Slott och superhjältar

Det finns tydligen någon sorts parallellvärld i Marvels univserum som väsentligen är en generisk fantasihistoria: onda skurkar, diverse olika slags intelligenta varelser, magi och så vidare (största skillnaden är väl egentligen att de där varelserna inte är utomjordingar). Efter lite bråk med ett träskmonster hamnar Champions där i Weird War One, liksom The master of the world (fortfarande ett jäkligt fånigt namn).

Den enda som riktigt verkar inse att de inte är på hemmaplan är Riri, övriga tror sig höra hemma där, med anpassningar (Riri är riddare, Miles någon slags tjuvarketyp, Ms Marvel magiker, Wasp någon slags älva och så vidare). Eftersom de inte minns vem de egentligen är hamnar de också på olika sidor i konflikten, tills det hela löses ut och alla kan åka hem till en verkligare(?) värld.

Insprängt här finns även en kort historia om skolskjutningar, vilken mest verkar vilja säga att man inte skall ge upp hoppet om att saker kan bli bättre (men är tämligen läskig innan dess), samt en solohistoria för Snowguard, som mest verkar skriven för att via upp inuitkultur och deras folktro: det är inte dåligt eller tråkigt, men det känns tämligen uppenbart att syftet främst är att läsaren skall lära sig mer om inuiter samt om Amka, som är rolig och bra men knappast kommer få en egen tidning.

Litterär stöld

Arsène Lupin påstås ibland vara urtypen för gentlemannatjuven, liksom Sherlock Holmes är det för privatdetektiven. Ingen av dem var allra först, och Lupin är kanske inte ens lika känd som rövaren i Sherwoodskogen, men nog finns det en poänger att i att typen snarast kräver en urban miljö. För att fungera som protagonist dessutom bara charm, utan någon form av moral som gör att en tjuv framstår som att föredra framför riktigt skurkaktiga spioner och rikemän, liksom träaktiga detektiver.

Spänningen i historierna i Arsène Lupin, gentlemannatjuven liknar annars de i detektivhistorierna: ett brott begås, och bara Arsène Lupin förstår hur. Skillnaden mot Holmes ligger främst i att Lupins intelligens verkat innan brottet, samt att hans förklädnader ofta är det som skall listas ut, inte en liten överraskning mitt i. Conan Doyle är på så sett en mer generös författare än Maurice Leblanc, med fler demonstrationer av Holmes intelligens genom varje äventyr.

Äventyren i sig själva är inte så tokiga, men kanske inte heller så fantastiska som de tidiga Holmesberättelserna. Någon berättelse känns också som den kanske skulle anstått till en senare samling, när Lupin blivit en mer etablerad figur, eller ett sammanhang där han inte är fullt så självklar.

Ondskan

Någon gång i barndomen, troligen i slukaråren, lånade jag från biblioteket hem en bok med den något otympliga titel Fröken Smith den elakaste häxan i världen (ja, där saknas ett skiljetecken) av Beverley Nichols. Jag minns att jag gillade den tillräckligt för att låna om den. Jag minns att den handlade om häxor (tänk Roald Dahl och Macbeth: fula, skräckinjagande och äckliga, men kapabla att förställa sig), och en vit ponny (något suspekt för mig på den tiden), och en liten flicka.

Nåväl, jag kom över den igen och har nu läst om. Saker jag inte kunde påminna mig: den fördärvade nyckelpigan Belsebub, hertiginnan som vill tjäna pengar på småfuskigt hästspelande, flickans mormor som bodde i ett träd. Och framför allt: hur lös handligen är. Eller rättare sagt, jag tänkte nog inte på att den stackars tidigare ägaren till Ponnyn Snowdrop helt avfördes ur handlingen, att fröken Smith mot slutet hux flux tog hjälp av en kollega, eller att rena sammanträffanden två gånger för samman de stackars djur fröken Smith plågat med just de personer som kan hjälpa.

Sedan att unga Judy och mormor Judy kanske inte gör så mycket mer än att samla ledtrådar och smågnabbas med varandra, och att en hel del av deras framgång beror på att onda häxor har svårt att hålla ihop är väl en annan sak. Jag är nöjd med att ha läst den igen, men det dröjer nog ett bra tag till nästa gång. Kanske jag lånar ut den till någon mer i rätt ålder.

