Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Georgette Heyer’

En liten del av min förtjusning inför Georgette Heyer är nog att den i sig är så oväntad: historiska romaner, historiska romanser, är inte direkt vad som normalt betraktas som god litteratur. Och det är väl egentligen inte Heyer heller: språket är ibland för tryfferat med uttryck från vilken period hon nu hamnat i, historierna må vara roande men ligger ofta en god bit utanpå det rimliga, hennes kvinnliga huvudroller tenderar alla att vara någorlunda självständiga kreatur men som ändå behöver en fast manlig hand att hjälpa dem (undantag finns naturligtvis). Det är roande, men inte speciellt närande, läsning.

Så också The masqueraders: bror och syster, Prudence och Robin, klär ut sig till syster och bror, Kate och Peter, mestadels för att Robin och deras far varit inblandade i det jakobitiska upproret och för att fadern är en mycket självsäker intrigör (men avväpnande fri från föreställningar om egna begränsningar och med en förmåga nästan lika stor som egot): de skall ta sig till London och där ligga lågt medans historien blåser över.

Det går sådär; de hamnar direkt i ett försök där unga Letitia Grayson lurats med på flykt mot Skottland för giftermål, och när de avbrutit detta så har Robin förälskat sig i henne, de skaffat en gemensam fiende, samt fått en vän i form av Anthony Fanshawe, som Prudence känner sig dragen till och som tycks förtjust i unge Peter.

Det hela utvecklar sig ungefär efter de lätt farsartade linjer man kan vänta sig. Det må uppfylla romansgenrens grundläggande konventioner, men samtidigt är det snarare handlingen och vändningarna som är det roande, inte hävande barmar och suktande blickar. Då får man kanske ta att även den ovanligt handlingskraftiga Prudence till slut vill slå sig till ro och bli en god hustru.

 

Annonser

Read Full Post »

Jag bör nog inte läsa fler av Georgette Heyers böcker, i synnerhet inte sådana som är satta under samma tid som Regency Buck (var hon får sina underliga titlar från förstår jag inte): inte för att de tagna en och en är särskilt dåliga, utan för att det bara blir mer och mer uppenbart att hon måste haft någon sorts checklista för saker som »måste vara med«.

Den här boken har dessutom den mycket dåliga smaken att ha en hjältinna vars egensinnighet måste tuktas av en stark man enligt mönstret att damen bedyrar alltför mycket (att deras första möte börjar med att han tror att han har rätt att kyssa henne trots protester gör inte det hela bättre). Att den »romantiska« handlingen satts samman med ett mysterium som måste genomskådas efter bara någon eftertanke hjälper den inte stort.

Huvudperson är Judit Taverner, extrem rik arvtagerska som tillsammans med sin bror Peregrin är på väg mot London för att leva loppan, trots att de blivit tillsagda av sin förmyndare att hålla sig i Yorkshire. Där gör hon liten skandal genom att själv köra häst och vagn samt använda snus (av alla fåniga saker…), samtidigt som någon tydligen fått för sig att ha ihjäl Peregrin. Hon försöker dessutom göra uppror mot sagde förmyndare, vilket varje gång slutar med att hon ser fånig ut och aldrig får någon liten poäng.

En del av  de tidigare problemen kan kanske förlåtas då detta var den första romanen satt under perioden författaren skrev. Det är också föregångaren till den mer intressanta An infamous army, i vilken ett flertal personer återkommer. Båda är resultat av noggranna forskningar, men medan dessa i den senare ledde till en med rätta beundrad skildring av slaget vid Wellington blir det här bara en lätt tråkig uppräkning av smådetaljer, liksom ett ändlöst paraderande av kungliga hertigar.

Sedan finns det naturligtvis andra problem: förutom redan nämnda otrevliga manliga huvudperson en skurk som gör skurkaktiga skurkigheter enbart för att handlingen skall gå framåt (det är tydligen inte nog att gifta sig med en arvtagerska som är rikare än Mr. Darcy, utan även hennes broders pengar skall has). Värst är dock att boken är så tråkig: här finns mycket, mycket lite av den humor som finns i andra av Heyers böcker, och som annars kan få en att överse med en del av deras problem.

Jag plockade upp den i huvudsak för att en del av personerna skulle återses; det är väl i princip den enda anledningen att läsa den för någon som inte fått för sig att läsa alla Heyers böcker som jag kan se. Och det gick rätt bra att läsa om dem några år senare utan bakgrundshistorien, så den här boken borde hamna långt ner på prioritetslistan.

