Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Sveriges statsministrar under 100 år’

I och med Rolf Gustavssons biografi över Ingvar Carlsson når serien Sveriges statsministrar under 100 år fram till mitt levande minne; jag har i alla fall vaga hågkomster av inträdet i EU och Carlssons avgång, båda enligt Gustavsson högt klargörande händelser när man skall summera gärningen.

Avgången först: det är inte vanligt att som några och sextio, med ett bra val i ryggen, stor popularitet och vad det verkar en väg framåt efter svåra år utstakad, gå i pension. Många andra politiker skulle snarare ha suttit vidare till de tvingades avgå, eller åtminstone söka sig till nya utmaningar eller gå in i föreläsningssvängen. Icke Carlsson, som tycks leva i huvudsak som privatman. Han tycks också i likhet med flera socialdemokratiska företrädare ha behållit en måttlig syn på sig själv och tingen.

Vad gäller EU handlar det uppenbarligen mer om sakpolitik, och Carlssons aktiva insats som politiker. Han var uppenbarligen det självklara valet att efterträda Palme (ingen tydlig kronprins hade kunnat fostrats, så istället fick styresmannens vapenbroder träda in), även om hans egen vilja till detta var liten. I början tycks han också ha varit inställd på förvaltning, men fick ofta inrikta sig på att lösa kriser som de som orsakades av Bofors och Ebbe Carlsson. Runt 1990 blev det dock allt tydligare att förvaltning och förhoppningar om återgång till fornstora dagar inte längre räckte till, varpå Ingvar Carlsson tog sig an vad som verkligen skulle bli hans bestående verk: att förlösa socialdemokratin ur den egna självbilden, och lägga om kursen så att det gick att hitta nya lösningar i ett förändrat politiskt landskap.

Därmed EU, som tidigare hade varit otänkbart, dels på grund av neutraliteten, dels då Sverige menade reda sig själv bäst i ensamt majestät. Därmed ekonomisk uppgörelse, med band på LO:s krav, politik som syftade till att få ekonomin i balans och allmän liberalisering. Därmed också samarbete med borgerligheten, inklusive den på det personliga planet helt inkompatible Carl Bildt, låt vara med Bengt Westerberg som medlare.

Enligt Gustavssons tes, även om han inte framför det så, kan Carlsson därför i viss mån jämföras med den statsminister som lyfte upp honom till de höga taburetterna, ty Erlander var också han en nödlösning som visade sig bli mer lyckad än väntat.

Annonser

Read Full Post »

Jag visste inte riktigt vad jag väntade mig när jag öppnade Mats Bergstrands kortbiografi över Ola Ullsten, men inte var det vad jag fick: det är inte direkt så att man förknippar folkpartister, speciellt inte folkpartister från förra seklet, med infernalisk maktpolitik och ett dolkstötande som Machiavelli skulle nicka uppskattande åt. Eller, annorlunda uttryckt: jag vill aldrig någonsin spela Diplomacy med Ola Ullsten.

Han var tidigare lite av en vit fläck i statsministerraden: de socialdemokratiska kan man inte gärna undvika att ha en viss uppfattning om även om man inte har egna minnen av dem, ej heller Thorbjörn Fälldin. Men Ola Ullsten, folkpartistisk statsminister i ett år och den som lett en regering med mindre parlamentariskt underlag än någon annan? Han verkar närmast glömd.

Kanske med rätta: det främsta han i slutändan åstadkom med sitt manövrerande för att utesluta moderaterna ur den regering som var tvungen att bildas sedan regeringen Fälldin I spruckit när de övriga partierna lurat Centerpartiet var att förgifta relationerna till de övriga borgerliga. Meningen var istället att närma sig socialdemokraterna och bryta upp blockpolitiken, med en hållbar uppgörelse i kärnkraftsfrågan som ett steg på vägen.  Sedan kom Harrisburg, liksom en allmän försvagning av partiet när de två försmådda borgerliga partierna gjorde sitt bästa för att förnedra regeringen i sakpolitiken. Ola Ullsten blev därför aldrig någon stark statsminister, och kunde inte utnyttja den möjlighet han borde haft att verka som vågmästare på liknande sätt som tidigare liberaler på posten.

