Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2013

Jag har inte läst Ola Skogängs två tidigare böcker om Theo, så I dödsskuggans dal var kanske inte rätt plats att börja, men vad göra man när man hittar en bok på rea? Det är fråga om en serie kortare äventyr som här länkats samman till ett längre via en ramhandling där Max blivit besutten av en ond djinn och som för att roa sig berättar för Theo vad denne tidigare gjort. Samtidigt samlar sig en hop kultister vid en stensättning på Falan för att släppa lös en ny makt över världen…

Historien blir naturligtvis lite hoppig och osammanhängande: det är oklart riktigt vad poängen med återberättandet är. I huvudsak fungerar de kortare berättelserna dock väl, ofta med oväntade vändningar eller smarta lösningar. Teckningarna är överlag mycket bra: klara färger, tydliga linjer, mycket tusch. Aktionscenerna fungerar, men det är överlag de lugnare partierna som är bäst, när det får dra lite mer åt Tintin-hållet. Men överlag bra. Nu får jag väl rota på antikvariat för de två första delarna…

Annonser

Read Full Post »

Samlingen Karoliner, utgiven av Frans G Bengtsson-sällskapet efter att de funnit en serie artiklar i Veckorevyn (av alla tidningar!), handlar precis om sin titel: tio olika personer som följde Karl XII i fält, från drabanter som Axel Patrik Thomsom och Johan Fredrik Rühl över ryttarmästare Jon Stålhammar och partigängaren Stefan Löfving till diplomaten Olof Hermelin.

Det är korta texter, med material som troligt blev över från Karl XII:s levnad, även om huvuddelen inte har så mycket med kungen att göra. Man får se hur ovan nämnde Rühl planerade en egen liten Anabasis, hur Carl von Roland flydde sin ryska och sin danska fångenskap, hur Alexander Magnus Dahlberg (Eriks brorson) hjälpte till att förlösa en polsk kvinna och höra om generalen Mardefelt, som verkar ha varit en ovanligt god människa, utöver en utmärkt infanteribefälhavare.

Texterna blir aldrig längre än halvdussinet sidor, och ger inte mycket utrymme för Bengtssons essäkonst, men det är ändå trevlig läsning, då varje text är ett avslutat helt och många episoder är nog så spännande i sig själva. Både de som intresserar sig för Bengtsson och de som är mer inriktade mot Karl XII och hans män torde kunna finna nöje.

Read Full Post »

Om man vill säga något gott om svenska statens förhållande till samerna så får det väl vara att den i alla fall aldrig försökt ta livet av dem. Däremot har den via administrativa fintligheter lagt sig till med deras land, försökt tvinga på dem diverse ekonomiska och sociala tvångströjor, och i stort sett betraktat dem som omyndiga. Och det är inte bara gammal historia, från 1800-talets nationalism och utvecklingsteorier, över rasism och »lapp skall vara lapp« och till slut förmyndarsveriges stelbenta byråkrati, utan något som än i dag pågår med försök att frånta dem jakt- och fiskerättigheter de tidigare erkänts. I alla fall enligt Lennart Lundmarks Stulet land, som visserligen har en något märklig källapparatur men annars tycks historiskt välunderbyggd, men som man kanske får ta med ett par saltkorn.

Lundmark säger sig nämligen i inledningen vara indignerad, och även prosan har all återhållsamhets som önskas kan, så är skildringen i stort sett sympatisk till samerna och deras önskemål att de gamla lagarna skall efterlevas och inte återigen börja omtolkas i favör för stat och sentida inbyggare. Det är i och för sig förståeligt efter att ha läst historien: fram till slutet av 1700-talet var samerna visserligen en marginell, men i stort ganska välvilligt sett grupp som gav skatteinkomster från områden som annars skulle varit ofruktbara. Sedan gick det snabbt utför, med länsstyrelser som ignorerade att de erlagda skatterna i princip innebar att samerna hade rätt till marken, och nybyggare fick börja etablera sig – men bara om de var söderifrån.

Det är sannerligen ingen uppbygglig läsning, men det är en påminnelse om att bara för att övergrepp som tvångssterilisering och baggböleri inte just pågår idag så förekommer andra, liknande.

