Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Charles Dickens’

Oliver Twist är förvisso den första moderna romanen från Dickens penna (Pickwick är snarare en pikaresk, en genre som sedan dess inte fått mycket nytt blod), och även om jag skulle vilja säga att den otroliga handlingen inte lever upp till senare alster vore det fel: de är precis lika fulla av sammanträffanden och melodrama. Nej, det som inte når full standard är personerna: Oliver själv är mest ett käril av from godhet, och hans verkliga vänner är inte stort bättre de; endast herr Grimwig har något av den rätta excentriciteten, medan doktor Losberne har något av en karaktär, men de är båda mindre viktiga för handlingen. Inte heller skurkarna når riktigt god standard, inte minst eftersom de är tre stycken, vilket blir en för mycket: Fagin är den figur i hela verket som har mest kontrast, Sykes är minnesvärd för hans slut, medan Monks i stort sett är förglömlig trots att han visar sig ha sina fingrar med i mycket som sker och skett.

Likväl var Fagin en besvikelse: man ser att han är menad att vara en diabolisk figur, lockande likväl som frånstötande, men han vill sig inte riktigt. Likaså är hans främste lärling, The Artful Dodger mest ett fantastiskt namn (på svenska betydligt blekare: »Filuren«), men hans charm verkar mest bestå i att han fuskar i kort och uppträder övermodigt inför rätten: en klar besvikelse.

Finns det då något att ta med sig: jo, det inledande gisslandet av de nya fattiglagarna, där fattiga sattes i arbetshus för så små pengar som möjligt, liksom den imposante kyrkvärden Bumble, är bra: där kan den förskrämde Oliver komma till sin rätt. Fagin har i alla fall viss trollkraft, och den godhjärtade slinkan Nancy är en tidig prototyp för kvinnan som stannar i destruktiva förhållanden. Hennes död, och den stämning som därefter (orimligt nog) plötsligt piskas upp, är blodiga och skräckfyllda på ett oväntat men kompetent sätt. Men annars är det rätt tomt för den som inte tycker att Dickens kan läsas för handlingens och moraliteternas skull.

Read Full Post »

Huvudpersonen i Dickens Great Expectations, den unge smedslärlingen Pip som oförhappandes får veta att han kan vänta sig få ett stort arv och därför skall omskolas till gentleman, är precis den typ av otacksamma, inbilska huvudperson jag brukar ha svårt för. Pip tvekar inte att skudda av det stoft (eller snarare den lera och det sot) som häftade vid honom i sin ungdom, inklusive sin svåger Joe som tillsammans med systern uppfostrat honom, eller barndomsvännen Biddy som hjälpt till att ta hand systern efter att hon reducerats till en skugga av sitt forna jag. Blott ett behåller han: drömmen om Estella, den halvgalna miss Havishams vackra, hjärtlösa myndling.

Miss Havisham är annars bokens mest minnesvärda karaktär: lämnad på sin bröllopsdag så har hon fått tiden i sitt hem att stanna: hon har samma kläder på sig, alla ur står still, och i ett angränsande rum täcks resterna av bröllopsmiddagen av ett allt tjockare lager damm (vilket troligen är av godo efter att skadedjuren tagit bröllopsgästernas plats). Nu lever hon främst för att göra Estella till en perfekt hjärtekrossare.

Samtidigt som Pip försöker frigöra sig från sitt förflutna tycks han ständigt dras till brottslingar: förutom de rymlingar från närliggande fängelseskepp som boken inleds med så hamnar han via advokaten Jaggers ofta i liknande sällskap för korta stunder, som en påminnelse om den skuld han borde känna, och faktiskt stundom känner kortvarigt, för barndomshemmet.

Sedan kommer naturligtvis vändningarna, och i sann Dickensanda tycks alla figurer ha oberoende kopplingar till minst tre andra, och även om man ser vissa av dem innan Dickens avslöjar dem så undrar man hur han vågar?

Nåja, extrapoäng i alla fall för att den enda förunderligt vackra kvinnan inte har motsvarande vackra hjärta, och att slutet inte är alltigenom glättigt och uppsluppet − snarare förvånande melankoliskt. Och för en underlig scen som hämtad ur en Bondfilm, med vår hjälte i riktig knipa.

