Vad får man egentligen publicera?

Först noterar vi att Ny Teknik tydligen inte nöjer sig med att låta pseudofysiker sätta in annonser om sina teorier, de skriver dessutom artiklar om att de gör det. Efter en snabb titt på Olof Tedenstigs publicerade material kan man konstatera att det icke enbart torde vara att han vill ersätta Standardmodellen som får honom att bli illa mottagen bland fysiker, utan snarare att han vill ersätta all fysik.Till exempel anses Einsteins relativitetsteori vara »parts of mystic and elements of religious supernatural nature«, och fysikerna sägs till  och med inkompetenta att hantera gammal hederlig dimensionsanalys. Tedenstig tycker av någon anledning att vi skall nöja oss med massa, längd och teori, och räkna till exempel elektrisk laddning i volym per tid. Vill man ha lite mer konkreta tokerier kan man bland hans bok tämligen lätt finna saker som »En syreatom innehåller 16 protoner och 16 neutroner« eller »1000 molecules of the gas (1Kmol)«. Detta i ett kapitel om grundläggande enheter. Jag finner tankar på de saker som kan stå att finna i de senare kapitlen skrämmande.

På annat håll noteras hur Lars Adaktusson för två veckor sedan publicerades en krönika där han ifrågasätte Humanisterna, i mitt tycke med förvisso välbehövligt, även om hans argument var väl grumliga. Själv känner jag ett inte obetydligt mått av obehag var gång jag ser rörelsens namn (som alltså inte skall förväxlas med Svenska humanistiska förbundet), då de lagt beslag på en beteckning som rätteligen står för hela den intellektuella rörelse som i över femhundra år stått för pluralism och brett undersökande av det mänskliga som de själva blott är en avläggare från. I deras skepnad får begreppet istället stå för en stundom trångsynt ateism av den sort som i sin iver att vinna proselyter försöker dra in naturvetenskapen i en konflikt som den inte har med att göra, och därigenom snarare riskerar att polarisera världen ytterligare mellan de som håller på vetenskapen och de som förlitar sig på tron, trots att åskådningsätten har gått att förena utan större men. Men nu var det ju Adaktussons krönikor som skulle avhandlas, och i sin uppföljare noterar han hur han av de som vill utmåla sig som frihetens förespråkare har svårt att ta till sig att folk som har andliga intressen faktiskt också har rätt att yttra sig i media, liksom att det troligen är svårt att övertyga folk via förolämpningar.

För att återknyta till Tedenstig: att han har en knasig teori, och är villig att lägga pengar på att annonsera om den står honom fritt, liksom det står Adaktusson fritt att på det utrymme som SvD har gett honom för att uttrycka sina åsikter göra just detta. Därefter står det var och en fritt att kritisera dem, helst genom att peka på svagheter i respektive resonemang. I båda fallen är det helt riktigt att deras personliga önskningar uttrycks i respektive text, av något olika skäl. Däremot vore det djupt olyckligt om samma åsikter finge stå oemotsagda i en eventuell artikel om Lars Adaktussons krönikor, på samma sätt som artikeln i Ny Teknik bara kan beskrivas som ett bottennapp.