Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Noveller’ Category

Idag är han nöstan okänd, men en gång placerades han självklart mellan Bellman och Strindberg i raden av Stockholmsskildare, en av den svenska prosans stora företrädare. Han har sjunkit ned i glömska, möjligen uppmärksammad av flanörer längs Klaragatan som undrat över vems byst som står där framför Östra Real med epitet »Stockholmslivets skildrare«. August Blanche var författare, sällskapsmänniska , skådespelare, liberal och vältalare. Han utgav flera samlingar med noveller, med material hämtade ur verkliga livet: Blanches eget, och de original som befolkade Stockholm, i synnerhet i författarens ungdom.

Svenska Akademien utgav 2016 en samling av hans noveller under titeln Marmorbruden, under redaktion av Elisabeth Mansén, med förord av Per Wästberg. Undantaget de hämtade från En skådespelares äventyr så är de endast löst sammanfogade av någon ramberättelse; flera av novellerna sägs vara skrivna av en viss person, men innehållet är varierat. Det Blanche skildrade var i huvudsak folkets Stockholm: de vi möter är i huvudsak skolpojkar, präster, arbetare, skådespelare, hantverkare, jurister, bodknoddar, servitriser och kungliga sekreterare. Ädlingar dyker förvisso upp, männen ofta som skurkar och förförare, fröknarna som föremål för uppvaktning, ty skulle de inte gjort de hade det varit konstigt i detta gamla Stockholm, där samma kvarter, samma hus kunde inhysa folk ur alla samhällsklasser och där Blanche till synes kände alla.

Historierna ter sig ofta närmast som skrönor: de olika originalen må ibland leva i misär, men de har alla någon form av stolthet, och inte ens när han försöker skrämma sina läsare med historier om ädlingar som söker förgripa sig på väna jungfrur eller spetsbovar som bestjäl hederliga män eller hotar små gossar, så slutar det med annat än att rättvisa skipas någorlunda, även om polisväsendet annars kan skildras som lustigt, småkorrupt och ineffektivt.

Det hela är djupt försänkt i 1800-talets Stockholm: namn på personer är ofta autentiska, någon gång (främst vad gäller ädlingar) lätt maskerade. Gator och hus beskrivs närgånget, och man kan följa Blanches figurer exakt i spåren; i vissa fall i verkligheten, i vissa fall endast på kartan sedan landhöjningar, esplanadsystem och Norrmalmsregleringar farit fram med mer eller mindre milt handgrepp. Eller, ja, »Stockholm« kanske inte är helt rätt: det är i huvudsak de norra delarna av staden, vi rör oss i, Klara, Ladugårdslandet och Djurgården, någon gång Gamla Stan, aldrig Söder eller Kungsholmen.

Som berättare framstår Blanche som rätt enkel: han har hand med komiska berättelser, ungdomliga upptåg och original, men är mindre händig när det gäller kvinnor (som sällan går bortom de sedvanliga stereotyperna: oskuldsfull fröken, god gumma, älskande mor, någon gång förförerska). Han är något sentimental, lätt att jämföra med Dickens, men ändå klart svensk. Glömskan är i det här fallet inte välförtjänt.

Annonser

Read Full Post »

Av de berättelser som utgör 13 svarta sagor om superskurkar (redaktör Jonny Berg), en efterföljare till motsvarande titel om superhjältar, lär man sig snabbt att de mer heroiska typerna om inte annat har den fördelen att man kan skriva mer varierande noveller om dem. Visst, visst, det är stor skillnad på de olika skurkarna, från de som helt gått in i rollen likt Vincent i Jens Daniel Burmans »Hajar attackerar i motljus«, till de som egentligen menade väl likt huvudpersonen i Boel Bermanns »Stormen« eller är reformerade som han i Love Kölles »Revansch«. Men ändå: en skurk har en viss roll att spela, och för att den rollen skall fungera någorlunda måste berättelsen se ut på vissa sätt.

En superhjälte går bra att skriva en enskild episod om. Det går alldeles utmärkt att bara låta den bura in veckans slödder och sedan låta den vandra oberörd vidare med underkläderna utanpå pyjamasen. För en skurk, däremot, finns inget sådant (möjligen om den snarare är en antihjälte). För en novell gäller utanpå detta att man direkt måste förstå handlingen, och om man då inte väljer att likt Oskar Källner i »Casus Belli« ha personer direkt kalkerade på kända förlagor, så behöver man också förklara var dessa personer kommer ifrån. Lägger man därtill (oavsett samlingens titel), att en historia gärna får ha en liten ljusglimt i slutet, så blir det vanligen så att skurken hamnar på en mindre skurkaktig bana (tydligast kanske i Daniel A Lagergrens »Inga jävla hjältar«, men det finns fler exempel).

