Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Charlotte Cederlund’

De två tidigare delarna av Charlottes Cederlunds trilogi om noadin Áili följde i stort sett den vanliga mallen för fantastiska historier för ungdomar, förutom då att valet att ankra det i en samisk by var originellt och den största behållningen tillsammans med karaktärsteckningen, där flera personer tilläts bära sin egen svärta utan att den fick ta över helt. Så också i del tre, Midnattsljus: även om spänningspartierna och försöken att lägga pussel hanteras utan mer än mycket lätt darrande manschetter så är det personerna och deras inställning som är det viktiga.

Det övernaturliga hot som målas upp förblir tämligen vagt tecknat: det finns ingen sofistikerad plan, ingen i hemlighet igångsatt domedagsmaskin, bara enkel maktlystnad och totalt förakt för andra, vilket kontrasteras mot Áili, som trots att hon gett upp sina magiska krafter har kvar en viktigare förmåga att leda andra in på nya spår, bryta cirklar av våld, hat och motreaktioner, även hos sig själv, som är nära nog lika fantastisk och som utgör bokens egentliga budskap.

Återigen tar livet norr om polcirkeln stor plats, i samebyn liksom i Kiruna, och mellan försöken att förstå de blixtar som bara hon tycks kunna se och varför unga pojkar tycks dö i hjärtinfarkt hinns det också med matning av renar och försök att freda vajor vid kalvning. Serien i sin helhet är alltså som ofta i ungdomslitteraturen ett försök att smuggla in budskap under flagg av spänning, och det fungerar bättre än väntat: även om jag inte känner något större hugg i hjärtat nu när Áili tar farväl, så är jag likväl nöjd med att ha lärt känna henne.

Annonser

Read Full Post »

Andra delen av Charlotte Cederlunds trilogi om noaidin Áili, Gryningsstjärna, börjar tämligen direkt efter andra, med det sorgarbete som måste göras efter offret i förra delen, samtidigt som hon måste fortsätta sökandet efter ett sätt att skydda sitt nya hem i Idijärvi mot borri noaidi och bygga vänskap med de omkring sig. Efter slutet på förra boken ser några på henne med ny respekt, andra vänder sig från henne, och efter förluster och olyckor så är hon själv långt ifrån balans.

Berättelsen är väl annars en ganska typisk bok två av tre: upprampning efter en första berättelse som kunde läsas som ett avslutat helt, nya avslöjanden och ett förtydligande av hot, och så ett slut som lovar en tredje del. Kapabelt och acceptabelt, men inte oväntat.

Bättre då den tid som läggs på sidohistorier: om samernas relation till resten av Sverige, gammal och ny rasism, liksom de glädjeämnen som finns i vänskap, hundspann eller att åka skoter. Hur pass sanningsenligt detta är kan jag inte svara på (men jag misstänker att det stämmer alltför väl). Sista delen kommer införskaffas och läsas.

Read Full Post »

Förutsättningarna i Charlotte Cederlunds Middagsmörker är de närmast klassiska: Áili har blivit föräldralös, måste flytta till morfar, och upptäcker då mystiska krafter inom sig, krafter hon måste använda för att försvara sina vänner mot onda makter som varit förvisade många århundraden men nu är på väg tillbaka. Samtidigt måste hon se vem i sin nya omgivning som är att lita på, och hantera en groende förälskelse.

Det som klarast avviker från mönstret är väl då att morfar är same, och att Áilis krafter kommer av att hon är noaidi (eller, som det vanligen stavas på svenska, nåjd), den första på fyrahundra år, efter att en konfrontation med missionärer lett till att mer militanta, »borri noaidi« kastats ut ur samesamhället och de övriga noaidi gett upp sina krafter för att de förra skulle förlora sina. Nu verkar de barriärer som då sattes upp vara på väg att brista. Och, som sagt, dessutom måste Áili ta hand om sorgen efter pappa, och försöka passa in i det nya samhället.

Som historia betraktat följer detta standardformuläret kanske lite väl hårt. Inget av det som sker är så värst överraskande, och konflikterna är i stort sett de förväntade. Hur nära skildringen av en samisk by ligger verkligheten kan jag heller inte avgöra, men skildringen av Áilis enda kvarvarande släktingar är fin utan att dölja att de är människor med egna sår och sorger att läka. Detta är inte någon ny Cirkeln, men den som efter att ha läst den är sugen på mer kan nog ta detta som ett acceptabelt substitut.

Read Full Post »