Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Sveriges statsministrar under 100 år’

En enda gång har liberaler och socialdemokrater satt sig i gemensam regering (förutom under krigsåren), under Nils Edéns egid år 1917-1920. Med tanke på hur framgångsrikt detta utföll är det underligt att det inte upprepades: rösträttsfrågan fick äntligen sin lösning, reformer på flera andra områden infördes (bland annat åttatimmarsdagen), regeringen lyckades hålla samman väl, och majoriteten i riksdagen var stabil. Till slut föll regeringen på en reform av – kommunalskatten.

Edén framstår i Gunnar Wetterbergs behandling som en politikertyp som idag är närmast otänkbar: professor i Uppsala, med endast svagt intresse för partipolitik, på många sätt i opposition mot strömningar inom sitt eget parti (han var mer försvarsvänlig och mindre benägen till alkoholförbud än viktiga falanger), oflexibel som partiledare men skicklig i att jämka viljor och kompromissa i regeringsarbetet: Lysande som statsminister, misslyckad som ledare för sitt parti – det var under hans ordförandeskap som liberalerna splittrades i två, och ingen av de nya partierna var intresserad av att behålla honom i ledande position.

Trots att det alltså var under hans styre som rösträtten slutligen utvidgades till att bli nästintill allmän (ett par små krav kvarstod), efter att högern skrämts till medgörlighet i svallvågorna under slutet av första världskriget är han också aningen bortglömd: Edén var lysande talare och politisk analytiker, men han var ingen personlighet, och hans eget parti har knappast velat framhålla honom på det sätt man kunnat med Staaf. Skall politiker dock dömas främst efter resultat kan Edéns omdöme dock knappast bli annat än det högsta.

Read Full Post »

Carl Swartz regering betingades av tre saker: att Hammarsköld till slut blivit omöjlig som statsminister, behovet av fortsatt borgfred, samt den fortsatta motviljan mot vänstern. I det läget, vad göra? En moderat högerman, känd för sin förmåga att söka samförstånd, som kunde regera åtminstone fram till valet 1917 och hantera krisen – förutom det prekära världsläget började nu livsmedelsförsörjningen bli ett verkligt problem – visade sig vara ett gott val, särskilt på sikt.

Som Eva Helen Ulvros skildrar honom bestod Swartz förtjänst främst i ett mod att behålla lugnet och lita på Branting; när oroligheter uppstod på och efter första maj valdes en icke-konfrontativ väg som ändå ledde till att de som förgrep sig på matbutiker lagfördes och ordningen uppehölls. När i efterföljden av detta rösträttsfrågan aktualiserades kontaktade han återigen Branting och kunde behålla någorlunda kontroll genom att hänvisa till att hans regering syftade till att styra landet fram till valet och sedan fick resultatet i det bestämma: en slags bekännelse till parlamentarismen som sågs som en vänsterseger.

Ulvros skildring fokuserar i huvudsak på tiden som statsminister, och ger mycket utrymme till olika primärkällor, främst personer i Swartz umgänge, vilket gör att personen ofta hamnar i skymundan, och den allmänna politiska utvecklingen istället skildras. En märklighet som dock gås förbi med underlig brist på anmärkning är dock Swartz tidigare tid som finansminister, då han, ur familj som blivit rik på tobaksfabriker i Norrköping, lade straffskatt på tobak och alkoholvaror (och dessutom, som högerman, införde progressiva skatteskalor).

En märklig man, denne Swartz, som man gärna fått se lite mer av.

Read Full Post »

Hjalmar Hammarskjöld har troligen det sämsta eftermälet av de senaste hundra årens ministrar; minns man honom alls är det som någon sorts reaktionär, »opolitisk« statsminister som den skumma högern och kungen förde fram för att slippa lämna makt till demokratins förkämpar, och vars politik senare ledde till hungersnöd till den grad att han kallas »Hungerskjöld« (man kan för all del även minnas honom som Dag Hammarskjölds fader, men det är lite en annan sak).

Mats Svegfors anser inte detta rättvist. Till viss del sant, men inte rättvist. Hammarskjöld blev enligt honom utnämnd när liberalerna inte kunde få igenom en försvarsreform, socialdemokraterna var otänkbara att låta ta makten och högern inte ville ta ansvar med tanke på ett snart stundande riksdagsval. Hammarskjöld, landshövding, erkänd expert på folkrätt, tidigare utnämnd till minister för att delta i förhandlingarna när unionen skulle brytas upp, ansågs som ett lämpligt alternativ att leda en regering tänkt att klara försvarsfrågan och sedan avgå efter valet.

Sedan kom kriget.

I det läget ansågs Hammarskjölds regering som en oväntad välsignelse: opartisk, ledd av en man med osedvanlig kunskap i internationell rätt. I väntan på den tyska segern (som de flesta tog för given) skulle denna regering kunna administrera krisen och stå för nationell samling bortom partikäbblet. Trots vissa fadäser visade den sig också kapabel att föra en rimlig neutralitetspolitik – så länge kriget vägde. Hammarskjöld har senare betraktats som för tyskvänlig, ovillig att närma sig Storbritannien för att kunna importera de saknade livsmedel som skulle lindra försörjningskrisen. Svegfors menar dock att det är svårt att bedöma om en annan politik skulle kunnat lyckas bättre; klart är dock att Hammarskjöld lyckades hålla den neutrala linjen (även om ingen av de krigförande på allvar ville utmana den), men att när Storbritanniens seger stod alltmer klar var han en förbrukad kraft, utan riktigt stöd.

