Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Doktor Glas’

Av någon anledning tycks Hjalmar Söderbergs romaner locka senare tiders författare till återberättande. Den allvarsamma leken blev på sjuttiotalet Till Lydia, och på senare tid har Doktor Glas gett upphov till böcker ur både Pastor Gregorius och dennes hustru Helgas perspektiv. Och nu ser jag att även Kerstin Ekman skall behandla boken. Det jag jag läst är dock Bengt Ohlssons augustprisbelönade Gregorius.

Det önskar jag att jag låtit bli. Inte för att den var direkt usel, men för att den var så intetsägande tråkig. Jag ser inte vad poängen är; blir inte mer förtjust i den ryggradslöse och på gränsen till pedofile Gregorius här än jag var i den som i Söderbergs roman (och då hade denne utifrån dagens lag varit att betrakta som våldtäktsman). Han förälskar sig i Helga redan när hon var ett barn på gränsen till puberteten, sitter vid sin första hustrus dödsbädd och kan bara känna glädje för att han nu kan gifta sig med Helga, och beter sig minst sagt svinaktigt mot den kvinna han träffar under vistelsen vid Porla brunn. Visst har han även sidor man kan sympatisera med, som hans önskan efter att få ett barn eller den känsla av otillräcklighet han måste upplevt under uppväxten, men man kommer aldrig så nära att man kan göra annat än ömka honom.

Har man sedan Doktor Glas i minnet – eller plockar upp den för att jämföra – blir det också pinsamt tydligt hur överlägsen Söderbergs prosa är. Doktor Glas är hälften så tjock, men dubbelt så välformulerad och betydligt konkretare. Även om doktorn också gör saker som inte har med huvudhistorien att göra försvinner den stundom helt ur pastorns åsyn, och han har en tendens att förlora sig i minnen som möjligen är ämnade att öka förståelsen men som sagt ibland bara inducerar äckel. Dessutom sitter jag och undrar vilken sorts pastor han är som aldrig verkar hämta stilistisk inspiration ur Bibeln; det jämförs ideligen med händelser ur hans barndom men aldrig, aldrig att man ser ett enda bibelcitat.

Det som hade kunnat bli intressant med texten, skildrandet av hur olika två personer kan uppfatta samma situation, försvinner bland allt det övriga. Det som hade kunnat bli en läsvärd kontrastering av hur olika vi tolkar samma skeende, och hur det förändras vid återberättandet, drunknar därmed i en mängd detaljer ur en sekelskiftespastors dagliga liv.

Annonser

Read Full Post »

Jaha, så var det dags igen att recensera en Riktig Klassiker (två versaler, för säkerhets skull): Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Detta torde väl vara en av de där böckerna som kommer upp överst när det är dags att sätta samman en kanon, inte minst eftersom de frågor den vill diskutera – rätten att avsluta ett liv, eget eller annans – fortfarande är aktuella, och förhopppningsvis alltid kommer vara det. Ramhandlingen, med den grubblande doktor Glas som efter ett besök av den i hans tycke vedervärdige pastor Gregorius’ hustru Helga bestämmer sig för att hjälpa henne undan de äktenskapliga plikterna, först medelst vita lögner och sedan medelst pillerburken. Samtidigt diskuteras abortfrågan i ett sidospår, inte distraherande utan snarast klargörande trots att det aldrig riktigt inverkar på huvudhandlingen.

Det ä’r helt klart en sådan bok som svensklärare älskar att utsätta sina elever för (utsätter, beroende på att detta är det riktiga ordet för nästan allt svensklärare företar sig, oavsett kvaliteten hos stoffet): någorlunda kort,  många frågor som ställs, och inga helt självklara svar givna. Visst är det lätt att tolka Gregorius som den tanklösa, konservativt självrättfärdigande ondskan själv med Glas som den tvivlande, men i slutändan rätt handlande hjälten, men så lätt är det ju inte. Innan allt slut, och man lämnas med tystnaden, så tvingas man ändå se att Glas bild av det hela kanske inte var den rätta, att Helga kanske inte är lyckligare på grund av hans handlande.

Men behållningen ligger inte enbart i moralfrågan: i så fall skulle boken förvisso fortfarande troligen läsas, men knappast som den klassiker den faktiskt är. Minst lika viktig är skildringen av Glas själv, grubblaren, romantikern, tankemänniskan som alltid betraktar och aldrig handlar – »Mig gick livet förbi« – och som till slut för att frälsa den han älskar men som inte älskar honom i retur begår den yttersta av handlingar. Utan denne märkligt sammansatte huvudperson, som döljer sig bakom sin läkared för att slippa utföra de aborter han annars ibland anser berättigade men som han inte törs göra, och den vackra prosa med stycken som numera lever sitt eget liv skulle boken visserligen fortfarande läsas, men knappast vara någons favorit.

För egen del slår boken inte riktigt an hos mig på det sätt som får mig att vilja placera ett verk bland det absolut yppersta som står att finna i ett bibliotek. En fin plats förtjänar den förvisso, och om den inte nått ända till mitt hjärta på det sätt den nått andras är jag beredd att skriva detta på den personliga idiosynkrasins konto.

Read Full Post »