Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2008

Bröder skola kämpa,
varandras banemän bliva,
systrars barn
sin släktskap spilla;
hårt är i världen,
hordom mycken,
yxtid, klingtid,
kluvna bliva sköldar,
vindålder, vargålder,
innan världen störtas;
ingen man skall
den andre skona

Orden är ur Völuspa, vers 45, i översättning av Erik Brate, och torde vara en närmast perfekt besrkivning av den gängse synen på den tidiga medeltiden, när goter och hunner, langobarder och franker,  angler och saxare med flera tävlade om att riva ner så mycket av det gamla västrom för att ersätta den gamla ordningens fred och förkovran med strid och rofferi. Få namn från denna period har nått fram till den historiska allmänbildningen; strängt taget är det väl endast Attila som är allom bekant; de med ett något större intresse känner kanske till ostrogoten Theoderik den store, de tidiga Karolingerna, en eller annan anglosaxisk potentat, samt ett par kyrkomän. Dessutom är detta tiden när såväl germanska hjältar och en hel del helgon springer runt och utför sina stordåd, varför även herrar Sigurd Fafnesbane, Beowulf och Sankt Patrik torde uppväcka ett par associationer.  Våld och vidskepelse, alltså.

Titeln Krigarnas och helgonens tid på Dick Harrisons bok är således inte att förvåna sig över, men däremot innehållet. Harrison har nämligen bestämt sig för att dra sin lans och komma till epokens undsättning, i syfte att visa att allt inte var så fruktansvärt som man lätt föreställer sig, och framför allt, att perioden inte alls innebar en skarp brytning med romarrikets traditioner. Detta görs genom en bred rundmålning av en halv världsdel; fokus hamnar främst på langobardernas Italien, västgoternas Spanien, anglosaxarnas och kelternas brittiska öar samt frankernas välde i främst Frankrike, med vissa blickar på Bysans. Det är förvisso en tid som plägras av en allmän omställning av samhället, men knappast av nedgång. Harrison går ofta i polemik mot dåligt underbyggda teorier om folkminskningar och allmän barbarism, även om han någon gång tycks gå för långt; att bortförklara bruket av järnbörd som ett sätt att slutgiltigt avgöra infekterade juridiska frågor på ett sätt som alla kunde känna vara acceptabelt tycks mig vara ett underskattande av folks rationalism. Å andra sidan tycks han ibland glömma bort möjligheten till personlig fromhet som orsak till klostergrundande och liknande, som enbart tycks vara ett sätt att få utökad makt, samtidigt som fromhet ibland får stå som förklaring till förföljelser av judar i det visigotiska Spanien.

För att visa hur myten om de barbariska germanerna krossas i mötet med verkligheten tar han bland annat till två härskare. Först möter vi den visigotiske Sisebut, som efter att via våld ha tagit makten dels anstiftade en del av ovannämnda förföljelser, enligt hans åsikt judarna själva till fromma, dels tog sig tid att skriva poesi i vilken han filosoferade över månförmörkelser. Efter Sisebut möter vi Chilperik, en av skurkarna i  Gregorius av Tours krönika, som enligt denne motsvarade allt vad man förväntar sig av en tidigmedeltida barbarfurste i form av förakt inför människolivet… men som också tog sig tid även han skriva vers (enligt Gregorius dålig sådan, enär Chilperik inte kunde skilja långa och korta fötter från varandra), bygga romerska teatrar och försöka införa en alfabetsreform. Bilden man får av denne meroving ligger således faktiskt på mer än ett sätt nära det ideal som skulle födas under renässansen, när man intellektuellt tog avstånd från just den period han levde i: Chilperik tycks, med sin blandning av hänsynslöshet och kulturella intressen, bäst beskrivas med epitetet »renässansfurste«.

