Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Gustave Flaubert’

Jag vill minnas att jag sett ämnet för Gustave Flauberts Salammbô kallas perfekt för den historiska romanen, då den behandlar ett väl avskilt ämne, som inte påverkar världshistorien i stort, men ändå äger inneboende gravitas. Detta omdöme är inte helt sant: händelser under de kartagiska legotruppernas uppror efter första puniska kriget bidrog till att frammana det andra, låt vara att just striderna i Afrika inte hade mycket med det att göra. Likväl är det nog få rimligt väl dokumenterade skeenden (här genom Polybius försorger) som för eftervärlden ter sig såpass i sig själv inneslutna.

Även om man går med på premissen för omdömet innebär det dock inte att Salammbô är en särskilt lyckad roman: dess svagheter är lite för påtagliga för detta. Främst av dessa får väl sägas vara den påtagliga personlighetskulten: drivmedlet bakom legotruppernas uppror framstår i huvudsak som det personliga hatet mot kartagerna hos Spendius och den förbrännande kärleken hos soldenärernas anförare Matho till titelpersonen, dotter till Hamilcar Barca, medan den kartagiska sidan hålls tillbaka av politik och den allsidiga inkompetensen hos Hanno (en av Flaubert skapad person, ett amalgam av Hanno den store II och Hannibal (inte Salammbôs bror Hannibal Barca, som också uppträder i romanen)), medan motsättningen mellan Karthagos dekadens och legosoldaternas barbariska manlighet visserligen återspeglar en ännu förekommande tankefigur men likväl ger ett något nattståndet intryck, samtidigt som båda sidornas grymma blodtörst och den litterära exoticismen blir väl grälla och till slut mest tröttande.

Likväl, om det som historisk roman kanske idag framstår som mindre lyckat kan man ändå läsa den som föregångare: inte bara dekadenterna, men även senare fantasy, i synnerhet Sagan om Ringen, verkar ha ärvt en hel del härifrån. Det är inte svårt att hitta paralleller till det dömda Gondor bakom sina murar som försöker stå emot den barbariska horden med sina belägringsmaskiner (även om elefanterna här slåss på andra sidan), liksom den vändning som kommer först när det mer ursprungliga ryttarfolket kommer till undsättning i sista stund.

Likväl, om Salammbô har svårt att fortsätta fängsla som roman, om dess gestalter med något undantag är snarare agerar efter Flauberts behov än personlig logik, om översättningen tar sig konstiga friheter med skiljetecknen, om namnmagin bleknat, om de återkommande stympningarna får en att kväljas mer av utmattning än medlidande, och om den i mycket mer förefaller som en bloddränkt operett än en historisk roman så finns det ändå fortfarande ett visst mått av egen kraft: belägringarnas fasor möter en med kraft, striderna är fortsatt spännande, den rena idiotin och småsintheten som leder vissa av figurerna framstår som fullt plausibel, och helt uttorkad är inte exotismen. Salammbô kan inte rekommenderas vem som helst, men rätt läsare kan troligen fortfarande få ut ett visst nöje av den.

Annonser

Read Full Post »

I baksidestexten till Anders Bodegårds översättning av Madame Bovary görs anmärkningen att man inte bör läsas enbart som berättelsen om en kvinna som förläst sig på billiga kärleksromaner, och ses lika mycket som en roman om skrivande. En sådan betoning förefaller vara i viss mån hämtad från moderna litteraturvetare som finner sig sent anlända till festen, med i huvudsak skalkar kvar att gnaga på; det verkar ungefär lika vettigt som att hävda att en bok om en nutida person handlar om telefonanvändande.

Sedan är ju frågan om man överhuvudtaget bör se Emma Bovary som förläst, ännu en i raden av Cervantes förvirrade hidalgos efterföljare. Denna oförmåga att skilja fiktion från verklighet tycks i så fall ha urvattnats ännu något, för Emma har inga som helst problem att se den materiella verkligheten – hennes blick för den är snarast alltför skarp. Det är bara människorna (eller rättare sagt: männen) som hon försöker att passa efter böckernas mallar. Resultatet blir dock långt värre än för några av hennes föregångare, för Emma Bovarys bok är en tragedi. Det är dock inte männen som direkt orsakar fallet, utan att hon så totalt går upp i sin kärlek till dem att hon börjar överkonsumera och helt tappar greppet om finanserna (Emma är precis den sorts person som skulle ta SMS-lån), vilket till slut leder till undergången.

Men för att börja om från början: Emma Bovary är som bekant ung, vacker och fast i ett äktenskap med en inte alltför framstående läkare på en liten ort. Han avgudar henne, hon gräms då hon ville något mer, något storslagnare. Till slut förförs hon av en mer erfaren man, och när han inte vill fly med henne tröstar hon sig till slut med en yngre man. Under tiden konsumerar hon och drar växlar, och till slut skiter sig allt.

En jämförelse med Jane Austen kan vara på sin plats, av två skäl: för det första är ju släkttycket starkt med Catherine Morland, som dock hade turen att hamna hos en om inte mindre sträng så i alla fall mer förlåtande författare. För det andra så förtjänar det som Sara Danius i förordet säger mothugg: Det må vara så att Emma Bovary är den första huvudperson i litteraturen som är en modern konsument, den första att köpa saker som hon inte behöver, men knappast den första överhuvudtaget: Lydia Bennet, en annan ung kvinna Emma Bovary liknar i sin oförmåga att fundera på konsekvenser, är snarast än mer frivol i sin konsumtion.

Är då Madame Bovary en moralisk roman? Tveksamt. Det är ju trots allt inte vad samtiden troligen förfasades mest över – kärleksaffärerna – som egentligen leder henne till att ta gift; hon skulle möjligen letts mot den ekonomiska ruinen även utan älskare att imponera på och förströs av. Å andra sidan torde boken resa varningar för diverse beteenden, inklusive tron att oerfarenheten skall kunna göra goda val. Utan att ursäkta henne kan man i alla fall konstatera att det är synd om Emma Bovary.

Read Full Post »