Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Michel de Montaigne’

När Montaigne år 1580 först gav ut sina Essayer var det endast i två volymer; den tredje tillfogades först i 1589 års upplaga. Denna tredje volym innehåller färre men längre alster än de tidigare, och var och en ger honom därför mer tid att cirkla runt sitt ämne och prova olika angreppsvinklar. Resultatet av detta kan variera, från det mycket lyckade i essän »Om avledning«, till det lite mer sökta som i »Om tre sorters umgänge«.

Klart misslyckat är dock den svenska utgåvans upplägg där inte bara hela indexet, utan även samtliga kommentarer till de tre böckerna samlats i den tredje volymen, speciellt som de inte omnämns i de båda tidigare. Nu är dessa kommentarer tämligen kortfattade, så förlusten är inte så kännbar, men det är likafullt obegripligt varför man valt att göra på detta sätt.

Diverse litteraturhistoriker har velat tolka Montaignes utveckling på diverse mer eller mindre passande sätt: att han nu är äldre, försiktigare, visare och frigjord från fadern, mindre av stoiker och mer av sokratiker. Allt detta verkar något konstlat, och även om man inte skall lita helt på Montaignes egna utsagor om sin stil och person, så framstår han i vilket fall som ungefär samma underligt prövande person som tidigare, med en uppsättning idéer och tankar som ibland är förbluffande moderna, ibland fasta i hans egen tids tänkande, ofta resultatet av läsegods från antiken och längtan till den, men aldrig helt självklara.

Ämnena är fortsatt trevande och osäkra: han använder visserligen ofta antika författare att tänka med, men han gör det på sätt som är självutlämnande, på mer än ett sätt. Han diskuterar såväl sexualitet som sin egen tilltagande skröplighet, på ett sätt som både är bekant och underligt: att en sextioårig karl har problem med erektionen är knappast underligt, men idag skulle han knappast ses riktigt som ett helt uttjänt vrak, ens när han lider av besvärande njursten. Han för också resonemang om huruvida kungar bör vara generösa, om skönhet är något önskvärt, om övertalning. Hans slutsatser är ibland påfallande moderna, ibland besvärande samtidsbundna, men hans metod och syfte med att nå dem framstår som fortsatt lika radikal som den var när de skrevs in på templet i Delfi: känn dig själv.

Annonser

Read Full Post »

Det sägs att människans natur inte ändras. Troligen har jag själv anfört det; självmotsägelse kan troligen ingen undgå. Montaine har närmast gjort den till metod i sina Essayer, och hoppar ibland mellan ståndpunkter utan annat mål än att prova dem och se vad hans inre tycker om dem.

Alltnog: oavsett människans naturs beständighet så ändras i alla fall sederna, och ibland kraftigt. När Montaigne i kapitlet om grymhet erkänner sig blödig även inför djurs lidande, och klagar på mänskligheten så säger han att

Ingen finner något nöje i att se djur leka och kela med varandra, men alla finner nöje i att se dem slita varandra i stycken.

Oavsett vad man anser om människans oföränderlighet kan man i alla fall konstatera att internet för en gångs skull visat människan som bättre än vad hon anklagas för.

Det obestämda framkommer annars bra i essän om självmord; där anför han skickligt såväl argumentation för som mot en beredvillighet att dö som en hög dygd, utan att riktigt lyckas landa i något bestämt. Mer bestämd är han å andra sidan när han avfärdar läkekonsten; en fullt rimlig inställning i en tid när medicin var en blandning av enkel naturmedicin, alkemi och astrologi.

En stor del av den andra boken ägnas annat åt vad som sägs vara ett försvar av den katalanske teologen Raymond Sebond, detta är dock som bäst en indirekt manöver till dennes fördel, ty mycket av innehållet går snarare ut på att avfärda människans möjlighet att veta något med säkerhet (en underlig metod att försvara någon som hävdade att Guds storhet inte enbart visade sig genom bibeln utan även i naturen).

Montaigne läser man hursomhelst bäst antingen mycket övergripande eller mycket närgånget, att ta de enstaka styckena och försöka bli klok på dem ger mindre än man hoppas på.

Read Full Post »

Det är flera år sedan jag läste Montaignes Essayer, och jag de har legat ett tag på listan över böcker jag skulle vilja ge en andra chans nu när jag blivit äldre och möjligen något klokare. Översättaren Jan Stolpe har tydligen bestämt sig för att gå tillbaka och överföra det till svenska återigen, men jag då jag inte kunde minnas att jag hade något otalt med översättningen, såg jag ser inget direkt behov av att införskaffa den (mer än möjligen för att ersätta min gamla, slitna pocketupplaga).

Montaigne delade själv upp sitt verk i tre böcker. Första boken innehåller i huvudsak tämligen korta essäer, vilket för att läsningen går relativt lätt: när det typiska kapitlet är på cirka tio sidor så är det enkelt att plocka upp och lägga ifrån sig boken. Ämnena är mångahanda, och går knappast att enkelt sammanfatta: i huvudsak behandlar han samtida och antika personligheter, sätt att handla på eller personlighetsdrag. Jag noterade speciellt kapitlet där han beklagar sig över sitt dåliga minne, bara för att snart jäva sig och genom att påpeka hur han kommit på lögnare med att säga emot sig själva när de inte kommit ihåg vad de sagt.  Man undrar också hur det där med minnet kan vara så dåligt, när han spottar hur sig anekdoter och händelser på ett sätt som lätt blir lite överväldigande? Överlag bedyrar han sina egna fel och brister ofta nog för att man till slut undrar om de egentligen kan vara så många.

Av speciellt intresse här är stycket om den nyupptäckta världen; Montaigne redogör för de mellanamerikanska kungadömena och deras människooffer, men han tycks ändå snarare landa i att det är hans europeiska likar som är barbarerna, efter en redogörelse för indianerna som tappra och härdade men andligt högstående då de inte slåss för att erövra land; kannibalism är förvisso inte någon god sed, men kan den verkligen fördömas av folk som sysslar med tortyr och lemlästning av levande varelser?

Hans tolerans är annars för det mesta påfallande. I en av de avslutande essäerna talar han förvisso om katolicismens klokhet i att inte försöka lära den obildade massan utan låta den förbli i sin lyckliga okunskap, men annars tycks de brister han främst gisslar vara fåfängan och hyckleriet, vilket inte är några föraktliga mål.

Essäerna är så långt inte den lätt långdragna läsning jag mindes dem som. Första boken är dock som sagt den mest störst variation, så det finns tyvärr fortfarande möjlighet för minnet att visa sig haft rätt.

Read Full Post »