Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Sveriges statsministrar under 100 år’

Björn Elmbrant måste rimligen vara den av författarna i serien Sveriges statsministrar under 100 år som hade det minst tilltalande uppdraget: att skildra Fredrik Reinfeldt, vid tidpunkten sittande statsminister. Dessutom under upptakten till ett allmänt val. Vid tidpunkten boken skrevs var alltså frågan om Reinfeldt skulle bli ytterligare en borgerlig parentes i socialdemokratins Sverige, eller om han som förste högerman skulle lyckas med att både sitta som statsminister över en hel mandatperiod och att bli omvald efteråt.

Det hade ju inte börjat helt lyckat, med statsråd som tvingats avgå efter mediegranskningar, och en försvarsminister som lämnade efter att ha hamnat i konflikt med finansministern. Lägg därtill att han inte alltid verkade förstå att han blivit vald för att han dels inte var Göran Persson, dels lät som att han kanske inte var riktigt så mycket hjärtlös höger som moderaterna annars kan verka, och att han därför när folk var upprörda över sänkta ersättningsnivåer valde att peka på att de faktiskt lovat göra just detta, och det var inte konstigt att regeringen ett tag såg ut att vara rökt.

Elmbrant är inte en nådig krönikör: han tycks njuta av att plocka fram uttalanden från en ung Reinfeldt som statsministern sedan agerade helt på tvärs mot, han kritiserar sakpolitiken på flera områden, och verkar även när han någon gång kommer med beröm blanda det med lika delar kritik. Han är förvisso inte snällare mot den ineffektiva socialdemokrati som misslyckades att plocka poäng på sittande mål, men de dyker inte upp riktigt lika ofta.

Serien om statsministrarna har hittills varit trevlig läsning som ibland lyckats fånga halvt glömda skeenden (i synnerhet när demokratin var ung och det lektes hela havet stormar på taburetten), och även längre fall gavs ibland nyttiga perspektiv på långsittarna. Här saknas halva bilden, och den halva som är kvar ger ibland en lite väl skarp bismak.

Annonser

Read Full Post »

När turen i Sveriges statsministrar under 100 år kommit till Göran Persson så har den också på allvar kommit till min samtid: jag har röstat i val under hans tid som statsminister. Tidigare statsministrar har jag haft ett främst intellektuellt förhållande till, men Persson har jag en personlig uppfattning om. Caveat lector.

Annika Ström Melin erkänner också att det inte rimligen kan bli en rent historisk utläggning: när boken skrevs hade bara ett par år gått sedan Persson inte fått förnyat mandat, och hans gärning var fortfarande oklar. Han hade förvisso under nittiotalet osentimentalt sanerat statens finanser, han hade lyckats sitta kvar som statsminister över två val och tio år, han hade lett Sverige in i EU – och han hade till synes helt regerat sönder socialdemokraterna och sig själv. Det finns en efterbild av Persson som en politiker som gillar makten snarare än vad den kan användas till, som hade svårt att unna någon i sin omgivning uppmärksamhet.

Denna bild är inte helt felaktig; Persson beskrivs inte heller av Ström Melin som någon större ideolog (hans främsta idé på området, det »gröna folkhemmet«, verkar idag fortfarande någorlunda korrekt, men namnet har knappast fastnat). Han drog partiledarskapet och regerandet alltmer mot en enmansshow, vilket underlättades av behovet att koordinera mot EU. Han gjorde utspel i medierna som inte förankrats i partiet, ibland inte ens med ansvarig minister.

Samtidigt får man ge honom att mycket till slut visade sig fungera: Sverige gick från att fortfarande vara i chock efter nittiotalskrisen till att ha en statsbudget i balans, arbetslösheten sjönk, framtidstron vände åter. Sverige var kanske inte längre ett föredöme för de som ville gå en tredje väg, men det var i alla fall ett land med ordning på ekonomin och fortfarande viss hållning (i synnerhet inom EU, där Persson var pådrivande för utvidgningen österut). Persson kommer knappast bli ihågkommen som en av Socialdemokratins stora, men kanske i alla fall som en vars förtjänster övervägde.

