Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘slaveri’

När jag för en tid sedan recenserade Adam Hochschilds Spräng bojorna så sade jag att jag inte kunde kontrastera mot sista delen i Dick Harrisons projekt om slaveri, eftersom jag inte hade läst den. Nu har jag det, och således är det dags att gå tillbaka och se hur väl min gissning står sig: Då var  omdömet att Hochschild bygger mer på anekdoter och är mindre akademisk i tonen, vilket stämmer, och gissades att de båda böckerna väsentligen skulle överlappa, vilket inte stämde. Alls. Harrison bryr sig nämligen föga om exakt vad som pågick i den tidens stormakt och världspolis, här är det inte de någorlunda civiliserade parlamentsdebatterna som gäller utan den smutsiga verkligheten. Det mesta utrymmet tilldelas återigen själva slavsystemen, hur de fungerade, vilket folk som fångade vilket och vem som sålde vilka till vilka, och exakt hur ofria slavar i olika samhällen var. Slaveriets avskaffande ges också utrymme, men främst i form av hur det gick till på fältet, inte varför europeiska regeringar bestämde sig för att göra det.

De främsta styrkan hos Slaveri: 1800 till nutid är nog dess bredd: förutom generöst utrymme för den amerikanska södern och de olika afrikanska slavsystemen skildras även slaveriet i de Latinamerikanska områden (Cuba och Brasilien) som inte avskaffade systemet förrän sent under 1800-talet, liksom slaveriet i delar av Sydostasien. Man kunde önska en något större fokusering på t.ex. Indien, men enligt Harrison finns inte mycket forskning på området. Bredden slår dock till viss del tillbaka; till slut blir det lite för mycket om olika system som glider ihop i varandra, lite för lite bonushistoria för att väcka aptiten (prästernas roll i försvaret mot slaveriet runt Borneo var intressant, mer sånt hade bra). Dessutom hittar man ett par stilistiska fadäser, där till exempel en slav som rymt från sin ägare i ett par veckor beskrivs som »skurkaktig«, liksom ett citerande av Kipling som det tycks ha gått slentrian i.

Vad vill då boken säga om slaveriet? Först och främst att kampen inte är över. Slaveriet fortlever, främst i Asien. Det har hittills visat en enorm förmåga att anpassa sig efter de mest skiftande omständigheter. Alla tre delar skulle kunna ses som ett enda stort bevis därpå. Dessutom vill Harrison visa att det går att bekämpa slaveriet. Genom att stabilisera oroliga regioner, genom att ge ekonomiska alternativ. Det kommer dock inte avskaffa sig själv, som vissa västerländska ekonomiska skolor påstår. Det är och har tvärtom varit fullt lönsamt. Avskaffandet har därför i närmast samtliga fall påtvingats utifrån, ofta genom europeiska gevär, i handen på personer vars förfäder en gång såg till att det utbretts.

Avskaffandets historia är nämligen fylld av grymma ironier. Tvärtemot vad en del abolitionister trodde hjälpte det nämligen inte med att avskaffa slavhandeln (något som i och för sig var svårt nog). Även efter det att de stora kolonialmakterna slutat med triangelhandeln fanns det de som fortsatte med detta fördärvliga värv, om än i mindre omfattning. Detta ledde i sin tur att Afrika översvämmades av billiga slavar, vilket gjorde att många afrikanska riken byggde upp storskaliga slavsystem, och så kunde den gruvliga kommersen fortgå. Den avskaffades i många fall inte förrän europeiska imperialister dykt upp, även om detta inte alltid hjälpte. Att det lugn som trots allt inföll sig under kolonialismens dagar försvårade tagandet av slavar gällde alla områden, men räckte alls icke för att avskaffa slaveriet. Detta skedde normalt inte förrän hemmaopinionen fått reda på sakernas tillstånd, och inte ens då gick det undan när idealismen krockade med realpolitik. Här tycker jag Harrison gott kunde fått ta sig lite mer utrymme, och problematiserat imperialismen ytterligare. I Belgiska Kongo iförde kolonisterna ett system av tvingad arbetskraft som knappast stod något annat efter, men detta nämns knappt.

