Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2009

Det är svårt att skriva en bra recension av Göran Rystads Politiska mord. Titeln säger egentligen allt: det är en bok om de tillfällen då olika individer funnit det nödvändigt att försöka påverka det politiska skeendet genom att ta till dödligt våld; från konspirationen mot Julius Caesar över franska religionsstrider och anarkistiska dåd under 1800-talet till våldet i sextiotalets USA. Det är rakt och enkelt berättat, inga krusiduller, inga utflykter till andra problem. Man får helt enkelt precis vad man förväntar sig: först en översikt över det politiska läget och, i den mån det gått att avgöra, vad som ledde gärningsmännen i på deras bana, sedan en redogörelse för själva dådet, och till slut mordets efterverkningar, som varierade från i det närmaste ingenting (Trotskij) till världskrig (Frans Ferdinand). Väldigt få gav dock önskade resultat: det på Caesar fördröjde möjligen principatet några år, och det på Trotskij tystade en irriterande motståndare, men minst lika ofta visade det sig kontraproduktivt: efter mordet på Marat släppte hämningarna än mer, och den relativt liberale Alexander II kom att efterträdas av den betydligt mer hårdföre Alexander III.

Förutom de klena resultaten är det mest de olika konspirationsteorierna runt morden som intresserar Rystad mest. Det är nu inte konstigt, för i många fall låg det verkligen en konspiration bakom morden (Caesar, Bartholomeinatten, Gustav III, Alexander II), eller så hade en statsmakt mer än ett finger med i spelet (Bartholomeinatten, Vilhelm den tyste, Frans Ferdinand, Trotskij), vilket gör att teorin om den ensamme galningen blir mer smårsmält – och mycket riktigt: finns det ingen konspiration, finns det åtminstone en teori (Abraham Lincoln, John F. Kennedy, Bobby Kennedy, Martin Luther King Jr.) – för det mesta grundlös (Rystad medger dock att i fallet King verkar det sannolikt att någon försåg James Earl Ray med pengar), och spekulerar lite i varför.

Boken hade annars mått väl av lite mer uttagna svängar: kapitlet om Frans Ferdinand avslutas med lite filosoferande kring hur mycket enskilda händelser och personer kan påverka historiens flöde, och det hade varit trevligt med ytterligare utvikningar på ämnet. Nu är den tyvärr lite för återhållen för att bli riktigt bra, men är ändå riktigt läsbar för den intresserade.

Annonser

Read Full Post »

Varför är de flesta högerhänta? Varför kör man till höger? Varför sitter hjärtat till vänster? Varför är vi uppbyggda av enbart vänstervridande aminosyror? Varför anses höger vara bättre än vänster (tänk på uttryck som »vänstra«)? Har dessa saker med varandra att göra? Det, ungefär är vad Chris McManus Höger hand, vänster hand försöker svara på.

Det är således en tämligen omfattande resa det handlar om: från den svag växelverkans asymmetri över människofostrets tillkomst till psykologiska fenomen som att medsols för det mesta anses mer korrekt än motsols. För det mesta är vägledningen kunnig och intressant, även om det naturligtvis går att samla anmärkningar på hög: McManus presenterar till exempel en egen gissning för hur vänster- och högerhänthet kan tänkas ärvas, och använder den sedan skamlöst i andra resonemang trots att den ännu inte har empiriskt stöd, han pratar om »vänsterhänta elektroner« på ett märkligt sätt (möjligen avses elektronens spinn, men i så fall är resonemanget där de ingår felaktigt), han presenterar en lista över indoeuropeiska språk som inkluderar arabiska och hebreiska, han presenterar evolutionär utveckling som den vore styrd av ett syfte, och han tar inte upp saker som talar mot hans syn på saken: han gör ett försök att förklara att högervarv ses som det normala och goda utifrån att solen går åt höger om man tittar mot soluppgången, men nämner senare att samma förhållande verkar gälla på södra halvklotet.