Read Full Post »

Bristerna i upplägget för Sveriges statsministrar under 100 år har tidigare påtalats: på sitt sätt är det än mer framträdande i Tommy Möllers biografi över Carl Bildt än till och med för Erlander, för där man för denne har en väldigt lång period som statsminister att redogöra för har man för Bildts del en lika lång tid som verksam, därtill på olika arenor: han har varit inblandad i alla de tre perioder då de borgerliga partierna haft makten i Sverige under efterkrigstiden, först som politiskt tjänsteman, sedan som statsminister, och nu senast som utrikesminister; han har varit oppositionsledare, han har varit medlare på Balkan och han har varit rådgivare åt mer eller mindre ljusskygga företag. Möller fokuserar i första hand på tiden fram till avgången som statsminister, vad som därefter skett får 15 sidor, och de flesta av dem berör hans agerande som oppositionsledare; rollen som medlare berörs knappt alls.

Bildt är en oerhört polariserande politiker, och jämförs därvidlag vid ett par tillfällen med Palme (som han också förmådde reta till ursinne). Möllers bild är en politiker med blick för de politiska möjligheterna, men sämre på att möta väljare och med en personlighet som framstår som arrogant när han skall möta motståndare. Hans insats som statsminister framstår som i tämligen lyckad, med väl genomfört ledarskap för regeringens interna arbete, liksom med många genomförda reformer, men plågad av den kris som devalveringspolitiken framtvingade och med försök att lösa den som i efterhand framstår som felaktiga, möjligen inlåst av uttryck som »den enda vägens politik«.

Man kan säga mycket om Bildt som politiker och hans förmåga att skaka av sig skandaler och intervjuare, men man får ge honom detta: hans mål var att ta makten för att skifta över svensk politik så att den blev mer liberal och individuell (till skillnad från de tidigare borgerliga regeringarna som mer får beskrivas som förvaltare). Detta lyckades han i stort sett med, låt vara att vissa reformer sedan återställdes. Hade han varit sämre på att åstadkomma borgerlig samling hade Sverige idag troligen sett väsentligt annorlunda ut.

Read Full Post »

I och med Rolf Gustavssons biografi över Ingvar Carlsson når serien Sveriges statsministrar under 100 år fram till mitt levande minne; jag har i alla fall vaga hågkomster av inträdet i EU och Carlssons avgång, båda enligt Gustavsson högt klargörande händelser när man skall summera gärningen.

Avgången först: det är inte vanligt att som några och sextio, med ett bra val i ryggen, stor popularitet och vad det verkar en väg framåt efter svåra år utstakad, gå i pension. Många andra politiker skulle snarare ha suttit vidare till de tvingades avgå, eller åtminstone söka sig till nya utmaningar eller gå in i föreläsningssvängen. Icke Carlsson, som tycks leva i huvudsak som privatman. Han tycks också i likhet med flera socialdemokratiska företrädare ha behållit en måttlig syn på sig själv och tingen.

Vad gäller EU handlar det uppenbarligen mer om sakpolitik, och Carlssons aktiva insats som politiker. Han var uppenbarligen det självklara valet att efterträda Palme (ingen tydlig kronprins hade kunnat fostrats, så istället fick styresmannens vapenbroder träda in), även om hans egen vilja till detta var liten. I början tycks han också ha varit inställd på förvaltning, men fick ofta inrikta sig på att lösa kriser som de som orsakades av Bofors och Ebbe Carlsson. Runt 1990 blev det dock allt tydligare att förvaltning och förhoppningar om återgång till fornstora dagar inte längre räckte till, varpå Ingvar Carlsson tog sig an vad som verkligen skulle bli hans bestående verk: att förlösa socialdemokratin ur den egna självbilden, och lägga om kursen så att det gick att hitta nya lösningar i ett förändrat politiskt landskap.

