Japansk dryck

Så, om japaner mest äter fisk och ris, vad dricker de till?

Det korta svaret är te. Ett något längre svar är grönt te. Ett svar med ytterligare substans är kallt grönt te. För ovana smaklökar och ögonceller kan man ibland dock vid en första översyn förledas att tro att det mörka i muggar som serveras med grädde och socker är kaffe. Denna dryck tycks även den njutas kall; i snabbköpet finns den bland övrig kyld dryck i engångsförpackning (nästan allt finns bara i enportionsförpackning). En dryckautomat i Osaka visade sig även innehålla kaffe smaksatt med olika frukter, och jag är fortfarande en aning besviken på mig själv för att jag inte tog chansen och provade vad som kunde ha blivit ett gastronomiskt lågvattenmärke att minnas.

Varmt grönt te bjöds på en enda gång, då vi fick en snabbkurs i Japansk teceremoni:

1. Ät upp den sötsak du försetts med (sötbönsmassa inslaget i något vitt och klistrigt); vår reseledare rådde oss att spara lite då teet kunde vara bittert
2. Efter att teet serverats, lyft koppen genom att placera den i vänster handflata, samtidigt som den hålls med höger hand. Beundra koppen
3. Vrid koppen så att du inte dricker mot utsmyckningen
4. Drick.
5. Konstatera att reseledaren hade fel och att teet inte alls var bittert utan smakade utmärkt
6. Få kramp i benen av den ovana sittställningen

På det hela taget en intressant tillställning, även om ovanstående beskrivning troligen är lika uttömmande som den man får i Guiden av Brockisk ultracricket.

Vad gäller måltidsdryck i restauranger gäller tydligen inte riktigt den västerländska idén med billig mat och dyr dryck. Maten var förvisso billig, men på flera ställen frågade de inte ens, utan kom bara snällt med gott kallt vatten. Ville man inte ha sådant gick det även att få japansk öl, typiskt ganska menlösa lagers, lätta att dricka och lätta att glömma.

Read Full Post »

Japansk service

Gårdagens ämne var den japanska maten. Dagens ämne anknyter till detta, då restauranger naturligtvis är en del av servicenäringen, en synnerligen livskraftig del av det japanska samhället om antalet anställda kan anses vara en god indikator. Man har där nämligen personal nog till att

• Låta personer sitta bak de annars till synes automatiska biljettmaskinerna, så att de om växeln skulle ta slut kan öppna en lucka och titta ut, och efter ett tag ge tillbaka nödig växel. Detta var för oss i princip det första som hände efter ankomsten, och fick oss väl att betrakta den japanska teknologin en aning skeptiskt.
• Hålla öppet dygnet runt. Vi hade som tidigare nämnts ett snabbköp i närheten av bostaden, som låg mitt i en ganska sömnig småstad, men trots det höll snabbköpet uppet dygnet runt
• Låta personer sitta mitt i en gångväg och räkna förbipasserande
• Ha ett halvdussin trafikpoliser i varje korsning, för att se till att fotgängare och billister inte glömmer vad rött respektive grönt innebär
• Driva en restaurang med fyra bord men tre personer i köket (visserligen troligen en mor och två döttrar, men ändå). Detta får dock inte förleda en att tro att maten kommer komma snabbt; för även om man är många tycks man inte utföra flera sysslor i taget utan låta dem ta den tid den tar, och maten kan därför komma vid något olika tillfällen.

Däremot tycks man inte ha personer nog att anställa som engelskalärare; även om det går utmärkt att som västerlänning använda teckenspråk eller läsa på de menyer som ibland är översatta, ibland försedda med bilder så kvarstår faktum att de som vill använda sin högt värderade skolengelska bör söka sig till ett annat land.

Read Full Post »

Japansk mat

Efter att min mage nu tycks ha hämtat sig efter skilsmässan från det japanska köket är det kanske dags att göra en betraktelse över detta. Det japanska köket är i grunden skiljt från det västerländska, vilket bland annat beror på:

1. Man äter med pinnar istället för bestick
2. Ris och nudlar, inte bröd och potatis, är basföda
3. Man bor alldeles för många på för små öar

Den första punkten innebär att maten måste ha ett helt annorlunda utseende. I väst är det inga större problem att servera en seg fläskkotlett, eftersom alla har tillgång till en kniv att dela den med. I Japan måste alla mat antingen skäras till i köket, eller kunna bitas av – vilket gör att japanerna förmodligen anser västerlänningar vara tokiga som köper sushi med en halv lax på.

