Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘John Ajvide Lindqvist’

Det var väl ofrånkomligt, men nu har det hänt: jag har lagt ifrån mig en roman av John Ajvide Lindqvist besviken. Till skillnad från tidigare alster känns Lilla stjärna nästan som en ren genrebok (splatter, dessutom), utan vare sig någon intelligent omtolkning av någon myt eller mer än en ansats att lyfta blicken från vad handlingen dikterar och säga något om något mer.

Titelns stjärna är den lilla Theres, som en dag hittas i skogen av Lennart Cederström, en gång halvframgångsrik svensktoppsmusiker med sin fru Laila, numera framdagandes sina dagar på  inkomster från låtskriveri och liknande. Lennart är avgjort inte en god man;  istället för järnrör använde han kofot och istället för världen med häpnad var det hans frus knä som slogs. Han tar dock hem Theres, fångad av hennes förmåga att frambringa helt rena toner, och gömmer henne i källaren – inte svårt när den ende som normalt kommer på besök är deras son Jerry, en nästan lika osympatisk ung småkriminell man. På något sätt lyckas Theres dock att få familjen att fungera ihop, efter år av ilska och rädsla – fram till den dag då den förgås i blod.

Bokens andra huvudperson är Teresa, grå, ensam, udda: till en början inte direkt mobbad, men klart utanför. Hon tar lyckas få kontakt med Theres efter att först ha sett henne på Idol, finner någon som kan ge lite mod, men så går allt i spillror även för henne: hon dricker sig full på en fest, begår ett misstag, får se det uppladdat på YouTube. Theres vet dock vad som kan hjälpa: den som förlorat allt liv kan få nytt – nej, ta sig nytt. Ta det av någon annan…

Här kommer problemet: förutom blodsutgjutelserna, samt en del vaga försök till varningar om att man inte bör lita på någon som är i musikbranschen, så verkar det inte finnas något riktigt tanke mer än att berätta historien: tidigare har Ajvid Lindqvist i alla fall sagt någorlunda intressanta saker om utanförskap eller förlusten av någon närstående, men  här stannar sådant vid Teresas helvete, och då inte särskilt länge. Hennes helvete är till en början inget unikt; den slutgiltiga kränkningen är långt ifrån otänkbar, men det är bara då det berör: den unga underliga flickan som trollar på internet och blir retad precis när hon försöker göra något åt sina extrakilon verkar annars inte alls på väg in i ett sådant inferno (och de övriga unga flickor som samlas kring Theres är än mer underutvecklade). Men det finns ingen antydan om vad som skulle ha kunnat göras; till skillnad från Oskar i Låt den rätte komma in finns ingen jävlig familjesituation, bara ett något udda barn, som om det inte varit för mötet med Theres troligen senare skulle ha funnit ett sammanhang. Inte fastnar Theres övernaturlighet heller riktigt, kanske mest för att den aldrig riktigt får klangbotten i någon myt: det finns drag av varulv kring henne, men det blir aldrig mer än antydningar, och i övrigt går hon mest omkring och är märklig med sin musikalitet och allmänna oförmåga att kommunicera på andra sätt.

Det är dock inte en dålig bok: de bifigurer som får mer tid är väl hanterade (det är kul att se Roland från »Sluthanteringen« igen. Eller ja, kanske inte just kul, med tanke på vad som händer därefter, men ändå), och berättartekniskt är det sällan något mankemang. Det är bara det att om det fanns en tanke bakom så försvinner den i allt blod, och att det bara är en av huvudpersonerna som ibland framstår som begriplig.

Annonser

Read Full Post »

Jag har tidigare beklagat att John Ajvide Lindqvist visat sina kort lite väl snabbt och att det bara är läskigt så  länge man inte riktigt vet vad som pågår. Människohamn understryker denne tes med råge (författaren erkänner det till och med själv vid ett tillfälle): de första 350 eller så sidorna sitter man där och undrar vad tusan det är som pågår, och när man sedan får reda på det är det inte alls lika roligt längre.

Men för att nu börja någonstans som kan kallas en begynnelse (vilket inte är den riktiga begynnelsen; boken blickar ofta bakåt och tidsperspektivet är långt)  så är det första man får möta en familj på skidutflykt från sitt lanthus på Domarö till fyren på Gåvasten; mamma  Cecilia, pappa Anders, dottern Maja. Dagen slutar dock i bedrövelse: Maja försvinner, och ingen har den blekaste aning om hur  det gått till: en unge i röd overall skall bara inte kunna gömma sig på ett hav belagd med ett par decimeter is och någon decimeter snö.

Nästan tre år går, Anders har gått ner sig; han röker och dricker för mycket , och Cecilia har skiljt sig från honom. Där, på botten, fattar han beslutet att åka tillbaka till Domarö för att komma ur sina destruktiva vanor. Snart börjar fler märkliga saker att tilldra sig. Kan det vara så att Maja går igen? Och varför beter sig öborna så underligt? Det är inte bara Anders som undrar, utan även hans fosterfarfar, den gamle magikern Simon som i många år varit särbo med Anders farmor, och som har egna krafter att ta till när havet är vrett.

