Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Stridens skönhet och sorg’

Med året 1916 har Peter Englund kommit till de stora, meningslösa slagen: nu hamnar flera av de personer han följer vid Verdun eller Somme, med resultat att de i nästa band kommer att markeras med ett litet kors, efter att ha offrats inför kulsprutor, spärreld eller gevärskulor för att krigets gudar skall förmås förläna endera sidan ett litet stycke mark, ett namn på en karta och något för propagandan.

Andra drar sig fram på andra sätt: hamnar i fångenskap, försöker undvika att tvingas återvända till fronten, sitter i fortsatt förhatlig overksamhet, hamnar på dårhus, återvänder hem brutna, eller försöker bara få mat nog för vardagen. 1916 är inte ett gott år för någon, förutom råttorna, och krigströttheten börjar skina igenom: någon ser matupplopp, andra hur soldater invalidiserar sig än tvingas återvända. Finns det ännu något av entusiasm krossas den av fiendeeld (Billie Nevill, officer i ett Kitchernerförband, tycks inte riktigt ha förstått vad kriget är och tar en stormning som en lek; resultatet är det som kan väntas).

Samtidigt finns det sådant som trots allt kan vara värre än en snabb död: att tvingas se ockupanternas övergrepp (redan under första världskriget började Tyskland behandla Östeuropa som en kolonial bakgård från vilken de kunde hämta vad de ansåg sig behöva) och den misär som väntar, att hamna i fångenskap som nästan övergår i dödsmarsch, eller bara att vara i främsta stridslinjen under längre tid. Även om en person som Oskar Kokoschka framstår som något av en posör och lätting kan man förstå att han använder samma kontakter som en gång gjorde honom till husar för att nu slippa strida igen.

Det värsta av allt? Det återstår nästan två år av elände, och att de flesta skulle hälsa vetskapen om det med viss glädje: det innebär i alla fall att plågorna någon gång kommer ta slut.

Read Full Post »

När Peter Englund med 1915 kommer till första världskrigets andra år står det för de flesta av de skildrade klart att detta inte är det krig de väntade sig: talen om att vara hemma innan löven faller var i efterhand enorm självöverskattning. Än så länge har krigströtthet ändå inte hunnit infinna sig hos andra än de mest utsatta (vanligen kvinnor; en läkare i det hård drabbade Belgrad, en amerikanska i det ockuperade Polen), och hos de flesta finns ännu en tro på en slutlig seger.

Samtidigt har västfrontens generaler börjat anlägga sitt rykte om världsfrånvändhet, med upprepade attacker mot ointagliga positioner. För övrigt likaså i Italien, där fyra Izonso inte lett till annat än förluster, och i Ryssland, där ort efter ort skall försvaras utan reträtt, till varje pris. Resultat: inga starka försvar hinner anläggas, så de tyska vapnen kan vara fortsatt segerrika.

Allt detta, liksom mer (Gallipoli, brittiska arméns intåg i Mesopotamien, strider i Afrika, sysslolöshet i tyska Nordsjöflottan, arbete med utbetalningar till invalider) skildras genom diverse temperament och sinnelag (entusiasm, uppgivenhet, pliktkänsla, motvilja, utmattning). Fram träder en bild av ett krig som kännetecknas av totalt vanvett; vid ett tillfälle undras över om ett offer till förmån för ingenting ändå inte är störst?

Som befarades vid läsningen av första delen är detta utökade format nog inte helt idealt: antalet olika personer är lite för stort, speciellt när man inte läser böckerna någorlunda samtidigt. Vissa personer står ut, antingen för att de är kända eller för att de är tämligen unika i boken, men det är inte helt lätt att hålla isär de olika soldater och sjuksköterskor som dyker upp. Prosan är dock fortsatt njutbar och håller samman vad som annars hade blivit oläsligt fragmentariskt.

Read Full Post »

Den sista bok Peter Englund gav ut innan han tog sig an uppgiften som Svenska akademiens ständige sekreterare var Stridens skönhet och sorg. Under tiden på posten har han så smått fortsatt att arbeta med projektet, och lagt till fler kapitel inför utgivningen i nya länder. Nu när han snart skall lämna över så har han tagit upp arbetet på lite större skala, och bestämt sig för att ge ut boken på nytt, med alla sådana nyskrivna kapitel, och en rad ytterligare: av de från början 18 personer genom vilkas ögon man fick följa kriget har det nu blivit 40. Med så många att följa måste verket nödvändigtvis delas upp på flera volymer, och först ut är då 1914.

Fast nu är det inte fullt 40 personer som följs: alla har ännu inte trätt in i kriget, och förresten hinner ett par dö redan under detta första halvår. Jag ser dock inte riktigt fram emot att tvingas följa tre dussin olika personer samtidigt, speciellt som en del redan flutit ihop nu när det finns flera husarer eller brittiska infanterister eller vad det nu må vara. Ett par står dock ut: risken är liten att blanda ihop Robert Musil eller Franz Kafka med någon annan, och en annan person bär ett namn som får en att ana att något särskilt komma skall i senare delar. Ej heller Oscar Kokotschka är helt obekant, så principen från första försöket om att endast följa mindre bemärkta personer tycks helt ifrångåtts.