Den andra kan tyckas vara en mindre sak, men i praktiken betyder det en hel del för hur man kan servera maten, speciellt när man betänker den första punkten. Att hälla en massa sås på sitt ris går inte, eftersom riset är gjort klibbigt för att kunna ätas med pinnar, och sås innebär att riset flyter isär på ett mycket svårätligt sätt. Istället doppar man riset, eller sin huvudrätt, i eventuell sås. Å andra sidan så skulle det förmodligen gå utmärkt att dränka nudlar i sås, men de grundliga japanerna har valt att gå ett steg längre, och helt enkelt koka soppa på det hela, soppa som i avsaknad av sked dricks ur skålen. En annan variant är att steka nudlarna med tillbehör, vilket även tvingar andelen tillbehör att öka.

Den tredje punkten, tillsammans med buddistisk motvilja mot dödande, har gjort att en stor del av proteinintaget kommer från fisk och kyckling, till stor båtnad för alla pseudovegetarianer. Dessutom kan man stöta på sjögräs lite var som helst. För en västerlänning är dock avsaknaden av bröd värst: i det snabbköp där vi köpte frukost fanns det förvisso en hylla som innehöll saker som såg ut att vara bröd, och hade någon konstig text på engerska som sade att det var bröd, men som vid inköp i de flesta fall visade sig vara vad som här skulle gå som bakelser: sockerkaka, vaniljbullar och munkar. Något som såg ut att vara baguette smakade inte helt illa, men vid besök i en stormarknad visade sig misstaget, ty där fanns samma baguette, men nu även med chockladsmak. Ett bröd visade sig dock innehålla jordgubbsmarmelad, med vilket undertecknad ansåg sig kunna nöja.

Något som inte kan hänföras till någon av ovanstående orsaker är dock den japanska fascinationen för inlagda saker. Beställer man ris till sin huvudrätt (vilket man slltså måste göra separat) får man med dels misosoppa, dels en liten skål med något neongult (eller chockrosa).

Men, mer detaljerat då? Nu har ju berättats om några allmänna principer, men vad blir resultatet om de appliceras?

Tja, för att börja med frukosten så har jag ingen aning om vad japanerna äter; jag köpte juice, bröd (se ovan) och yoghurt i det lokala snabbköpet och var nöjd därmed.

Till lunch åts Bento-lådor: plastlådor, kanske 30×20×3 cm stora, med flera fack, typiskt innehållande ris, en bit fisk eller kött, möjligen ytterligare en liten bit fisk, och grönsaker (varav hälften inlagda). Kanske inte världens mest upplyftande måltid, men helt OK.

Till kvällsmat (och egeninhandlad lunch) kan vi göra en grov uppdelning i rätter som kan ätas kollektivt, och rätter som äts en och en. Låt oss börja med de förra: Först har vi sushi, vilket enligt mitt förmenande är gott, men menlöst.  På vissa restauranger (sådana med traditionella bord; lagom höga för folk som sitter på golvet) kunde man beställa in olika rätter; vi hade tur och fann en matsedel med bilder, men otur då är dessa inte rätt visade på rätternas storlek, vilket slutade med att vi när vi började känna oss ganska nöjda men kanske kunde tänka oss en rätt till beställde in två stora omeletter med nudlar inuti och japansk senap (smakar som blandning av senap och wasabi – inte speciellt gott) utanpå. Intressant, men kräver som sagt att man håller uppsikt så att man beställer lagom mängd. Vi gick även på kycklingrestaurang och fick själva grilla diverse kycklingbitar; bröst, strupe, skinn samt någon del av kråset som var stor, mörkröd och svår att identifiera – min gissning var lever, men det vete tusan.

Känner man att man hellre vill beställa en rätt och hålla sig till den så har de stekta nudlarna – yakisoba – redan nämnts, vilka är goda och mättande. de vanliga nudlar, kommer i ett par olika varianter, kan bäst sammanfattas som slemmiga men mättande. I samma restauranger som serverar stekta diton kunde man även få okonomiyaki, en sorts omelett där man själv får välja innehållet, vilket undertecknad fann vara den bästa maten som hann provas.

Read Full Post »

Den uppslagsrike Fader Brown

G. K. Chestertons Fader Brown är en kortväxt, rund liten präst, som tycks ha lika stor förmåga att trilla ner mitt i brottsutredningar som att föra dem till ett gott slut. Förutom sin skarpsinnighet äger han en lika bergfast tro, som det är tydligt att författaren hyser djupt sympati för. Skurkarna är inte sällan ateister eller hedningar, och när de senare grupperna inte får dra på sig skurkens cape är det istället narrens kåpa som gäller, då de får se sina fina teorier skjutna i sank av den försiktige prästen.