Ett sätt att jobba delvis runt detta är att återanvända gamla bekanta: Oskar Källners lösning finns i någon mån i flera av novellerna, även om hans är mest effektiv och kanske mest intressant. Han har dessutom återanvänt figurer vi mötte i sagorna om superhjältar, och det är han långt ifrån ensam om: detsamma har även Anna Jakobsson Lund, Markus Sköld och Patrik Centerwall gjort.

Jag måste nästan speciellt ta upp Lova Lovéns »Inte hela världen«. Själva historien är tyvärr något skissartad, och skulle nog behövt fyllas ut lite mer: eftersom vi hamnar i huvudet på såväl ordningens väktare som den som vill kasta den över ända finns inte riktigt tid för att någon av dem skall bli mer än en skiss, och det gör att historien till slut skär sig. Det som gör att jag måste diskutera den är dock det sabotage mot Forsmark som den skildrar; vilket tyvärr blir ofrivillig komik. Befängda idéer om kärnteknik är förvisso nästan en bärande vägg i genren, men man måste nästan gå in helhjärtat för det och skriva resten av historien med överdrifter och spandex, inte som här snarare ge sken av procedurdeckare, för då blir idéer om att man kan plocka ur styrstavar ur en reaktor under drift och gömma dem, eller att det räcker med att ta bort en av dem för att den skall haverera snarare teknikskräck än en kul variant på gammal konvention.

Historierna är naturligtvis av varierande kvalitet, även om ingen riktigt står ut tydligt ur mängden; möjligen är Love Kölles »Revansch« den mest spännande: även om allegorin till en början vilar lite väl tung när huvudpersonens bakgrundshistoria berättas så är upplösningen den som tydligast ställer läsaren inför en moralisk fråga utan klara svar. Moralisk ambivalens finns hos flera historier, men i de flesta ligger den tydligt hos huvudpersonen snarare än hos läsaren. Men, visst, man skall inte klaga: det är underhållning för några timmar, och ingen har gett sken av att det skulle vara mer än så.

Read Full Post »

Till Jonathan Strange & Mr Norrell har Susanna Clarke även skrivit en serie pendanger i form av The Ladies of Grace Adieu. I en av dem uppträder Jonathan Strange, i en annan hertigen av Wellington, och i en tredje John Uskglass, men annars finns inga direkta kopplingar till romanen, mer än i bakgrunden: allt detta utspelas i det alternativa England där vägarna till älvriket aldrig stängts, under skilda tider.

Platserna ligger på landsbygden, i det England som präglas av herrskapet i sina stora hus: I titelrnovellen åker Strange för att besöka sin svåger och bese hans tilltänkta, bara för att upptäcka tre kvinnliga magiker som använder sin konst för att beskydda de barn som en av dem är guvernant för. Wellington, i sin tur, hamnar i byn Wall (känd från berättelsen om Tristran Thorn) och får se sin häst Copenhagen vandra in i älvlandet. Han följer efter och hamnar i en liten historia med en ung dam som sitter och broderar. Broderi är även i centrum i berättelsen om Maria Stuart. I »On Lickerish Hill« är det inte broderi som historien handlar om, men väl att spinna lin: det hela är en variant på historien om Päronskaft, berättad på lätt irriterande 1600-talsengelska.

Sagokomponenterna är starka även i andra berättelser: den om John Uskglass drar kanske iväg mer åt det folkligt komiska, där Korpkungen förnedras av en kolbrännare som med hjälp av helgonen lyckas få upprättelse när kungen med jaktfölje dragit genom hans boplats. »Mrs Mabb« är en mer skräckfylld berättelse om en ung dam vars älskade hålls fången av en älva och hur hon försöker tränga genom magin för att få honom tillbaka, medan utdraget ur herr Simonellis dagbok (en högst opålitlig och olidlig källa) förklarar hur denna herre räddar ett antal unga damer från ett liknande öde, med inte helt gentlemannamässiga medel.

Berättelsen om Tom Brightwind och hur han byggde en bro, slutligen, passar inte riktigt in i någon genre: älvkungen Tom och hans mänsklige vän hamnar i en by, och får för sig att hjälpa den genom att uppföra en by, men underligt resultat. Underhållande, men kanske det svagaste numret i en trevlig samling.

Har man läst och gillat de korta utvikningarna i Jonathan Strange & Mr Norrell är detta en fin efterskörd. Är man osäker på om man vill lägga tiden på att läsa den månghundrasidiga romanen kan detta vara ett dugligt smakprov. Förkunskap om romanen är inte ett krav, även om den troligen hjälper, och man behöver inte oroa sig för att få slutet avslöjat.