Mördande reklam

Säga vad man vill, men en fördel när man hoppar över ett antal nummer i samlingen med Gwenpool-serier och går direkt på ”försök att rädda henne så hon fortfarande får ha egna tidningar”- samlingen Gwenpool strikes back är att hon själv kan hantera all förklaring själv genom att bryta fjärde väggen.

Så, hon behöver göra sig relevant. Hon tänker att hon behöver skaffa sig någon mer förmåga än just det där med fjärde väggen, och att tas för någon konstig blandning av Gwen Stacey och Deadpool (vilket väl någonstans ändå är precis vad hon är). Plan A: råna en bank för att locka dit Spindelmannen så hon kan bli biten och få hans krafter. Plan B: Gör en massa saker som blir till häftiga omslag (demaskera Spindelmannen! Förför Reed Richards! Klä dig i bikini och reta upp Hulken). Plan C: teama upp med Deadpool. Plan D. Gör dåliga saker (Dödsmatch på paradisö med massa olika hjältar).

Det hela verkar funka till slut: hon får en ny serie, vilket visas i serien, och inser själv att hon kommer få det (och att hon därmed kommer bli en ny version av sig själv). Alltså: det hela är väldigt, väldigt meta. Antingen gillar man det, eller också får man hålla sig undan från henne.

Höstblommor

Efter att han förlorat synen återvände Borge till poesin: tredje volymen med urval av hans texter översatta till svenska upptas liksom den första till väsentliga delar av poetiska verk. Det är inte direkt överväldigande nu heller, men den identitetsupplösning och oändlighetsmystik man tidigare sett är goda ämnen. Någon gång lyckas han först vagga in en i någorlunda säkerhet med fantastiska referenser för att sedan tyckas glänta på masken till ett stort mörker.

Mer intressanta är dock novellerna: titelnovellen i Boken av sand är något av en variation på känt tema, men väldigt annorlunda. En liten pastisch på Lovecraft lyckas inte injaga samma skräck som denne, även om kärnan är där och skulle kunnat gjorts mer av: grundproblemet är nog att novellen skulle behövt mer massa och mer tid för skräcken att smyga på. »De trettios sekt« är en ny omgång påhittat kätteri, »Gåvornas natt« gammal förtjusning inför knivslagsmål på lokal, »Den andre« en till omgång hissnande inför fördubbling: allt gamla teman som man känner igen.

Däremot är »Världskongressen« tämligen spännande, speciellt när den förstrött markerar motvilja mot alla försök att få människor att representera typer snarare än sig själva: de tankarna hade nog kunnat knådas lite mer, istället för att bara duka upp en historia om möte med flicka som inte söker äktenskap. »Skivan« och »Undr« är säregna fantastiska berättelser. »Mutan« visar på Borges något aviga sätt att skriva detektivprosa, även om det formellt inte är en sådan berättelse. Mest givande av alla är nog dock »Avelino Arredondo«, speciellt när man inte känner igen namnet sedan innan : då blir det närmast en isbergsberättelse, där man förstår att Avelino skall göra något speciellt, men inte alls vad.

I slutet finns även en del sakprosa. Främst transkriptioner av publika föreläsningar Borges höll i skilda ämnen: Buddhism, Den gudomliga komedin, poesi, drömmar, Swedenborg. Dessa tycks i allmänhet präglas av Borges speciella djupsinne, men eftersom de är muntliga framställningar blir de inte särskilt täta: det går inte att få så hemskt mycket sagt på vad som motsvarar tjugo ganska luftigt satta sidor. Att han upprepar sig, såväl inom mellan de olika serierna, förläts nog betydligt enklare av åhörarna än läsarna. Sedan kommer en längre samling texter om Komedin, som delvis fördjupar tankar från föreläsningarna men också bjuder på nya.

Borges är nog en författare som bör avnjutas i genomtänkta mängder: han har sina teman han varierar, men oändlighetsmysiken och identitetslekarna behöver nog antingen tas i stora mängder så man får variationerna tydligt för sig, eller i små så att det inte framstår som tröttsamma.