Själva historierna är också en smula knepiga; själva mysteriet får ofta anstå en bit in i novellerna, och upplösningarna är inte alltid helt renhåriga då de ibland bygger på saker som bara Brown sett, eller också dyker mördaren upp först sent i berättelsen. Sånt gör att i alla fall jag lätt förlorar intresset, för anledningen till att jag läser detektivhistorier är inte för att få reda på hur dyrt det har blivit med tjänstefolk (Christie) eller varför katolicismen är trevlig (Chesterton), utan för att jag vill ha något att fundera på, något att tävla med detektiven om. Här lyckades jag bara en gång, och det för att författaren lade en av de viktiga ingredienserna i brottet i dagen på ett ganska klumpigt sätt. Nä, även om den inte var helt oangenäm är bekantskapen med fader Brown nog en jag inte tänker fördjupa den närmaste framtiden.

Read Full Post »

En rymdpikaresk

Det är påfallande svårt att recensera en bok man redan läst ett par gånger. Man vet vad man förväntar sig, de aha-upplevelser man kan få vid en andra eller tredje läsning har klingat av, och snart sagt det enda man kan hoppas på är att man själv har vidgat sina vyer (inte i en vortex, dock), och kan uppskatta fler saker. Det har, såvitt jag minns, gått fem år sedan jag senast läste Liftarens guide till galaxen. Under dessa tycks inte mina referensramar visavi detta verk ändrats det minsta; de fyra första böckerna var fortfarande roliga, den femte kändes fortfarande som ett onödigt påhäng (inte minst för att den fjärde bokens slut är både öppet och lyckligt, och dessutom är Marvin med).

Den främsta skillnaden var nog faktiskt hur fruktansvärt tydligt de undermåliga partierna i översättningen framgick. Jag förstår faktiskt inte riktigt hur översättaren själv lyckats tro på att en agent från CIA i en vattentäkt skulle lyckas få folk att se stora, fula, gula rymdskepp hänga i luften på ungefär samma sätt tegelstenar inte gör, men det måste han uppenbarligen gjort. Synd, för när någon leker så mycket med språket som Adams så önskar man ju att översättaren skall vara i stånd att hänga med i svängarna.

Nä i brist på fräscha infallsvinklar får tidigare omdöme kvarstå: i stort sett jätterolig.

Read Full Post »

Det stora kriget

I mitt föregående inlägg nämnde jag några saker jag fick med mig från Japan. Tyvärr tog inte listan slut där, utan jag fick även med mig en ganska otrevlig magsjuka. Därför handlar inte detta inlägg som planerat om det japanska köket, utan något jag tog med mig till detta land.

Detta något var John Keegans Det första världskriget, enligt baksidestexten ett lyckat försök att skapa den »definitiva« skildringen av detta krig. Jag vet inte riktigt om jag vill gå med på det. Förvisso finns förutom de stora slagen och viktiga politikerna och generalerna även ibland de små aktörerna och hemmaopinionen med, men nästan alltid som inpass. Det är nästan alltid endera stridigheterna eller diplomatin som står i centrum, och vad övrigt var får för det mesta tjäna som förklaring till ändrade styrkeförhållanden, inte som intressant stoff i sig självt. Ytterligare ett problem är den slarviga översättningen. Inte så att det kommer och stör speciellt ofta, men ibland står man där helt oförstående inför vad det är som försöker sägas.

Med det sagt så är boken i övrigt välbalanserad och intressant: Schlieffenplanens inneboende svagheter – till viss del kända av Schlieffen själv – diskuteras, liksom i vilken utsträckning det är rättvist att anklaga överbefälhavarna för att, istället för att befinna sig i själva arméerna, hålla sig bakom sina fronter och ställa upp orealistiska planer, liksom precis varför de var så orealistiska. Dessutom ges generöst med utrymme åt östfronten; en del av kriget som till stora delar annars brukar glömmas bort ställt intill västfrontens hemskheter, med ryska revolutionen och dess följder som enda riktigt stora undantag.

Med vissa invändningar gör således verket ett solitt intryck, om man är med på premisserna.