Vad finns det då att säga om verket i sin helhet? Tja, »gediget« är det ord som jag först kommer att tänka på. Jag ser inte många uppenbara brister i resonemanget. Det som finns mest att anmärka på är väl att denna tid, där de historiska källorna är så få att man ofta får förlita sig på anekdoter, hade kunnat skildras betydligt mustigare. Harrison är en habil skribent, men någon stor historieberättare är han inte. Det blir aldrig torrt och tråkigt, men det lyfter å andra sidan inte som det hade kunnat göra. Nykterhet är förvisso en kardinalsdygd hos en historiker, och berättarlusten får aldrig förleda en att ge avkall från den, men likväl är historia som bäst om den både är roande och lärorik. Harrisons blandning är kanske inte det absolut finaste av märken, men likväl god spis.

Read Full Post »

Jag läser

Den senaste veckan har ett antal tidskrifter funnit vägen till min lägenhet, och jag tänkte jag skulle sammanfoga några korta tankar om var och en till ett enda inlägg.

Ny Teknik kan inte hantera en TI-83, då de varken känner till funktionen ›sum‹ eller möjligheten att programmera. Dessutom tar de tydligen in annonser från tokstollar med egna fysikaliska teorier (den här gången var det standradmodellen som anses felaktig). Urk. Däremot var serien, med ordvits om att norrmännen inte vill vara »jasägare«, briljant.

Roligare var då att läsa Språket, som gång på gång lyckas producera intressanta artiklar om olika språkliga företeelser när och fjärran. Den här gången handlade det bland annat om arabiska, älvdalska och Olof von Dalin. Mums.

Vi läser var något av en besvikelse. Jag hade hoppats på fler recensioner och färre författarintervjuer, och de författare som fanns med hörde inte riktigt hemma i min intressesfär. Vissa artiklar, som hur man själv skapar bilder i huvudet utifrån texten, eller hur Harry Potter fungerade som psykisk livlina, var intressanta, men det var lite för mycket av sådant jag inte riktigt var intresserad av för att jag skall känna mig riktigt nöjd.

Read Full Post »

Den 27 november 1895 undertäcknade Alfred Bernhard Nobel det papper som kanske mer än något annat enskilt stycke text odödliggjort författaren.  Hans penna hade tidigare producerat vers och brev, och skulle sedermera även frambringa ett skådespel – Nemesis – som var helt och hållet ospelbart mensom ändå gav insikter i denna enstörings sinne. Det citeras följdaktligen utförligt i Kenne Fants biografi om honom, dock ej fullt lika utförligt som breven till älskarinnan och lycksökerskan Sofie Hess.

Utdrag ur dessa brev upptar många av bokens sidor, där de blandar sig med korta kapitel om diverse delar av hans liv. Det gör att hela intrycket blir fragmentariskt, och kronologin förvirrad. Å andra sidan är det inte främst som industrimagnat som Fant intresserar sig för honom, utan som människa, och om bilden som målas upp kan tyckas diffus eller ibland motsägelsefull så är det snarast Nobels eget fel. Han var nämligen fredsivrare och vapentillverkare, enstörig och generös, socialdemokrat och motståndare till allmän rösträtt, samt lyckades vara både skicklig naturvetenskapsman och företagsledare. Denna dubbelhet framgår tydligt i breven till Sofie, där högdraget anklagar henne för hennes brist på takt och god ton. Dessutom framgår det hur han tidigt betraktade sig som en förbrukad man, samtidigt som han fortsatte att arbeta på projekt in i det sista och bara några år från sin död förvandlade Bofors från nedläggningsfärdigt till blomstrande. Det för omvärlden mest påtagliga i denna dubbelhet var dock hur han samtidigt kunde tillverka vapen och yrka på fred. Enligt hans egen oftast uttalade mening i frågan var hans inställning liknande den som atombomben senare skulle göra till gällande doktrin: om konsekvenserna av krig blir tillräckligt fruktansvärda, kommer alla anstränga sig för att nå fred. Man kan debattera uppfattningens giltighet, men det är lätt att konstatera att de kanoner och det krut som Nobel kunde framställa var långt ifrån detta mål.