Read Full Post »

De Stig Dagermanska noveller och fragment som samlats i Nattens lekar: samlade noveller och prosafragment (undertiteln viktig då huvudtiteln även användes av författaren för en samling omfattande ungefär halva antalet) kan delas upp i två grupper, eller kanske snarare längs med en skala mellan två poler: dels en biografisk, realistisk, dels en fantastisk, psykologisk. Den förra gruppen behandlar i första hand uppväxtår: utsatta, rädda pojkar i fattiga familjer. Den senare gruppen behandlar företrädesvis vuxna, som genom någon absurd omständighet får sin tillvaro fylld med ångest som behöver bekämpas och dövas. Även om det går att göra ett ganska väl fungerande schema där olika idékomplex främst hör hemma i ena eller andra gruppen blir detta inte fullständigt: drömlik skräck associeras snarast med vuxenliv, men kan ibland även sättas i huvudet på ett barn. Ett självupplevt Sverige förmedlas oftast genom ett barns ögon, men här kan vuxna träda in. Och så vidare.

De berättelser jag uppskattade mest hör helt klart till den mer realistiska skaran: ett mellankrigstida eller något senare fattigsverige, det land som Socialdemokraterna senare kom att städa undan, där en stor del av befolkningen tjänade dåligt med pengar, männen söp och olyckan var utbredd (i alla fall i Dagermans version). Det var ett land där det fortfarande fanns fattiga småbrukare, syskon som emigrerat till Amerika, ölcaféer och postutdelning flera gånger om dagen. Historierna är skoningslösa,  men inkännande. »Var är min Islandströja?« är ren misär: en man återvänder till hembyn för att begrava sin far, men misstros av syskonen som minns hur han betedde sig när två år tidigare modern fördes till sista vilan, hur han söp och gjorde bort sig kvällen innan. Det blir inte bättre den här gången, men inte innan man riktigt sett hur alla bidragit till att driva det hela dithän.

De mer expressionistiska ångesthistorierna, i Kafkas och Lagerkvist följd, är av mindre intresse. Verklighetsupplösningen blir så stark att det hela mest blir ointressant, trots att upplägget ibland kan vara nog så tankväckande. De gånger historierna hålls stramt, och slutet inte lämnas helt till läsaren att avgöra, blir resultatet något bättre, som i »Mannen som inte ville gråta«, om en man som pressas av sin arbetsgivare att fälla tårar över en nyss avliden skådespelerska. Även »De röda vagnarna«, där en man ser ett nattåg tecknat med symboler som gör att han kan se ondskan i världen, skulle kunnat vara bra med ett klarare slut: nu tangerar det hela Lovecraft, men vill sig inte riktigt.

Av de avslutande fragmenten, rester av fyra olika oavslutade romanprojekt, är min klara favorit En hund begraven, en humoresk där Östergötland lagt sig under hela östra Svealand, förutom Sundbyberg, som gör motstånd; båda har förvandlats till absurda diktaturer och patrullerar Bällstaån (fast östgötarna kallar den Motalaån).

Som de flesta samlingar finns det alltså såväl lyckats material som dödvikt; tyvärr är den senare ganska tung. Det är inte otroligt att andra läsare finner värde i det jag inte uppskattat närmare, men för min del hade jag i efterhand kunnat nöja mig med mindre.

Read Full Post »

De superhjältar man möter i Tretton svarta sagor om superhjältar är av varierande art: vissa går helt in för hela paketet med trikå och mantel, andra vill egentligen bara leva ett vanligt liv, vissa är helt klart superhjältar i bästa serietidningstradition, andra är mycket tveksamma. Vissa slåss med superskurkar, andra med demoner, några med tämligen ordinära problem. Någon är uppenbart kalkerad på en mer känd förlaga, andra tämligen unika.

Eftersom det är en samling berättelser med tretton olika författare varierar kvaliteten. Några är riktigt bra, någon är överambitiös och faller platt, de flesta håller god kvalitet. Ett par författare försöker kritisera hela superhjältegrejen, de flesta köper grundkonceptet.

Några av historierna som skall ha beröm: Anna Jakobsson Lunds »Mantlarna«, speciellt för idén med superhjältar på folkhögskola; Johannes Pinters »Bräckan«, för en alldeles egen idé om hur en superhjälte skulle behandlas och se sig själv; Oskar Källners »Memento Mori«, för ett gott hantverk där lätt maskerade versioner av Batman, Jokern och Stålmannen används på ett intressant sätt samt Love Köllers »Räddaren«, för ett alldeles eget perspektiv. Det finns mer att berömma, som hur Johan Rings »Den flygande mannen« visar på att hjältedåd inte behöver vara storslagna, men dessa stod överlag ut positivt.