Read Full Post »

Med början 1843 och fyra år framåt skrev Dickens en kortroman att komma ut i juletid. Dessa kommer ibland ut i samling under olika namn; min heter The Christmas books. Mest känd av dessa är naturligtvis »En julsaga«, med girigbuken Scrooge som av tre spöken lär sig komma ihåg sina mänskligare sidor. Den är den helt klart mest uthärdliga av historierna, vilket kan tänkas bero på två saker: endera att processen för att upphöja verk till klassiker i stort fungerar, så att det som är värdigt att minnas blir ihågkommit och sekunda varor glöms, eller att vissa klassiker blir så upphöjda att man ej längre bryr sig om dess brister.

För Dickens största brist finns här, snarast i högre grad än i andra av hans verk: sentimentalitet och sockersötma. Hade jultemat varit mer uttalat hade det blivit vedervärdigt. Eller kanske inte, för det är historien där julen tar minst plast som är allra äckligast i sitt vidriga uppoffrande och sin allmänna idiotsnällhet: »The battle for life«, där en syster rymmer hemifrån och låtsas vara död bara för att hennes syster skall få gifta sig med den unge man som egentligen är förlovad med rymlingen, och sedan blir borta i sex år bara för säkerhets skull.

Även de andra historierna är sockerkanderade intill det outhärdliga (Scrooges allmänna misantropi kunde till exempel gärna få sitta i lite hårdare), poängerna är övertydliga, med något grumlig logik bakom, men i alla fall inte otrevliga. Bäst är, förutom Scrooge, parodin på den sortens samhällets pelare som säger mer om hur de är de svagas beskyddare än de faktiskt hjälper svaga man hittar i »The chimes«. Mest läsvärd som historia är nog dock »The haunted man«, med en man som av en ande får sitt minne av sorger och förluster utraderat, och dessutom förmågan att göra detta hos andra; en typ av historia man känner igen och vet ungefär hur den slutar, men en som ändå är någorlunda väl omhändertagen (undantaget lite kristen retorik på slutet).

»En julsaga« är som sagt den enda historia som är mer allmänt bekant. Det är allt sammantaget en rättvis tingens ordning.

Read Full Post »

Med tanke på titeln borde det vara uppenbart var en analys av Dickens Our mutual friend skall ta sin början: med denne gemensamme vän, tydligen en ung sekreterare vid namn John Rokesmith som anmäler sig för tjänstgöring hos den godhjärtade men lite naive herr Boffin, som nyligen ärvt en stor summa pengar av sin arbetsgivare, som tjänat ihop dessa på avfall. Dessa skulle ha kunnat gå till dennes sedan länge försmådde son, men denne drunknade innan han uppfylla kravet för att få pengarna: att gifta sig med Bella Wilfer, så då gick de till herr Boffin istället.

Dock är John Rokesmiths del i historien till en början rätt perifer: förutom ovannämnda personer, och en del bifigurer som den åpne försäljaren av ballader herr Weggs och den majestätiska fru Wilfer, så ges också en parallellhistoria om familjen Hexam, där fadern livnär dem på att fiska upp kroppar ur Themsen, med hjälp av dottern Lizzie, medan sonen Charlie i smyg skickats till en skola. Även här tillkommer en hop bipersoner, som bidrar till att hjälpligt hålla ihop de två sfärerna, viktigast advokatparet Lightwood och Wrayburn.

Efter ett tag börjar oroande tecken dyka upp: Mr. Boffin tycks bli allt girigare och oginare, äventyrarna Lammles försöker tydligen få Bella bortgift med en herr Fledgeby för att få någon ersättning därigenom. Samme Fledgeby börjar diskret köpa på sig gamla skulder för att komma åt så många han kan, Wegg tycks ha hittat ett nyare testamente som skulle beröva herr Boffin alla pengar, och Charlie Hexams lärare Bradley Headstone tycks vara uppfylld av svartsjukt hat mot Lizzies beundrare Wrayburn.

Naturligtvis ordnar sig det mesta på slutet, efter normalt Dickensmelodrama och allmän översötma. Unga tun får varandra, goda personer får sin framtid tryggad, mindre goda får de pryglingar (eller värre) de förtjänar, och allmän ordning återställs. Prydligt, läsvärt, men lite åldrat.

