Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Sveriges statsministrar under 100 år’

Ernst Trygger blev statsminister först vid hög ålder; det var tillika första gången han över huvud taget ingick i en ministär. Resultatet av den blev nog inte som någon föreställt sig. Trygger var det stora högerspöket, en lysande, bitsk talare, reaktionär nationalist och ohöljd företrädare för det råa affärsintresset, till skillnad från Lindman som han delade ledarskapet över högerpartiet med – men man måste göra honom den rättvisan att även om han motsatte sig saker som allmän rösträtt så accepterade han alltid de beslut som tagits och anpassade sig.

När han så till slut blev statsminister inriktade sig han på att till slut avföra försvarfrågan från dagordningen. Ingen blev nöjd: han gick långt för att dra ner på kostnaderna, längre än högern ville, men inte långt nog för vänstern. Inget hände i frågan. Däremot gjorde högerledaren insatser på två andra områden: han avskaffade lagen att statliga tjänster endast fick besättas med män (något han kämpat för länge: så höger han var hade han uppenbarligen uppfattningen att kvinnor var lika dugliga som män), och hans regering lade grunderna för de statliga radio- och tv-utsändningarna.

Idag är han nästan bortglömd; hans familj vårdar inte längre gravvården (det beror troligen snarast på att sonen misslyckades i sitt familjeliv). MarieLouise Samuelsson hävdar i sin biografi att Trygger troligen fräst hålls i åminne som en förkämpe för att Sveriges första kvinnliga jurist, Elsa Eschelsson, också skulle bli landets första kvinnliga professor. Ett sådant minne vore nog lite väl ljust över en man som också röstade för spöstraff och mot dödsstraffets avskaffande, som ingick i kretsen kring kungen vid borggårdstalet, och som ibland ohöljt favoriserade de intressen han hade i näringslivet.

Read Full Post »

När Oscar von Sydow tog över ledningen för den De Geerska ministären (ja, detta är korrekt formulerat: alla ministrar förutom stats- och finansministrarna förblev på sina poster) drog troligen många en lättnadens suck. von Sydow var en erkänt kompetent administratör, hade visserligen tidigare suttit i en högerregering, som kvarleva efter Hammarskjölds ministär, men var väl sedd även hos vänstern efter att under kriget varit en av de som anslutit sig till Wallenbergs engelskvänliga falang.

Hans eget försök blev väl inte helt lyckat: regeringen misslyckades med ett par motioner, men inte så farligt att den var tvungen att avgå. Den inhöstade också i alla fall en vacker seger: det var under dess egid som dödsstraffet i fredstid avskaffades. Betyget efteråt var likväl gott, då medlemmarna sågs som kompetenta män som skött uppdraget tillfredsställande. Att den dessutom misslyckades med en del intentioner var dessutom nyttigt för parlamentarismen, ty nu kunde inte högern längre inbilla sig att det var möjligt med opolitiska ministärer som stod över käbblet i riksdagen.

Annars var von Sydow precis som väntat en kompetent ämbetsman på hög nivå: hans egentliga uppdrag var snarast posten som landshövding i Göteborg, vilken han även den tycks ha besatt till allmän belåtenhet. Hans tecknare Per Svensson framhäver att han någon gång kunde framstå som en karikatyr av en sådan: lite träig men kompetent. Att bilden är svår av nyansera då efterlämnade papper eller memoarer saknas gör det inte bättre.

von Sydow sägs vara oförtjänt bortglömd. Det må vara sant, men med tanke på hur lite han tycks ha gjort själv för att bidra till minnet så kanske han ville ha det så.  Sin faktiska insats kan han ha varit nöjd med: det samförstånd han så ofta sökte gick faktiskt att uppnå, till gagn för de flesta.

Read Full Post »

Louis De Geers stora olycka tycks ha varit att han var sin fars son: fadern var Louis De Geer den äldre, mannen som avvecklade fyrståndsriksdagen och Sveriges förste statsminister. Louis De Geer den yngre tycks inte valt politiken, utan fick se den välja honom: han hade velat dra sig tillbaka och leva ut sitt liv på morföräldrarnas gamla skånska gård, där han tillbringat sina somrar som barn. Han blev dock tillfrågad om att ställa upp i riksdagsvalet, hamnade i första kammaren, och gjorde väl där en tämligen redlig, om ock inte särskilt framträdande figur. I sinom tid fick han återvända till Skåne som landshövding.

Så långt allt väl: hade det stannat där hade han blivit en figur för vilket inget större intresse kunnat vidhäftas, bortglömd av andra än specialister. Dock ville återigen politiken annorlunda: tre gånger nämndes han i spekulationer om att få fram en förment opolitisk, men vagt liberalt färgad statsminister för expeditionsministärer. De första två var efter borggårdstalet, men avrådd av vänner ställde han inte upp. Tredje gången var när första regeringen Branting spruckit, i väntan på 1921 års val då den allmänna rösträtten skulle prövas, samtidigt som landets läge var uselt: ingen ville ta ansvar för impopulära reformer ett år innan allmänt val. Genom manipulationer från socialdemokrater och högerledaren Lindman hamnade ansvaret till slut på De Geer.