Read Full Post »

Japan

Så efter lite mer än en vecka i Japan, vad har jag fått med mig? En hel del, förutom en resväska fylld med tvätt och souvenirer som jag troligen betalat tio gånger mer för än vad de är värda. För det första en skön känsla av att kunna skriva under på lovorden om Teknisk Fysik: jag visste tills för tre veckor sedan knappt någonting om de finare detaljerna om reaktorteknik, och ändå kändes jag inte lika bortkommen som jag kanske förtjänade. Skönt. För det andra ökade kunskaper om just reaktorteknik, både om hur det fungerar och hur kul och ibland långtråkigt det kan var; att själv få vrida på reglaget till en liten reaktor är en ganska kul känsla, att sitta och mäta på en fyrtio tvåcentimeters bitar guldtråd är lika långtråkigt som det låter. Vidare samma ökade perspektiv och kunskap man alltid får när man reser, till skillnad från när man turistar (ett nationellt prov i svenska eller engelska gick bland annat ut på att skriva en betraktelse över de två begreppen. Jag vill minnas att jag skrev något ganska cyniskt om ”resare”). Japan är på många sätt ett bra land för sådant resande, då det märkligt väl uppvisar både stora skillnader och stora likheter med Europa och USA. Närmare betraktelser kommer de närmsta dagarna. Här kommer dock ett par lösryckta fotografier:

Geishor

Det gyllene templet i Kyoto

Pachinkohak

Read Full Post »

Ars poetica

Om man skall välja en enda författare att representera Norden, ja, då får man svårt att argumentera för någon annan än Snorre. Han står som den främsta representanten för en helt unik samling verk, som förvisso idag har förlorat mycket av sin direkta kraft men som i omstöpta varianter är högst levande. Förvisso är han inte speciellt märkvärdig som skald betraktad, men som presentatör av äldre stycken står han sig väl. Han hade förvisso turen – eller kanske snarare förmånen – att vara född tidigt nog att de gamla traditionerna var levande, och såpass sent att de var på utdöende, samtidigt som han var klarsynt nog att inse detta och försöka hindra det. I detta misslyckades han, men i själva försöket blev han odödlig.

Snorres Edda är således ett försök att förklara den vikingatida dikttraditionen, som var rik på komplikationer av ett slag dagens poeter förmodligen är rätt nöjda att slippa ifrån. De fornnordiska versformerna byggde som bekant främst på allitterationer och assonanser (ljudlikheter i början respektive mitt i ord), smatidigt som de kände till det vi idag menar med rim; vissa överdängare försökte tydligen sig på vers som använde alla dessa former. För att något sådant skulle vara möjligt var man naturligtvis tvungen att använda olika förenklande knep: för det första så verkar det där med ordföljd inte ha varit lika rigoröst som idag, för det andra fanns det knep som ytterst är anledningen till att Snorre fortfarande läses: kenningen. Denna omständiga omskrivning tar förvisso tämligen ofta en form som när man väl förstått principen är tämligen genomskinlig: »sköldens elds svingares skydd« kondenseras bit för bit ner, via »svärdets svingares skydd« och »krigarens skydd«, tillbaka till »sköld«, men ibland dyker det upp något som kräver lite mer kunskaper, som »Frejas tårar« eller »Fafnersbädd«, och vet man då inte att Freja grät tårar av guld över den försvunne Od eller att draken som Sigurd sedermera dräpte vilade på en bädd av samma metall så står man där som ett fån. Detta ville Snorre hindra, och således återberättade han en hel del gamla myter; det mesta ingår väl nästan i en sorts allmän sagoskatt tillsammans med till exempel bröderna Grimms samling, med möjligt undantag av Völsungacykeln.

Även om dessa berättelser kanske är det främsta skälet för nöjesläsaren att plocka upp eddan, så är också delarna med poesin ganska talande, främst för vad som trycks på. Även om mytologiska gestalter dyker upp ibland, så är de oftast ett mellanled. Istället är det fråga om hyllande av två grupper: hövdingar och krigare , och därmed dyker även dessas attribut ofta upp: svärd, sköldar, guld (den egenskap som oftast dyker upp är frikostighet med denna vara), skepp och död (här finns de bekanta omskrivningarna med asätare). Dyker något annat upp är det väl möjligen skalderna själva. Kvinnor är överlag frånvarande (med ett par undantag; en av de roligare omskrivningarna är »glädjeberg«), såvida de inte är asynjor, valkyrior eller jättinnor. De gamla nordborna var således kanske inte de mest sympatiska personerna, men poesi kunde de skriva.

Read Full Post »

Den farlige

Av alla stormakttidens monarker torde Karl X Gustav vara som idag svårast kan fördras. Man kan med framgång måla ut Gustav II Adolf som en idealist som slogs för den protestantiska saken, samtidigt som han visade upp en tolerans som snabbt försvann när kriget fortskred – eller kanske snarare blev ett meningslöst begrepp när man plundrade vad man hade för händer. Kristinas avfall till katolicismen ses idag med betydligt blidare ögon, och även om hon sannerligen inte var någon fredsduva så var hon också den enda monark som inte blev involverad i något nytt stort krig. Karl XI:s tid vid makten skulle idag kunna utgöra basen för något som kanske skulle likna en ny positiv myt om stormaktstiden, om det inte vore för det där besvärande enväldet, och Karl XII har som bekant aldrig saknat apolegeter. Det är också hans gärning som mest påminner om farfaderns: samma stora, nej, enorma, medgångar som till viss del drar blicken från de uppoffringar som skedde, samma slutliga misslyckande, samma vägran att till slut inse faktum, samma hänsynslösa övernyttjande av de resurser som den effektiva byråkratin kunde skrapa fram.

