Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2016

Jag trodde när jag plockade upp Klas Gustafsons Lyssnarens guide till Cornelis att jag lyssnat på betydligt mer av Vreeswijk än jag faktiskt hade; förutom de självklara klassikerna och ett litet urval andra låtar jag av olika anledningar snubblat över så har jag faktiskt lyssnat i huvudsak på hans inspelningar av andras visor, i synnerhet Bellmans och Taubes alster. Inget fel i dessa, men långt ifrån vad som behövs för att Gustafsons bok skall vara riktigt motiverad.

Jo, förvisso är den bild som framträder av Cornelis, som visdiktare, offentlig och privat person också tacknämlig och skarp; men då boken i huvudsak behandlar tillkomsten och innehållet i visor och låtar som ännu inte nått mitt öra så är det ändå förvånande hur smärtfritt den gick att läsa. Man får tillkomsten, reception och omdömen (även från författaren) av över 216 skilda alster, för det mesta utan att det blir tråkigt (utan att det heller blir särskilt spännande). Man får reda på Vreeswijks politiska hållning (vänster, pacifistisk, imponerad av och medkännande de utsatta). Man får hans scenpersona, hand personliga problem med sprit och knark och kvinnor och svartsjuka. Man får hans halvlögner i visform, hans lånande av melodier och uppslag, hans översättningar (vissa, men inte alla).

Den som älskar Cornelis får säkerligen sitt lystmäte. Den som ännu inte gör det lockas till upptäckter. Gott.

Annonser

Read Full Post »

Det är inte lite ironiskt att omslaget på min utgåva av Suanna Alakoskis Svinalängorna består av stillbilder ur filmen, varav ett flertal är sådana som inte har den minsta motsvarighet i vad som händer i själva boken. Nog borde det ha varit möjligt att åtminstone ha en annan huvudbild än en på Noomi Rapace?

Bokens handling låter sig annars enkelt sammanfattas: Sverigefinska Leenas föräldrar super och slåss – i alla fall i senare delen. I första finns det mer av de goda stunderna, även om det mesta är rätt fattigt och lappat i lägenheten i området som inofficiellt fått namnet Svinalängorna, där diverse halvfattiga familjer bor – i huvudsak invandrade arbetare och ensamstående mödrar. Leena har två bröder, en katt och en hund, en grannflicka hon leker med liksom en annan finsk flicka. Alla vuxna super, med ett undantag.

Det är långt till Bullerbyn. I synnerhet när Leena blivit lite större, och föräldrarnas perioder urartat riktigt, så att fadern misshandlar modern och det kan gå veckor innan de får hem mat. Socialen vill inte se, försök att få hjälp av polis ger inte mycket, föräldrarna vill inte ens ha vård när de råkat riktigt illa ut i sin redlöshet. Samtidigt finns det ju de bra perioderna också.

Det är inte heller någon apell, i alla fall inte enligt partipolitiska linjer: föräldrarna är proletariat, men de överklassmänniskor som finns är förvisso som bäst nedlåtande, men som värst är de bara obrydda; inte några gnidiga herrar i hög hatt här. Är det en protest mot något är det väl spriten och utsattheten hos barn, men oklart är vad som skulle kunna göras mer, ty föräldrarna misslyckas med flera olika kurer mot alkoholen (en gång när Smugglaren ringer upp och meddelar extrapris).

Bra är det, och hemskt och något hoppfullt ändå. Bättre argument mot ytterligare förslappning av alkoholrestriktionerna går knappast att få.

Read Full Post »

Andra boken om Granny Weatherwax, Wyrd sisters, introducerar också hennes kollegor, förutom den ständiga kompanjonen, den praktiskt och världsligt lagda Nanna Ogg, är det här den spinkiga New Age-häxan Magrat, som tillsammans med Granny måste försöka stå emot den nye kungen av Lancre, den galne Felmet och hans makthungriga hustru, som dödade den gamle kungen Verence, men inte hann ha ihjäl dennes son innan en lojal tjänare han fly med honom och kronan – och hamnar hos en grupp kringresande skådespelare.

Verkar allt detta bekant? Det beror på att boken är en stor, kärleksfull drift med Shakespeare, enkannerligen Macbeth och Hamlet. Förutom unga män som ödet vill att de skall hämnas sina fäder, en Narr, tre häxor, ett usurperande kungapar, en sagolikt inspirerad dvärg som heter Hwel, en teater som heter The Dysk, och pojkar som spelar kvinnor, så hänger hela upplösningen på en pjäs som spelas för kungaparet och som får dem att avslöja sig.

Boken har allt det som utmärker en Pratchett som bäst: förutom ordvitsar, referenser, fotnötter och en allmänt galen historia så är det också inkännande och väldigt, väldigt roligt.

Read Full Post »

Simon Stålenhags Ur varselklotet är en högtid bok för den konstintresserade nörden; här har Stålenhags målningar med sin typiska blandning av det sena folkhemmets landsbygd och diverse fantastiska inslag (svävande skepp, stora robotar, dinosaurier) samlats och försetts med en sammanfogande historia: om mälararkipelagen där en stor accelerator byggts med jättelika underliga kyltorn, märklig skrot ligger spridd i landskapet, skepp svävar förbi, och underhållsfordon från »Riksenergi« reparerar underliga ting.