Boken lider, förutom den något förvirrande kronologin, av vissa upprepningar. Den antyder dessutom vissa aspekter av Nobels liv som hade varit intressant att läsa mer om, till exempel hans vistelse hos John Ericsson i USA, eller hans vänskap med dåvarande kyrkoherden i Paris Nathan Söderblom, som man dock inte blir speciellt mycket klokare på. För den som vill följa en industriman under 1800-talet och förstå den tid han verkade i är det inte ett verk att rekommendera, men för den som vill förstå mer om personen som gjort att världens blickar en gång i december varje år riktas mot Stockholm och Oslo finns det egentligen inga större invändningar att resa mot det.

Read Full Post »

Av alla världens firade ämbeten har troligen marskalkarna den minst förnäma upprinnelsen. Där ordet vid en första anblick kan tyckas ogenomträngligt så ser man klart igenom det när man väl fått meddelat sig att det ursprungligen åsyftade en stallpojke, och att dess båda delar fortlever i modern svenska, ehuru användningen är mer blygsam än fordomdags. Dess rätta tolkning skall nämligen vara ›märr-skalk‹, en föga imponerande titel på någon med ansvar för ett dussin av  kungens hästar, ehuru tydligen tillräckligt viktig nog att stå upptaget bland de ämbeten som nämns i Alemannernas lag med fastställt bötesbelopp (fyrtio solidi) att avge när en förövare ihjälslagit innehavaren. Trots att ordet kan tyckas tyda på föga förtroendeingivande karaktärsegenskaper skall dock en mariscalcus regis ha innehaft den näst högsta posten i de frankiska konungsliga stallet.

Med tiden kom ansvarsområdet att utvidgas, och framåt högmedeltiden hade marskalkarna av Frankrike (det fanns till en början som mest två, sedermera fler) kommit upp sig tillräckligt för att ha den näst högsta militära befattningsgraden, och deras prestige var tydligen redan sådan att ordet lånades in en första gång på nordliga breddgrader, dock förkortat till det något kärvare ›marsk‹. Denna titel ersatte då det tidigare gångbara ›stallare‹, med liknande ursprung och befogenheter, ehuru de besläktade stallmästarna skulle leva och frodas även sedan marskarna åter omvandlats till riksmarskalkar. Detsamma kan dock inte sägas om de franska marskalkarnas överordnade, som vid ungefär samma tidpunkt som marskarna fick sina titlar förlängda till slut utmönstrades. Deras namn innehöll även det ordet stall: ursprungligen hade de hetat ›stallgrevar‹, eller comes stabuli, sedermera hopdraget till connétable. Så länge de existerade stod de dock över marskalkarna. Ordet har dock överlevt, ehuru dess status numera är långt lägre än dess historia torde berättiga till, varför inte många torde koppla samman forna tiders överbefälhavare med daens ›konstaplar‹. Å andra sidan har även marskalkarna rönt ett liknande öde på sina håll, och det nederländska gendarmeriet kallas således Marechaussee.

Det är dock inte bara på västeuropeiskt området som orden för stallpersonal gjort sådan karriär; även de ryska konjusjij skall ett tag ha varit befälhavare över armén. Ett fint exempel på att inte bara personer, utan även titlar kan arbeta sig upp från de lägsta till de högsta höjderna.

Read Full Post »

Jag har lite svårt att bli klok på John Keegans Att känna fienden, eller kanske rättare sagt vad det är för tes som drivs i den. I ena stunden får man intrycket att Keegan menar att all underrättelseverksamhet ytterst är futil, ibland påstår han att den oftast är en nödvändig, ehuru aldrig tillräcklig, faktor för att nå framgång.

Det är dock kanske läge först klargöra terminologin: underrättelseväsen syftar här främst på informationsinhämtande i syfte att använda fångsten i militära syften, oftast för att lura ut var tusan fienden befinner sig, någon gång för att få reda på vad hans mål och metoder är. Således beväpnad kan Keegan därefter tämligen enkelt avfärda tron på underrättelseväsen som något som utförs av hemliga agenter, för att istället snarare fokusera på signalspaning.

