Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Salammbô’

Jag vill minnas att jag sett ämnet för Gustave Flauberts Salammbô kallas perfekt för den historiska romanen, då den behandlar ett väl avskilt ämne, som inte påverkar världshistorien i stort, men ändå äger inneboende gravitas. Detta omdöme är inte helt sant: händelser under de kartagiska legotruppernas uppror efter första puniska kriget bidrog till att frammana det andra, låt vara att just striderna i Afrika inte hade mycket med det att göra. Likväl är det nog få rimligt väl dokumenterade skeenden (här genom Polybius försorger) som för eftervärlden ter sig såpass i sig själv inneslutna.

Även om man går med på premissen för omdömet innebär det dock inte att Salammbô är en särskilt lyckad roman: dess svagheter är lite för påtagliga för detta. Främst av dessa får väl sägas vara den påtagliga personlighetskulten: drivmedlet bakom legotruppernas uppror framstår i huvudsak som det personliga hatet mot kartagerna hos Spendius och den förbrännande kärleken hos soldenärernas anförare Matho till titelpersonen, dotter till Hamilcar Barca, medan den kartagiska sidan hålls tillbaka av politik och den allsidiga inkompetensen hos Hanno (en av Flaubert skapad person, ett amalgam av Hanno den store II och Hannibal (inte Salammbôs bror Hannibal Barca, som också uppträder i romanen)), medan motsättningen mellan Karthagos dekadens och legosoldaternas barbariska manlighet visserligen återspeglar en ännu förekommande tankefigur men likväl ger ett något nattståndet intryck, samtidigt som båda sidornas grymma blodtörst och den litterära exoticismen blir väl grälla och till slut mest tröttande.

Likväl, om det som historisk roman kanske idag framstår som mindre lyckat kan man ändå läsa den som föregångare: inte bara dekadenterna, men även senare fantasy, i synnerhet Sagan om Ringen, verkar ha ärvt en hel del härifrån. Det är inte svårt att hitta paralleller till det dömda Gondor bakom sina murar som försöker stå emot den barbariska horden med sina belägringsmaskiner (även om elefanterna här slåss på andra sidan), liksom den vändning som kommer först när det mer ursprungliga ryttarfolket kommer till undsättning i sista stund.

Likväl, om Salammbô har svårt att fortsätta fängsla som roman, om dess gestalter med något undantag är snarare agerar efter Flauberts behov än personlig logik, om översättningen tar sig konstiga friheter med skiljetecknen, om namnmagin bleknat, om de återkommande stympningarna får en att kväljas mer av utmattning än medlidande, och om den i mycket mer förefaller som en bloddränkt operett än en historisk roman så finns det ändå fortfarande ett visst mått av egen kraft: belägringarnas fasor möter en med kraft, striderna är fortsatt spännande, den rena idiotin och småsintheten som leder vissa av figurerna framstår som fullt plausibel, och helt uttorkad är inte exotismen. Salammbô kan inte rekommenderas vem som helst, men rätt läsare kan troligen fortfarande få ut ett visst nöje av den.

Read Full Post »