Till skillnad från de tidigare böckerna är det alltså inte från början klart vilken sorts väsen eller kraft det är frågan om: det är någonting som har med havet att göra, och som kräver människoliv, så mycket står klart, men exakt vad och varför förblir höljt i dunkel. Tyvärr förblir det så i viss mån boken igenom; även om man förstår några samband så är andra långt ifrån klarlagda när allt är över. Möjligen beror detta på att Lindqvist gapat över lite för mycket; det är många olika aktörer och myter som skall vävas samman och det blir inte helt vattentätt. Å andra sidan gör det att det mystiska tonats ner att plats blir över för annat: skärgårdsskildring i Strindbergs anda, smuggelhistorier, urgamla pakter och modern tonårsmobbning.

Dessutom har jag en annan stor invändning mot slutet, som inte låter sig diskuteras ordentligt utan risk för att avslöja för mycket (varning utfärdas alltså härmed; den som inte vill få slutet avslöjat bör hoppa till nästa stycke): det är lite väl banalt. Anders får överta magiskt föremål, Anders gör slut på de hemska Smiths-citerande gastarna, Anders stiger ner i underjorden och räddar Maja. Alla glada, lyckligt slut, och, trots att havet reser sig och förstör Domarö, inget mer att oroa sig för. Frid och gamman, all sorg obehövlig, all oro onödig. Han verkar nästan vara på väg att få tillbaka Cecilia också…

Nej, även om Lindqvist är en mycket begåvad berättare, och även om han egentligen inte behöver skräckinslagen, så är detta troligen den svagaste av hans tre romaner. Fast det är ändå än riktigt, riktigt bra bok.

Read Full Post »

Jag har tidigare klagat på att en märklighet med John Ajvide Lindqvists skräckromaner är att de egentligen inte är speciellt skrämmande, men även  sagt att det inte gör så mycket eftersom all skräckrekvisita så effektivt utnyttjas för att kunna belysa andra delar av vad det innebär att vara människa. Tyvärr försvinner detta ur i alla fall de kortare novellerna i Pappersväggar, och kvar lämnas bara människor som drabbas av det okända. Och det okända är inte speciellt läskigt.

Eller rättare sagt, för att ta till lite Rumsfeldska: det okänt okända är inte läskigt. Det är när vi vet att det är något okänt i faggorna, och när vi kanske till och med anar vad det är, fast vi vet inte, som det blir spännande – inte när ett monster hux flux hoppar fram ur toaletten och käkar upp en, utan när man anar att det kanske finns ett monster som kanske kan komma upp ur toaletten och käka upp en. Och här misslyckas Pappersväggar ofta – man får helt enkelt inte tid att bli såpass bekant med ondskan att man förstår att den finns förrän den redan slagit till och dragit vidare. Dessutom förbli monstren ofta just monster, omänskliga varelser utan annat syfte än att vara skrämmande.

Sedan är det en annan sak att flera av berättelserna inte ens verkar avsedda att fylla en med skräck; ett par saknar helt övernaturliga inslag, och en av dem fungerar därmed bra i sin genre – den andra är tyvärr så Hemingwayskt isbergig att den knappt har någon del kvar över ytan, och även om jag förstod ungefär vad grejen var utan att behöva ledtråden som ges i efterordet kändes den därför ganska meningslös. Annars är det väl främst den inledande novellen, som påminner mycket om de längre romanerna, som får kallas riktigt lyckad: I den firar både Ajvide Lindqvists förmåga att sätta nytt ljus på myter och hans ifrågasättande av om det är monstren eller människorna som är omänskliga nya triumfer. Dessutom är det en av de få noveller som ger sig tid med ett par stickspår, och därmed till skillnad från övriga inte ger en känsla av att det bara är en liten tavla som ställts fram för att kunna berätta en poängnovell, med det okända som poäng – lite som den lägenhet som beskrivs i Vikarien:

Hans lägenhet såg ut som hans kläder. Där fanns möbler och lampor och allt som krävs, men det var inte inlevt, om ni förstår vad jag menar […] Rent och snyggt men utan liv. Bara ett ställe för att vänta.

Till detta bidrar nog det genomgående temat på bokens huvudpersoner: de tycks alla vara ganska ensamma typer, kanske med en kärnfamilj men sällan någon större vänkrets man får se. Mest avviker väl här återigen den första novellen, samt den sista, det nya slutet på Hanteringen av odöda.

Det är ett fullständigt onödigt nytt slut. Hanteringen av odöda slutade inte otillfredsställande. Samtidigt är det nya slutet inte direkt dåligt, den nytillkomne Roland, dansbandssångare på dekis, är en av de bättre figurer som tecknas, men sättet som det skriver om mytologin bakom de odöda och hanteringen av dem känns som det drar bort mer än det lägger till – även om de kängor överdriven stringens och avhumaniserad moralfilosofi får i huvudet är välbehövliga, så försvinner samtidigt lite av poängen med kängorna.