Read Full Post »

Georgette Heyers Friday’s child är ovanlig såtillvida att den börjar med vad som annars borde vara slutet: med giftermålet. Eller, nej: den börjar egentligen med Lord Sheringhams frieri. Fast inte till den kvinna han skall gifta sig med. Han börjar med att fria till den vackra, väluppfodstrade Miss Milborne, men när han får nej bestämmer han sig för att göra en Karl-Artur Ekenstedt och gifta sig med den första kvinna han möter. Vilket visar sig vara hans barndomsvän Hero Wantage, som alltid avgudat honom och inte tror honom kunna göra fel.

Som han inte är den mest välbetedda av unga män, och Hero aldrig uppfostrats för den fina världen, blir det dock problem: han tycks alltid få styra av något projekt hon fått för sig som inte vore korrekt, och trots att han mest gift sig för att kunna få ut sitt arv finner han bry sig mer och mer.

Även bikaraktärerna är trevliga: Sheringhams vänner är välmenande men inte alltid visa, och i synnerhet den hetsige Lord Wrotham (också ute efter Miss Milborne) har en förmåga att trassla till det för sig och sina vänner. När Sheringham till slut får nog av sin hustrus blundrande och bestämmer sig för att skicka henne till sin mor (som avskyr henne) för uppfostran måste hon dock söka deras hjälp, och de ser en chans att lära sin vän att uppskatta vad han har.

Trevligt, lite udda, och väldigt roligt.

Read Full Post »

Det är märkligt, men de »farliga« män som dyker upp i Georgette Heyers böcker för kvicktänkta, någorlunda snälla flickor att falla för tycks alla ha betydligt värre rykte än de förtjänar, och ha som regel att inte förföra unga oskulder eller ens göra något som skulle såra sådanas rykte. Konstigt, konstigt.

För titelpersonen i Venetia är det hennes dittills osedde granne som plötsligt behöver oroa sig – hon, och hennes lytte men intelligente bror, som genom att trilla av hästen och så räddas av Lord Damerel blir sättet för dem att lära känna varandra (efter att tidigare träffats på en skogsstig, då han tvingat sig på henne). Och visst är det rätt roligt hur de citerar Shakespeare mot varandra och förstår båda hur vansinnigt irriterande de flesta runtomkring henne är, främst hennes två friare, den solitt tråkige Edward Yardley och den halvvuxne Oswald Denny, som inget hellre vill vara än byronsk hjälte, men annars är bifigurerna överlag mer intressanta, speciellt den härsklystna svärmor till Venetias andre bror (som ligger vid ockupationsarmén i Frankrike och skickat hem henne med sin hustru), men romansen känns som något Heyer redan skrivit bättre. Och vid det här laget börjar jag tröttna på de saker som hon tydligen känner sig tvungen att ha med i varje bok (en kvinnlig huvudperson som gurglar av skratt, egenpåhittad slang, vissa platser).

Read Full Post »

Fasen vet vad Georgette Heyer tänkte när hon skrev An infamous army: att gifta ihop den typ av ytterst lättsamma kärleksromaner hon normalt skriver med en hundra sidor lång skildring av slaget vid Waterloo – var det verkligen välbetänkt? Jag klagar inte för egen del – slagskildringar har jag läst förut med behållning, liksom hennes vanliga böcker –, men man undrar ändå lite.

Nåväl, detta är alltså dessutom tredje och sista delen i serien om den synnerligen indiskreta familjen Alastair, även om de gamle den här gången håller sig på behörigt avstånd nästan hela boken igenom. Istället får vi främst följa  den unga änkan Barbara Childe, för vilken »levnadsglad« är en mild beskrivning. Boken börjar i Bryssel, under de första av de hundra dagarna, och staden väntar andäktigt på att Wellington skall komma dit för att ta befälet över armén – eller nej, andäktigt är fel: Bryssel är den mest lysande nöjesstaden på kontinenten, fylld med engelsmän trötta på att sitta hemma, unga militärer och giftaslystna damer. Det är baler, utflykter och alla nöjen som önskas kan. Liksom skvaller och förväntan.

På en av dessa baler, precis när Wellington anlänt träffar Barbara på den stilige överste Charles Audley, adjutant till hertigen, och de förälskar sig och förlovar sig, trots hennes lynniga beteende och grundmurade ovilja mot att binda sig igen. När kriget rycker närmare får Charles mindre och mindre tid för sin fästmö, och svårare och svårare att hålla henne nöjd. Och sedan kommer Napoleon.

