Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Peter Englund’

Med året 1916 har Peter Englund kommit till de stora, meningslösa slagen: nu hamnar flera av de personer han följer vid Verdun eller Somme, med resultat att de i nästa band kommer att markeras med ett litet kors, efter att ha offrats inför kulsprutor, spärreld eller gevärskulor för att krigets gudar skall förmås förläna endera sidan ett litet stycke mark, ett namn på en karta och något för propagandan.

Andra drar sig fram på andra sätt: hamnar i fångenskap, försöker undvika att tvingas återvända till fronten, sitter i fortsatt förhatlig overksamhet, hamnar på dårhus, återvänder hem brutna, eller försöker bara få mat nog för vardagen. 1916 är inte ett gott år för någon, förutom råttorna, och krigströttheten börjar skina igenom: någon ser matupplopp, andra hur soldater invalidiserar sig än tvingas återvända. Finns det ännu något av entusiasm krossas den av fiendeeld (Billie Nevill, officer i ett Kitchernerförband, tycks inte riktigt ha förstått vad kriget är och tar en stormning som en lek; resultatet är det som kan väntas).

Samtidigt finns det sådant som trots allt kan vara värre än en snabb död: att tvingas se ockupanternas övergrepp (redan under första världskriget började Tyskland behandla Östeuropa som en kolonial bakgård från vilken de kunde hämta vad de ansåg sig behöva) och den misär som väntar, att hamna i fångenskap som nästan övergår i dödsmarsch, eller bara att vara i främsta stridslinjen under längre tid. Även om en person som Oskar Kokoschka framstår som något av en posör och lätting kan man förstå att han använder samma kontakter som en gång gjorde honom till husar för att nu slippa strida igen.

Det värsta av allt? Det återstår nästan två år av elände, och att de flesta skulle hälsa vetskapen om det med viss glädje: det innebär i alla fall att plågorna någon gång kommer ta slut.

Annonser

Read Full Post »

När Peter Englund med 1915 kommer till första världskrigets andra år står det för de flesta av de skildrade klart att detta inte är det krig de väntade sig: talen om att vara hemma innan löven faller var i efterhand enorm självöverskattning. Än så länge har krigströtthet ändå inte hunnit infinna sig hos andra än de mest utsatta (vanligen kvinnor; en läkare i det hård drabbade Belgrad, en amerikanska i det ockuperade Polen), och hos de flesta finns ännu en tro på en slutlig seger.

Samtidigt har västfrontens generaler börjat anlägga sitt rykte om världsfrånvändhet, med upprepade attacker mot ointagliga positioner. För övrigt likaså i Italien, där fyra Izonso inte lett till annat än förluster, och i Ryssland, där ort efter ort skall försvaras utan reträtt, till varje pris. Resultat: inga starka försvar hinner anläggas, så de tyska vapnen kan vara fortsatt segerrika.

Allt detta, liksom mer (Gallipoli, brittiska arméns intåg i Mesopotamien, strider i Afrika, sysslolöshet i tyska Nordsjöflottan, arbete med utbetalningar till invalider) skildras genom diverse temperament och sinnelag (entusiasm, uppgivenhet, pliktkänsla, motvilja, utmattning). Fram träder en bild av ett krig som kännetecknas av totalt vanvett; vid ett tillfälle undras över om ett offer till förmån för ingenting ändå inte är störst?

Som befarades vid läsningen av första delen är detta utökade format nog inte helt idealt: antalet olika personer är lite för stort, speciellt när man inte läser böckerna någorlunda samtidigt. Vissa personer står ut, antingen för att de är kända eller för att de är tämligen unika i boken, men det är inte helt lätt att hålla isär de olika soldater och sjuksköterskor som dyker upp. Prosan är dock fortsatt njutbar och håller samman vad som annars hade blivit oläsligt fragmentariskt.

Read Full Post »

Den sista bok Peter Englund gav ut innan han tog sig an uppgiften som Svenska akademiens ständige sekreterare var Stridens skönhet och sorg. Under tiden på posten har han så smått fortsatt att arbeta med projektet, och lagt till fler kapitel inför utgivningen i nya länder. Nu när han snart skall lämna över så har han tagit upp arbetet på lite större skala, och bestämt sig för att ge ut boken på nytt, med alla sådana nyskrivna kapitel, och en rad ytterligare: av de från början 18 personer genom vilkas ögon man fick följa kriget har det nu blivit 40. Med så många att följa måste verket nödvändigtvis delas upp på flera volymer, och först ut är då 1914.