Read Full Post »

I förordet till Nicholas Nickleby påpekar Mark Ford att boken markerar Dickens övergång från att ha skrivit pikaresker till moderna  romaner. Detta är garanterat sant såtillvida att han gör en sådan övergång i själva boken: första halvan utgörs av diverse episoder som egentligen bara hänger samman tack vare titelpersonen samt hans syster Kate, vilka måste söka ett uppehälle efter att deras far spekulerat bort sina pengar och sedan dött, och i andra halvan, sedan de funnit trygghet i och med att Nicholas fått en fast anställning,  knyts sedan några av de personer som det tidigare mött samman medan en del andras skuffas undan och får de slut Dickens tycker de förtjänar.

Drivande bakom mycket av handlingen ligger dock farbror Ralph Nickleby, en gnidare av typiskt Dickenssnitt, som av berättelsens krav fattar hat till sin brorson och försöker jävlas så mycket han kan med honom, först genom att under sken av vänlighet skaffa honom anställning vid en skola i Yorkshire, som tar emot pojkar för 20 pund om året och sedan bara knappt ger de vad som behövs för att överleva, men senare mer direkt genom diverse intriger som till slut alla slår tillbaka på honom själv. Innan dess har dock Nicholas bland annat, i ett av bokens bättre partier, dragit sig fram som pjäsförfattare och skådespelare, under den fantastiska familjen Crummles, som spelar teater även när de inte står på scen.

Om dock denna början – där man även får möta bland andra den otrolige Mantalini, som kan konsten att med ord förföra sin hustru tills hon glömmer alla hans indiskretioner, och läsa ett stycke satir över spekulationsbolag som lika gärna kunde återfinnas hos den unge Strindberg – är mycket roande, så är slutet lite värre: visserligen är det långt mer strukturerat, men det är melodramens struktur. Visst får man ställa in sig på att utseende speglar insida när man läser gamla böcker, men det tar inte lång tid efter det familjen Nickleby på nytt stadgat sig innan resterande sidor mest blir en transportsträcka: man vet på förhand vem som kommer straffas, vilka förtjusande ungdomar som får varandra, och vem som kommer gå ur historien på andra sätt. Då är det tur för Dickens att han har sådant handlag med konstiga bifigurer och språk, för annars hade det nog varit outhärdligt.

Read Full Post »

För första gången har jag så mött Dickens på någorlunda lika villkor: jag är inte tio år med en troligen avkortad utgåva för ungdomar i handen som vid vårt första möte, och han är inte en okänd författare anställd för att skriva berättelser åt en illustratör, som vid det andra. Nej, med A tale of two cities är det en Dickens med full frihet och förmåga, visserligen med viss skuld till Carlyle, men  annars fullt kapabel att skriva vad han vill.

Och det är bra, mycket mycket bra: förvisso sentimentalt, ja melodramatiskt, mot slutet, men ändå välgjort. Man skulle kunna invända mot sättet nästan alla figurer till slut tycks ha mer än en roll att spela så att sammanträffandena blir lite väl många, men det är alltid väl förberett och sällan helt nödvändigt för historien, och man kan diskutera Dickens historiesyn, så sådant blir inte mer än smärre anmärkningar.

Historien börjar under den gamla regimen i Frankrike, där den åldrade doktor Manette till slut släpps ut ur Bastiljen för att återförenas med sin dotter Lucie i England, och följer deras liv i London för att till slut återvända till revolutionens och terrorns Paris: Lucies make Charles Darney har återvänt dit för att rädda en mans liv, men anklagas själv för att vara aristokrat och landsflykting.

Det är en ganska impressionistisk bild av terrorns dagar: folkmassor uppeldade av ett fåtal ledare som länge avvaktat sitt tillfälle och nu tänker ta hämnd, folkmassor vars lidande under de gamla aristokraterna var äkta och vars villkor kanske bättras materiellt men knappast moraliskt, som ena stunden ropar på blod i en domstol och nästa hyllar någon som frikänts i densamma, som mördar aristokrater likväl som de som inte upplevs som tillräckligt revolutionära, vars brist på medlidande med vad de ser som fiender inte är mindre än det som de tidigare makthavande hade med de maktlösa, bara mer riktat. Och mitt i allt detta en stackars familj som inte velat dras in i detta, som helst hade levt ut sina dagar i det stillsamma, lite självgoda, London. Bra!

Read Full Post »