I stort är dock budskapet angeläget och viktigt, och boken illustrerar väl hur brännande relevant historieämnet kan vara. Att känna historien gör en inte immun mot misstag, men det minskar risken. Att känna till hur slaveriet har sett ut hjälper oss att förstå hur det ser ut idag.

Annonser

Read Full Post »

Natten den 31 juli, nådens år 1838, samlades en grupp människor till tacksägelsegudstjänst i en jamaikansk kyrka. Det de firade var slutet för ett monstrum som 200 år tidigare skapats av europeiska handelsmän och kolonisatörer: det västindiska slaveriet. När de gick in i kyrkan var de flesta slavar, när de efter tolvslaget lämnade den var de fria. Kampen för att detta skulle bli möjligt hade tagit femti år, hade vid dess start och ibland även längs dess väg verkat helt omöjlig, och skulle komma att bilda skola för senare, liknande strider. Denna kamp, och de hjältar som förde den, är vad som skildras i Adam Hochschilds Spräng bojorna.

Kampen började 1787 i London, i ett boktryckeri kopplat till kväkarna, en religiös grupp som skulle utgöra stommen i de organisationer som kom att utgöra de första sant filantropa människorättsorganisationerna och till slut driva igenom sin vilja i trots mot de rika och mäktiga plantageägare och redare som tjänade på status quo. Rörelsen förenade så disparata individer som den patriarkalt konservative William Wilberforce, organistaören Thomas Clarkson, advokaten James Stephen och den före detta slavhandlaren och sedermera predikanten John Newton. Hochschild är uppenbart förtjust i att ha ett så rikt persongalleri att sysselsätta sig med, eftersom hans sätt att skriva historia inbegriper ett ständigt uppehållande vid diverse pikanta, uppiggande, ibland irrelevanta, men aldrig i sig ointressanta, anekdoter.

Det hela är alltså i mycket uppbyggt kring personer och händelser, och även om han skickligt jonglerar flera parallella förlopp så är resultatet ändå som bäst yvigt och inriktat på berättande snarare än förklarande. När han vid ett tillfälle stannar upp och försöker förklara varför Storbritannien, denna världens största slavhandlarnation,  främst på grund av inhemsk opinion, avskaffade slaveriet så har han ingen mer djuplodande teori än sympati sprungen ur vetskapen om vad tvångsvärvning till flottan gjorde med familjer. Det är möjligt eller till och med troligt att sådan vetskap hjälpte till att driva på abolitionisterna, men tycks mig ändå som en något bristfällig förklaring.

Jag har ännu inte införskaffat tredje bandet av Dick Harrisons bokverk om slaveriets historia, där denna kamp skall skildras. Jag kan därför inte jämföra de två böckerna, men vågar mig ändå på att göra vissa rekommendationer: den som vill läsa en mer levande och mindre teoretisk översikt över ämnet bör hålla sig till Hochschild. Den med större krav på akademisk tongång och teoretiserande bör vända sig till Harrison. Att läsa endera av dem är dock starkt att rekommendera,  för få ämnen torde bjuda på större kontraster mellan den mänskliga naturens svartaste djup och mest lysande höjder, liksom den grådaskiga verklighet som kan bli resultatet när de två mötas.

Read Full Post »

I SvD kunde man tidigare i veckan läsa om en konstutställning i Nederländerna med syfte att visa upp fria afrikaner i Europeisk konst. Det där med »fria« är viktigt, då ett av syftena var att visa att afrikaner inte bara betraktades som (potentiella) slavar.