Efter nästa val blev det alltså att retirera till arvfursten palats, där han inte gjorde sig populär. I det därpå följande valet, där socialdemokraterna återtog makten, blev han närmast ett sänke. En sista plan fanns dock från hans sida: han red ut ett försök från partiet att direkt avsätta honom, för att sedan själv kunna avgå och utse sin efterträdare: Bengt Westerberg, en man som inte delade alla Ullstens visioner men som av honom i alla fall bedömdes som politiskt och ekonomiskt kompetent nog att leda partiet.

Som resultatpolitiker var alltså Ullsten i stort sett ett misslyckande, förvisso till dels beroende på otur, men också på grund av eget agerande. Som politisk intrigör var han dock livsfarlig.

 

Read Full Post »

Av de biograferade i Sveriges statministrar genom 100 år var Thorbjörn Fälldin den förste som stått till förfogande för sin biograf, Olle Svenning, vilket ibland märks genom kommentarer om hur Fälldin i efterhand såg på gamla motståndare (bland annat Palme, som han aldrig kunde få personlig kontakt med).

Mer unikt dock är att han troligen är den siste statsministern som kommit från vad som får sägas vara en enklare bakgrund: han är i alla fall säkerligen den siste som fått läsa in de sista åren av grundskolan via korrespondens på grund av att han var tvungen att hjälpa till i hemmet. Han började sin karriär på lokalplanet, hamnade i riksdagen lite på slump, uppskattades direkt, och blev till slut centerpartiets partiledare, vid en tid när partiet var socialdemokraternas främsta utmanare: ett parti för en då mer folkrik landsbygd, för folk som flyttat därifrån, liksom för den begynnande gröna vågen. När partiet därefter lyssnade på Hannes Alfvéns varningar om kärnkraften blev det också det klart främsta alternativet mot den generella utvecklingen mot centralisering, storskalighet och socialdemokratisk hegemoni, speciellt om man inte ogillade social utjämning.

Till slut ledde motståndet mot kärnkraft till taburetterna: borgerligheten lyckades ena sig och för första gången på 44 år ta makten. Efter att i valrörelsen ha lovat inte kompromissa i kärnkraftsfrågan tvingades dock centern till reträtt på reträtt, och även om de lyckades hålla mot nybyggnationen så blev det inte en avveckling till 1985 som var tanken. Vad värre var: samlingsregeringarna Fälldin ledde föll sönder. Den ekonomiska politiken blev också en lång golgatavandring, när de strukturella problemen blev allt tydligare. Mer lyckad blev dock lagstiftning och annan politik: Sveriges första kvinnliga utrikesminister, jämställdhetsreformer, allmän decentralisering, genomslag för miljöpolitik och dessutom i alla fall viss ny trovärdighet för borgerlig regeringsförmåga. Utrikespolitiken fortsatte ungefär som förut, och när U 137 strandade så visade sig Fälldin ha såväl kyla som styrka att sätta mot Sovjet.

Skall man bedöma politiker efter vad de uträttat blir Fälldins eftermäle blandat: han misslyckades i stort sett i den fråga han själv såg som viktigast, den ekonomiska politiken var inget att glädjas över i efterhand, och hans parti förlorade ställningen som främsta utmanare till makten; men samtidigt genomfördes också reformer man än i dag kan glädjas över.

Read Full Post »

Klas Eklund är den förste av författarna till biografier över Sveriges statsministrar under 100 år som själv stått den biograferade någorlunda nära, som rådgivare och talskrivare åt Olof Palme under 80-talet. Detta har lett till att vissa personliga hågkomster tagits med, men inte så det skämmer eller blir påträngande.