Det är en förtjänstfull bild av en underskattad svensk politiker som tecknats. Jag är osäker på om äreräddningen är tillräckligt grundligt genomförd för att bli bestående, men att den inte kan ignoreras och att Hammarskjölds eftermäle varit onödigt hårt, resultatet av få vänner men mäktiga ideologiska motståndare, verkar efter läsningen stå klart.

Read Full Post »

I Sverige vidgades rösträtten vid ett tillfälle av högern, med motröster från såväl liberaler som socialdemokrater. Orsaken till detta kan stavas Arvid Lindman, högerledare, sjöofficer (senare allmänt kallad amiral efter att ha utnämnts till sådan i reserven), politisk taktiker och en av de som starkast präglat det svenska politiska livet.

Man behöver inte som Leif Lewin hävda att han är en av orsakerna till att Sverige under mellankrigstiden behöll demokratin och inte hade något större inhemskt nazistparti för att erkänna hans betydelse: det räcker med att konstatera att hans analys av ställningarna i riksdagen samt av hur vindarna blåste gjorde att han lyckades rädda åtminstone delar av högerns program. Delar av denna analys var självskriven: att valresultaten i allt högre grad utföll till vänsterns fördel var uppenbart, och att detta till slut skulle tvinga fram en rösträttsreform likaså. Stridsfrågan gällde snarast hur den skulle se ut: enmansvalkretsar eller proportionell representation? Lindman lyckades sockra ett förslag om det senare tillräckligt för att kunna få med sig riksdagens båda kammare, och därmed lades spelplanen för den svenska demokratin.

Striden var inte slut därmed: än återstod även frågan om parlamentarism, och frågor om försvar och annat. I dessa var han inte lika lyckosam, även om han även lyckades rädda monarkin. Lewin hävdar att detta även säkrade demokratin: högern kunde se att kungahuset bestod som garant för samhällsordningen, och Lindmans grundtro på en demokrati fri från en majoritetens diktatur ökade samarbetsvilja ytterligare.

Det är så man önskar ytterligare några sidor att läsa om Lindman, i synnerhet under de långa åren under tjugo och trettiotal då vågmästarpolitiken var den enda möjliga; om inte annat skulle man velat se exempel på den »dräpande replikkonst« som sägs ha utmärkt Lindman. Annars är denna skrift en utmärkt introduktion till en man som bidrog till att forma den svenska samförståndsmodellen, ibland på tvärs med egna önskningar.

Read Full Post »

För ett par år sedan utkom en låda med biografier över de senaste hundra årens samtliga svenska statsministrar, från Karl Staaf till Fredrik Reinfeldt, inalles 22 dryga hundrasidiga häften om de män som besuttit rikets främsta post. Eller, ja, förnämst var den då inte alltid: Karl Staaf, porträtterad av Peter Esaiasson, var kraftigt bidragande till att den småningom skulle bli detta, men under hans tid så var parlamentarism fortfarande något som vad som då sågs som vänster kämpade för.

Staaf var en rätt typisk representant för politisk liberalism, innan detta begrepp omtolkades till att främst stå för ekonomisk sådan: han var advokat, utbildad vid Uppsala universitet, och motståndare till den konservativa hegemonin, där regeringen fortfarande var konungens rådgivare, samtidigt som den paradoxalt nog var mycket svagt förankrad i riksdagen: eftersom den inte utsågs av denna fanns det inget skäl för riksdagen att av princip stötta sin regering, även om den tidigare faktiskt gjort detta eftersom samsynen ofta var stark (även om riksdagsmän inröstade på bondemandat ibland försökte hålla kostnader för försvar nere).

Staaf var inte vad som idag skulle ses som en skicklig politiker: hans två ministärer misslyckades med vad de tänkt företa sig på flera viktiga punkter, han var dålig taktiker och hade på gott och ont svårt att ändra ståndpunkt. Likväl var han den centrala gestalten för den tidiga oppositionen och för en förnyelse av riksstyrelsen, den förste statsministern som tillsattes på grund av hur fördelningen i riksdagen såg ut; han var också en pådrivare i utvecklingen mot organiserade partier. Att han sedan misslyckades att få stöd för den typ av rösträttsreform han föreställt sig, med majoritetsval i enmansvalkretsar till en andra kammare på vilken regeringen stödde sig enligt engelsk modell, och att han ibland gick högern till mötes i riksdagen hindrar inte att han var en mycket betydande person för demokratiseringen av Sverige och att det intryck man vanligen har av honom som en åtminstone igenkänd men annars rätt konturlös person i den svenska politiken innan Socialdemokratin tog över förtjänar att fyllas ut.

Read Full Post »