Pytt

Det finns några andra publikationer kvar, men med A blink of the screen har jag nog läst alla de berättelser Terry Pratchett skrev för Skivvärlden. Egentligen var det bara ungefär hälften av texten om Skivvärlden som var oläst: den längsta berättelsen, »The sea and little fishes«, läste jag någon gång på gymnasiet i en period då jag var mycket mer intresserad av Robert Jordan och lånade en volym med en novell av honom i, även om det var en trevlig bonus att också läsa en Pratchettnovell i samma samling. Det finns även en del kortare berättelser om tiotalet sidor, samt en del annan kortprosa, som anteckningar från ett möte för att instifta en skåjtkår, eller Ankh-Morporks nationalsång.

Sedan finns ju naturligtvis också allt annat: juvenalia, andra korta berättelser när författaren börjar hitta sin röst (inklusive en tidig historia där Döden dyker upp, inte helt olik Skivvärldens men helt klart i vår värld). Detta tidiga är mestadels kuriosa, den typ av verk som skrevs för att publiceras i någon tidskrift men som det inte blev mer av, undantaget den av novellerna som senare utvecklades till en hel serie tillsammans med Stephen Baxter. Det är fantastik, eller i något fall satir. En del av detta är bra, men det är Skivvärlden som är det egentliga dragplåstret.

Jag har förvisso något lite kvar att utforska: böckerna för barn, de första vetenskapsböckerna (den jag läst var inte mycket att ha), troligen någon mer kuriosabok förutom de två som väntar på att läsas. Men i stort känner jag mig nöjd.

Ekvilibrister och leximaner

Det är en exklusiv skara han tillhör, Kapten Haddock: de litterära figurer som kan kännas igen på bara ett fåtal ord är mycket, mycket få, och då handlar det också vanligen om en specifik fras de vanligen upprepar. Men Haddocks speciella förmåga att komma med de mest fantastiska invektiv är i en klass för sig; även om klassiker som »anfäkta och anamma« är omisskännliga så är förmågan att omvandla sällsynta ord till förolämpningar eller kraftuttryck såpass typisk att även ord som han inte officiellt tagit i sin mun kan vara tillräckliga.

Det är således inte att undra på att en liten volym som Kapten Haddocks ordbok, sammanställd av Tintinöversättare Björn Wahlberg kan ges ut och gouteras: här finner man förklaringar av såväl glömda företeelser som »kräkvin« (sherry blandat med saft av kräkrot) som helt normala ord som »odjur«. Huvuddelen av orden är sådana som egentligen inte är kraftuttryck, eller som är tämligen milda sådana; det kraftigaste är nog »tusan bövlar«, vilket snarare skulle leda till oro för sin ålderstigna karaktär än sin ohygglighet om det yttrades av någon odygdspåse.

Nu kan naturligtvis inte ens ett fenomen som Haddock alltid hålla bästa klass: en del utrop framstår som tämligen svaga (»ohyfsat piggsvin«) eller alltför självklara (»fartdåre«), men där finns naturligtvis de helt otroliga (»vandrande logaritm«, »glödsvedda kölsvin«). Vill man ha en stunds ordkonst, eller bara förslag på osannolikt ovett, så är detta en trevlig förkovran.

Regndagar

I det trettonde samlingsalbumet med Lumberjanes, Indoor recess, måste de hålla sig inomhus när en (av allt att döma helt naturlig) storm rasar utomhus. De lovar till och med Jen. Men April, Mal och RIpley lyckas ändå hitta en tunnel från matförrådet: de hoppas att den är grävd av en jättekanin eller något annat lagom spännande, men det visar sig att den frätits fram av en jättelik, ilsken tusenfoting.

Medan de jagas runt i underjorden hamnar Jo och Molly vid ett brädspel. Ett brädspel skapat av någon med en väldigt amerikansk syn på brädspel: mängder med regler, resurser, specialfall och annat. Men med en tävlingsinriktad Hes, en lätt uttråkad Artemis och en lurig Barney vid borden (spelet växer över alla breddar), så blir det i alla fall inte tråkigt.

Albumet tar slut innan äventyret i underjorden gör det, så huruvida det blir en lika tydlig sensmoral som den att spel är bäst när alla får ha kul på sitt sätt återstår att se.

Ord om orden

Fredrik Lindströms 100 svenska dialekter är en mycket märklig bok. Kanske inte så mycket den ganska lättsamma texten som tar oss mellan olika dialekter, men däremot det tekniska påhäng som gör att man kan lyssna på dem, en plastig sak, fem centimeter bred, där man med några knappar kan bläddra fram till ett indexnummer och sedan spela upp ett ljudprov. Ljudkvaliteten är faktiskt förvånansvärt bra, men lika förvånande är att någon valt att ta fram den här produkten istället för att lösa det med någon app.