Det finns dock några saker som skiljer de båda åt: Karl XII startade själv inga krig, och han tycks själv inte varit ute efter att jaga äran enbart för ärans egen skull. Båda dessa lyten fick Karl X Gustav att ge sig in i de mest häpnadsväckande projekt, med inledande framgångar vars motstycken man får leta efter. Och trots – möjligen tack vare – hans närmast patologiska spelmani, som fick honom att allt som oftast sätta allt på ett kort, så är han den ende av krigarkungarna vars erövringar har blivit beständiga.

Om honom, och hans samtid, handlar Peter Englunds Den oövervinnerlige. Liksom i Ofredsår skildras förutom den vanliga Stora historien, med dess marscher, erövringar, fältslag, traktat och kolonisationer, även den lilla historien, läkekonst, religösa svärmerier, spritens intåg med mer. Dock får den lilla historien inte lika stort utrymme som i den första delen, möjligen för att Karl X Gustavs krig är än mer komplext att skildra än det trettioåriga, där man trots allt bara har en enda, förvisso groteskt förväxt, men ändock någorlunda enhetlig, scen att följa. Här utkämpar dock svenska trupper strider i Finland, i Livland, i Kurland, i Ostpreussen, i Polen, i Pommern, i Danmark, i Sverige, och i Norge (förvisso aldrig samtidigt, men ännu en av likheterna med Karl XII är att det är fråga om ett krig som utspelas runt nästan hela Östersjön, inklusive stater som bara gränsar till stater som gränsar till detta hav). Orsaken till detta framställs ytterst som en enda: Karl Gustavs längtan till krig. Denna längtan fick honom att överfalla vadhelst såg någorlunda svagt och försvarslöst ut intill dess att Sverige var nästan lika försvagat som de länder det anfallt, vilket revanschlystna grannar såg och nästan lyckades utnyttja.

Även om Englund är skicklig i att berätta om dessa stora skeenden, så gör den berömvärda viljan att ha med all denna cyniska oppurtunism dock att boken blir rank; den är helt enkelt lite för ensidigt martialisk.

Read Full Post »

Två tal

I gårdagens DN fanns en artikel signerad »Olof Palme«. Detta var inte verket av någon släkting till statsministern, och ej heller hade denne stigit upp ur graven för att publicera sig. Istället var det fråga om ett radiotal från 1965, där han talade om invandringen och tog avstånd mot allt vad främlingsfientlighet heter på ett sätt som förhoppningsvis gjort honom immun mot sverigedemokraternas försök att lägga beslag på alla folkkära personer ur historien (månne för att de inte kan finna det bland nu levande, populära personer?). För att själv höra Palme framföra det krävs en viss arbetsinsats, men på youtube finns ett utdrag tonsatt av Latin Kings:

Artikeln var naturligtvis införd med anledningen av nationaldagen. Anledningen till att den firas just idag är väl egentligen knappast sämre än någon annan: Kalmarunionens upplösande genom Gustav Vasas tillträde som svensk kung (fast Karl Knutsson hade redan intagit denna post, utan att detta helt klarat att ta kål på denna konstruktion), samt regeringsformerna av 1809 och 1974. Med tanke på att norrmännen klarar sig med enbart det senare, och finländarna med enbart det förra, så borde det sålunda vara skäl nog att fira, även om bortskämda svenskar som inte behövt oroa sig för endera.

Nåväl, när nu DN inför idag har uppmärksammat en artikel av en politiker, som med lätt möda kan kopplas till just idag, så får man väl bjuda igen. För exakt fyrtio år sedan drabbades nämligen USA av det andra mord som skakade detta land och bidrog till att göra 1968 till de krossade drömmarnas år. Sirhan Sirhan hade förvisso avlossat sina tre skott den femte, men det var först den sjätte som Robert Kennedys hjärta slutligen stannade, och ännu ett kapitel i Kennedy-klanens tragedi hade avslutats. Den femte april samma år, dagen efter att Marthin Luther King Jr hade mördats, hade »Bobby« framfört ett tal som på intet vis står Palmes efter:

Read Full Post »