I vilket fall så är bokens huvuddel uppdelad på kapitel som var och ett behandlar någon enskild krigshändelse; från Nelsons jakt på Napoleons flotta i Medelhavet, över Stonewall Jacksons kurragömmalek med de konfedererade trupperna i Shenandoahdalen och kapten von Müllers linande mellanhavanden med den brittiska flottan i Indiska oceanen fram till Midway och slaget om Atlanten. Tonvikten ligger alltså främst på marina operationer, troligen på grund av att behovet av underrättelser är extra stort för sådana, då havet lätt kan svälja även stora flottor. Detta tycks dock även ämnat att förstärka den centrala tesen: på havet är underrättelser å ena sidan nödvändiga för att nå strategiska mål, men å andra sidan svåra att översätta i taktisk överlägsenhet. Till lands är det mycket enklare att nyttja sitt övertag i lokalkännedom för att ställa till trubbel för en motståndare. Orsaken till detta fokus är möjligen det faktum att Keegan är britt, och mycket stolt över detta.

Förutom denna vinkling i urvalet lider boken även av en del andra problem: vissa kapitel tenderar att diskutera andra saker än underrättelseverksamheten i sådan grad att man undrar lite varför de tagits med. Översättaren tycks ibland ha halvsovit, för inte har väl de tyska amiralerna nyttjat engelska kodord för sina ubåtsdivisioner, och inte kan väl en översättare av en sådan här bok ha så dålig koll att texten får ge intryck av att man med »transposition« egentligen menar »substitution«?

I vilket fall, för att återvända till Keegans tes, och hans försök att bevisa den: Exemplet Midway torde övertyga alla och envar om att underrättelseöverlägsenhet allena inte räcker för seger. Dock känner jag mig fortfarande tveksam till om de är riktigt så överskattade som Keegan menar.

I vilket fall, boken är trevlig läsning, och Keegan tar en med till olika krigsplatser, även om fokus är starkt anglofilt. För den som vill lära sig mer om hur underrättelseverksamhet och militära insatser samspelat är det trevlig läsning.

Read Full Post »

Hur skriver man en riktigt bra historisk roman? För det första ser man till att se till att välja en historisk period som ger en den önskade nivån av obskuritet. Vill man skriva om personer som styr och ställer över riken, får man snällt se till att välja sådana som man inte kan veta så mycket säkert om (således: det är någoerlunda gärligt att skriva om Birger jarl. Vill man skriva om Karl XII får man problem). Vill man skriva om tider som mer är känt om, får man uppfinna sig huvudpersoner, som antingen kan få huvudrollen i det historiska skeendet, eller umgås med de som hade huvudrollen.

Eftersom Steven Saylors Roma spänner sig över tusen år, så får han tillfällen att göra båda, även om det blir mest av den senare tekniken. I den dimmiga forntiden får den släkt han följer således agera stadsgrundare (även om just det sker utanför texten), de får bli med barn med Herkules, hänga med Romulus och Remus, göra uppror med Coriolanus, drabbas av de tolv tavlorna, vara bland de belägrade på Cpitulium under den galliska invasionen, vara med och bygga akvedukter och vägar, uppleva skräcken efter slaget vid Cannae och Scipio Africanus triumf, umgås och finansiera Graccherna, drabbas av Sullas diktat och slutligen delta på Antonius sida i striderna mot Augustus. Under historiens lopp är de handelsmän och arkitekter, präster och teaterägare, senatorer och arkitekter, patricier och slavar, vestaliska jungfrur och giftmördare, utfattiga och stenrika. Det enda som sammanbinder dem är egentligen en med åren alltmer sliten amulett (som dock verkar märklig då den inte förefaller slitas alls under de första nio seklen för att sedan snabbt ändras under det sista). Jag skulle bli förvånad om Saylor läst Topelius, men varför man inför något som knyter ihop de olika personerna är lätt att se.

Detta om ramen. Den är uppenbarligen konstruerad för att visa så mycket av Roms (stadens, inte väldets) halvt legendartade historia som möjligt, vilket inte är mer än man kan vänta sig av ett sådant här berk. Tyvärr tar även själva innehållet ibland karaktär av historiebok; stundom är det författaren själv som på ett övertydligt sätt kommenterar något, i stil med »detta var den första guden som dyrkades i Rom«, i andra fall griper han in och talar genom karaktärerna; mer än en gång är det någon äldre man som förhör en yngling om Roms historia för att man skall få reda på vad som hänt sedan senast, och ibland gör huvudpersonerna reflektioner som bara känns poänglösa och får en att tappa kontakten med fiktionen.