Därmed EU, som tidigare hade varit otänkbart, dels på grund av neutraliteten, dels då Sverige menade reda sig själv bäst i ensamt majestät. Därmed ekonomisk uppgörelse, med band på LO:s krav, politik som syftade till att få ekonomin i balans och allmän liberalisering. Därmed också samarbete med borgerligheten, inklusive den på det personliga planet helt inkompatible Carl Bildt, låt vara med Bengt Westerberg som medlare.

Enligt Gustavssons tes, även om han inte framför det så, kan Carlsson därför i viss mån jämföras med den statsminister som lyfte upp honom till de höga taburetterna, ty Erlander var också han en nödlösning som visade sig bli mer lyckad än väntat.

Read Full Post »

Jag visste inte riktigt vad jag väntade mig när jag öppnade Mats Bergstrands kortbiografi över Ola Ullsten, men inte var det vad jag fick: det är inte direkt så att man förknippar folkpartister, speciellt inte folkpartister från förra seklet, med infernalisk maktpolitik och ett dolkstötande som Machiavelli skulle nicka uppskattande åt. Eller, annorlunda uttryckt: jag vill aldrig någonsin spela Diplomacy med Ola Ullsten.

Han var tidigare lite av en vit fläck i statsministerraden: de socialdemokratiska kan man inte gärna undvika att ha en viss uppfattning om även om man inte har egna minnen av dem, ej heller Thorbjörn Fälldin. Men Ola Ullsten, folkpartistisk statsminister i ett år och den som lett en regering med mindre parlamentariskt underlag än någon annan? Han verkar närmast glömd.

Kanske med rätta: det främsta han i slutändan åstadkom med sitt manövrerande för att utesluta moderaterna ur den regering som var tvungen att bildas sedan regeringen Fälldin I spruckit när de övriga partierna lurat Centerpartiet var att förgifta relationerna till de övriga borgerliga. Meningen var istället att närma sig socialdemokraterna och bryta upp blockpolitiken, med en hållbar uppgörelse i kärnkraftsfrågan som ett steg på vägen.  Sedan kom Harrisburg, liksom en allmän försvagning av partiet när de två försmådda borgerliga partierna gjorde sitt bästa för att förnedra regeringen i sakpolitiken. Ola Ullsten blev därför aldrig någon stark statsminister, och kunde inte utnyttja den möjlighet han borde haft att verka som vågmästare på liknande sätt som tidigare liberaler på posten.

Efter nästa val blev det alltså att retirera till arvfursten palats, där han inte gjorde sig populär. I det därpå följande valet, där socialdemokraterna återtog makten, blev han närmast ett sänke. En sista plan fanns dock från hans sida: han red ut ett försök från partiet att direkt avsätta honom, för att sedan själv kunna avgå och utse sin efterträdare: Bengt Westerberg, en man som inte delade alla Ullstens visioner men som av honom i alla fall bedömdes som politiskt och ekonomiskt kompetent nog att leda partiet.

Som resultatpolitiker var alltså Ullsten i stort sett ett misslyckande, förvisso till dels beroende på otur, men också på grund av eget agerande. Som politisk intrigör var han dock livsfarlig.

 

Read Full Post »

Av de biograferade i Sveriges statministrar genom 100 år var Thorbjörn Fälldin den förste som stått till förfogande för sin biograf, Olle Svenning, vilket ibland märks genom kommentarer om hur Fälldin i efterhand såg på gamla motståndare (bland annat Palme, som han aldrig kunde få personlig kontakt med).