Om mer negativ kritik skall delas ut så får väl det sägas att »Stenstoder i natten« har intressanta idéer (en maskerad hämnare i ett ångpunkigt Göteborg), men försöker göra för mycket på det utrymme den fått, och medan grundupplägget i »Jennifer« visserligen är lite klichéartat, dock inte så historien blir helt omöjlig, så är greppet att förlägga historien till 1994 direkt konstigt: det kommer nyheter om svårigheter med regeringsbildning, men av de politiker som uppträder var två av tre irrelevanta vid tidpunkten, vilket gör att historien blir förvirrande utan att det verkar finnas någon poäng med det.

Överlag är det dock en trevlig samling: någon gång tankeväckande, men för det mesta bara underhållande. Det är helt OK.

Read Full Post »

Jag har varit i Tallinn en enda gång, ett snabbt besök över en helg i december, som inte gav mycket tid för att bese staden, och i synnerhet inte dess begravningsplatser (eller, snarare: före detta begravningsplatser). Idag, efter att ha läst Werner Bergengruens Döden i Reval, känns detta lite som en försutten chans: att få se den försupne hertigen de Croy, förloraren vid Narva, eller platsen för det härbre för skendöda som förvandlades till horhus, eller det lilla hus som en sörjande änkling uppförde för att varje söndag kunna tillbringa ett par timmar vid sin hustrus grav framstår idag som lockande.

Av dessa, samt de övriga döda som berättas om, är jag förvisso endast säker på att hertigen de Croy funnits i sinnevärlden: att det verkligen i Tallinn funnits en gammal dam som klädd i gult ledde varje begravningståg, eller en kaptenshustru som styrde sin man och hans besättning med järnhand, och när hon dog till sjöss stoppades i en tunna brännvin som sedan konsumerades under `hemresan, eller en stationär vagabondstyp som en gång sökte sin tillflykt till en säng där en död kvinna låg och sedan bevistade hennes begravning må väl var för sig bära det sannolikas prägel, men att alla dessa personer skall ha bebott samma stad, och i vissa fall känt varandra åtminstone till utseendet

Titeln har dock två betydelsetunga ord; det är således inte bara döden och vad människor gjort i dess närhet som är temat, utan även Tallinn, speciellt under 1800-talet; en kosmopolitisk Östersjöstad, där det bor ester, tyskar, ryssar och en och annan svensk, varifrån man seglar ut på handelsresor på världshaven, eller bara tar en snabb tur till Stockholm och hittar sig en hustru, där folk gravsätts i tysk-luteranska, mosaiska, rysk-ortodoxa, reformerta eller katolska begravningsplatser, och där livet fortsätter i hjulspår som gnagts fram under århundraden. Detta är Baltikum före världskrigens folkfördrivningar, innan staden bombades och utsattes för kommunisternas nypor  av de platser som skildras, så har Nikolaikyrkan förstörts, restaurerats och gjorts till museum, medan Ziegelskoppels kyrkogård användes av Röda armén, och numer blivit en park. 

Författaren låter dock själv oss förstå att mycket av vad han skildrat skattat till förgängelsen redan innan Stalin tog makten: originaltiteln har en dubbeltydighet som kanske bättre skulle framkommit om den översatts till det mindre välljudande »Revals död«. I efterhand framstår detta dock som en onödig ironisk grimas när boken ändå redan excellerar i sådant.

Read Full Post »

Idag är det svårt att se varför folk upprörde sig på det viss som förordet till Michail Lermontovs Vår tids hjälte antyder: vi har sedan länge vant oss vid antihjältar, som drivna av spleen hamnar i diverse äventyr och sällan avslutar dem helt ärofullt. Unge Petjorin är en av arketyperna: officer, stilig, road av jakten men oförmögen att njuta av bytet mer än just som jakten är över. Han är otacksam, hycklande och modig endast fysiskt. Framstår han i god dager är det på grund av kontrast med andra, och att han som flertalet efterföljare i alla fall är ärlig för sig själv.

Boken är ett litet mästerstycke i berättarkonst: man möter Petjorin återberättad av en gammal officerskamrat, man får deras återseende skildrat genom tredje man, ett återseende som sannerligen inte visar någon vacker sida av Petjorin, och man får utdrag ur hans dagböcker. Tillsammans blir det snarast en novellsamling som från olika vinklar skildrar samme rucklare. Man får sällan någon större sympati för honom: som bäst är han en någorlunda neutral karaktär som inte personligen driver genom en katastrof, likt i den avslutande »Fatalisten« (för övrigt den första gången någon i skrift leker rysk roulette, och det långt innan namnet uppfanns, eller ens revolvern!).

Allt utspelar sig dessutom i Kaukasus, redan då en orolig region, och man får se vackra tjerkessiskor, vilda tjetjener, hästtjuvar och kosacker, allt satt mot storslagen och utsökt skildrad bakgrund – mycket romantiskt, samtidigt som huvudpersonen redan börjat röra sig från det demoniska ideal som skulle passa en sådan klassificering mot något betydligt mer mänskligt.

Read Full Post »

Older Posts »