Samtidigt vore det synd att glömma att det faktiskt är en väldigt bra bok, även om resonemangen styckvis är ganska skakiga. Det är många myter som slås hål på: allt ifrån att olika personer skall ha varit vänsterhänta till att det går att byta dominerande hand (Röde Orms vänsterhänthet är alltså orimlig) eller att Neurosedyn skulle ha varit ofarlig om bara gett den ena isomeren (molekylen är instabil, och skulle snabbt ha racemiserats så att båda isomererna skulle funnits i kroppen).  Fysik må inte heller vara McManus specialitet, men symmetri och symmetribrott är såpass viktiga begrepp inom modern fysik att det absolut inte kan skada att läsa om deras tillämplighet på även andra områden, och även om McManus kanske faller i egen grop när han kritiserar fysiker för att vägra acceptera ett asymmetriskt universum när han själv inte kan tro annat än att hjärtats placering går att reducera ner till subatomär fysik, så förlåter man honom gärna de när han bjudit på en sådan resa genom de mest skilda vetenskapsområden.

Read Full Post »

I min ägo har jag en samling av några av Edgar Allan Poes skräckhistorier, utgivna under titeln 13 Skräckberättelser. Däri återfinner man några av de mer kända sakerna, såsom Den svarta katten, Fakta i fallet Valdemar, och Huset Ushers undergång, liksom en del mindre välkänt stoff. Efter en nyligen genomförd omläsning (första läsningen var för flera år sedan, och jag hade lyckats glömma slutet i åtminstone ett par av novellerna) kan jag nu konstatera att det inte bara är Lindqvist utan även Poe som lämnar mig tämligen oberörd: jag blev inte det minsta rädd. Däremot blev jag frånstött och skakad, om ock bara av Svarta katten och Det skvallrande hjärtat, inte så mycket för att dessa i sig är hemskare eller mer fantastiska än resten, utan för att det hemska i dem kommer från att det så uppenbart att berättarna inte har alla skruvar åtdragna: i synnerhet gäller det Svarta kattens av alkoholen brutaliserade berättare, som begår helt meningslösa dåd. En omotiverad kniv i ett kattöga är tydligen mer skrämmande än även den mess ohyggliga hämnd.

Att rubbade berättare är ett trick som inte alltid fungerar visar dock William Wilson och Amontadillofatet, som även de berättas i första person av personer man snabbt inser inte är några snälla gossar; kanske är det det att de varken börjar som dygdiga eller är riktigt avskräckande förvridna som gör att det inte fungerar – speciellt i fallet med Amontadillon, som bara är en studie i tämligen banal, om än förslagen, hämndlystnad. I andra berättelser, som Huset Ushers undergång och Det ovala porträttet, och för all del även William Wilson, skall det hemska helt eller delvis stamma ur en koppling mellan två personer eller en person och ett föremål, men det hela blir inte riktigt skrämmande: även om Huset Usher är ett riktigt förskräckande ställe räcker det inte för att göra berättelsen riktigt helgjuten.

Bättre fungerar fantastiken då i Metzengerstein, Fakta i fallet Valdemar, och Röda dödens mask, som i stigande ordning har klarare drag åt det övernaturliga. Metzengerstein fungerar rätt bra i gränslandet mellan fantasi och fantasy, Valdemar hade tjänat på en något större utförlighet, medan Röda döden hade kunnat vara lite mindre explicit, men de är alla på sitt sätt läsvärda.

Sedan har vi En nerfärd i malströmmen – som jag ett tag hade blandat ihop i minnet med slutet på En världsomsegling under havet – och För tidigt begravd, som båda egentligen är helt renons på all övernaturlighet: den första är snarare en slags äventyrsberätttelse, där stor del av spänningen förtas av att man vet hur det kommer sluta (vilket gäller även i andra berättelser; Svarta katten lyckas dock hantera problemet), och den andra bygger som synes på skräcken att bli levande begravd.

Till sist har vi två berättelser – utöver Amontadillofatet – som även de är befriade från övernaturliga inslag, och istället bygger på mänsklighetens förmåga till djävulskap. Brunnen och pendeln är väl inte helt okänd, men stupar återigen på att man vet att berättaren kommer överleva. Dessutom sägs tortyren berättaren genomgår ske vid den spanska inkvisitionens händer, men avbryts av en Napoleons general, vilket är historiskt nonsens. Då fungerar Grodans ahistoricitet bättre: inga närmar detaljer ges till vid vilket hov titelfiguren verkar i. Titelfiguren är en slags föregångare till Lagerkvists dvärg, om än betydligt mer rättfärdigad i det våldsdåd som begås.

