutom Scrooge, parodin på den sortens samhällets pelare som säger mer om hur de är de svagas beskyddare än de faktiskt hjälper svaga man hittar i »The chimes«. Mest läsvärd som historia är nog dock »The haunted man«, med en man som av en ande får sitt minne av sorger och förluster utraderat, och dessutom förmågan att göra detta hos andra; en typ av historia man känner igen och vet ungefär hur den slutar, men en som ändå är någorlunda väl omhändertagen (undantaget lite kristen retorik på slutet).

»En julsaga« är som sagt den enda historia som är mer allmänt bekant. Det är allt sammantaget en rättvis tingens ordning.

Read Full Post »

Sjuk vård

Från bokmässan fick jag med mig Syster Linda, en av Birgitta Stenberg skriven berättelse som skickats ut i serien Brevnoveller, men som jag fick på köpet med något annat. 10 sidor berättelse, rakt in ens brevlåda kan mycket väl vara något för folk som har större intresse än jag för samtida skönlitteratur, och även jag fann den inte alltför oangenäm.

Huvudpersonen arbetar för mycket på ett samtida svenskt sjukhus, underbemannat och överbesparat. Många har redan träffat på den berömda väggen, eller försvunnit iväg till grannländers resursstarkare vårdsystem. En dag på väg till jobbet överfalls hon dock och är på väg att våldtas, men försvarar sig genom att sticka fingrarna i ögonen på gärningsmannen. Hon ringer anonymt 112, och får sedan själv ta hand om hans vård.

Förutom att bilden av svensk vård är betydligt omänskligare än jag vill tro verkligheten om (fast man hör ju rapporter om sommarbemanning även resten av året), så undrar jag om det verkligen är så här man skall skildra reaktionen på våldtäkt. Jag har precis all förstahandserfarenhet jag någonsin önskar mig om ämnet (d.v.s. ingen alls), men ändå: förutom att själva överfallsscenariot i sig är osannolikt från början undrar jag om det är möjligt att klara sig genom att sticka ut ögonen. Och sedan: hålla käft, tvätta av sig direkt, hoppas att inget upptäcks? Och   inga kval över att jobba i närheten av våldtäktsmannen? Nej, det hänger inte väl samman. Det hela verkar mer hämndfantasi än sammanhållen historia.

Read Full Post »

Det går att se Hasse Alfredsons En ond man som en sorts mörk spegling av Piratens historier om diverse sockenpampar: även om dessa långt från alltid är moraliskt framstående, är de ändå knappast så härsklystna, så likgiltigt sadistiska som titelns fabrikör Höglund. Man får se denne belyst från sex olika vinklar, av sex olika personer i hans omgivning: bland andra hans son, hans älskarinna, hans mördare. I några förekommer han endast perifert, som den om en liten grupp nazister han varit med i och stött, i andra är han viktig men frånvarande, i någon tar han nästan mer plats än berättaren.

Första novellen berättas av en Hans Alfredson som träffar på en barndomskamrat, som han inte sett på många år; här figurerar endast fabrikören i bakgrunden, och historien skulle egentligen kunnat berättas honom förutan som något än mer i stil med Piratens noveller med nattligt supande och märkliga sammanträffanden. Liknande berättarglädje förekommer också i senare berättelser, men fabrikörens ondska framkommer allt tydligare och berättelserna glider alltmer från det glättiga, även om enstaka mindre bleka episoder fortsätter att förekomma. Höglunds ondska framstår som alltmer ohejdbar; den fortsätter att verka även efter hans död, och kan förstöra livet även för personer han aldrig träffat.

Det är inte en glad bok, eller egentligen uppbyggelig, ej heller en ren misär eller någon djupare behandling av ondskan. Den är dock mer än läslig, vilket är fullt nog.

Read Full Post »

Jag är idag något osäker på varför jag inte läste Lord Peter views the body där den hör hemma i utgivningsordning – efter Naturlig död: det hade troligen varit bättre, eftersom man här t.ex. möter Death Bredon och vikomt St George för första gången.