Det var ett på sitt sätt lyckat val. Både högern och socialdemokraterna ville få liberalerna att framstå i dålig dager, och De Geer var då rätt man: som statsminister var han såpass kraftlös att hans misslyckande var ett faktum efter fyra månaders regering, när alla hans ministrar ställde kungen inför valet mellan dem och statsministern. Samtidigt var misslyckandet knappast spektakulärt: en förlorad omröstning om tullen på kaffe, egentligen menad att hjälpa till att bättra statens intäkter och satsas på försvaret. De Geer gjorde taktiska missbedömningar, förstod inte sin egen allmänna ställning och hur han lurats att ta en svartepetter han kunde hota andra att tvingas ta hand om.

Det är nästan inte så man förvånas när man i Johannes Åmans biografi läser att han inte ens valde övriga ministrar själv – det gjorde av den tidigare socialdemokratiske utrikesministern Palmstierna, som även dikterade De Geers politik i den då viktiga Ålandsfrågan.

De Geer var kraftlös, saknade blick för person och förstod inte att andra utnyttjade honom. Av alla Sveriges statsministrar torde han vara den allra mest allsidigt olämpade för uppdraget.

Read Full Post »

Att Hjalmar Branting inkluderats i serien Sveriges statsministrar under 100 år beror egentligen väldigt lite på hans huvudsakliga insats: den kom innan och parallellt med hans tid på taburetterna. Branting var den som ledde och formade den svenska socialdemokratin under närmare fyra decennier; han var förste medlemmen i Stockholms socialdemokratiska förening, hans ärvda pengar höll igång tidiga partiorgan, hans framtoning gjorde partiet rumsrent, och hans inställning där makten skulle vinnas genom rösträtt och hans beslut att uppnå detta innan republik eller andra reformer besparade i längden Sverige mycket ont.

Författaren till bandet, Lars Ilshammar, menar att bilden av »hövdingen«, i mycket överensstämmande med den ovan tecknade, ofta fått dominera och att han velat något visa på mer mänskliga drag: Branting var också tydligt en man sprungen ur borgerligheten, med ibland vidlyftig privatmoral, ett bohemiskt privatliv och en framtoning av gentleman snarare än arbetarledare.

Han lyckades dock göra arbetarna acceptabla och tvinga fram allmän rösträtt, och senare även arbetstidslagstiftning och andra reformer, ehuru inte som regeringsmedlem: hans första vända, som finansminister i regeringen Edén, slutade med att han närmast brände ut sig själv, och när han sedan själv tog över som statsminister hade han inget egentlig program, och svagt stöd i riksdagen gjorde att han snart fick avgå. Något liknande utspelade sig vid hans andra vända, och sista gången han han knappt tillträda innan hälsoproblem tvingade bort honom; det dröjde inte länge innan han avled. Hans tid som statsminister var snarare en såningstid: flera sedermera framträdande socialdemokrater fick då känna på regerandet, och valmanskåren fick se att socialdemokraterna var dugliga.

Hans främsta insats under dessa år var snarare utrikes: han bidrog starkt till Nationernas förbund, liksom till de demokratiska socialistiska partiernas samarbete efter att kriget dödat andra internationalen och Sovjet tagit över tredje; att han som socialdemokrat kunde företräda Sverige vid NF säger en del om hans prestige, vilken inte minskade av hans kamp för freden och de små staterna: här grundlades senare tiders utrikespolitiska intresse från socialdemokraterna.

Har då Ilshammar förmänskligat Branting något? Jo, i någon mån; ändå framstår hans status som monument och ideal i hög grad: det är svårt att inte beundra den man som framträder, privata skavanker till trots.

Read Full Post »

En enda gång har liberaler och socialdemokrater satt sig i gemensam regering (förutom under krigsåren), under Nils Edéns egid år 1917-1920. Med tanke på hur framgångsrikt detta utföll är det underligt att det inte upprepades: rösträttsfrågan fick äntligen sin lösning, reformer på flera andra områden infördes (bland annat åttatimmarsdagen), regeringen lyckades hålla samman väl, och majoriteten i riksdagen var stabil. Till slut föll regeringen på en reform av – kommunalskatten.

Edén framstår i Gunnar Wetterbergs behandling som en politikertyp som idag är närmast otänkbar: professor i Uppsala, med endast svagt intresse för partipolitik, på många sätt i opposition mot strömningar inom sitt eget parti (han var mer försvarsvänlig och mindre benägen till alkoholförbud än viktiga falanger), oflexibel som partiledare men skicklig i att jämka viljor och kompromissa i regeringsarbetet: Lysande som statsminister, misslyckad som ledare för sitt parti – det var under hans ordförandeskap som liberalerna splittrades i två, och ingen av de nya partierna var intresserad av att behålla honom i ledande position.