Som romantisk historia är den inte helt vanlig: förälskelse från början, och besvärliga förlovningar är märkliga nog, men det framstår nästan som om det inte är Charles och Barbara som måste lära känna varandra, utan Barbara och Charles svägerska Judith. Men fungerar gör det, liksom den långa stridsskildringen (i alla fall när man kommit förbi uppställningen av arméer: liksom Heyers beskrivningar av personer klädsel blir skeppskataloger av denna art sällan speciellt bra läsning): man får följa både ångesten i Bryssel och de blodiga övningarna på fältet, innan det hela är över och det bitterljuva slutet kan komma. Som sagt, underlig blandning, men även om det är aningen udda så fungerar det ändå rätt bra.

Read Full Post »

Om första delen i Georgette Heyers trilogi om familjen Alistair var något segare än väntat vägde andra delen, Devil’s Cub, med råge upp detta. Det börjar dock rätt illa, med en rätt tråkig fest där titelpersonen markis Vidal – inte helt oväntat sonen till hertigen och hertiginnan av Avon – dyker upp och gnabbas lite med sin kusin, och sedan blir det lite Londonintriger med den dumma tös han för tillfället är ute efter (vars mor är ute efter honom som svärson) och en nattlig duell på en spelhåla, vilka har vissa poänger (det är trots allt skönt att se att de män som förklaras vara okontrollerbara verkligen beter sig skandalöst, och att man inte bara få detta förklarat för sig), men på det hela taget inte är så värst skoj, speciellt som man också måste se var den äldre generationen hamnat.

Sedan kan dock underhållningen dra igång på riktigt: efter den där duellen måste Vidal fly till Paris, och helst vill han ha den där tösen med sig, men råkar istället få med hennes betydligt mindre fåniga syster Mary, och sedan är allt klippt; trots allt har han vissa skrupler, och för att inte »fördärva« henne tänker han gifta sig med henne. Vilket hon nog egentligen skulle vilja (skönt att någon också är på det klara med sådant från första början, och att de inte upptäcker dessa i sista stund), men naturligtvis inte kan gå med på. Och så måste de dras med varandra ett slag och bli bekanta och… tja, hade inte genren gjort slutet uppenbart hade det varit det vid det här laget. Först skall det dock till fler förväxlingar, med ett andra kärlekspar och rymningar och jakter och föräldrar som skall försöka få ungdomarna att inte fördärva sina rykten (vilket faktiskt är precis deras mål också, om än vägarna undan vanryktet är lite krokiga), och slut tar det inte förrän allt har vänts och alla förvillats – alla utom lord Avon som likt tidigare vet precis vad som pågår (vilket säkert var vad som gjorde den tidigare delen såpass tråkig. Allvetande personer får gärna dyka upp och ställa saker till rätta, men som huvudpersoner är de ganska tråkiga). Mycket spring och mycket förväxlingar och annat skoj, alltså, och när de äldre väl fått stå i rampljuset i början ett tag och istället börjat agera med i ungdomarnas spel blir de faktiskt rätt trevliga att återse de med.

Read Full Post »

Historier där kvinnor klär ut sig till män är tämligen vanliga; Shakespeare i synnerhet älskar idén, men även annars är det inte ovanligt – till skillnad från det omvända, och när så sker är det vanligen komiska episoder, dessutom inte sällan med stora starka karlar i rollen (så har såväl Tor som Akillevs klätt sig i kvinnokläder). Nåväl, här är det likafullt en kvinna i gosskläder; likväl är detta bara inledningen på Georgette Heyers These old shades: den unga Léonie har nämligen passerat som pojke i snart sju år när hon en dag springer in i Justin Alastair, hertig av Avon, som genast ser igenom förklädnaden och kanske något mer och löftesrikt.

Denne hertig Alastair är långt från Guds bästa barn; hans smeknamn Satanas har han fått för omoral i lika grad som omöjlighet att tas med, och Léonie  tycks öppna möjligheter att reglera en gammal skuld som fått stå alltför länge. Med tiden får han dock även helt andra skäl att gå vidare med sina planer, skäl som inte bara har med sin egen hämndlystnad att göra.

Tyvärr är jag inte lika förtjust som efter tidigare Heyer-böcker: det är inget fel på Léonie  som impertinent och livlig hjältinna, men mycket i upplägget andas en människosyn som kanske var OK när handlingen utspelas men knappast idag, eller ens när boken skrevs, en tro på att blodet kommer ge sig till känna oavsett omständigheterna. Hertigen är också en något för överlägsen person, vilket gör att slutet bara blir än mer väntat (om någon väntar sig annat än bröllopsklockor så är det dags att syna insidan av skallen). Boken är inte oäven, men knappast lika bra som jag hoppades.

Read Full Post »

Older Posts »