Fast nu är det inte fullt 40 personer som följs: alla har ännu inte trätt in i kriget, och förresten hinner ett par dö redan under detta första halvår. Jag ser dock inte riktigt fram emot att tvingas följa tre dussin olika personer samtidigt, speciellt som en del redan flutit ihop nu när det finns flera husarer eller brittiska infanterister eller vad det nu må vara. Ett par står dock ut: risken är liten att blanda ihop Robert Musil eller Franz Kafka med någon annan, och en annan person bär ett namn som får en att ana att något särskilt komma skall i senare delar. Ej heller Oscar Kokotschka är helt obekant, så principen från första försöket om att endast följa mindre bemärkta personer tycks helt ifrångåtts.

År 1914 var knappast det allra mest tungrodda av första världskrigets år: här finns fortfarande stora delar entusiasm och iver, kanske även oskuld, även om de dämpas något när skyttegravarna börjar grävas och förlustlistorna fyllas. Det finns dock fortfarande husarer som rider till angrepp, och när slagskeppet Emden gör en räd går allt ytterst korrekt till (på ett sätt som väcker även dess motståndare britternas beundran), och än har det värsta eländet långt från slagit till. Återstår att se hur Englund skall hålla intresset uppe när personerna blir fler, tidsperioden längre och alla dystrare. Början har i varje fall varit lovande.

Read Full Post »

Som Peter Englund nu tillträtt positionen som Svenska akademiens ständige sekreterare, kan det vara lämpligt med en recension av ett av hans verk: Förflutenhetens landskap, hans andra bok efter Poltava, är en essäsamling med innehåll som sönderfaller i två delar. Den första delen, som handlar om klassisk historia – Slagen vid Svensksund, Poltava, Verdun –, är den kortare av de två. Den andra behandlar diverse synsätt på olika fenomen – barnuppfostran och kokkonst, ensamhet och sexualitet, fattigdom och gråt –, oftast med utgångspunkt i hur dessa förändrats, oftast med början i tidigmodern tid.

Kungar och krig kan förvisso ge upphov till utmärkta essäer, men för det krävs det oftast en lite yvigare författare än Englund; här blir det dock till slut ganska bra, eftersom han utnyttjar dem för att visa på vanliga feluppfattningar kring ämnet: han gör i Myten om fältherren upp med tron på att högsta krigsbefälet var kapabelt till att styra striden i nämnvärd grad, i essän om Karl XII:s död är det konspirationsteorier som får på nöten, och i en betraktelse över en misslyckad kommunistisk revoltunge i Tyskland anno 1923 återkommer liknande idéer i en vidräkning med allt vad »revolutionärer« heter.

Den andra delen är även den intressant, men har ett par skönhetsfläckar; när ett tema återkommer från en essä till en annan är det inte lika sömlöst. Ämnena är ofta intressanta, även om kritiken mot det moderna samhället kanske blir lite väl ensidig: förvisso kan det vara så att man levde intensivare förr, men frågan är hur många som ändå skulle vilja byta ledans och konsumenthetsens plåga mot osäkerhetens och sorgens? Det är dock onekligen intressant stoff som tas upp.

Aldous Huxley har sagt att essän rör sig i ett fält mellan tre poler: det personliga, det enskilda och det allmänna, och att de flesta essäister är som bäst när de är i närheten av den av dem. För Englund är det klart att det är det enskilda ämnet som passar bäst: han gör tämligen lyckade försök att även behandla det personliga i sina besök i Verdun och Poltava, och han kan göra riktigt lyckade generaliseringar över ett ämne, men i det första fallet är det undantag, och i det andra är det oftast ändå bara begränsat till ämnet i fråga. Detta är innebär inte att essäerna är på något sätt underhaltiga, men det svänger inte heller om dem

Till sist, ett varningens ord: jag äger två exemplar av boken, både pocketutgåvan och den inbundna. Detta eftersom den förra började falla sönder redan vid första läsningen. Om ni ställs inför valet, införskaffa därför boken inbunden. Själva innehållet är väl värt det.

Read Full Post »

Peter Englund skall inte tillträda som ständig sekreterare än på ett par månader, man han låter inte sånt hejda honom. Som svar på Jan Myrdals nyinstiftade Leninpriset har han själv instiftat Pol Pot-priset, och delat ut det till samme mottagare, religionsvetaren Mattias Gardell. Är detta möjligen ett tecken på att Akademien kommer att vara mer högljudd under Englund än Engdahl?

