De två tidigare delarna av Charlottes Cederlunds trilogi om noadin Áili följde i stort sett den vanliga mallen för fantastiska historier för ungdomar, förutom då att valet att ankra det i en samisk by var originellt och den största behållningen tillsammans med karaktärsteckningen, där flera personer tilläts bära sin egen svärta utan att den fick ta över helt. Så också i del tre, Midnattsljus: även om spänningspartierna och försöken att lägga pussel hanteras utan mer än mycket lätt darrande manschetter så är det personerna och deras inställning som är det viktiga.
Det övernaturliga hot som målas upp förblir tämligen vagt tecknat: det finns ingen sofistikerad plan, ingen i hemlighet igångsatt domedagsmaskin, bara enkel maktlystnad och totalt förakt för andra, vilket kontrasteras mot Áili, som trots att hon gett upp sina magiska krafter har kvar en viktigare förmåga att leda andra in på nya spår, bryta cirklar av våld, hat och motreaktioner, även hos sig själv, som är nära nog lika fantastisk och som utgör bokens egentliga budskap.
Återigen tar livet norr om polcirkeln stor plats, i samebyn liksom i Kiruna, och mellan försöken att förstå de blixtar som bara hon tycks kunna se och varför unga pojkar tycks dö i hjärtinfarkt hinns det också med matning av renar och försök att freda vajor vid kalvning. Serien i sin helhet är alltså som ofta i ungdomslitteraturen ett försök att smuggla in budskap under flagg av spänning, och det fungerar bättre än väntat: även om jag inte känner något större hugg i hjärtat nu när Áili tar farväl, så är jag likväl nöjd med att ha lärt känna henne.
Kommentera