Naturligtvis är detta djupt förljuget. Visst, de har hittat bilder där afrikaner betraktas som fullvärdiga människor, men det framgår med all tydlighet av artikeln hur svårt det har varit; förutom att bilderna är fåtaliga är de ofta på tjänstefolk. Inget ont om tjänstefolk, men de har knappast ett drömyrke. Det verkar således som utställningen motverkar sitt syfte; istället för att visa på en bred och accepterande bild av afrikanen visar de på hur begränsad den faktiskt var. Och då kan man ju fråga sig vad syftet egentligen är. Är det möjligen att döva det europeiska samvetet och lulla in oss i en falsk Disney-värld där alla är snälla och ingen någonsin gör någon illa? I så fall är det illa, för är det något vi behöver historien till så är det för att påminnas om vilket fruktansvärt djur människan kan vara.

Read Full Post »

Något man ofta glömmer är att 1400-talet inte innebar att en, utan två stora kontinenter upptäcktes av européerna. Några årtionden innan Columbus hamnade någon helt annan stans än han var på väg hade man även upptäckt det subsahariska Afrika (tidigare hade luriga havsströmar omöjliggjort båtfärder söder om). Dess två upptäckter skulle under de följande århundradena skaka om och omforma dessa två kontinenter i grunden. Även om den vite mannen inte trängde sig speciellt långt in i Afrika (med undantag för i dess södra del), så fick hans uppdykande effekter som ringar på vattnet. Mot slutet av artonhundratalet var grunddragen i Amerikas politiska karta mer eller mindre färdigritade, men Afrika var fortfarande Terra Incognita. Större medicinska färdigheter var dock på väg att röja de hinder i form av sjukdomar som fortfarande spärrade vägen, även om de skulle fortsätta vara ett problem.

Vid denna tid blev en ung, ambitiös, intelligent och fullkomligt hänsynslös person kung i Belgien. Hans namn var Leopold II, och hans girighet efter makt och rikedom skulle snart i det närmaste fullständigt bryta ned det område som vattnades av den väldiga Kongofloden med sina många biflöden. Om honom, hans verk, hans underhuggare, och hans motståndare, handlar Adam Hochshilds Kung Leopolds vålnad. Genom att utnyttja Henry Morton Stanley – en man vars eftermäle har blivit »journalisten som fann dr. Livingstone«, istället för »galningen som sköt afrikaner och gjorde ett slavimperium som fick amerikanska södern att se ut som en lekstuga möjligt« – inhöstade nämligen Leopold för sin högst personliga räkning en enorm koloni, matchad endast bara av hans girghet efter mer. Detta gjorde han under sken av att vilja skydda afrikanerna från »arabiska slavhandlare«, men när ingen tittade byggde han själv upp en grym stat byggd på slavarbete och förakt för människoliv – när Leopolds soldater fick ut ammunition var de tvugna att visa upp en människohand för varje avfyrat skott, medett resultat som inte är alltför svårt att tänka sig. Män tvingades till tvångsarbete genom att försättas i slaveri, alternativt genom att deras familjer hölls gisslan. Misshagliga svarta piskades till döds. I ett mönster som tyvärr är alltför bekant gjorde ingen något, inte för att de var grymma monster, utan för att de inte trodde de gjorde något fel – det var ju bara lata afrikaner som behövde motiveras för att kunna bli lika hårt arbetande som en hederlig vit man.

De som först såg vad som hände och försökte göra något åt det var missionärer, dels för baptisterna  (typiskt svarta amerikaner som hoppades kunna återvända till Afrika och den mönsterstat de trodde väntade) samt svenska protestanter (den katolska missionen var i Leopolds hand). Dessas röster visades ej vara starka nog, och riktig fart blev det först på motståndet då Edmund D. Morel, en brittisk tjänsteman vid ett rederi, noterade att trots att varor kom från Leopolds Kongo, så var det enda som skickades i motsatt riktning män och soldater. Han drog de korrekta slutsatserna av detta, och kom att ägna en stor del av sitt liv av att kämpa mot Leopolds skurkstat. Till slut lyckades han, bland annat med hjälp av den iriske diplomaten Roger Casement, vända opinionen mot Leopold så att han var tvungen att överlåta kolonin på Belgien.