Englunds pris består av en miljard tyska mark (icke att förväxla med D-mark) samt en bok om den kommunistiska förintelsen, som han säger sig vara rätt säker på att Gardell inte läst. Det torde dock vara läge för fler bokpriser, bland annat till Lasse Didng, en av Leninprisets instiftare. Av döma av dennes uttalande torde han vara i behov av en bok om ryska revolutionen, för på svaret på frågan om hans syn på Lenin svarade han:

Han var en historisk gestalt som fick tsarriket på fall. Det tyckte Hjalmar Branting också.

Inte så illa pinkat av någon som när tsardömet föll satt i exil i Schweiz…

Lenin var inte en snällkommunistisk mysfarbror. Han var en mördare, vars enda företräde var att hans efterträdare var än värre. Att påstå att ett pris namngett efter honom är till för att

I första hand är meningen att få människor att haja till. Sedan vill vi att de ska tänka på vad som var Lenins uttalade politiska program, då på 20-talet, och inte på det som hände senare i de maktstrider som följde

som priskommittens ordförande Cecilia Cervin gör är poänglöst. Skulle vi döma Hitler mindre hårt om han i Mein Kampf skrivit att judar, homosexuella och romer är lika goda tyska medborgare som andra?

Read Full Post »

Hur var det att vara med i första världskriget? Vad tänkte mannen i skyttegraven, eller på alptoppen, eller kvinnan i sjuksköterskeuniformen, eller flickan i klassrummet? Det är vad Peter Englund i Stridens skönhet och sorg försöker återge, i syfte att berätta om ett krig som i mångt och mycket lade ut de spår som nittonhundratalet skulle rusa vidare i. Han gör det genom att följa nitton olika personer när kriget påverkar dem, och i något sällsynt fall, i någon mån påverkas av dem. Detta är nämligen ungefär så långt ifrån klassisk historieskrivning om krig man kan komma: till detta krigs förlopp bidrog förvisso knappast några kungar (däremot möjligen ett par kejsare), och den slitna formeln har därför ändrats något till »överbefälhavare och krig«, men dessa maktens män skymtar bara förbi någon gång som hastigast; en enda person når över kaptens rang, och han är läkare, och således knappast ämnad att påverka någon strids, än mindre krigets, utgång. Förutom att de soldater som skildras typiskt är lägre officerare (de har typiskt överlevt en längre tid, vilket gjort att de vid krigets slut ej längre är meniga. Möjligen kan man även se det utförliga skrivandet som kopplat till det mått av intelligens som krävs för dugliga officerare). Ett flertal av personerna är dessutom kvinnor, för vilka endast en sorts uniform kom på fråga: sjuksköterskans. Två av de som skildras är dessutom helt klart civila. På grund av detta, och Englunds grepp att endast följa dessa personer och bara göra helt korta utvikningar för att ge något som liknar sammanhang, så blir resultatet kanske bara aningen mer sammanhängande och möjligt att överskåda än vad kriget var för de som beskrivs. För de som inte redan har kunskaper som går utöver allmänbildningen så är detta således förmodligen tämligen svårt att penetrera, trots kronologierna i början av varje år – varje kapitel skildrar en dag och vad en eller två personer gjorde under den, men varje år utgör ett större kapitel, men kronologi i början och fototgrafier sist.

Även om de personer som beskrivs således inte har speciellt upphöjda positioner så är de å andra sidan utspridda över hela världen: här finns (såklart) brittiska, tyska och franska soldater vid västfronten, liksom en italienska alpjägare, en australisk medlem i ANZAC, en ungersk husar och en rysk sappör, men även en tysk matros på ett slagskepp, ett belgiskt flygaräss, en ambulanschaufför i den serbiska armén, en osmansk kavallerist och en britt i tjänst i Östafrika. Därigenom uppnås att även om man inte får speciellt mycket information om slagen i Frankrike eller Ryssland, så får man istället skildringar av kolonikriget, striderna i mellanöstern och det armeniska folkmordet, saker som annars behandlas aningen styvmoderligt när man utgått från att skildra kriget som politik för med andra medel.

