Språkuppror

Så som redan har påpekats ett par gågner, men som troligen fortfarande inte riktigt har gått hem, så är den svenska Halim i Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött skriver på inte förortssvenska, utan en pastisch på sådan (det sägs ju för tusan rakt ut i boken också!) . Halim, förstår man snart, har börjat bete sig som nidbilden av stökig invadrargrabb på senare tid: efter att hans mamma dött och han och pappa flyttat och han börjat på högstadiet.

Före allt detta var han en duktig elev, med bra omdöme från lärare. Nu kämpar han för att klara godtjänt, har en egen stödlärare, men klottrar hellre ner toaletter och skolkar än pluggar. På fritiden hjälper han pappa i dennes loppaffär, eller hänger med Dalanda som bor i deras gamla hemområde, och lyssnar på skvaller därifrån och får sig itutat hur grymt mäktiga araber och afrikaner är: allt från Hannibal och Saladin till filosofer och vetenskapsmän. Lägg på allmän tonårsdumhet och -ångest och det är klart han har skev verklighetsbild.

Och det fina är att detta framkommer: man förstår snart att man inte skall lita på allt Halim skriver, men också hur ont han har, hur gärna han vill att hans pappa skall vara en stolt arab som gör motstånd mot rasism och Israels ockupation och allt annat, trots att han mest tycks vilja leva sitt liv i det nya landet.  Till slut går dock inte självbilden av sig själv som smart övermänniska riktigt att hålla ihop längre, och frågan är om han skall orka stå ut som den stolta invandraren som inte släpper något av det svenska inpå sig?

Det är bra, smart och välskrivet: även om språket inte är riktig invandrarsvenska övertygar det ändå som den sorts överdrivna jargong som man kan vänta sig från den som söker en identitet, och även om man ser hur dumt Halim beter sig tycker man fortfarande om honom nog att vilja se honom göra bättre.

Read Full Post »

Sanning och lögn

Så har jag då gjort det igen: läst en sån där bok som jag inte har någon aning vad jag tycker om den. Egentligen tycker jag ju faktiskt inte om att läsa historier om personer som segnar ner under världens bördor och ger upp, jag ställer mig frågande till värdet av fiktionaliserad verklighetsbeskrivning, och jag vet inte riktigt om jag trivs med berättarröster som uppenbart inte berättar sanningen, men som man heller inte riktigt är säker på i vilken grad de ljuger. Och trots detta, och trots att jag stundom behövde kämpa för att orka läsa vidare i Jonas Hassen Khemiris Montecore – en unik tiger, så kan jag i efterhand inte riktigt uppbåda någon motvilja mot den.

Ramhandlingen – eller är det huvudhandlingen? – är enkel: till den unge, nyss debuterade författaren Jonas Hassen Khemiri vänder sig dennes numera försvunna faders gamle barndomsvän Kadir med ett förslag om att de tillsammans skall skriva en bok om fadern. Man får ta del av Kadirs texter, både hans e-post till Jonas och hans utkast till boktext, liksom vissa texter som Jonas formulerat. Snart märker man dock att allt inte riktigt är vad det ser ut som: Kadirs texter verkar lite väl tillrättalagda, av hans svar på Jonas epistlar förstår man att denne knappast är den välformulerade person som skrivit de stycken som direkt anförs som hans. Snart börjar deras skildringar av händelserna också glida isär.

De händelser som skildras är hur Jonas pappa, i boken kallad Abbas, en pseudonym vald för att passa framtidens verklighet, växer upp på barnhem, blir poetisk strandraggare i  Tunisien, träffar en svenska, flyttar till Sverige, och konstant misslyckas med att nå framgång med sitt artistiska fotograferande. Till slut inser man att han kommer antingen kompromissa med sina ideal eller gå hungrig. Under tiden som han brottas med detta växer Jonas upp, och Sverige går in i det mörka tidiga nittiotalet, med skinnskallar, lasermän och Ny Deodo Demokrati. Jonas reagerar genom att sparka bakut, vägra bli svensk, vägra att som fadern anpassa sig. I slutändan står inte fadern ut, lämnar sin familj, sviker dem, försvinner och går ner sig än mer – bara för att, enligt Kadir, till slut återuppstå som världsberömd(a) megafotograf(er), med nytt (nya) namn, världsförbättrarstatus och enorm framgång.

Hela vägen igenom skaver dock fiktionen, inte bara genom Kadirs uppmuntran om att anpassa berättelsen, göra den mer lik en bok (och man sitter där och undrar hur mycket av hans stycken som är menade att framstå som dikt); eftersom både Jonas och Abbas verkar ha tendenser att försvinna i det blå, och man tidigt kommer på Kadir med att beskriva en händelse som verkar misstänkt likt en scen i Oliver Twist, så sitter man alltid där och undrar om det är menat som dikt som skall likna verkligheten, eller som dikt som skall likna dikt., eller hur många lager som egentligen finns där. För mig blir soppan lite väl mastig, och även om den har sina välsmakande inslag, som Kadirs märkliga svenska eller faderns nyfunna ambition att bli Sveriges bästa… hundfotograf, så blir det hela lite för mycket. Nu blir fiktionerna så många att man undrar om boken försöker berätta något alls förutom om just dessa. Synd, för de idéer om hur bilden av invandrare och svenskar skapas, och vem som egentligen har rätt av far och son, hade förtjänat det utrymmet.

Read Full Post »