Det är inte så många vanliga mordfall i boken– de är lika många (fyra stycken) som de som istället bygger på att klara ut underliga testamenten, och fyra stycken är snarare stöldhistorier. En påfallande andel av dem bygger tyvärr på att man inte skall känna igen Lord Peter (i ett görs ett försök att identifiera honom genom att testa hans förmåga att känna igen viner), vilket möjligen skulle fungerat i annan publiceringsform eller en bok där hans fall är blandade med andras, men nåväl. Annat är trevligare, som när den tioårige vikomten får vara med och ta fast en tjuv som varit ute efter den i sig tämligen oremarkabla bok han nyligen köpt, eller den märkliga spökhistoria Lord Peter får börja nysta i och där upplösningen återigen bygger på hans bibliofili. Ett mysterium bygger på ett korsord, som läsarna får chans att själva lösa. Annat är mest barockt, som de inälvor som en doktor får i arv av sin onkel.

Det är sällan några rena historier där man som läsare får känna sig riktigt nöjd över att kunna lista ut vad som pågår: i en del fall är det för uppenbart, i andra avslöjas viktig information lite för sent för att det hela skall fungera. Överlag är det dock roande, speciellt som man får träffa flera av personerna runt Wimsey igen (tyvärr dock inte Änkehertiginnan).

Read Full Post »

Det rykte som vidhäftar H.P. Lovecraft om att hans verk handlar om stackare som råkar på uråldriga hemligheter som krossar deras sinnen är uppenbarligen inte ens till hälften sant: eftersom de flesta berättelser är redogörelser för de funna hemligheterna av de som faktiskt fann dem så vore detta i sig svårtänkbart. Vidare är en god portion av historierna snarare drömlika sökanden än hemsökelser av magiker som läst för mycket i Necronomicon eller diverse groteska monster.

Jag vet inte exakt hur det gick till när Penguin delade upp Lovecrafts historier på tre volymer, men de i The dream in the witch house tycks huvudsakligen faktiskt ha med drömmar att göra på olika sätt. Titelnovellen låter en ung man hemsökas av en häxa och hennes råtta med människodrag, och i »The shadow out of time, tycks en professor byta personlighet med en urgammal intelligens hörande till en art som lärt sig byta sinne med varelser levande längre fram i tiden, och får sedan uppleva hur den tid han själv var en sådan varelse kommer tillbaka till honom i drömmar (det är lite oklart här vad som gör det nödvändigt att båda de utbytta sinnena skall uppleva det som att lika lång tid har gått), men huvuddelen av det övriga materialet kan på olika sätt kopplas till den längsta berättelsen: »The dream quest of unknown Kadath«.

I denna söker Randolph Carter i drömvärlden efter Jordens gudars boning på det att han må förmå dem att låta honom komma till den vackra stad han i sina drömmar skådat (här är det igen lite oklart, men det tycks som livet i drömvärlden i mycket tycks likna det i den vakna), medan tjänarna till de Andra gudarna (främst Nyarlathotep (ha! rätt stavning på första försöket)) försöker hindra honom från att störa Jordens gudar. Han får dock hjälp på vägen av katterna, samt likätarna, här visserligen vidriga men långt från så repulsiva som de framställs i  »Pickman’s model« (man måste inte ha läst den, men den och en del andra noveller i The thing on the doorstep refereras till). Man får sedan läsa om Carters vidare äventyr, i »The silver key« och »Through the gates of the silver key«, den senare först skriven av E. Hoffman Price och senare överarbetad av Lovecraft, som dock var oförmögen att få dess första halva att framstå som annat än andra rangens spiritualistiskt nonsens. Dess avslutning är dock något bättre.

Slutligen finns en drös småberättelser i diverse stilar, bland annat »The horror at Red hook«, där en polisundersökning leder till upptäckten av en outsägelig kult, och »The cats of Ultar« (en av berättelserna som hör samman med »The dream quest«), vilket är en påminnelse om att man skall akta sig för att skada katter. »In the vault« är en rätt traditionell skräckhistoria, utan övertonerna av onaturliga riter eller monster från jordens yngre dagar, men ändå effektiv.

Jag gillar visserligen bäst historierna om drömvärldar, om platser som är föga mer än namn och någon detalj, men även skräckhistorierna fungerar överlag ganska bra, kanske främst för att de huvudsakligen är rätt korta (undantaget då titelnovellen, men där gillar jag istället tanken på hur farlig matematik kan leda en till umgängen med den Svarte). Att gå in och vänta sig att bli skrämd fungerar inte för mig, men det är god läsning på andra sätt.

Read Full Post »

Older Posts »