Trots att det alltså var under hans styre som rösträtten slutligen utvidgades till att bli nästintill allmän (ett par små krav kvarstod), efter att högern skrämts till medgörlighet i svallvågorna under slutet av första världskriget är han också aningen bortglömd: Edén var lysande talare och politisk analytiker, men han var ingen personlighet, och hans eget parti har knappast velat framhålla honom på det sätt man kunnat med Staaf. Skall politiker dock dömas främst efter resultat kan Edéns omdöme dock knappast bli annat än det högsta.

Read Full Post »

Carl Swartz regering betingades av tre saker: att Hammarsköld till slut blivit omöjlig som statsminister, behovet av fortsatt borgfred, samt den fortsatta motviljan mot vänstern. I det läget, vad göra? En moderat högerman, känd för sin förmåga att söka samförstånd, som kunde regera åtminstone fram till valet 1917 och hantera krisen – förutom det prekära världsläget började nu livsmedelsförsörjningen bli ett verkligt problem – visade sig vara ett gott val, särskilt på sikt.

Som Eva Helen Ulvros skildrar honom bestod Swartz förtjänst främst i ett mod att behålla lugnet och lita på Branting; när oroligheter uppstod på och efter första maj valdes en icke-konfrontativ väg som ändå ledde till att de som förgrep sig på matbutiker lagfördes och ordningen uppehölls. När i efterföljden av detta rösträttsfrågan aktualiserades kontaktade han återigen Branting och kunde behålla någorlunda kontroll genom att hänvisa till att hans regering syftade till att styra landet fram till valet och sedan fick resultatet i det bestämma: en slags bekännelse till parlamentarismen som sågs som en vänsterseger.

Ulvros skildring fokuserar i huvudsak på tiden som statsminister, och ger mycket utrymme till olika primärkällor, främst personer i Swartz umgänge, vilket gör att personen ofta hamnar i skymundan, och den allmänna politiska utvecklingen istället skildras. En märklighet som dock gås förbi med underlig brist på anmärkning är dock Swartz tidigare tid som finansminister, då han, ur familj som blivit rik på tobaksfabriker i Norrköping, lade straffskatt på tobak och alkoholvaror (och dessutom, som högerman, införde progressiva skatteskalor).

En märklig man, denne Swartz, som man gärna fått se lite mer av.

Read Full Post »

Hjalmar Hammarskjöld har troligen det sämsta eftermälet av de senaste hundra årens ministrar; minns man honom alls är det som någon sorts reaktionär, »opolitisk« statsminister som den skumma högern och kungen förde fram för att slippa lämna makt till demokratins förkämpar, och vars politik senare ledde till hungersnöd till den grad att han kallas »Hungerskjöld« (man kan för all del även minnas honom som Dag Hammarskjölds fader, men det är lite en annan sak).

Mats Svegfors anser inte detta rättvist. Till viss del sant, men inte rättvist. Hammarskjöld blev enligt honom utnämnd när liberalerna inte kunde få igenom en försvarsreform, socialdemokraterna var otänkbara att låta ta makten och högern inte ville ta ansvar med tanke på ett snart stundande riksdagsval. Hammarskjöld, landshövding, erkänd expert på folkrätt, tidigare utnämnd till minister för att delta i förhandlingarna när unionen skulle brytas upp, ansågs som ett lämpligt alternativ att leda en regering tänkt att klara försvarsfrågan och sedan avgå efter valet.

Sedan kom kriget.

I det läget ansågs Hammarskjölds regering som en oväntad välsignelse: opartisk, ledd av en man med osedvanlig kunskap i internationell rätt. I väntan på den tyska segern (som de flesta tog för given) skulle denna regering kunna administrera krisen och stå för nationell samling bortom partikäbblet. Trots vissa fadäser visade den sig också kapabel att föra en rimlig neutralitetspolitik – så länge kriget vägde. Hammarskjöld har senare betraktats som för tyskvänlig, ovillig att närma sig Storbritannien för att kunna importera de saknade livsmedel som skulle lindra försörjningskrisen. Svegfors menar dock att det är svårt att bedöma om en annan politik skulle kunnat lyckas bättre; klart är dock att Hammarskjöld lyckades hålla den neutrala linjen (även om ingen av de krigförande på allvar ville utmana den), men att när Storbritanniens seger stod alltmer klar var han en förbrukad kraft, utan riktigt stöd.

Det är en förtjänstfull bild av en underskattad svensk politiker som tecknats. Jag är osäker på om äreräddningen är tillräckligt grundligt genomförd för att bli bestående, men att den inte kan ignoreras och att Hammarskjölds eftermäle varit onödigt hårt, resultatet av få vänner men mäktiga ideologiska motståndare, verkar efter läsningen stå klart.

Read Full Post »

Older Posts »