Boken är i allmänhet mycket välskriven, och visar med all önskvärd tydlighet på det förskräckliga i slavsystemet, utan att vältra sig i skildringar av övervåld, samtidigt som det ges gott om utrymme för personporträtterande. Det görs genomgående framblickar mot andra företeelser under nittonhundratalet som hjälper till att förstärka intrycket. Mörkrets hjärta diskuteras självklart, varvid författaren beklagar sig över att man tycks missa att det är en bok om Kongo och isället förlägger filmatiseringar till till exempel Vietnam, en invändning jag tycker liknar den naivitet som han anklagar Morel för: tron att Kongo var något unikt. Mörkrets hjärta vore en inte hälften så stor roman om den inte hade låtit sig förflyttas till Vietnam, på samma sätt som Romeo och Julia kunnat placeras i andra miljöer än Verona.

En annan liten anmärkning är när offren skall summeras, så påstås det att Leopolds övergrepp ledde till tio miljoner döda, genom direkta övergrepp, umbäranden i samband med tvångsarbete, nytillkomna sjukdomar och minskad nativitet. Förvisso är en halvering av befolkningen inget att vara stolt över, men man bör för den saken inte likställa färre födda med mord.

Den sista biten indignation sparas dock till en betraktelse av arvet efter Leopold: i samband med kriget glömdes den grymma verkligheten bort, och tycks inte ens idag ha fått komma fram fullt (även om jag klart minns att min historiebok på gymnasiet använde just Leopolds Kongo användes som exempel på europeiska övergrepp i Afrika).  Belgarna tycks inte ha varit villiga att erkänna Kongos blodiga förflutna, som än idag gör att regionen hör till Afrikas instabilaste. För att förstå detta, och återigen påminnas om hur avskyvärt människan kan bete sig, så är detta en utmärkt ingång.

Read Full Post »

Det är märkligt hur historien kan förvridas och förvrängas. Ta slaveriet i Aztekriket: en ganska obehaglig historia i det allmänna medvetandet, där tusentals slavar offras i blodiga ritualer. Slaveriet skall ha varit så institutionaliserat att krig bedrevs endast för att ta slavar; ja, man undvek att underlägga sig vissa grannriken för att kunna kriga mot dem och ta slavar. Denna bild är korrekt, men inte uttömmande: det fanns två parallella system, dels ett för de till offer utsedda krigsfångarna, dels ett för inhemska slavar: som så på många andra platser kunde man dömas till slaveri, eller sälja sig själv. Som slav hade man rätt till mat och husrum, och kunde ha egna ägodelar. Sådana system var inte ovanliga, men det aztekiska gick än längre och var ovanligt milt: det var inte ärftligt, och innebar inget socialt stigma. Såld kunde man bara bli om man bevisades vara lat. Man låta en familjemedlem ta ens plats. Ja, man hade till och med en lagstadgad rätt till att försöka rymma, och då fick ingen annan än ägaren och dennes bröder försöka stoppa en.

Samtidigt fanns det på andra platser slavsystem som gick än längre än det aztekiska krigsfångesystemet i grymhet. I nuvarande Benin blev under 1700-talet Dahomey den dominerande makten. Riket var litet, hårt centraliserat, och präglat av stark plundrarmentalitet. Militära expeditioner syftade enbart till att ta slavar, av vilka betydande andelar gick åt i omfattande offerritualer. Huvudstaden var dekorerad med döda fienders skallar. Riket användes till och med som argument för slavhandel: det var en god gärning att befria slavar ur ett sådant folks grepp, även om de sändes till amerikanska plantager (abolitionisterna påpekade riktigt nog att den europeiska slavhandeln var en bidragande faktor till att riksbildningen var möjlig).