Det berättas också om en barndom tillbringad mitt i allt detta, där historier går om hur man tittar in i klot och hamnar i USA, eller förrymda robotar från en forskningsstation, eller utflykter till jättelika rostande kolosser. Huvudpoängen med boken är dock bilderna; de små novellerna är inte otrevliga, men knappast särskilt originella heller. Nej, detta är boken för den som vill se en Volvo 240 köra upp till en märklig manick och veckla ut en robotarm för att reparera den, eller en glassbil stoppas av två Gorgosaurier, eller två barn leka i snön utanför enplansvillor medan tre jättelika torn med självlysande detaljer höjer sig i ett tonande fjärran.

Målningarna är också i allmänhet bra, även om motiven oftast är intressantare än metoden, som ofta leder till stora, platta ytor; allt verkar gjort digitalt, vilket i de sämsta stunderna ger det ett lite dött intryck. Dessa är dock få, och i bättre stunder gör fascinationen inför det avbildande eller kontrasten mellan minnen av en svunnen tid (jag är knappt gammal nog för att minnas den typ av fordon som oftast är tidsmarkör) att sådant helt glöms.

Read Full Post »

Underrubriken till femte och sista bandet av Islänningasagorna, Rikedom och makt; tro och kamp, är i vanlig ordning nästintill intetsägande. Eller i alla fall de sagor som verkar åsyftas av första halvan; de utspelar sig i vanligen i en byggd över flera generationer, som Laxdalingarnas saga och Eyrbyggarnas saga, båda trevliga saker i genren, i synnerhet den förra med de två älskande som inte får varandra och istället driver sina släkter att förgöra varandra. Andra avdelningen representeras främst av Hrafnkel Freysgodes saga, men inte ens där är tron det mest framträdande elementet, utan främst makten.

Annars är det överlag bra saker, Hönsa-Þórirs saga visar på vad som kan drabba den som vägrar att på något sätt hjälpa en granne i behov, och Ölkofris saga och De sammansvurnas saga båda låter hugstora godar åka på pumpen när de möter mindre män.

Volymen avslutas med en allmän kommentarsdel; dels några kortare texter om skepp, isländska gårdar och skaldediktning, dels en schematisk bild av hur rättssystemet fungerade och kartor som märker ut områdena sagorna utspelas i, dels en del med ordförklaringar: alltsammans utmärkta saker i sig själva, men i slutändan något tunt: det hade varit bra med även en kortare text om rättssystemet och synen på heder, eftersom detta är centralt för många sagors handlingar.

Annars är det med visst vemod som läsningen avslutas; de gamla islänningarna må ha varit lättstötta våldsverkare överlag, men det gör inte deras äventyr till sämre underhållning.

Read Full Post »

Örjan Westerlunds Snapsvisor är egentligen en överflödig bok; det torde numera via internet vara betydligt enklare att hitta snapsvisor än det är att finna någon att sjunga dem med. I ett sådant trängt läge hjälper det inte att boken även fyllts på med omdömen om diverse snapssorter, eller en guide till egen kryddning. Synd på en kulturyttring som, ehuru med alkoholkoppling och utbredd sexism, i alla fall är rent folklig, fri från inblandning från diverse institutioner.

Nå, om något skall sägas om innehållet så är det i alla fall trevligt att »Livet« tagits med (dock utan närmare hänvisning till korrekt framförande), liksom ett par av de bättre punschvisorna (dock ej CCC:s användbart kortfattade); eftersom även sång till grogg är med hade man dock också önskat sig vinsånger. Till de klara minusposterna hör också att det är en klart degenererad variant på »Nikolajev« (det framgår att författaren läst vid KTH; man får alltså ha visst misskund), att den obegripliga »Kalmarevisan« är med, och att dess överlägsna alternativ, »Härjarevisan« presenteras med vad den apokryfiska versen men i sin helhet tillskrivs Hasse Alfredsson (och konstigt nog utan att melodin meddelas vara Gärdebylåten).

Jag plockade upp mitt ex på en utförsäljning; gör man detta kan ett inköp tänkas vara förlåtligt. I annat fall så kan man som sagt få ihop en fullgod samling snapsvisor genom enkelt internetsökande.

Read Full Post »

Jag hade förväntningar på Stephen Segals Geek Wisdom. Förväntningar är farliga. Jag förväntade mig en bok med diverse nördiga citat som lever på samma sätt som citat ur Shakespeare eller Bibeln. Jag förväntade mig att dessa skulle förklaras. Jag förväntade mig en bok för den som hört någon säga »I have been, and always shall be, your friend«, och undrat varför?

Jag fick förvisso en bok med citat – men inte så täckande jag egentligen velat (var är Hackers? The curse of Monkey island? Terry Pratchett?). Den förklarade förvisso dem, vad de säger för något, men på ett lite självgott sätt (mer om det senare). Den förklarade också vad citat betyder, var de kommer ifrån, varför de upprepas, men det är inte skälet till att de är med.

Nej, Geek wisdom är nördarnas motsvarighet till en katekes: detta är en bok som försöker ringa in vad det är att vara nörd, vad de har att lära andra, vilken vishet som finns förborgad i citat från Star Wars eller X-men. Med den utgångspunkten blir boken fylld av en otrevlig känsla för sin egen förträfflighet, med en beskrivning av en fri och inkluderande och allmänt god kultur (tack och lov finns åtminstone ett par stycken som förklarar att andra grupper som annars har låg status oftast har det i nördsammanhang också). De vanliga klagomålen på mobbing och liknande finns också, stereotyper som knappast behöver förstärkas.

För all del inte en helt tråkig bok, men inte den sorts bok jag väntade mig eller riktigt ville ha.

Read Full Post »

Older Posts »