Att hitta något att anmärka på är inte helt lätt (jag hittade endast ett litet korrekturfel, imponerande för en bok på över sexhundra sidor), men en sak jag saknar är ett bra index: det är inte helt lätt i början att hålla i sär de olika personerna, och det hade varit bra att kunna gå tillbaka och läsa igenom deras presentationer (och det hade kanske varit kul att vid en omläsning istället följa varje person för sig). Dessutom tenderar vissa av dem att försvinna ut helt tyst (förutom de två som dör i strid); vissa försvinner i många, många månader – ett par i flera år. Ett par extra kapitel för att påminna om deras existens vore inte helt fel. Förutom detta är det hela dock påfallande gediget, Englunds exakt kyliga prosa är för det mesta lätt att umgås med, och de personer han valt att följa bjuder på varierade och intressanta berättelser. För den som vill läsa om ett krig som på många sätt omdanade världen från ett ovant perspektiv är det bara att med varm hand rekommendera detta alster.

(För den som är nyfiken på bokens tillkomst kan Peter Englunds blogg rekommenderas, där han under det senaste året skrivit om just detta. Man får lättast tag på just de inläggen här, men då missar man allt annat intressant han skriver om.)

Read Full Post »

Det finns något i mig som gör att det tar emot att läsa om Karl XII. De där inledande åren, då först Danmark snabbt tvangs till fred och ryssen kastades ur Narva, varefter han kuskade runt i Polen och slog ned lite vad han fick tag i, är inget större problem. Värre är det med 1708 och framåt, då han gick in i Ryssland och blev den förste att lära sig vad som händer om man försöker att gå mot Moskva (även om han tycks ha varit den mest klarsynte av de som försökt. Napoleon påstod att han inte skulle göra efter Karls misstag och uppfann istället en hop egna, än värre i sin världsfrånvända dumhet. Efter Holowczyn var hans agerande mest grundat i att göra det minst dåliga. Hitlers tokerier behöver inte ens omnämnas). Jag vet inte riktigt vad det är, men jag har en sjunkande känsla av att det är en form av besviken storsvenskhet; en frustrerade känsla av det onödiga i katastrofen – och märk väl att det är den katastrof som rikets höga herrar upplevde; förlusten av de nyvunna provinserna. Vad som finns att göra för att bota detta vet jag inte, att läsa om det tycks inte hjälpa.

Nu har jag för tredje gången i år försökt mig på ett verk om honom. Eller rättare sagt, den katastrof som i mångt och mycket kom att forma eftervärldens bild av honom, som gjorde det möjligt att låta honom bli en tragisk hjälte som efter att länge ha varit hennes gunstling till slut överges av fru Fortuna. Verket i fråga, Peter Englunds Poltava, är dennes första, och det märks. Man ser klart fröna till den historieskrivning han gett prov på i Ofredsår och Den oövervinnerlige, där han sömlöst lämnar en skildrinig av ett skede för att fördjupa sig i någon detalj, liksom hans språkliga förmåga. Samtidigt ser man skillnaderna. Poltava är ett oerhört fokuserat verk, och det är inte många ord som inte läggs på antingen själva slaget, de människor som var inblandade i det (massor av personer får ett snabbt porträtt tecknat; hur de såg ut, vad de gjort i kriget tidigare, hur de dog), eller olika detaljer vad gäller vapenslagen. Skillnaden mot de två tidigare nämnda verken, som istället präglades av en vilja att skildra en hel tid, är således slående.

En nackdel med denna fokusering är dock att även all diskussion fått stryka på foten. Nästan allt uttrycks i ordalag som lämnar mycket lite utrymme för tvivel. Det regementet marscherade så, den personen sade det, den skvadronen försvann i rök och kaskader av kött och blod (det är påtagligt hur mycket kroppsvävnad och dito vätska som stänker omkring). I efterordet sägs att detta var ett medvetet val. Förvisso bör inte populärhistoria tyngas ned av för mycket resonerande, men ibland borde det framgå att något är en sannolik hypotes, inte accepterad sanning. Historieskrivning bygger på omdöme, och detta bör framgå. Detta speciellt som verket är så begränsat i omfång. Vill man läsa något generellt om stora nordiska kriget är det här inte en lämplig bok, för som sagt ligger fokus starkt på själva slaget. Detta gör tyvärr även att dess politiska konsekvenser behandlas tämligen kortfattat: Sveriges dagar som stormakt ändas, Rysslands tar sin början. Således är detta verk främst intressant för den som är intresserad av krigshistoria, eller har ett stort intresse av perioden i fråga. Sådana läsare kommer dock troligen finna mycket lite att klaga på.

Read Full Post »

Older Posts »