Read Full Post »

Titeln på Shakespeares The comedy of errors måste vara den mest intetsägande som tänkas kan, i alla fall om man utgår från modern förståelse: hur tusan skriver man effektiv komedi om det inte får förekomma några misstag i handlingen? Förvisso är de här ovanligt många, men i gengäld håller de sig till en enda typ: förväxlingar av de två tvillingparen Antipholus och Antipholus samt Dromio och Dromio, vilka separerades i späd ålder men som nu alla hamnat i Efesus: en Antipholus och en Dromio är bosatta där, de andra passerar där i sitt sökande efter dem (vilket gör hela handlingen lite extra märklig: de är alltså ute efter att söka sina tvillingar, men förstår inte ett smack när de möter en massa människor som tror sig känna igen dem).

Pjäsen sägs ofta höra till Shakespeares svagare, och har ofta därför antagits vara en av hans allra första, speciellt som den är ovanligt kort, tagit mycket av sitt material från Plautus pjäser Menaechmi och Amphitruo, och dessutom helt respekterar de klassiska enheterna: det mesta av handlingen handlar just om förväxlingarna mellan bröderna, med ramberättelsen som skisserades ovan, samtidigt som också fadern söker dem och deras moder. Det hela är alltså betydligt mer renodlat komiskt, med endast lite romantik och romans jämfört med det mesta annat Shakespeare skrivit.

Oavsett om man vill gå med på redaktörens argumentering för att pjäsen bör dateras till 1594 eller inte bör den dock vara äldre än Romeo och Julia, vilket är lite synd med tanke på första halvan av raden »Dromio, thou Dromio, thou snail, thou slug thou sot« – vilken i och för sig är trevlig som den är, även om man till slut har svårt att stå ut med de eviga slag som de båda Dromio får ta emot från sina herrar. Trevlig är förresten också historien med Adriana, hustru till den efesiske Antipholus, som trots sin svartsjuka och hans skenbara galenskap hela tiden vill hålla fast vid sin man.

Det är lätt att förstå varför pjäsen inte riktigt fått samma status som övrigt från Shakespeares skrivbord: spring i dörrar och förväxlingar må vara roligt, men för herrar (och senare damer) litteraturkritiker är den robusta enkelheten knappast det mest spännande att befatta sig med, hur rolig den än kan göras (också utan att man låter den urarta helt i fars, även om det varit närliggande). Trevlig är den, men det är inte min favorit.

Read Full Post »

Jack London skrev massor av böcker, men endast en eller två kommer ens i närheten av den berömmelse som häftar vid hans mest kända: Skriet från vildmarken, som har fler översättningar till svenska än jag orkar räkna (de är minst ett halvdussin). Det är på ytan en rätt spännande liten historia om familjehunden Buck som bortrövas och säljs som slädhund att nyttjas i guldrushens Alaska, och som under kampen för att överleva blir allt vildare.

Det stora problemet är dock att den utan att göra mer än ytterst milt våld skulle kunna läsas som en fascistisk fabel.

Här är det bäst att påpeka att jag inte tror för ett ögonblick att det egentligen är menat så: det är bara den allmänna blandningen av naturdyrkan, Bucks förvandling till überhund, romantiseringen av våldet och kampen för tillvaron och den starkes rätt och vilja att leda som tillsammans verkar i den riktningen, även om de en och en skulle kunnat uppträda som element, även i den form de har här, utan att de därför skulle varit problematiska. Men sammantaget blir intrycket ibland obehagligt, speciellt om man inte ser det förrän i efterhand.

Buck blir alltså efter att handlingen fortgår alltmer »primitiv« (vilket skall förstås ungefär som: stark och slug och framförallt självisk och solitär). Han går från vänlig familjehund till slädhund i en tydlig hierarki till kompanjon till en skogsman, och blir under tiden bara mer och mer härdad och obändig. Visst finns det poänger i att skildra en natur där man måste slåss för brödfödan till skillnad från diverse romantiskt dravel, men det här slår snarast över, och när Buck mot slutet slåss mot en ensam gammelälg (efter att den separerats från sin flock, vilket verkar vara en mycket oälgig sak för den att ha) så gör han det mest för att han vill – vilket knappast är vad ett riktigt vilddjur skulle göra.

Men det är en bra historia – så länge man inte tittar för nära på den.