Huvudsyftet med sådan uppspelning framgår tydligt av omslaget: där står att man skall »lyssna på din dialekt«. Och det är ju roligt. Nu finns väl inte exakt min hemort representerad, men Skövde är en nog så god approximation (även om en domare i en geografisk frågesport borde veta att Skövde inte ligger på någon slätt, utan uppe på Billingen). Och visst känner jag igen denna snälla västgötska, och speciellt pratet om Radio Skaraborg.

Det finns för övrigt mer än bara enstaka dialekter, som lite fördjupningar i mer genomgripande skildringar mellan olika landsdelar (om historien sett annorlunda ut hade det kanske funnits ett götiskt skriftspråk, lika avskiljt från svenska som norska och danska).

Roligast ändå är att höra hur jäkla obegripligt något kan bli och fortfarande kallas svenska: inte bara i dalarna, utan även Österbotten, Norrland, Halland, Blekinge, Gotland, Nyland, Estland: många är de platser där olika bygdemål framstår som högst arkaiska, svenska som smakar medeltid. Plastprylen må vara en gimmick, men alls ingen poänglös sådan.

Ofullkomnat

Förutom de sex romaner som hennes litterära framgång bygger på finns av Jane Austen även åtskilligt annat bevarat: förutom skolövningar och brev även tre romanfragment (ehuru ett av dem av författaren försetts med en snabb avrundning), några dikter, samt en del kortare texter. Oxford World’s Classics har samlat allt detta i en enda volym, under titeln Lady Susan, The Watsons and Sanditon.

Den första av de tre fragmenten är den som i alla fall fått en avrundning: Lady Susan är ett ungdomsverk, skriven på ett brevformat som Austen nog visste själv var gammalmodigt. Huvudpersoner är en vacker, manipulativ nybliven änka på väg mot fyrtio: utan alltför mycket pengar, med en dotter hon avskyr och en önskan att hitta en karl som har pengar och är villig att bortse från äktenskapliga övertramp (eller i andra hand dum nog att inte se dem). Hon hamnar hos sin ordentliga svåger, och ställer till det i familjen. Främst användbar för att bli av med tron på Austen som en särdeles pryd person, och kanske alltmer omöjlig att färdigställa i takt med att sederna blev strängare, så framstår den ändå som relativt läslig.

The Watsons skrevs i början av karriären, när hon visserligen sålt manus till Northanger Abbey men denna sedan inte publicerats: man hinner möta de flesta medlemmar i denna fattiga familj, där en dotter återvänder hem efter att ha uppfostrats hos en farbror men där hans änka nu gift om sig. En ganska dyster historia, med besvärande omständigheter för huvudpersonen: man ser släktskapet med framför allt Förnuft och känsla, men delar skulle också bli förlagor till delar i andra verk.

Sanditon, slutligen, påbörjades men kunde inte färdigställas då sjukdomen som tog Austens liv kom emellan. Det är den märkligaste av texterna: hjältinnan är en ganska färglös observatör, utrustad med gott omdöme men helt överskuggad av de närmast Dickensartade figurerna som rör sig runt den uppåtsträvande badorten Sanditon: en entusiasisk investerare, dennes en övernitisk ungmö till syster, en snål gammal dam, en ung man som förläst sig och tror sig vara en anti-hjälte. Definitivt ett fragment man önskat kunde fått avslutas.

Slutligen finns i volymen lite verser, ingen av vilken är särskilt minnesvärd: någon tillfällighetsvers når ganska högt i genren, någon ger lite biografisk information. Två samlingar med korta omdömen över Manfield Park och Emma från huvudsakligen vänner är främst roande när ett par visar sig ha ganska säregna idéer. En kort satir i form av ett synopsis till en roman, tar negativ kritik och fogar samman till ett utkast till en roman som om det togs på allvar skulle bli ett under av befängdhet.

För den som verkligen vill ha mer än de sex avslutade romanerna är detta knappast helt acceptabelt. Det är kort, oavrundat, oputsat. Vad mer: att det är oavslutat ger snarare än starkare önskan att få till sig ytterligare. Men det är onekligen Austen som för pennan (förutom möjligtvis i ett tre tvivelaktigt attribuerade böner), och på sätt som man kanske inte alltid väntar sig.