För det mesta är det dock välskrivet, med väl utarbetade historier som fås att passa med befintlig kunskap. Detta uppväger mer än väl att den kanske inte är den mest fantastiska av romaner, och att kapitlen är så korta att försök att låta dem stå på egna ben istället för att stötta sig på historien är vanskligt. För den som är intresserad av att i lättsmält form få veta mer om staden Roms tidiga historia är detta dock ett verk att rekommendera.

Read Full Post »

Ryssland tycks vara ett land som har svårt att riktigt gå i takt med resten av världen. I Ivan den förskräcklige av Isabel de Madariaga får man intrycket av ett land som går direkt från medeltid till mörkaste nittonhundratal. Ivan skapade en stat i staten, opritjnina, som fick stora landområden tilldelade och fungerade som Ivans förlängda arm, med katastrofala följder; terrorvälde verkar som en passande beskrivning av verksamheten. Ivans paranoia ledde till att ett flertal av Rysslands ledande män plågades ihjäl, och landsändar lades närmast öde. Liknande saker försiggick förvisso även på andra håll i Europa vid denna tid, men man frågar sig om någon av hans samtida kan ha varit fullt lika innovativ och grym i sina sätt att krossa motståndet, eller gått riktigt så långt?

Så, hur var han då, denne ryske motsvarighet till Erik XIV (likheten går djupt. Ivan skrämdes av Eriks öde.)? Grym. Paranoid. Bördsstolt. Stingslig. Kolerisk. Hypersexuell. Men denna bild har jag till viss del fått pussla ihop själv, för de Madariaga har dels delat in sin bok strikt kronologiskt, dels förutsatt att läsaren är någorlunda orienterad i myten kring honom. Vid ett par tillfällen nämns som i förbigående att någon anklagats för att vara Ivans stjärtgosse, eller att han hade horder av älskarinnor, men denna sida diskuteras aldrig, och egentligen heller inte någon annan sida som inte har med hans politik att göra. Det gör tyvärr boken ganska svårläst; man får en viss känsla av att hela tiden vara tvungen att springa ikapp författaren för att kunna få ut något.

Boken är i mångt och mycket skrivet som en uppgörelse med den traditionella bilden av Ivan som odlades under sovjettiden, med dels dess krav på strikt marxistisk tolkning av historien, dels Stalins önskan att i Ivan ha en förebild, en man som var tvungen att kväsa baksträvande bojarer med våld. Man kan då tycka det synd att Stalin inte samtidigt tog mer fasta på följderna, där en klar brist på militär kompetens gjorde att man fick svårt att hävda sig i de pågående krigen (i Ivans fall främst mot Litauen och Polen). Nå, de Madriaga vänder sig i vilket fall mot tolkningar i termer av »historiens krav« eller »modernisering«. Ivan var ute efter mer makt åt sig själv, punkt. När den makt han hade inte visade sig nog för att skydda honom från förluster skaffade han sig mer, och slog till mot alla som kunde tänkas hota honom.

Vad gäller misstag kan jag egentligen bara uttala mig om de svenska förhållandena, och där finns ett par tabbar. Dels hävdas att Erik XIV faktiskt kom iväg till England för att upppvakta Elisabet I (han försökte, men kom inte fram innan han nåddes av beskedet att hans far avlidit), dels slås fast att Possevino fått Johan III att konvertera till katolicism (något som får ses som en möjlighet, men knappast som bevisat).

Så, hur skall man sammafatta verket? Ja, det är knappast en perfekt biografi, därtill är den för krävande. Det är inte en rundmålning av Ryssland under perioden, vilket den å andra sidan inte säger sig vara. Det är dock ett porträtt av en man med alltför mycket makt, och ibland alltför skört grepp om verkligheten. Som sådant är det kanske svagt, men ändå läsvärt för den med särskilt intresse av tiden.

Read Full Post »

Older Posts »