Dahomeys slaveri har även den sina udda sidor. Krigsmakten byggde på slavsoldater, ett fenomen som var tämligen vanligt, i synnerhet inom den muslimska kulturkretsen, men i Dahomey fanns även kvinnliga slavsoldater. Dessa hade i likhet med andra slavsoldater ganska hög status, och rekryterades dels bland krigsfångar, dels bland kvinnor som inte betedde sig på förväntat sätt och därför lämnades ut av sina familjer. De var ålagda strängt celibat, och gravida soldater placerades längst fram i ledet, där förlustsiffrorna var som högst.

Read Full Post »

En stilla nåd

Onådens år 1657 var utsikterna för Karl X Gustavs att uppnå någonting alls med sitt polska krig allt annat än ljusa. De inledande framgångarna hade visat sig vara av föga värde, och förutom Polen var Sverige även i krig med Ryssland och den tyske kejsaren. Som om inte det vore nog förklarade även Danmark krig, vilket skulle visa sig vara ett ohyggligt misstag. Karl X Gustav lyckades dra sig ur det polska företaget, marscherade in i Jylland, och hade en så infernalisk tur att isen lade sig tjock nog över bälten att den höll att marschera på – för övrigt inte sista gången den nordiska vintern skulle ge en svensk armé oväntad hjälp mot Danmark; slaget vid Lund hade heller inte kunnat stå om inte för en oväntad kyla. Karl X Gustav lyckades således med att hota Köpenhamn, och den följande freden i Roskilde blev den värsta Danmark nånsin fick uppleva – halva det gamla Danmark kom att övergå till Sverige: förutom de därefter permanent svenska landskapen Bohuslän, Halland, Skåne och Blekinge även Bornholm och Trondheim, vilka dock två år senare återgick i dansk kontroll (efter operation Weserübung slöts ingen fred. Danmark var ockuperat, inte en del av Tyskland).

Förutom i Nordeuropa utkämpades dock kriget även på en annan plats: det svenska fortet i Cabo Corso intogs av dess skapare, tysken Henrich Carlof, som ansåg sig ha åsidosatts av svenskarna och därför gått i dansk tjänst. Vid krigsslutet överlämnades stationen åter i svensk ägo, men den tidigare viljan att investera i slavhandel var borta. I och med detta kom de svenska fartygens andel i triangelhandeln att uppgå till någon promille istället för någon procent, vilket var hur stor andel som fraktades på danska kölar. Att hävda att att Sverige stod utanför slavhandeln på grund av någon slags moralisk övertygelse går inte, men kanske får man ändå tillåta sig en liten suck av lättnad över att ens förfäders andel i vidrigheten trots allt är högst begränsad.

Read Full Post »

Slaveri

Läser just nu första delen av Dick Harrisons serie Slaveriets historia. Inte den mest upplyftande läsning, i synnerhet som det inte är hans bättre alster; han upprepar sig och det känns som om stoffet tryter. Inte blir det lättare av det ordval han gjort då han berättar om slavägare som också tänker döma kvinnliga slavars barn till träldom: »avel«, kallas det, och såsom uppväxt på landet funderar jag över om konnottationerna av planering stått riktigt klara för lundahistorikern; i de flesta fall tycks det något mindre beräknande »uppfödning« vara betydligt mer lämpat.

Samtidigt undrar jag varför just detta är det jag reagerar på: slaveri är en nog så brutal företeelse som det är, och viljan att ens slavar skall få god avkomma tycks vara ett betydligt kortare steg att ta än det att överhuvudtaget acceptera slaveri – även om avsaknaden av slavar är undantaget, inte normen. Avsmaken inför tanken kan möjligen var kopplad till att avel inte bara likt träldomen i sig skulle innebära att slavarnas fria vilja skulle undertryckas, den skulle helt avskrivas som ens en potentiell möjlighet; för att avel skall kunna bedrivas måste ägaren själv kunna välja vem som får skaffa barn med vem, inte bara acceptera och utnyttja det faktum att en slavinna som har samlag ibland blir havande. Jag är osäker på vad som är mest obehagligt: tanken på att någon skulle försöka sig på detta, eller tanken på att de skulle kunna lyckas.

Read Full Post »