På det hela taget är det alltså inte så skrämmande som förfärande, och även om vissa berättelser visade svagheter var det ändå läsvärt.

Read Full Post »

Tur i Norge

Efter en fem dagars semester i det västra grannlandet är jag nu tillbaka. Den som vill se semesterfoton på fjäll, fjordar och domkyrkor får dock tåla sig någon vecka tills jag kan föra kameran till en dator som kan tala med den. Tills vidare får ni klara er på en kort färdbeskrivning.

Resan företogs per bussbolag, i sällskap med föräldrar, en hop andra 45-plussare samt den mest irriterande guide jag träffat på: förutom att ständigt misshandla språket – och då syftar jag inte på den enerverande skånskan, utan på det faktum att hon verkade så upptagen med vad hon skulle säga att hon inte fick någon energi över att tänka på hur hon sade det – så var tilltalet på nivå imbecill: jag hoppas verkligen att det bara var en konstig idé och inte erfarenhet som gjorde att hon i detalj gick igenom hur allt i bussen fungerade, från armstöd (vilka vissa förvisso hade lite problem med) till luftinsläpp. Hjärnsmältan fortsatte när hon kände sig tvungen att förklara att vi just stannat för lunch och att det således hade funnits möjlighet att äta…

Annars var resan fin, och gick ungefär Hemma-Oslo-Dovrefjäll-Trondheim-Kristiansund (per Hurtigrutten)-Molde-Geiranger-Breitostölen-Oslo-Hem, väderlyckan var mycket god, och allt var mycket vackert. Schemat var dock stressat: inte mycket tid gavs att gå runt på egen hand. I Trondheim – dit vi för övrigt kom på den norska motsvarigheten till midsommar, Sankthans (norrmännen är alltså inte lika stelbenta som svenskarna, och firar på själva sommarsolståndet) – hade dock i alla fall en bokhandel öppet länge nog för att ge chans att inhandla lite norsk litteratur: Ibsens Et dukkehjem, Hamsuns Sult (som alltså inte betyder ›sylt‹, utan ›svält‹), samt Per Pettersons Jeg forbanner tidens elv.
Att resa bussledes var alltså kanske inte det bästa: det var så fantastiskt många ställen man hade velat stanna på och bara bjuta av, istället för att direkt hasta vidare, och så många raster som kändes omotiverade. Någon gång får man väl göra en liknande resa per bil istället.

Read Full Post »

Visst är det ibland skönt att få läsa något där saker och ting är lika enkla som de var en gång i ens yngsta dar, där ondskan manifesterade sig som onda häxor och besegrades av modiga prinsar? Fast helst utan det där med veka prinsessor som svimmar när de äter lite fin frukt eller kommer i närheten av hederliga arbetsredskap och ligger där i hundratals år innan de får en kyss (och så finns det de som påstår att det är den moderna världens fel med konstig kroppsfixering och ovilja mot arbete).  Då passar Neil Gaimans Stjärnstoft alldeles utmärkt: helt klart sagoaktig, men skriven av någon som haft vett att ta bort vissa av de där värsta konstigheterna.

Handlingen är i korthet att Tristan Thorn bor i byn Wall, belägen alldeles utanför en port till Sagolandet. En dag ser han och byns skönhet Victoria Forrester en stjärna falla, och han lovar att hämta den. Naturligtvis hamnar den inne i Sagolandet, naturligtvis är inget så enkelt som det verkar, och naturligtvis måste Ondskan i form av en häxa konfronteras innan allt slutar lyckligt.

Berättelsen behöver egentligen inte analyseras alls: den är uppfriskande direkt, klart förankrad i den västeuropeiska sagotraditionen (och med vissa andra inslag, som pythagorisk teori om sfärernas harmoni), och detta utan att egentligen någonsin lyfta något direkt från en annan saga.  Men som sagt, det är ibland precis vad man vill ha.

