Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 4 januari, 2014

Jag måste erkänna att jag misstolkade titeln till Jean-Paul Sartres Äcklet; det kan bero på att den getts ut samtidigt och jag vanligen såg den intill Idioten. Boken handlar alltså inte om en person som är ett äckel (ett sådant dyker dock upp i den), utan det äckel huvudpersonen Antoine Roquentin känner inför den fysiska verkligheten. Med det avses inte heller sådant som de flesta äcklas av, som kroppsutsöndringar och förruttnelse, utan vardagliga ting som ölglas och hänglsen.

Roquetin är inflyttad till hamnstaden Bouville efter ett kringflackande liv; han försöker skriva en biografi över 1700-talsdiplomaten markis de Rollebon, men känner alltmer leda över detta. All känsla inför vardagen tycks långsamt blöda bort och till slut ersättas av Äcklet, samtidigt som det förgångna allt mindre ses i fullständiga sinnesupplevelser och istället ersätts av ord och text: han minns inte längre som ett organiskt helt utan som beskrivningar.

Som kan väntas händer det inte så väldigt mycket: Roquentin går på caféer, arbetar på biblioteket eller äter lunch med Autodidakten; en ågng träffar hans in gamla partner Anny och inser att deras söndring är slutlig och att hon inte kan hjälpa honom tillbaka till sitt upplevt helare jag.

Jag vet inte om jag förstått så mycket av vad Sartre ville ha sagt, men å andra sidan har jag heller inte tröttnat på hans sätt att säga det.

Annonser

Read Full Post »