Palme skildras i stort som en politiker med otur, på flera sätt lysande men inte alltid i takt med omgivningen. Han började som Erlanders högra hand, och fick ta över det socialdemokratiska partiet när det i alla fall formellt var som allra mest överlägset, med egen majoritet i riksdagen och efter en lång period med exceptionella reformer. Hans problem var därför två: dels hybris, dels ett sjuttiotal med andra ekonomiska mönster där de gamla lärosatserna egentligen upphört att fungera. Dessa två, tillsammans med att de borgerliga lyckades hålla sams någorlunda och lät den sävlige Fälldin vinna den moraliska segern i tv-debatterna, ledde till sjuttiotalets valförluster, och senare under åttiotalet en socialdemokratisk politik som försökte hålla tillbaka facket och bättra lönsamheten i företagen.

Palme misskötte frågan om löntagarfonderna, hans ekonomiska politik visade sig i efterhand misslyckad, hans skapelse LAS var ett grundskott mot den svenska modellen och hade oväntade efterverkningar. Samtidigt gjorde hans reformer för jämställdhet stor skillnad, hans utrikespolitiska intresse gjorde att Sverige kom bort från det provinsiella, hans reformer av skolväsendet står sig än idag, och även om den svenska starka staten med höga skatter närmat sig resten av världen ligger dess grund fortfarande där. Även om allt inte blev som han ville eller målade upp i sina briljanta tal, och även om hans eftermäle inte är lika entydigt som för de tidigare socialdemokratiska statsministrarna så fick Palmes insatser långtgående konsekvenser som vi fortfarande känner av.

Read Full Post »

Tage Erlander är den ende som under hela sin tid som partiledare också varit statsminister; i närmare ett kvarts sekel beklädde han posten under de år då Socialdemokraterna var som starkast (över 50 % av rösterna i ett allmänt val i fredstid!). Denna långa tid på posten gör att de dryga hundra sidorna som Rolf Alsing fått att formulera en biografi på än mer uppenbart underdimensionerade än de för Per Albin, speciellt som några av dem dessutom ägnas främste antagonisten Bertil Ohlin.

Det säger sig självt att det inte kan bli annat än mycket översiktligt, med snabba redogörelser för politiska skeenden som om de inträffat under förra halvan av seklet belysts från flera håll i samma bokserie. Erlander var ansvarig för en utbildningsreform när han var ecklesiastikminister, och som statsminister satt han vid makten under rättsrötorna, han fick formulera en utrikespolitik under kalla kriget, han fick vara ansvarig för utformandet av välfärdsstaten (tyvärr endast ideologiskt belyst genom en allmän kommentar om att han ville bygga en stark och handlingskraftig stat för att kunna garantera människorna trygghet, även om lite av sakinnehållet och de politiska vändorna kring ATP-införandet berörs), han fick dra skämt i Hylands hörna, han fick vara med och kompromissa fram nya grundlagar och han han lyckades till slut bli landsfader och beundrad i de flesta läger.

Erlander verkar ha varit lyssnande, villig till kompromisser, beslutsfähig, debattskicklig, ideologiskt välorienterad men inte drivande, intresserad av internationell politik. En intressant politiker, som definitivt varit förtjänt av en mer ingående biografi.

Read Full Post »

För att troligen ha varit ambivalent inför utvecklingen som satte honom på posten tycks Axel Pehrsson-Bramstorp ha varit oväntat glad att få inträda i rollen som statsminister. Förvisso blev hans ministär inte särskilt lysande (två av de ministrar han tillsatte planerade utan att han visste det att kandidera för ett annat parti), och planen tycks aldrig ha varit att stanna så länge på posten (han var tillräckligt av en realist för att inse att den snart skulle gå tillbaka till socialdemokraterna), men han tycks ha varit förtjust i tanken på sig själv som statsminister.

