Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Bengt Liljegren’

Det finns få människor fler har att tacka för mer än Winston Churchill. Låt vara att han var envis, självsäker, okänslig för kritik, reaktionär: de första åren av andra världskriget var det just dessa egenskaper som behövdes hos Storbritanniens premiärminister, dessa drag som gjorde att fred inte slöts i ett av de få krig där ovillkorlig pacifism varit direkt felaktig.

Att hans egensinnighet sedan kan ha bidragit till att förlänga kriget, hans imperialism ledde till att tre miljoner indier svalt ihjäl, att hans brist på översyn ledde till mer lidande än nödvändigt hos Tysklands civilbefolkning hör också det till den bild som Bengt Liljegren målar upp i andra delen av sin biografi: Winston Churchill: Del 2. 1939-1965 (läs om del 1 här).

Detta är i huvudsak den kända historien, om Storbritanniens finaste stund när de stod färdiga att slåss på stränder, på gator och på kullar mot ett till synes ostoppbart Tyskland, om hur Churchill sökte hjälp hos Roosevelt och hur han gladdes när Hitler svek Sovjetunionen och drogs in vad som visade sig vara en omöjlig uppgift, och hur sedan även USA drogs in i kriget, men även om hur Churchills egna idéer om strategi (han motsatte sig länge operation Overlord) och om hur diplomati skall skötas (personligen) också drog ut på kriget, och hur hans lätt naiva inställning öppnade för Stalins utvidgning av den kommunistiska maktsfären.

Lite mer bortglömd (i viss mån med rätta) är även historien om åren efter kriget, då Churchill kämpade för nerrustning, för vad som sedermera blev EU, och mot att det brittiska imperiets glans skulle falna. Hans återkomst som premiärminister ledde inte till stora resultat.

Churchill blev en ikon, en av de få personer som det skulle räcka med en silhuett för att känna igen. Liljegren kämpar för att fylla på med innehåll för att även de mänskliga dragen skall framgå, och når viss framgång. Vill man dock känna privatpersonen Churchill är dock första delen av biografin långt mer givande, ty i denna andra halva framstår han som en närmast arbetsnarkoman, vars personlighet främst kommer fram i förhållandet till anställda, kollegor och jämlikar. Detta må ge en korrekt bild, i linje med författarens val att varken väja för det negativa eller undanhålla det positiva, men det gör att något av livet ändå försvinner ur, och kvar står den briljante retorikern, den ibland framseende och ibland blinde statsmannen, den demokratins försvarare som samtidigt kunde strunta i indiers och afrikaners väl och ve. Kort sagt: fullblodspolitikern.

Annonser

Read Full Post »

Ingenting av vad Bengt Liljegren skriver i Winston Churchill: Del 1. 1874-1939 motiverar egentligen boken. När den slutar är Churchill visserligen på väg in i den politiska värmen, för att inte säga elden, återigen, men de gånger han varit där förut har det varit med minst sagt blandade resultat. Men ändå: hittills finns inget som direkt motiverar att han blivit annat än en i den långa raden av politiker som försvunnit in i halvglömskan. Fiaskot i Gallipoli, uppdelandet av mellanöstern i de stater vi än kan se på kartan och återinförandet av guldmyntfoten skulle visserligen alla gjort att hans namn varit känt av specialintresserade, och författandet kanske skulle gett ytterligare något värn mot glömskan, men inget av dessa är ens i närheten att ge honom plats på listan över historiens viktigaste personer i Storbritannien.

Det som dock skulle leda till att han blev den som ledde Storbritannien genom andra världskriget var dock precis det som gjorde att hans anseende var så lågt precis innan det började: hans envetna varnande för att Hitler var det största hotet mot freden, stort nog för att det till och med skulle vara värt att komma över avskyn mot kommunister bara han stoppades.

Det krävdes naturligtvis en hel del envetenhet för att stå ut så länge: det var dock en egenskap som även tidigare såväl stjälpt som hjälpt honom tillbaka: efter att som marinminister  ha haft del i ansvaret för en av första världskrigets alla onödiga katastrofer, samt efter att även i mindre skala arbetat upp rykte bara för att förlora det på någon felsatsning.

Liljegrens bok är en tämligen rak kronologisk skildring. Instick som gäller mannens natur eller böjelser är korta och lämnar snart plas för mer handling. Detta gör att det hela hänger samman väl, sällan blir oredigt eller krångligt, men å andra sidan blir det sällan riktigt djuplodande: det konstateras att Churchill definitivt inte var antisemit, men däremot imperialist och möjligen hade fördomar på gränsen till rasism, men det görs utspritt så man själv måste skapa sig en idé ungefär hur denna idémassa såg ut. På liknande sätt konstateras att Churchill vid ett tillfälle använde dumdum-kulor i striderna i Sudan, och att han senare i samband med boer-kriget fördömde dem för att de använde dem. Men om detta var den typ av anpassliga skenhelighet det antyds ha varit kanske en bok som utger sig för att vilja visa även Churchills mindre tilltalande sidor skulle kunna göra en lite mer uttalad poäng.

Nåja, det hela är trots ett par mindre frågetecken fullt läsbart, och till skillnad från ämnets egen biografi över sin anfader, hertigen av Marlborough, så lär de flesta läsare återkomma till nästa del. Inte tack vare stilistiken, men ämnet: nästa del är ju den då det börjar på riktigt.

Read Full Post »