År 1914 var knappast det allra mest tungrodda av första världskrigets år: här finns fortfarande stora delar entusiasm och iver, kanske även oskuld, även om de dämpas något när skyttegravarna börjar grävas och förlustlistorna fyllas. Det finns dock fortfarande husarer som rider till angrepp, och när slagskeppet Emden gör en räd går allt ytterst korrekt till (på ett sätt som väcker även dess motståndare britternas beundran), och än har det värsta eländet långt från slagit till. Återstår att se hur Englund skall hålla intresset uppe när personerna blir fler, tidsperioden längre och alla dystrare. Början har i varje fall varit lovande.

Read Full Post »

Hur var det att vara med i första världskriget? Vad tänkte mannen i skyttegraven, eller på alptoppen, eller kvinnan i sjuksköterskeuniformen, eller flickan i klassrummet? Det är vad Peter Englund i Stridens skönhet och sorg försöker återge, i syfte att berätta om ett krig som i mångt och mycket lade ut de spår som nittonhundratalet skulle rusa vidare i. Han gör det genom att följa nitton olika personer när kriget påverkar dem, och i något sällsynt fall, i någon mån påverkas av dem. Detta är nämligen ungefär så långt ifrån klassisk historieskrivning om krig man kan komma: till detta krigs förlopp bidrog förvisso knappast några kungar (däremot möjligen ett par kejsare), och den slitna formeln har därför ändrats något till »överbefälhavare och krig«, men dessa maktens män skymtar bara förbi någon gång som hastigast; en enda person når över kaptens rang, och han är läkare, och således knappast ämnad att påverka någon strids, än mindre krigets, utgång. Förutom att de soldater som skildras typiskt är lägre officerare (de har typiskt överlevt en längre tid, vilket gjort att de vid krigets slut ej längre är meniga. Möjligen kan man även se det utförliga skrivandet som kopplat till det mått av intelligens som krävs för dugliga officerare). Ett flertal av personerna är dessutom kvinnor, för vilka endast en sorts uniform kom på fråga: sjuksköterskans. Två av de som skildras är dessutom helt klart civila. På grund av detta, och Englunds grepp att endast följa dessa personer och bara göra helt korta utvikningar för att ge något som liknar sammanhang, så blir resultatet kanske bara aningen mer sammanhängande och möjligt att överskåda än vad kriget var för de som beskrivs. För de som inte redan har kunskaper som går utöver allmänbildningen så är detta således förmodligen tämligen svårt att penetrera, trots kronologierna i början av varje år – varje kapitel skildrar en dag och vad en eller två personer gjorde under den, men varje år utgör ett större kapitel, men kronologi i början och fototgrafier sist.

Även om de personer som beskrivs således inte har speciellt upphöjda positioner så är de å andra sidan utspridda över hela världen: här finns (såklart) brittiska, tyska och franska soldater vid västfronten, liksom en italienska alpjägare, en australisk medlem i ANZAC, en ungersk husar och en rysk sappör, men även en tysk matros på ett slagskepp, ett belgiskt flygaräss, en ambulanschaufför i den serbiska armén, en osmansk kavallerist och en britt i tjänst i Östafrika. Därigenom uppnås att även om man inte får speciellt mycket information om slagen i Frankrike eller Ryssland, så får man istället skildringar av kolonikriget, striderna i mellanöstern och det armeniska folkmordet, saker som annars behandlas aningen styvmoderligt när man utgått från att skildra kriget som politik för med andra medel.

Att hitta något att anmärka på är inte helt lätt (jag hittade endast ett litet korrekturfel, imponerande för en bok på över sexhundra sidor), men en sak jag saknar är ett bra index: det är inte helt lätt i början att hålla i sär de olika personerna, och det hade varit bra att kunna gå tillbaka och läsa igenom deras presentationer (och det hade kanske varit kul att vid en omläsning istället följa varje person för sig). Dessutom tenderar vissa av dem att försvinna ut helt tyst (förutom de två som dör i strid); vissa försvinner i många, många månader – ett par i flera år. Ett par extra kapitel för att påminna om deras existens vore inte helt fel. Förutom detta är det hela dock påfallande gediget, Englunds exakt kyliga prosa är för det mesta lätt att umgås med, och de personer han valt att följa bjuder på varierade och intressanta berättelser. För den som vill läsa om ett krig som på många sätt omdanade världen från ett ovant perspektiv är det bara att med varm hand rekommendera detta alster.

(För den som är nyfiken på bokens tillkomst kan Peter Englunds blogg rekommenderas, där han under det senaste året skrivit om just detta. Man får lättast tag på just de inläggen här, men då missar man allt annat intressant han skriver om.)

Read Full Post »