Read Full Post »

Även om häftet med Fyra texter om liv och läsning, upphämtade bland Frans G. Bengtssons efterlämnade papper, innehåller precis vad som står på omslaget (vilket man ju normalt inte kan vara alltför säker på), så har jag hoppat över att läsa en: den ingår nämligen i ett annat jag också införskaffat, och är i själva verket huvudanledning till att jag gjorde så. Texten om Lund får således anstå till senare. Återstår alltså tre:

»Språket och nutidsmänniskan« är ett anfall från den språkligt konservative Bengtsson på en kommitté som velat »förenkla« stavningen, till fromma för skolelever och personer med viktigare saker att tänka på (såsom kommittémedlemmar, kantänka). Sådana anfall kan man ju också hitta i de av författaren utvalda essäerna, och denna skiljer sig från dessa i främst två aspekter: den större fränheten, samt ett mer utvecklat resonemang om hur skriftspråket är det som behåller något av den ärvda urkraften, medan talspråket efter det att folk också börjat skriva blivit en alltmer degenererad och urvattnad produkt, vars enda livskraft kommer från dess parasiterande på skriften. (Bengtssons teorier är här i stora stycken felaktiga, oavsett vad Rolf Arvidsson i förordet vill tro, men en sak har han rätt i: efter skriftspråkets uppkomst är det svårt för nya grammatiska böjningar att vinna fäste, medan det alltid går att avveckla dem.)

Nästa text, »Tre äventyrsromaner«, ger intryck av att vara oavslutad: de två inledningarna hyllningarna av De tre musketörerna och Kidnappad är betydligt längre och i bättre stil än den avslutande lilla rekommendationen av Affären Costa Negra. Det hade nog kunnat bli en intressant essä, men som den är verkar halva fattas.

Till slut har vi vad som var menat som en inledning till hans memoarer, vari författaren meddelar sin ambition att skriva dels om sin barndom i ett Skåne ännu i stort sett orört av maskiner och påfund modernare än folkskolan, samt de år då han återvänt hem från tiden i Lund i syfte att först dö i en smärtfri sjukdom och sedermera – när sjukdomen visat sig något mindre fatal än man först trodde – för att vakta kor, eftersom dessa två perioder var de enda som varit i stort sett lyckliga och nyttiga; vad som därefter kommit sägs ha varit förfelat. Detta är väl den trevligaste texten av de lästa, kort men avslutad, om än till slut något för upptagen av att försvara valet att vid omtalande av författaren själv använda det för syftet befintliga pronomenet »jag«.

Texterna är alltså i stort att sätta klart nedanför de i hans egen tid utgivna, och kanske till och med nedanför medelnivån i den andra stora boken med papper ur diverse byrålådor, och kan därför knappast rekommenderas helhjärtat.

Read Full Post »

Titelpersonen i Joseph Conrads Nostromo håller sig länge i bakgrunden, till förmån till de ledande kretsarna i Sulaco, den främsta staden i den Occidentala provinsen i den latinamerikanska republiken Costaguana, ett land där revolutioner är vardagsmat och General Alcazar skulle känna sig som hemma. Nu har tycks dock ribieristpartiet ha gett det viss stabilitet, stött på Charles Gould i Sulaco och dennes silvergruva.

Men ack: en missnöjd general gör uppror och krossar ordningen. Man blir lite konfunderad när han sägs göra det i demokratins namn, och övriga karaktärer vänder sig mot detta – men till viss del beror detta på att i Costaguana, liksom i USA, så har ideologier blivit föga mer än namn på grupperingar, alla lika färgade i blod och svek och uppror. Upproret tycks likväl vara på väg att också svepa bort ordningen i den annars lätt isolerade Occidentala provinsen, och nu är det dags för Nostromo: denne hamnarbetarbas har tidigare visat sig som ytterligt pålitlig och kapabel, har räddat framstående män och något av ordningen, och nu anförtros han ett stort uppdrag. Sex månaders silverproduktion skall föras ur staden innan upprorsmännen anländer, och Nostromo är den som skall segla pråmen ut att möta transportskeppet som skall föra lasten till säkerhet i USA.

Det är inte någon vacker roman: nästintill ingen av personerna går att fullt ut beundra, de mesta har stora själviska drag, och man får vara glad om det balanseras av något bättre. Costaguana är ett enda kaos, och enda sättet att nå ordning tycks vara att ge kontrollen till det internationella kapitalet (även om det i slutet också sägs vara en ohållbar lösning). Även den kärlek som finns korrumperas: Mrs Gould är det närmsta man kan komma en god människa, men hennes kärlek till sin make blir till slut mest en smärta när han bryr sig mer om sin gruva än henne. Och vad Nostromos kärlek leder till på slutet skall vi inte tala om.

Sedan är det irriterande med den rasism, främst antisemitism, som ibland visar sig, men som i alla fall torde gå att operera bort. Det är inte en enkel bok, men den är bra.

Read Full Post »

Older Posts »