Inte illa pinkat av en faderslös bondpojk från Skåne, som vandrat den långa vägen i politiken, men som också tycktes vara med överallt när landsbygdens folk skulle organisera sig. Om socialdemokraterna företrädde industriarbetarna företrädde bondeförbundet de nästan lika talrika lantarbetarna, och tillsammans lyckades partierna genom kohandeln lyfta Sverige ur tjugotalets vågmästarpolitik och vidare mot en starkare regeringsmakt. Socialdemokratiska partiet blev förvisso långsiktigt den stora vinnaren på detta av de två, men bondeförbundet lyckats föra in tillräckligt mycket av förståelse för de agrara näringarna att de sakpolitiskt kunde vara nöjda.

Sådan lycka kan dock inte vara: Bondeförbundet var dock i mångas ögon ett borgerligt parti, och stora delar av partiet gillade inte att det skulle vara ett bihang till Per-Albin Hansson. Bramstorp, som var politisk realist och en politiker som ville ordna saker till det bättre för medborgarna, fick allt svårare att få med sig det parti vilket han själv tagit över efter en sorts palatsrevolution, och även om kriget gav uppskov tycks bondeförbundet varit det mest tveksamma partiet inför koalitionsregeringen.

Lotta Grönings biografi tecknar en politiker som varit respekterad i breda läger, som hyste uppenbar beundran för Per-Albin Hansson och som möjligen förtjänat mer följsamhet av sitt eget parti. Att han tillfälligt var statsminister var bara till det yttre höjdpunkten på en karriär där han flera gånger kom att tjäna de människor som gett honom mandat och forma de rörelser i vilka de kunde uttrycka sin vilja. En viktig man i svensk 1900-talshistoria.

Read Full Post »

Formatet på Sveriges statsministrar under 100 år är egentligen rätt egenartat: eftersom varje statsminister bereds dryga 120 sidor biografi, så får vissa av dessa en uppmärksamhet långt bortom vad som annars är brukligt, samtidigt som vissa får långt mindre uppmärksamhet än vad som kan tyckas rimligt. Detta blir särskilt tydligt när turen kommit till det långa socialdemokratiska maktinnehavet, där män som varit aktiva i hetluften i decennier tvingas in i prokrustesbädden. Först ut: Per Albin Hansson, porträtterad av Niklas Ekdal.

Hanssons politiska bana inleddes ungefär samtidigt med demokratins begynnande genombrott; han var med och grundade SSU, och var därefter verksam inom politiken i fyrtio år; till skillnad från tidigare statsministrar var han hela livet genom aktiv i klart politiska sammanhang, från journalistik till rikspolitiker. Han började banan som statsråd som krigsminister, vilket samtiden högerpress såg som ett surt skämt, och var med och satte kniven i försvaret. Han var en av hjärnorna bakom kohandeln som garanterade politisk stabilitet och samtidigt kvävde den gryende bondfascismen. Hans tanke om folkhemmet hjälpte till att neutralisera andra mörkerkrafter. Hans förmåga som statsminister gjorde att de sista grundstenarna kunde läggas för den svenska demokratiska enpartistaten.

Och så var han naturligtvis statsminister under kriget. Ekdals förklaring till att Sverige förskonades från annat än moraliska skador är egentligen två: försiktighet och tur. Hansson var inte närmare intresserad av utrikespolitik, så han gjorde vad han var tvungen till för att blidka opinionen och Tyskland, och hade tur när Finland stod emot Sovjet, när Tyskland lyckades ockupera hela Norge, och när Tyskland gav sig på Sovjet. Visst fanns det möjligen stunder av diplomatisk briljans, men dessa skildras endast indirekt. En diskussion som får ta flera sidor kommer utmynnar dock i att det Hansson främst kan lastas för ett stort fel: att inte i krigets slut oreserverat ställa sig på demokratiernas sida med stor tacksamhet och blygsamhet.

Eftersom så mycket måste sägas, blir det inte mycket klarhet i vad som sägs: Hansson betecknas som en skicklig politiker, med såväl känsla för det politiska spelet som för folkets åsikter, och ibland får man en bild av taktikern, men det blir ändå aningen abstrakt. Hansson var en viktig politiker, och han förtjänar mer än vad som kan sägas i detta format.

Read Full Post »

Older Posts »