Mer unikt dock är att han troligen är den siste statsministern som kommit från vad som får sägas vara en enklare bakgrund: han är i alla fall säkerligen den siste som fått läsa in de sista åren av grundskolan via korrespondens på grund av att han var tvungen att hjälpa till i hemmet. Han började sin karriär på lokalplanet, hamnade i riksdagen lite på slump, uppskattades direkt, och blev till slut centerpartiets partiledare, vid en tid när partiet var socialdemokraternas främsta utmanare: ett parti för en då mer folkrik landsbygd, för folk som flyttat därifrån, liksom för den begynnande gröna vågen. När partiet därefter lyssnade på Hannes Alfvéns varningar om kärnkraften blev det också det klart främsta alternativet mot den generella utvecklingen mot centralisering, storskalighet och socialdemokratisk hegemoni, speciellt om man inte ogillade social utjämning.

Till slut ledde motståndet mot kärnkraft till taburetterna: borgerligheten lyckades ena sig och för första gången på 44 år ta makten. Efter att i valrörelsen ha lovat inte kompromissa i kärnkraftsfrågan tvingades dock centern till reträtt på reträtt, och även om de lyckades hålla mot nybyggnationen så blev det inte en avveckling till 1985 som var tanken. Vad värre var: samlingsregeringarna Fälldin ledde föll sönder. Den ekonomiska politiken blev också en lång golgatavandring, när de strukturella problemen blev allt tydligare. Mer lyckad blev dock lagstiftning och annan politik: Sveriges första kvinnliga utrikesminister, jämställdhetsreformer, allmän decentralisering, genomslag för miljöpolitik och dessutom i alla fall viss ny trovärdighet för borgerlig regeringsförmåga. Utrikespolitiken fortsatte ungefär som förut, och när U 137 strandade så visade sig Fälldin ha såväl kyla som styrka att sätta mot Sovjet.

Skall man bedöma politiker efter vad de uträttat blir Fälldins eftermäle blandat: han misslyckades i stort sett i den fråga han själv såg som viktigast, den ekonomiska politiken var inget att glädjas över i efterhand, och hans parti förlorade ställningen som främsta utmanare till makten; men samtidigt genomfördes också reformer man än i dag kan glädjas över.

Read Full Post »

Klas Eklund är den förste av författarna till biografier över Sveriges statsministrar under 100 år som själv stått den biograferade någorlunda nära, som rådgivare och talskrivare åt Olof Palme under 80-talet. Detta har lett till att vissa personliga hågkomster tagits med, men inte så det skämmer eller blir påträngande.

Palme skildras i stort som en politiker med otur, på flera sätt lysande men inte alltid i takt med omgivningen. Han började som Erlanders högra hand, och fick ta över det socialdemokratiska partiet när det i alla fall formellt var som allra mest överlägset, med egen majoritet i riksdagen och efter en lång period med exceptionella reformer. Hans problem var därför två: dels hybris, dels ett sjuttiotal med andra ekonomiska mönster där de gamla lärosatserna egentligen upphört att fungera. Dessa två, tillsammans med att de borgerliga lyckades hålla sams någorlunda och lät den sävlige Fälldin vinna den moraliska segern i tv-debatterna, ledde till sjuttiotalets valförluster, och senare under åttiotalet en socialdemokratisk politik som försökte hålla tillbaka facket och bättra lönsamheten i företagen.

Palme misskötte frågan om löntagarfonderna, hans ekonomiska politik visade sig i efterhand misslyckad, hans skapelse LAS var ett grundskott mot den svenska modellen och hade oväntade efterverkningar. Samtidigt gjorde hans reformer för jämställdhet stor skillnad, hans utrikespolitiska intresse gjorde att Sverige kom bort från det provinsiella, hans reformer av skolväsendet står sig än idag, och även om den svenska starka staten med höga skatter närmat sig resten av världen ligger dess grund fortfarande där. Även om allt inte blev som han ville eller målade upp i sina briljanta tal, och även om hans eftermäle inte är lika entydigt som för de tidigare socialdemokratiska statsministrarna så fick Palmes insatser långtgående konsekvenser som vi fortfarande känner av.

Read Full Post »

Older Posts »