Så, summa summarum: Pappersväggar är inte en dålig samling noveller, men den klargör också att Ajvide Lindqvists styrka snarare ligger i det längre formatet, där han får utrymme att bygga upp och visa på idéer bortom de rena fantasterierna. Läs den om du redan hunnit med alla andra delar av hans produktion, men börja med något annat ur den.

Read Full Post »

Skräck är en paradoxal genre. Liksom andra typer av romaner där poängen är att saker skall barka åt helvete så blir det aldrig lika bra som när man som läsare är övertygad om att det hela kommer gå åt pipsvängen och snarare tvivlar på om det överhuvudtaget finns något sätt för personerna att klara sig än om de kommer ta den chansen. En vampyr som är ett tolvårigt barn som någorlunda bevarat sin mänsklighet är sålunda långt mindre skrämmande än ett vanställt, blint monster utan mer än de mest basala av drifter. Speciellt om den tolvårige dessutom har blivit vän med huvudpersonen. Av denna anledning fann jag det faktiskt ganska svårt att bli skrämd av John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in. Den rätta ödesmättade stämningen infann sig helt enkelt inte riktigt. Å andra sidan är den betydligt mer närvarande än i Hanteringen av odöda.

Till skillnad från den boken så är människorna i Låt den rätte komma in genomgående betydligt mer trasiga. I princip ingen saknar personliga tillkortakommanden; någon skulle faktiskt i dagstidningar kunna beskrivas som monstruös – och det innan skeendet gör honom till det även rent kroppsligen. Det är det ena monstertemat, det andra är det som huvudpersonen Oscar lever med varje dag. Att vara mobbad i skolan och ha en pappa som inte kan hantera spriten och en överbeskyddande mamma – som dock missat vad det egentligen är som han borde skyddas från – är sannerligen inte en lätt tillvaro. Och så träffar han en dag Eli, som ger honom en chans att få en ny start, att få en arena att bygga upp lite självförtroende att ta med sig ut i världen på. Ajvide Lindqvist har således, lika lite som i sin andra roman, inte främst skrivit en skräckroman om mystiska varelser, utan en roman som visar på människan med sina fel och brister – och ibland även sitt mod, och sin vilja att göra vad som måste göras. För att skydda de omkring en. För att inte ge efter och själv bli ett monster. För att vara en människa, och inte bara en liten lort.

Det hela är således bra, mycket bra. Det läskiga är kanske inte fullt så läskigt som det skulle kunna vara, och till den klassiska vampyrmyten fogas inte så mycket nytt i termer av det övernaturliga, men desto mer i termer av mänsklighet.

Read Full Post »

Jon Ajvide Lindqvist har fått mycket bra kritik för sina böcker. Efter att ha läst Hanteringen av odöda är jag beredd att stämma in i prisandet. Samtidigt har de kategoriserats som »skräck«, och det förstår jag inte. Eller rättare sagt, för att kunna förstå det måste jag acceptera att »skräck« inte har något med huruvida man blir rädd eller inte, utan istället är en subgenre till fantasy som berättar om vår vanliga värld med inslag av mindre trevliga varelser ur folktron. I det här fallet handlar det om vandrande döda, men de beter sig för det mesta inte särskilt skrämmande (främsta undantaget kommer mot slutet, men det är som sagt ett undantag).

Det hela handlar förvisso om döden, men snarare hur de levande skall handskas med den än hur den upphävs. De dödas beteende påminner kanske främst om Lennys i Steinbecks Möss och Människor: inte så jävla klipskt, och med en tråkig tendens att ha sönder saker som rör på sig. De spelar också en ganska undanskymd roll genom boken, eftersom myndigheterna naturligtvis kommer och samlar ihop dem, något som visar sig vara mindre välbetänkt. Huvudrollerna spelas istället av personer i närheten av de »omlevande«: en mormor och dotterdotter, där mormodern är kristen och således tolkar det hela som de dödas uppståndelse inför den yttersta domen, och dotterdottern Marilyn Manson-lyssnande så kallat problembarn; en gammal journalist och hans ensamstående dotter som flyr med hennes son som nyligen avlidit men som knappt står ut med varandra; och sist far som får se den hustru som nyss avled efter en bilolycka börja röra sig igen, och nu måste berätta för sin unge son.

På det hela taget är det välberättat, och väl förankrat i populärkulturen. Det är inte skräck, utan pastisch på skräck, men utan att man egentligen behöver känna till något om genren; ja, det är snarare så att man behöver mer kunskaper i andra sorters populärkultur för att uppfatta allt. Således: vill man prompt läsa skräck får man söka vidare. Vill man bara läsa en bra bok så kommer detta knappast göra en besviken.

Read Full Post »