Read Full Post »

För lite mer än ett år sedan läste jag en liten hög Shakespeare-tragedier, däribland Hamlet. Då tyckte jag rätt bra om det hela, men ville i fortsättningen hålla mig till engelska och utförligt kommenterade versioner. Denna önskan stämmer rätt bra med vad jag fick i min Wordsworth-utgåva: det finns en hyggligt ordentlig notapparat, liksom en ordlista som dock är en aning knapp för en som icke har engelskan med modersmjölken, och naturligtvis, Shakespeare på originalspråk, förvisso lätt emenderad och moderniserad, men ändå lika fantastisk som vanligt.

Det är dock en ganska märklig pjäs: lång utav bara den, fylld med utläggningar om varjehanda, och med partier som knappt hänger ihop: Polonius skickar iväg sin tjänare Reynaldo för att spionera på sin son Laertes i Paris, men var detta slutar får ingen veta, Hamlet är tydligen fortfarande en student vid fyllda trettio, och trots att både Hamlet och spöket uppenbarligen är upprörda över att Gertrude gift om sig med Claudius och kallar det hela för incest, så verkar ingen annan finna det anmärkningsvärt. Samtidigt är strukturen rätt lös: det förekommer krigsförberedelser men inget krig, skeppsresor och piratattacker sker utanför scenen, och mitt i finns två skådespel i skådespelet inlagda. Detta är dock till viss del till pjäsens nytta: regissörer är nästan tvingade att skära i materialet, och varje regissör skär naturligtvis annorlunda.

Samtidigt måste det vara svårt att sätta upp pjäsen och få den att låta som något annat än en citatbok: det finns så mycket i den som blivit ordspråk och talesätt att det nästan är tröttande. Fast vem kan stryka Hamlets monolog om livets fåfänga och undran över vad som komma skall? Hamlet är annars som gör pjäsen; utan hans eviga ordvitsande och kvalfyllda tvekan hade det inte blivit så mycket av det hela, varken på handlingsplanet eller av bara-luta-sig-tillbaka-och-njuta. Intelligent är han, och därför har han svårt att förmå sig att ta den hämnd hans fader ålagt honom – skillnaden är tydlig mot den hetlevrade Laertes, som alltför lätt tar till svek och list i form av den förgiftade klingan, och när allt är slut skyller allt på Claudius. Hamlet tvekar ju till och med om spöket verkligen talat samling (och med tanke på att han undrar om livet efter detta så tvekar han tydligen på om det var ett spöke alls).

Osympatisk är han förvisso också ibland, som behandlingen av Ofelia: han formligen öser skit över henne (»Get thee to a nunnery«), innan han en stund senare sitter tillsammans med henne och ser på teater och kommer med fräcka vitsar – han tycks omöjligen kunna försitta en chans att driva med någon, såväl uppblåsta  struntpratare som Polonius och Osric som Kungen får en släng av sleven, ja till och med hans faders spöke driver han med, och inte ens i hans sista stund kan han motstå att komma med en – »is thy union here?«, och syftar därmed inte bara på den pärla som lösts i vinet, utan även på drottningen, som nyss druckit och dött av samma gift, liksom den försoning kungen förespeglade Hamlet.

Det finns mer trådar att dra i – är spöket verkligen kommet från skärselden, eller är det en ondskans makt? Är Hamlet uppriktig eller ironisk när han prisar Fortinbras polska krig? Är han uppriktig med sig själv eller rationaliserar han när han avstår från att döda Claudius när denne är nedsänkt i bön för att kunna döda denne vid en tidpunkt då han säkert kommer hamna i helvetet? Resten är sannerligen inte tystnad, och Hamlet är väl värd att fortsätta att läsas och spelas.

Read Full Post »

Ahh, midsommarafton – vilken dag kan tänkas passa bättre för att göra ett försök att störta en så kallad nationalskald från parnassen? För sällan har väl någon mindre förtjänat att vistas där än Heidenstam,  här representerad av samlingsvolymen Dikter – en sällsynt illa vald titel med tanke på att han själv producerade en volym med det namnet. I vilket fall har jag sällan sett en så andefattig samling av dålig poesi – debuten Vallfart och Vandringsår är skriven på vers så knagglig att man undrar över att någon vågat ge ut den: den är full av nöd- eller halvrim, saknar klang och har så dålig språkkänsla att den tvingas upprepa ord på ett så taffligt sätt att jag knappt tror jag sett något liknande. Dess första del bygger på österländsk exotism, vilket inte är ett oävet ämne, men förmår inte göra något nämnvärt med de högpoetiska namn som finns att tillgå. Dess andra del innehåller en del centrallyrik som någon gång kan vara välfunnen, men som för det mesta bara klingar ut i ett »jaha« – när man inte blir rent av repellerad av de åsikter Heidenstam torgför: menar han verkligen att han tycker att en enda grymhet mot ett djur skulle beröva någon allt människovärde? Så här låter det i alla fall:

Och låg han sjuk, den vän, som nänts att slå
ett värnlöst djur, och låg han törstig då,
när vid hans säng jag låg den sista natten
jags kulle råga glaset fullt med vatten
och dricka det i botten själv och gå.

På det hela taget är det så med Heidenstam att när han skriver långt, då är det för mycket, och när han skriver kort, då är det för lite: för mycket eftersom dikten förlorar allt fokus och all mening (vid ett tillfälle har han en berättelse i en berättelse i en berättelse. Sånt kan kanske stora skalder komma undan med, men inte en dilettant) , för lite eftersom man lämnas undrande om han hade något att säga överhuvudtaget. Någon gång blir det väl rätt längd, och då kan det bli en rätt trivsam dikt av det hela, men för det mesta är man endast uttråkad eller förvillad – stundom båda. Ta Spegeln som exempel: den börjar med att berätta om ett besök i Versailles, där Heidenstam får syn på en spegel som inte visar ansiktet, utan bara kroppen. Sedan berättas om hur den beställdes av den unga drottningen, varvid hon föredrog den framför en gåva med bröd till folket. Sedan kommer revolutionen, där

Hon såg blott skepnad vid skepnad trängd
av skrattande, ropande, rasande kvinnor.
Hon såg ej längre en människomängd
men ett koppel hundar, en flock varginnor

Drottningen flyr, och kommer fram till spegeln: där ser hon sig själv, en kropp utan huvud. Således ett gott uppslag för en dikt, med klar poäng, men alltför omständligt berättat (fyra sidor går åt), och utan att riktigt få ordning på just poängen.

Annars har ju Heidenstam uppmärksammats för hans politiska åsikter, och de får gott om utrymme. Här finns revolutionsromantik sida vid sida med avsky inför pöbeln och lättjefullt avståndstagande från allt vad arbete heter. De två textställen hos Heidenstam som blivit mest spridda återfinns båda i den lilla Ett folk, där den tidigare kärleken till landet nu förvandlats till äcklande nationalism: Medborgarsång, med orden om att

Det är skam, det är fläck på Sveriges baner
att medborgarrätt heter pengar

är väl trots sin blodighet inte alltför förfärlig, men Åkallan och löfte, där man läser att

Det är stoltare våga sitt tärningskast
än tyna med slocknande låge
Det är skönare lyss till den sträng som brast
än att aldrig spänna en båge

är i sin helhet en vidrigt bombastisk exponent för den fördärvliga tro på kriget som stärkare av nationen som snabbt kom blev ett av första världskrigets offer. Samma tanke återkommer i flera dikter, lika vanvettig varje gång. (Notera förresten: bilden med bågen är hel och ren, men hur kan ett tärningskast underhålla en låga?).

Nu är naturligtvis inte allt dåligt; det finns en del goda dikter, även om de riskerar att drunkna i allt mediokert, osmakligt och dåligt. Sviten med Gullebarns vaggsånger, där Heidenstam producerat sagovers till sin lille son är faktiskt gullig samtidigt som det håller god standard:

Såg östan, såg västan det sjumila slott
som ingen bebor och bevakar
där brummar regnet fradgande grått
ur rännornas rostiga drakar

Tack och lov verkar han fått bättre ordning på versen med tiden, och Nya dikter är någorlunda vänlig mot känsliga läsare, även om de fortfarande ibland helt tycks vara helt poänglösa. Med Gustaf Frödings jordafärd får han till något som faktiskt är riktigt njutbart. Där gäller faktiskt att

Oförgängligt
strängaspelet, det silverklara
ljuder ännu för oss som förr.

Read Full Post »

Older Posts »